Vad är det vi mister om vi inte träffas?

Publiceringsdatum 28.9.2022 13.45 Blogg

På vägen till jobbet hörde jag ett radioinslag från synodalmötet i Borgå stift. På varje fråga om vad den enskilda deltagaren förväntar sig av dagarna var det första svaret: att få träffas.

Jag tror att det fysiska mötet är viktigt för den enskilda mänskan och jag tror det är ännu viktigare för oss som tillhör en minoritet. Vi finns utspridda i Finland men trots att vi arbetar i olika regioner tampas vi med samma problematik. Karaktäristiskt för det svenska skolnätet i Finland är att vi har en överrepresentation på små skolor. Många av oss arbetar i kommuner där det kanske finns endast en svenskspråkig enhet som har samma skolform. Därmed är våra lärarkollegier jämförelsevis små och det finns kanske inte alltid ett naturligt arbetspar i den egna skolan, ingen parallellklasslärare eller en ämneslärarkollega att diskutera med.

Idag möts vår enhet kring planeringen av det fortbildningsutbud för svenska bildningssektorn vi publicerar vid årsskiftet. Många beslut ska fattas; vilka teman ska avhandlas, vilken form ska fortbildningen ha, på vilken ort ska fortbildningen erbjudas. Virtuellt, på plats eller hybrid?

Vi vet att vår målgrupp lärt sig mycket under pandemin. Lärarna har tagit stora digikliv både i sin egen undervisning och också i fortbildningsmetodik. Det syns tydligt i anmälningsstatistiken för våra fortbildningar. En del fortbildningar har vi på kort varsel ändrat och omformat till distansföreläsningar eftersom anmälningsantalet varit för lågt för att genomföras som planerat. På några dagar kan en grupp på 14 personer växa sig till en grupp på 70 deltagare då formatet ändras. Det är mycket som spelar in, ekologisk och ekonomisk hållbarhet, vikariebrist och kanske lärarbrist. Vi tar förstås det här i beaktande då vi planerar utbudet, vi kan inte blunda för realiteter och vi har hört många lärare säga att det är en lisa att få sitta hemma i sin egen soffa och delta i våra fortbildningar. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga mig vad det är vi mister då inte träffas.

Jag återknyter till intervjuerna från synodalmötet. En präst svarade så här på frågan vad hen förväntar sig av dagarna: att få prata teologi med teologer. I vårt sammanhang kan det omformuleras till att prata pedagogik med pedagoger. Jag är övertygad om att vi behöver samspråka med personer inom samma skrå – om vad är kanske inte lika viktigt. Det som är viktigt är att bli stärkt i sin yrkesroll, få sätta ord på sina funderingar, få använda terminologi som är bekant för de övriga i rummet. Jag kan ibland tänka att de allra viktigaste samtalen under ett seminarium inte sker i ett auditorium eller en föreläsningssal, utan i garderoben, vid lunchen och i vessakön eller kanske på tåget eller i bilen på väg hem.

Med de här tankarna går jag in i planeringen av vår fortbildningskalender. Jag tror och hoppas att vi kommer att hitta en balans mellan virtuella fortbildningar och fysiska möten. Den pedagogiska planeringen ligger till grund och varje val kommer att göras med omsorg. Vi finns fortfarande i en tidsperiod där vi försöker hitta tillbaka till det nya normala, i en period där vi söker balans mellan mellanmänskliga möten och envägskommunikation kring viktig information. Vi vill inte slänga ut barnet med badvattnet, varken då det kommer till det vi lärt oss om digitala möten under pandemin eller det vi vet om mänskan som social varelse. Vi hoppas vi hittar balansen, och att ni har överseende med våra trevanden. Allra mest hoppas jag att fortbildningsutbudet blir bra och att du har möjlighet att delta i just den fortbildning du själv behöver.

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet, grundläggande utbildning
Svenska enheten för bildningsväsendet

ruotsi undervisning