Referat av klagomålsbeslut

 

Här hittar du beslutssammandrag om följande ämnesområden:

  • social- och hälsovården
  • undervisnings- och kulturväsendet
  • miljö- och hälsoskyddet
  • räddningsväsendet
  • övrig kommunal verksamhet. 

I sammandragen beskriver vi kort klagomålsinnehållet, vårt beslut och motiveringen. Varje beslutssammandrag är anonymt.

2021

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 14.6.2021
diarienummer ISAVI/3559/2020

Beslut måste motiveras

Beskrivning av ärendet

Socialarbetaren hade genom sitt beslut sänkt beloppet av stödet för närståendevård av barn från den andra vårdklassen till den första vårdklassen utan motiveringar. Klaganden angav sig även muntligen ha försökt be om motiveringar, men utan att lyckas.

Enligt utredningen av socialarbetaren som fattat beslutet finns motiveringarna i beslutet – bland annat nämns de motiveringar för att bevilja stöd för närståendevård som bekräftats av samkommunen. Av beslutet som skickats till regionförvaltningsverket framgick att som beslutets motivering hade nämnts lagen om stöd för närståendevård (utan att specificera något specifikt lagrum) och en hänvisning till de motiveringar för att bevilja stöd för närståendevård som samkommunen bekräftat.

Beslut i ärendet

Regionförvaltningsverket fäste socialarbetarens uppmärksamhet vid ändamålsenlig yrkesverksamhet och att beslut ska motiveras. I motiveringen ska det anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet och vilka bestämmelser som har tillämpats.
Grunder för beslutet

Enligt 44 § i förvaltningslagen ska av ett skriftligt beslut framgå bland annat motiveringen för beslutet och en specificerad uppgift om vad en part är berättigad eller förpliktad till eller hur ärendet annars har avgjorts.

Enligt 45 § i förvaltningslagen ska ett beslut motiveras. I motiveringen ska det anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet och vilka bestämmelser som har tillämpats.

Regionförvaltningsverket anser att en allmän, helt ospecificerad hänvisning till lagen och samkommunens motiveringar för att bevilja stöd för närståendevård inte uppfyller den motiveringsskyldighet som föreskrivs i förvaltningslagen. Av motiveringarna ska framgå vilka kriterier den aktuella klienten inte uppfyller.
Regionförvaltningsverket konstaterar att syftet med motiveringsskyldigheten för ett beslut är att säkerställa att parten får information om både slutresultatet och grunderna för avgörandet. Beslutets riktighet kan endast kontrolleras i efterhand med hjälp av ändamålsenliga motiveringar. Motiveringarna har alltså en central betydelse för socialvårdsklientens rätt att söka ändring och tillgodoseendet av rättsskyddet. Med hjälp av motiveringarna kan parten bedöma sitt behov av bland annat rättsmedel. Motiveringarna styr också den ändringssökande att fästa uppmärksamhet vid de faktorer som är eller kan vara av betydelse vid avgörandet av ändringssökande. Tillräckliga motiveringar ökar också socialvårdsklientens förtroende för innehållet i besluten. Bristen på ändamålsenliga motiveringar kan förhindra eller åtminstone väsentligen försvåra förvaltningsklientens möjligheter och förutsättningar att använda rättsmedlen.

Centrala lagar

  • Förvaltningslag (434/2003)

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland 
Socialvården
Beslutsdatum 16.7.2021
diarienummer LSSAVI/4429/2021

De karantänliknande förfarandena vid kommunens boendeserviceenheter i anknytning till coronapandemin var lagstridiga

Beskrivning av ärendet 

Klagomålet gällde en situation där en anhörig på klientens vägnar anförde klagomål om de coronarelaterade förfarandena vid en boendeserviceenhet i kommun X. I enlighet med kommunens anvisningar om coronaviruset försatte man nya invånare i kommunens boendeenheter för äldre i så kallade karantänliknande förhållanden under 10 dygn. Detta innebar i praktiken bl.a. att måltider och rehabilitering genomfördes i invånarens eget rum. Invånaren hade inte tillåtelse att röra sig utanför sitt rum annat än med tillstånd av vårdpersonalen och medan de övriga invånarna var i sina rum.

Beslut i ärendet 

Praxis i kommun X har till sin karaktär varit förebyggande begränsande och gällt alla klienter som hör till en viss klientgrupp. Med beaktande av de nationella anvisningarna och riksdagens justitieombudsmans beslut är en sådan bindande praxis inte tillåten. Förebyggande praxis som fastställts för säkerhets skull, och för vilka det inte finns några konkreta grunder för en viss enhet eller klient, är inte tillåten. I de nationella anvisningarna betonas dessutom en klientspecifik bedömning som inte ingick i praxis i kommun X. 

När det gäller anvisningarna och bestämmelserna som gäller coronapandemin har man betonat beaktandet av proportionalitetsprincipen. Den förvaltningsrättsliga proportionalitetsprincipen hänvisar till proportionaliteten i förhållande till syftet med förbuden. Att placera alla klienter i karantänliknande förhållanden i upp till tio dygn är en oproportionerligt kraftig åtgärd.   I ärendet borde man åtminstone noggrant ha övervägt om lindrigare metoder skulle varit tillräckliga. 

När en praxis av detta slag utformades borde man ha bedömt hur nödvändig och proportionerlig den är samt förberett alternativa metoder för att förhindra att viruset sprids. Dessutom hänvisar regionförvaltningsverket i sitt beslut till riksdagens biträdande justitieombudsmans beslut EOAK/4733/2020, där ledningens ansvar betonas. Ledningen ska alltid se till att anvisningarna till personalen är lagenliga och att anvisningarna inte strider mot vad som föreskrivs i lag. Kommunen borde noggrant ha övervägt anvisningarnas innehåll och innehållets lagenlighet. 

Regionförvaltningsverket har i sin bedömning också beaktat att de relativt kraftiga coronaåtgärderna i kommun X har använts i ett påtagligt sent skede av coronapandemin. I början av covid-19-epidemin och -pandemin våren 2020 konstaterades de nationella anvisningarna innehålla felaktiga och oklara uttryck som styrde de lokala verksamheterna i fel riktning. Dessa anvisningar korrigerades dock, och redan i slutet av 2020 har anvisningarna varit ändamålsenliga. Anvisningarna har styrt verksamheten på rätt sätt då de efterföljts.

I detta klagomål var det i sin helhet fråga om en situation där invånaren beordrades att följa verksamhetspraxis som inte grundar sig på lag. Genom denna praxis inkräktade man på klienternas grundläggande rättigheter. Dessa anvisningar från kommun X var lagstridiga och borde inte ha följts inom enheterna. På basis av detta konstaterade regionförvaltningsverket i sitt beslut att kommunens covid-19-anvisningar gällande tjänster för äldre i praktiken har lett till att klienternas grundläggande rättigheter har begränsats och proportionalitetsprincipen försummats. Regionförvaltningsverket beslöt att ge kommunen en anmärkning för ogrundad begränsning av klienternas grundläggande fri- och rättigheter.

Grunder för beslutet 

Enligt 9 § i grundlagen har finska medborgare frihet att röra sig fritt inom landet. Den personliga friheten är till sin karaktär en allmän grundläggande rättighet som vid sidan av människans fysiska frihet även skyddar hans eller hennes viljas frihet och självbestämmanderätt. Dessutom är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggad enligt 10 § i grundlagen. Utgångspunkten för skyddet för privatlivet är att individen har rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. Hemfridsskyddet gäller också boendeserviceenheter avsedda för långvarigt boende.

Såsom konstateras i Valviras och regionförvaltningsverkens anvisning av den 2 september 2020 kan enskilda personers rörlighet i och utanför verksamhetsenheten begränsas endast under karantän eller isolering enligt lagen om smittsamma sjukdomar. I anvisningen påminns kommuner och serviceproducenter om att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter enligt grundlagen inte får begränsas i onödan och på ett lagstridigt sätt.

Enheterna har inte rätt att beordra invånarna eller deras anhöriga att iaktta restriktioner som inte grundar sig på lag. Personalen har inte rätt att bestämma att de boende eller deras anhöriga ska följa verksamhetspraxis som inte grundar sig på lag och som till exempel kränker integriteten. (EOAK/5463/2020)

Regionförvaltningsverket i Lappland 
Socialvården
Beslutsdatum 14.1.2021
diarienummer LAAVI/1441/2020

Den som begär uppgifter har rätt till ett överklagbart beslut – den som framställer en anmärkning måste få svar

Enligt person A var socialarbetarens anteckningar i klienthandlingarna bristfälliga, eftersom samtliga innehåll i samtalen med person A inte hade antecknats. Person A var också missnöjd med kommunens agerande på grund av att personen inte hade fått tillgång till alla efterfrågade uppgifter, såsom uppgifter om rusmedelsbakgrunden hos sina barns mor. Dessutom ansåg person A att barnatillsyningsmannenhade försummat sin skyldighet att utarbeta en officiell kalkyl av underhållsförmågan till barnens mor. 

Den 20 mars 2020 lämnade person A in en anmärkning per e-post, som besvarades först i juni 2020.  

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket har 

1) uppmanat tjänsteinnehavarna att utan dröjsmål agera enligt 14 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet till den del som man vägrat klientens begäran om uppgifter 

och 

2) med tanke på framtiden delgett tjänsteinnehavaren sin uppfattning om behandlingen av anmärkningar. 

Grunder för beslutet 

Anteckningar i handlingar och utlämnande av uppgifter

Enligt 4 § 1 mom. i lagen om klienthandlingar inom socialvården är den yrkesutbildade personalen inom socialvården samt biträdande personal som deltar i klientarbetet skyldiga att i formbundna handlingar anteckna sådan information som är behövlig och tillräcklig med tanke på ordnandet, planeringen, lämnandet, uppföljningen och övervakningen av socialvården samt registrera informationen i enlighet med 5 §. 

Enligt ovan nämnda 5 § meddelar Institutet för hälsa och välfärd (THL) närmare föreskrifter om strukturen på klienthandlingarna inom socialvården och om de uppgifter som ska antecknas i klienthandlingarna. Enligt 28 § 1 mom. i samma lag tillämpas skyldigheten att registrera formbundna handlingar dock först efter det att THL har meddelat föreskrifter i ärendet. En sådan föreskrift har dock ännu inte utfärdats. Därför anser regionförvaltningsverket att personalen inom socialvården har prövningsrätt i fråga om vad den anser vara nödvändiga uppgifter som antecknas i klientjournalen. 

Om man vägrar klientens begäran om uppgifter, måste myndigheten enligt 14 § i offentlighetslagen meddela klienten vad vägran beror på och ge klienten upplysningar om möjligheten att få ett överklagbart beslut i ärendet och information om behandlingsavgifterna. Myndigheten ska behandla ärendet utan dröjsmål, dock senast inom två veckor från att den erhållit en begäran om uppgifter som gäller handlingarna. 

Upprättande av en underhållskalkyl

I lagen om underhållsstöd finns det ingen bestämmelse som är förpliktande för beräkning av underhållsbidrag. Innan avtalet fastställs ska socialnämnden särskilt överväga om avtalet kan anses vara skäligt. Skäligheten bedöms genom att beakta barnets rätt till tillräckligt underhåll och föräldrarnas betalningsförmåga.

Behandling av anmärkningar 

Enligt 23 § 2 mom. i klientlagen ska verksamhetsenheten eller den ledande tjänsteinnehavaren diarieföra anmärkningen och behandla den på behörigt sätt och skriftligen besvara den inom skälig tid från det att den framställdes. Svaret ska motiveras. 

Anmärkningen ska i regel framställas skriftligen. Det finns inga andra lagstadgade formkrav för anmärkningen. Kommunen kan inte således ställa som villkor för en behörig behandling av anmärkningen att en officiell blankett används. 

Mer information:

  • Lag om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) 14 §, 23 § 1 mom., 23 § 2 mom.
  • Lag om underhåll för barn (704/1975) 2 § 1 mom., 7 § 1 mom., 8 § 2 mom. 
  • Lag om patientens ställning och rättigheter (785/1992) 13 §
  • Lag om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015) 4 § 2 mom.
  • Lag om klienthandlingar inom socialvården (254/2015) 4 § 1 mom., 5 §, 28 § 1 mom.
  • Lag om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) 11 § 1 mom., 11 § 2 mom., 14 § 3 mom., 14 § 4 mom., 24 § 1 mom., 25 p §, 33 § 2 mom.

Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvården
Beslutsdatum 14.4.2021
diarienummer LAAVI/1433/2020

En myndighet kan förbjuda biträden att uppträda hos myndigheten

Beskrivning av ärendet

A anförde klagan över kommunens ledande tjänsteinnehavare B:s förfaringssätt. Enligt A hade B förbjudit A:s biträde C att delta i ett möte där man hade för avsikt att höra A i ett ärende som gällde ordnande av socialvård för familjen. Enligt A hade B meddelat att eftersom A tidigare hade uppgett advokat D som sitt ombud, kunde C inte fungera som A:s biträde vid mötet.

B lämnade en utredning i ärendet till regionförvaltningsverket. Enligt B hade A fått veta att denne inte kunde ha två biträden, och eftersom D hade anmälts som A:s biträde kunde C inte fungera som biträde. Enligt B hade mötet dock blivit så kaotiskt och A:s och C:s beteende så högljutt och osakligt att mötet i vilket fall som helst måste avbrytas.

Regionförvaltningsverket konstaterade att man utifrån de utredningar man fått inte kunde ta ställning till vad som hade hänt under mötet och om A:s och C:s agerande var så osakligt eller störande att mötet borde ha avbrutits. Regionförvaltningsverket konstaterade dock att en part har rätt att anlita ett biträde som han eller hon valt i ett förvaltningsärende samt rätt att byta biträde. Det finns ingen bestämmelse om antalet biträden, deras behörighet eller rätten att byta biträde med stöd av vilken myndigheten kan ställa begränsningar.

En myndighet kan dock förbjuda ett biträde att uppträda hos en myndighet, om biträdet är olämpligt för sitt uppdrag. En sådan situation kan komma i fråga till exempel när biträdets agerande helt förhindrar behandlingen av det ärende där han eller hon har för avsikt att fungera som biträde. Huvudmannen ska underrättas om att ett biträde har förbjudits att uppträda och ska ges tillfälle att skaffa ett nytt biträde samt ges ett överklagbart beslut. När ett beslut begränsar kontakter ska beslutet innehålla en anvisning om hur man kan söka ändring i beslutet i förvaltningsdomstolen.

Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning hade situationen i vilket fall som helst varit sådan att C de facto hade förbjudits att uppträda hos en myndighet, varvid man borde ha agerat på det sätt som förutsätts i förvaltningslagen.

Centrala lagar och rekommendationer:
•    Förvaltningslagen (434/2003) 12 §

Regionförvaltningsverket i Lappland 
Socialvården 
Beslutsdatum 13.8.2021
diarienummer LAAVI/567/2021

En separat handling ska upprättas över bedömningen av servicebehovet och delges klienten

Beskrivning av ärendet 

Dottern anförde klagomål över hur hennes mors tjänster hade ordnats och att tjänsterna inte hade ordnats på det sätt som servicebehovet förutsätter. Regionförvaltningsverket bad kommunen bifoga till sin utredning till klagomålet bland annat de socialvårdshandlingar som upprättats för klienten, såsom en bedömning av servicebehovet. Som bilaga till utredningen skickades utskrifter från klient- eller patientdatasystemet som innehöll anteckningar med olika datum och rubriker till regionförvaltningsverket. Anteckningarna hade rubriken ”Potilaan selviytymisen tukeminen” (Stöd för patientens överlevnad) eller ”Potilaan uusien selviytymiskeinojen etsiminen” (Att söka nya överlevnadsmetoder för patienten). Enligt den serviceansvariges utredning hade kommunen inte tillgång till blanketten för bedömning av servicebehovet, utan bedömningen av servicebehovet gjordes genom att träffa klienten och de anhöriga eller närstående, diskutera och planera tillsammans en lösning som lämpar sig för klienten.

Beslut i ärendet 

Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning utarbetades ingen bedömning av servicebehovet och ingen serviceplan för den klagandes mor på det sätt som äldreomsorgslagen, socialvårdslagen och klientlagen förutsätter.

Motivering till beslutet 

Kommunen ska se till att den äldre personens behov av social- och hälsovård och andra tjänster som stöder den äldre personens välbefinnande, hälsa, funktionsförmåga och förmåga att klara sig på egen hand utreds på ett övergripande sätt tillsammans med den äldre personen och vid behov med hans eller hennes anhöriga, närstående eller en intressebevakare som förordnats för honom eller henne. Utifrån utredningen av servicebehovet bedöms om personen har behov av stöd. Om personen behöver stöd bedöms om stödbehovet är tillfälligt, återkommande eller långvarigt. 

Bedömningen av servicebehovet omfattar 

  1. en sammanfattning av klientens situation samt av behovet av socialservice och särskilt stöd 
  2. slutledningar av en yrkesutbildad person inom socialvården om förutsättningarna för klientrelationen 
  3. klientens åsikt om och syn på sitt servicebehov, om det inte finns ett uppenbart hinder för att bedöma servicebehovet i samarbete med klienten 
    och 
  4. bedömning av behovet av en egen kontaktperson enligt 42 § som görs av klienten och en yrkesutbildad person inom socialvården.

Kommunen har en lagstadgad skyldighet att ordna social- och hälsovårdstjänster för äldre personer som är rättidiga och tillräckliga med tanke på behovet. Tjänsterna för en enskild klient grundar sig på en bedömning av servicebehovet. En person som behöver socialvård har också rätt att få sitt servicebehov bedömt på ett övergripande sätt, om det inte är uppenbart onödigt att göra en bedömning. Bedömningen av servicebehovet bör kompletteras med en serviceplan. 

Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning ska bedömningen av servicebehovet göras som en separat handling och även lämnas till klienten eller dennes representant. Regionförvaltningsverket anser att praxisen i kommunen i fråga inte är tillräcklig, dvs. där bedömningen av servicebehovet inte dokumenteras som en separat handling utan inkluderas i klientjournalerna som mötespromemorior. 

Promemoriorna över möten med tjänsteinnehavare, klienter och anhöriga motsvarar inte den bedömning av servicebehovet som avses i socialvårdslagen. Anteckningarna är beskrivningar av kundmöten som genomförts i olika sammansättningar, beskrivningar av förda diskussioner och olika parters synpunkter. De ger inte de olika parterna en gemensam lägesbild eller uppfattning om vilka slutsatser myndigheten drar och på vilka grunder den fattar beslut om klienten. Utifrån anteckningarna kan man inte heller bedöma när den egentliga bedömningen av servicebehovet har inletts, när den har färdigställts eller om de tjänster som ordnas för klienten är tillräckliga och motsvarar klientens servicebehov. 

Centrala lagar och rekommendationer

  • Lag om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre (äldreomsorgslagen) 15 §, 16 §, 25 §
  • Socialvårdslag (1301/2014) 36 §, 37 §, 38 § och 39 §

Regionförvaltningsverket i Norra Finland 
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 12.1.2021
diarienummer PSAVI/1711/2020

Ett förvaltningsbeslut ska fattas om begränsning av uppföljningen av undervisningen

Beskrivning av ärendet

Utbildningsanordnaren har begränsat klagandens rätt att följa barnets undervisning. I meddelanden som skickats till den klagande motiverades begränsningen med barnets umgängesrätt, som hade specificerats i domstolens beslut. Av de utredningar som lämnats in till regionförvaltningsverket framgick att grunden också hade varit närförälderns negativa inställning till att distansföräldern skulle följa undervisningen. 

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket gav X och Y en anmärkning. Anmärkningen gällde att när en persons rätt att följa undervisningen enligt 19 § i lagen om grundläggande utbildning begränsas, måste ett skriftligt motiverat beslut med anvisningar för sökande av ändring fattas.

Grunder för beslutet 

Enligt 19 § i lagen om grundläggande utbildning är undervisning offentlig. Av grundad anledning kan dock rätten att få följa undervisningen begränsas. Enligt regeringens proposition med förslag till lag om grundläggande utbildning (RP 86/1997 rd, s. 65) kan rätten att komma och följa med undervisningen endast begränsas i undantagsfall. Orsaken kan till exempel vara att närvaron av utomstående kan vara till förfång för undervisningsarbetet eller att utomståendes närvaro kan störa elevernas och lärarnas arbete. 

Enligt 21 § i grundlagen har var och en rätt att få sin sak behandlad på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål. Ärendet ska behandlas av en behörig domstol eller någon annan myndighet. Var och en har också rätt att få ett beslut gällande sina rättigheter och skyldigheter behandlade av en domstol eller något annat oberoende lagskipningsorgan.

Om sökande av ändring i beslut som fattats med stöd av 19 § i lagen om grundläggande utbildning föreskrivs inget särskilt i lagen. Enligt högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis hör rätten att följa undervisningen till alla. Om denna rätt begränsas har var och en rätt att få beslutet om begränsning behandlat av en domstol med stöd av 21 § i grundlagen. Ändring i ett beslut som utbildningsanordnaren fattat enligt 19 § i lagen om grundläggande utbildningen söks i enlighet med utbildningsanordnarens karaktär enligt de allmänna bestämmelserna om ändringssökande, antingen genom kommunalbesvär i enlighet med kommunallagen eller genom förvaltningsbesvär i enlighet med förvaltningslagen.

I detta fall fattades inte ett förvaltningsbeslut om begränsning av uppföljningen av undervisningen som lagen förutsätter, utan ärendet meddelades endast till den klagande. Av handlingarna som lämnats in till regionförvaltningsverket framgår inget motiverat skäl för att begränsa offentligheten av undervisningen. Enligt utredningarna hade den klagande följt upp undervisningen en gång tidigare. I handlingarna uppgavs inte att den klagande i denna situation skulle ha hindrat undervisningsarbetet eller stört arbetet. Begränsningen av uppföljningen av undervisningen motiverades endast med umgängesrätt och att närföräldern förhöll sig negativt till att följa undervisningen. 

Utbildningsanordnaren har inte behörighet att ingripa i ärenden som gäller umgängesrätt mellan föräldrarna. Begränsningen av uppföljningen av undervisningen måste grunda sig på förutsättningarna i lagen. Enbart den ena förälderns negativa inställning till uppföljningen av undervisningen är inte en grundad anledning för att begränsa rätten att följa undervisningen som avses i lagen.  Utbildningsanordnaren måste vara opartisk i sin bedömning av ärendet.

Centrala lagar och rekommendationer:

  • Finlands grundlag
  • Lag om grundläggande utbildning
  • Förvaltningslag

Regionförvaltningsverket i Östra Finland 
Socialvården 
Beslutsdatum 19.3.2021
diarienummer ISAVI/9408/2019

Ett överklagbart beslut måste fattas om anordnandet av transport i anslutning till specialomsorg

Beskrivning av ärendet 

Samkommunen ändrade sättet att ordna transporter för den klagandes dotter i anslutning specialomsorgen för utvecklingsstörda, trots den klagandes motstånd. Dotterns transport till dagverksamhet som ordnas som specialomsorg kombinerades med skolskjutsarna på orten. Klienten fick inget beslut om ärendet och varken klienten eller dennes anhörige informerades om saken. Ändringen framkom när klientens namn inte kunde hittas på taxilistorna efter att dagverksamheten inletts efter sommaren.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket gav samkommunen som ansvarade för organiseringen en anmärkning om försummelse av att fatta ett överklagbart beslut. 

Grunder för beslutet 

I sitt beslut konstaterade regionförvaltningsverket att lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda inte specifikt definierar hur transporten av en utvecklingsstörd person till specialomsorgen ska ordnas. Kommunen avgör hur transporterna ska ordnas i praktiken. Kommunen kan ordna transporterna som individuella transporter eller till exempel som samtransporter.

Regionförvaltningsverket ansåg att transporten i samband med specialomsorgen ska ordnas på det individuella sätt som den utvecklingsstörda personens skada eller sjukdom förutsätter. Om den utvecklingsstörda personen anser att transporten inte genomförs på ett lämpligt sätt, ska personen ha möjlighet att kräva att transporterna ordnas på ett lämpligt sätt. Personen har rätt att få ett överklagbart beslut i ärendet.

För transporter i anslutning till specialomsorgen kan ett separat överklagbart beslut fattas. Alternativt kan beslutet om hur transporten ska ordnas inkluderas i klientens specialomsorgsprogram. Om ärendet kopplas till specialomsorgsprogrammet måste man dock beakta att det måste finnas en separat anvisning för sökande av ändring i transporten.

Kommunen är skyldig att enligt 39 § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda säkerställa tillgången till transporter som är nödvändiga för erhållande av specialomsorg. I ordnandet av transporter som är nödvändiga för att erhålla specialomsorg är det inte fråga om ett ärende som avgörs i specialomsorgsprogrammet. Det är inte heller fråga om ett avgörande som gäller tillhandahållande eller upphörande av specialomsorgen, som regionförvaltningsverket i enlighet med 81 a § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda kan undersöka på basis av en begäran om omprövning. Beslut om transporter och hur de ska ordnas hör till myndighetens prövningsrätt. Omprövning av ett beslut av en tjänsteinnehavare inom den kommunala socialvården i ett sådant ärende söks hos det organ som ansvarar för den kommunala socialvården.

Centrala lagar och rekommendationer:

  • Grundlagen 21 §
  • Lag angående specialomsorger om utvecklingsstörda 39 §, 81 a §
  • Förordning angående specialomsorger om utvecklingsstörda 3 §
  • Socialvårdslag 45 §, 50 §
  • Lag om klientens ställning och rättigheter inom socialvården 6 §

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Kommunförsök med sysselsättning
Datum för avgörandet: 23.06.2021
Diarienummer: LSSAVI/7520/2021

Försökskommunen ska se till att sysselsättningsplanen undertecknas enligt bestämmelserna och att anteckningarna i URA-klientdatasystemet görs omsorgsfullt

Beskrivning av ärendet

Coachen hade gjort en intervju per telefon med den arbetssökande som var kund hos kommunen för att bedöma servicebehovet. Samtidigt uppdaterades och undertecknades den arbetssökandes sysselsättningsplan med den arbetssökandes samtycke. Av intervjun framgick att den arbetssökande eventuellt har företagsverksamhet. Efter intervjun hade coachen lämnat en skriftlig begäran om utredning till den arbetssökande för att utreda företagsverksamheten och dess eventuella huvudsyssla. 

Den arbetssökande gav en skriftlig utredning i ärendet till försökskommunen och lämnade också in en komplettering till den. Av anteckningarna i URA-klientdatasystemet framgick inte entydigt den exakta tidpunkten eller tidpunkterna då den arbetssökande hade lämnat in sin utredning. Enligt arbetssökandens åsikt kunde försökskommunen ha utrett ärendet utan att utbetalningen av arbetslöshetsförmånen avbröts.

Beslut i ärendet

Regionförvaltningsverket ansåg att försökskommunen förfarit i enlighet med lagstiftningen och de anvisningar som utfärdats med stöd av den i den arbetssökandes ärende när den utredde den arbetssökandes företagsverksamhet. När en arbetssökande berättar om sin företagsverksamhet är försökskommunen skyldig att utan dröjsmål utreda om företagsverksamheten är på heltid och meddela den erhållna utredningen till arbets- och näringsbyrån för ett arbetskraftspolitiskt utlåtande. 

Regionförvaltningsverket fäste dock försökskommunens uppmärksamhet vid undertecknandet av sysselsättningsplanen och anteckningarna i klientdatasystemet URA. Man kan inte be den arbetssökande om samtycke till att underteckna sysselsättningsplanen per telefon på så sätt att tjänstemannen undertecknar planen på den arbetssökandes vägnar. Den arbetssökande ska underteckna planen genom att godkänna den i Mina e-tjänster på nätet eller genom att underteckna planen för hand. Anteckningarna i URA-klientdatasystemet ska dessutom vara omsorgsfullt gjorda.

Grunder för beslutet

Enligt 2 kap. 6 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012) har arbetslösa arbetssökande rätt till en sysselsättningsplan. Sysselsättningsplanen ska revideras i samband med intervjun med den arbetssökande eller på begäran av den arbetssökande. 

Den arbetssökande och försökskommunen kommer överens om uppföljningen av hur sysselsättningsplanen genomförs och godkänner planen. Enligt 2 kap. 5 § i statsrådets förordning om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (1073/2012) godkänner parterna verksamhetsplanen som ingår i sysselsättningsplanen. Arbetssökanden godkänner planen elektroniskt i den för ändamålet avsedda webbtjänsten eller genom att underteckna planen. Om planen godkänns genom underskrift, ges den undertecknade planen till arbetssökanden. Genom att godkänna planen vill man betona planens avtalsnatur och engagera både den arbetssökande och myndigheten till att genomföra planen. Godkännandet har också betydelse för rätten till utkomstskydd för arbetslösa. 

Anteckningarna i URA-kundsystemet ska vara entydiga och kundernas datum för uträttande av ärenden ska registreras korrekt och omsorgsfullt med iakttagande av god förvaltningssed. 

Centrala lagar och förordningar:

  • Förvaltningslag (434/2003)
  • Lag om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012)
  • Statsrådets förordning om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (1073/2012)
  • Lag om ett  kommunförsök som gäller främjande av sysselsättningen (1269/2020)
  • Lag om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002)

Regionförvaltningsverket i Östra Finland 
Socialvården 
Beslutsdatum 14.6.2021
diarienummer ISAVI/1301/2020

Information om barnskyddsanmälan till vårdnadshavarna

Beskrivning av ärendet 

Barnens distansförälder uttryckte i sitt klagomål sin oro över barnens förhållanden och situation samt upplevde att hen trots gemensam vårdnad hade åsidosatts. Föräldern hade inte kontaktats i ett barnskyddsärende som gällde barnen och som hade inletts på basis av en barnskyddsanmälan. När klagandens make hörde om barnskyddsärendet efter cirka ett och ett halvt år kontaktade maken socialväsendet. Efter kontakten skickades de barnskyddsanmälningar som gjorts i ärendet till klaganden på begäran.

Beslut i ärendet 

Även om barnskyddslagen inte har någon uttrycklig skyldighet att meddela barnskyddsanmälan till vårdnadshavarna, ansåg regionförvaltningsverket att informationen till vårdnadshavarna är en så tydlig utgångspunkt att avvikelsen från barnskyddsanmälan borde motiveras i klientjournalen. Den socialarbetare som ansvarar för barnens angelägenheter fick en anmärkning i ärendet. Flera försummelser i behandlingen av barnskyddsärendet ledde till anmärkning.

Grunder för beslutet 

En central princip inom barnskyddet är att stödja barnets föräldrar och vårdnadshavare i barnets fostran. Syftet med stödåtgärderna inom öppenvården är enligt barnskyddslagen att främja och stödja barnets positiva utveckling  samt stödja och stärka förmågan och möjligheterna hos föräldrarna, vårdnadshavarna och de personer som ansvarar för barnets vård och fostran till att uppfostra barnet.

Även biträdande justitieombudsmannen har i sitt avgörande (EOAK 4290/2019) tagit ställning till delgivningen av barnskyddsanmälan till vårdnadshavarna. Enligt avgörandet tryggar man genom att lämna ut information och inleda behandlingen snabbt barnets och familjens rätt att få en bedömning av servicebehovet samt de tjänster de behöver så snabbt som möjligt. Behandlingen av en barnskyddsanmälan är en sådan myndighetsbehandling som grundar sig på lag och som vårdnadshavaren har rätt att få kännedom om. Genom att informera vårdnadshavarna om barnskyddsanmälan i början av behandlingen tryggas båda vårdnadshavarnas lika rätt att påverka behandlingen av barnets ärende hos socialmyndigheten.

Central lag och tillsynsmyndighetens beslutspraxis:

  • Barnskyddslagen (417/2007)
  • EOAK/4290/2019

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland 
Socialvården
Beslutsdatum 2.2.2021
diarienummer LSSAVI/7369/2020

Klientens rättigheter ska beaktas i coronarutinerna inom äldreomsorgen

Beskrivning av ärendet  

Klagomålet gällde en situation där en anhörig anfört klagomål på klientens vägnar om coronarutinerna på en boendetjänst. När covid-19-pandemin började våren 2020 bodde klienten på en privat enhet för serviceboende med heldygnsomsorg. Enheten förbjöd då alla besök. Som grund för förbudet angavs regeringens nationella anvisningar. 

De anhöriga bad att få besöka klienten med motiveringen att klientens kondition försämras om hen inte får träffa sina anhöriga. Enhetens läkare meddelade att besök tillåts endast om beslut har fattats om övergång till vård i livets slutskede. Ett beslut om vård i livets slutskede utfärdades för klienten för att de anhöriga skulle kunna komma på besök. Efter de anhörigas besök isolerades klienten för två veckor.

Beslut i ärendet 

Bristerna i vården av klienten hänför sig till beslutet om besöksförbud samt till besluten om vård i livets slutskede, karantän och isolering. Genom agerandet gjordes ett ingripande i klientens grundläggande fri- och rättigheter, vilket innebär att ärendet är allvarligt. På vissa punkter har dock detaljerad och noggrant avgränsad lagstiftning saknats, eftersom coronapandemin under våren 2020 orsakat en ny slags situation för alla aktörer. Dessutom har det konstaterats att anvisningarna som gällde corona delvis varit felaktiga. Av denna anledning har regionförvaltningsverket beslutat att inte ge en anmärkning i ärendet.

Regionförvaltningsverket gör den ansvariga personen som ansvarar för enheten Y:s verksamhet uppmärksam på att klienternas grundläggande fri- och rättigheter samt principerna för god förvaltning, särskilt proportionalitetsprincipen, ska beaktas i all verksamhet vid enheten.

Dessutom fäste regionförvaltningsverket läkarens vid enheten uppmärksamhet med tanke på hens framtida verksamhet vid att förutsättningarna enligt lagen i fortsättningen ska uppfyllas i beslut som gäller vård i livets slutskede, karantän och isolering.

Grunder för beslutet 

Besöksförbud

Enheten utförde ingen situationsbaserad eller klientspecifik bedömning, utan meddelade ovillkorligt besöksförbud med undantag av klienter som befann sig i vård i livets slutskede. Verksamheten styrdes av de anvisningar som social- och hälsovårdsministeriet och kommunen hade utfärdat i samband med coronasituationen. I ett senare skede har riksdagens justitieombudsman konstaterat dessa anvisningar till vissa delar vara lagstridiga.

Trots att man i princip ska kunna lita på ministeriets nationella anvisningar ska den ansvariga personen vid enheten känna till lagstiftningen inom sitt verksamhetsområde och iaktta grundlagen samt internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Dessutom har social- och hälsovårdsministeriet i sina anvisningar om corona framhållit att man, på samma sätt som i all faktisk förvaltningsverksamhet, även i verkställigheten av besöksförbud ska iaktta den förvaltningsrättsliga proportionalitetsprincipen. Förbuden ska alltså vara proportionerliga med hänsyn till ändamålet. Förbuden kan inte vara kategoriska, utan de ska lämna rum för prövning i varje enskilt fall.

Besöksförbudet har ställts på ett felaktigt sätt också med hänsyn till klientens grundläggande fri- och rättigheter. De grundläggande fri- och rättigheterna kan endast begränsas med stöd av lag, inte på basis av anvisningar. Lagen om smittsamma sjukdomar innehåller inga separata bestämmelser om rätten att begränsa en persons grundläggande fri- och rättigheter annat än i situationer av karantän och isolering. Bindande besöksförbud till boendeenheter kan inte heller ges med stöd av lagen om smittsamma sjukdomar. De väsentliga bestämmelserna är paragraferna 6, 7, 9 och 10 i grundlagen. I fråga om den aktuella enheten fanns det tecken på att dessa grundprinciper som gäller de grundläggande fri- och rättigheterna hade lämnats utan beaktande. 

Beslut om vård i livets slutskede

Enheten har även fattat beslutet om vård i livets slutskede på felaktiga grunder. Beslutet om övergång till vård i livets slutskede fattades i syfte att möjliggöra besök under coronasituationen. En patient ska inte placeras i vård i livets slutskede på sådana grunder. Därtill har ingen vårdplan utarbetats om vården i livets slutskede. Den ansvariga läkaren ska göra upp en individuell vårdplan för varje patient som befinner sig i palliativ vård.

Beslut om karantän/isolering

Vidare har det förfarits felaktigt i beslutet om karantän och isolering. Den läkare som fattat beslutet har i sin skriftliga redogörelse och journalföring använt bägge termer. Detta tyder på att det varit oklart för läkaren huruvida det är fråga om karantän eller isolering samt om hur isolering och karantän i praktiken ska genomföras enligt lagen.

Det har sannolikt inte heller funnits några grunder för karantän eller isolering i fråga om den aktuella klienten. Att en klient får besök av en anhörig motsvarar i sig inte definitionen av grunderna för karantän eller isolering enligt lagen om smittsamma sjukdomar. Både i fråga om karantän och isolering ska även ett överklagbart förvaltningsbeslut utfärdas för klienten. Detta har inte skett i det aktuella fallet, vilket är ett betydande fel som kränkt klientens grundläggande fri- och rättigheter. 

Verksamheten har därtill varit felaktig till den del att ifrågavarande läkare inte varit en sådan läkare i tjänsteförhållande som avses i lagen om smittsamma sjukdomar. Beslut om att en person ska hållas i karantän eller isoleras kan endast fattas av en läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar. Den ifrågavarande läkaren hade alltså inte rätt att isolera klienten eller hålla klienten i karantän.

Regionförvaltningsverket i Lappland 
Socialvården 
Beslutsdatum 13.8.2021
diarienummer LAAVI/567/2021

Kommunen kan inte förbigå klientens intresse genom att kalla permanent familjevård för tillfällig vård och ta ut en avgift för tillfällig vård

Beskrivning av ärendet 

Dottern anförde klagomål över ett ärende som gällde ordnande av hennes mors socialvård. Modern hade inte längre klarat av att bo självständigt i sitt privata hem ens med hjälp av stödåtgärder och var i behov av serviceboende med heldygnsomsorg. Modern hade sedan 2017 på basis av ett beslut som fattats av en kommunal tjänsteinnehavare fått avlastningsvård på ett familjehem dit hon flyttade på heltid hösten 2020. Ändringen avtalades mellan klagandens mor, anhöriga och kommunens representanter. Moderns bostad sades upp och hennes adress ändrades till familjehemmets adress. Kommunen fattade dock inget nytt servicebeslut i ärendet. Kommunen ansåg att klagandens mor fortfarande var i kortvarig avlastningsvård, för vilken avgiften tas ut till dygnspris. 

Dottern anförde klagomål hos regionförvaltningsverket om grunderna för fastställandet av avgiften och om att kommunen hade försummat sin skyldighet att ordna tjänster enligt moderns behov.  

Regionförvaltningsverkets beslut

Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning har boendet för den klagandes mor på familjehemmet sedan den 1 september 2020 varit familjevård på heltid och inte avlastningsvård. Således borde man ha fattat ett nytt servicebeslut och avgiften borde ha fastställts enligt avgiften för långvarig familjevård. Avgiften för långvarig vård är ett förmånligare alternativ för klienten än avgiften för kortvarig vård.

Motivering till beslutet

Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning avses med avlastningsvård att vården av en person som är i behov av vård och omsorg ordnas periodvis mellan hemmet och den korttidsplatsen som 
erbjuder avlastningsvård. Enligt utredningarna i ärendet flyttade klagandens mor till ett familjehem på heltid, eftersom hennes bostad sades upp och hon inte hade någon annan bostadsadress från och med den 1 september 2020. Därmed ansåg regionförvaltningsverket att boendet för den klagandes mor på familjehemmet från och med den 1 september 2020 inte längre utgjorde kortvarig, periodisk avlastningsvård utan långvarig familjevård på heltid.

Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att kommunen ska trygga tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Detta innebär till exempel att kommunen när den fattar beslut ska bland de tillgängliga alternativen välja det som bäst tryggar den enskilda kommuninvånarens rättigheter. Det faktum att kommunen inte hade fattat ett nytt servicebeslut och kallat den faktiska familjevården på heltid som den klagandes mor fick för ”långvarig avlastningsvård” och tagit ut en avgift för avlastningsvård bröt enligt regionförvaltningsverkets uppfattning mot denna princip. 

Beslut ska fattas om socialvårdstjänster. Regionförvaltningsverket konstaterade att när den klagandes mor flyttade till familjehemmet på lång sikt och permanent, och det i själva verket inte längre var fråga om avlastningsvård, borde man ha fattat ett beslut om heltids-, långvarig eller permanent familjevård. Beslutet borde ha fattats trots att det kan ha varit fråga om ett tillfälligt arrangemang under vilket avsikten var att kartlägga andra permanenta lösningar för att ordna tjänster för klagandens mor i fortsättningen.

Centrala lagar och rekommendationer

  • Grundlagen 19 §
  • Lag om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre (äldreomsorgslagen) 15 §, 16 §, 25 §
  • 45 § i socialvårdslagen (1301/2014)
  • Lag om klientens ställning och rättigheter inom socialvården 6 §

Regionförvaltningsverket i Östra Finland 
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 22.1.2021
diarienummer ISAVI/363/2020

Kommunen är skyldig att ordna gymnasieutbildning enligt de nationella normerna för undervisningsarrangemang och följa de krav som ställs på myndigheternas verksamhet
 

Beskrivning av ärendet 
 

I gymnasiet hade man minskat närundervisningen från de nationellt obligatoriska och fördjupade kurserna sedan 2014. Kurserna hade placerats i gymnasiets läsordning så att cirka 30–40 procent av kurserna som ordnades varje år inte gav full undervisning enligt gymnasieförordningen. I gymnasiets läroplan hade dessutom alla kurser kategoriserats som sådana som kan avläggas helt eller delvis självständigt. Principerna för självständiga kurser och andra självständiga studier framgick dock inte tydligt av gymnasiets läroplan.

Beslut i ärendet 
 

Regionförvaltningsverket gav den bildningsnämnd som ansvarar för kommunens gymnasieutbildning, chefen för bildningsväsendet och gymnasiets rektor en anmärkning om att förfarandet står i strid med gymnasielagen och -förordningen vid anordnandet av den kommunala gymnasieutbildningen. Kommunen är skyldig att ordna gymnasieutbildningen så att den motsvarar de förutsättningar som statsrådet har föreskrivit för gymnasierna om timfördelningen. I fallet äventyrade avvikelsen från timfördelningen (som statsrådet föreskrivit för gymnasierna) förverkligandet av målen för gymnasieutbildningen samt de studerandes jämlika förutsättningar att framgångsrikt avlägga gymnasiets lärokurs och studentexamen.

Dessutom gav regionförvaltningsverket bildningsnämnden, chefen för bildningsväsendet och gymnasiets rektor som ansvarar för kommunens gymnasieutbildning en anmärkning för myndighetsverksamhet som strider mot förvaltnings- och offentlighetslagen. Beskrivningarna av gymnasiets undervisningsarrangemang ska motsvara kravet på transparens och öppenhet i myndigheternas verksamhet enligt förvaltnings- och offentlighetslagen. För gymnasiets del var det inte klart skrivet hur den nationellt fastställda timfördelningen och de självständiga studier som nämns i läroplansgrunderna genomförs.

I fallet hade mängden undervisning som de facto getts varit mindre än den minimimängd som förutsätts i bestämmelserna. Beskrivningarna och skyldigheterna i anslutning till självständiga studier var oklara för de studerande. På grund av den dolda beskrivningen av undervisningsarrangemangen hade det varit mycket svårt för gymnasiestuderande och deras vårdnadshavare att själva verifiera och övervaka utövandet av offentlig makt och därigenom sina rättigheter och intressen. Utbildningsanordnaren hade inte i tillräcklig utsträckning skyddat de berättigade förväntningarna som de studerande vid gymnasiet i fråga hade enligt rättsordningen. Gymnasiestuderande och deras vårdnadshavare ska kunna lita på att myndighetens verksamhet är korrekt och att verksamheten är lagenlig. Kravet har betonats när verksamheten gäller barn som omfattas av särskilt skydd.

Grunder för beslutet
 

Enligt 22 § i gymnasielagen har en studerande rätt att få undervisning och studiehandledning enligt läroplanen. Den grundläggande utgångspunkten för upprättandet av periodläsordningen i gymnasiet ska vara statsrådets timfördelningsförordning. Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att den systematiska gallringen av undervisningstimmarna från kurserna när de placerades i läsordning kränkte studerandenas rätt till undervisning enligt läroplanen. Regionförvaltningsverket betonade att statsrådets timfördelningsförordning är en norm, inte en rekommendation, enligt vilken utbildningsanordnaren är skyldig att erbjuda undervisning. Bland annat på detta sätt tryggas gymnasiestuderandenas lika rätt att få gymnasieundervisning oberoende av bostadsort.

I grunderna för gymnasiets läroplan (2015) konstateras att en del av de studier som ingår i gymnasieutbildningens lärokurs kan förutsätter självständiga studier. En studerande kan också på ansökan beviljas tillstånd att självständigt avlägga studier. I läroplan vid gymnasiet i fråga hade dessutom alla kurser beskrivits som sådana som även kan avläggas helt eller delvis självständigt. Regionförvaltningsverket konstaterade att ett sådant förfarande är tillåtet, men ålägger utbildningsanordnaren en betonad skyldighet att säkerställa den studerandes kompetens under och efter den självständiga studiefasen. I gymnasiets lokala läroplan hade man dock inte antecknat prestationsprinciperna för självständiga studier, och den kompetens som uppnåtts genom självständiga studier hade inte bedömts systematiskt. Regionförvaltningsverket ansåg att termen självständig kurs eller en del av den delvis har använts felaktigt i gymnasiet i fråga. Av de studerande har förutsatts eller antagits att de genom självständiga studier kompenserar de innehållsområden som man inte har hunnit gå igenom i närundervisningen på grund av att undervisningen inte slutförts. Den studerande har inte nödvändigtvis ens varit medveten om att vissa av kursernas innehållsområden helt eller delvis inte behandlas och att han eller hon förutsätts studera självständigt inom dessa innehållsområden.

Regionförvaltningsverket lyfte ännu i sitt beslut fram att den grundliga normreformen av gymnasieutbildningen även i framtiden tryggar likabehandlingen inom gymnasieutbildningen på olika håll i landet.  I gymnasiernas nya läroplaner som träder i kraft den 1 augusti 2021 betonas ännu mer än tidigare villkorligheten för självständiga studier: självständiga studier får inte äventyra uppnåendet av de mål som ställts upp för utbildningen eller den studerandes förutsättningar att avlägga lärokursen och studentexamen.

Centrala lagar och förordningar

  • Finlands grundlag
  • Gymnasielagen
  • Förvaltningslagen
  • Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (offentlighetslagen)
  • Diskrimineringslagen
  • Gymnasieförordningen/Statsrådets förordning om gymnasieutbildning
  • Statsrådets förordning om allmänna riksomfattande mål och timfördelning för utbildning som avses i gymnasielagen

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Beslutsdatum 16.6.2021
diarienummer LSSAVI/10239/2020

Kommunens socialväsende måste garantera tillgången till service också under semestrar

Beskrivning av ärendet

I klagomålet lyftes det fram att på grund av semesterarrangemang var alla socialarbetare inom kommunens funktionshinderservice på semester samtidigt under en månad på sommaren. Klienten fick inte kontakt med funktionshinderservicen och hade inte heller nåtts av information om semesterarrangemangen. Dessutom hade kommunens funktionshinderservice under sommaren en hel vecka då ingen arbetade. Av kommunens utredning framgick det inte att vikarier skulle ha anställts för socialarbetarna under sommarsemestrarna.

Avgörande av ärendet

Regionförvaltningsverket gav kommunen en anmärkning för brister i tillgången till funktionshinderservice. Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att kommunen måste säkerställa att socialväsendets enhet alltid har tillräckligt med personal för att servicen ska kunna tillhandahållas i enlighet med lagens villkor.

Grunderna för avgörandet

Regionförvaltningsverket konstaterar i sitt beslut att det inte genom att hänvisa till semestrar går att avvika från de lagstadgade behandlingstiderna vid bedömning av servicebehovet, vid brådskande bedömningar eller i beslutsfattandet. Ärenden som gäller funktionshinderservice måste behandlas utan dröjsmål. Exempelvis utredning av servicebehov och stödåtgärder enligt handikappservicelagen ska inledas senast den sjunde vardagen efter det att ärendet har anhängiggjorts. En del av klienterna kan också vara personer i behov av särskilt stöd. Det är alltid en socialarbetare som ansvarar för bedömningen av deras servicebehov. I detta klagomålsärende äventyrades iakttagandet av tidsfristerna, eftersom det under en månads tid inte fanns socialarbetare inom funktionshinderservicen för att fatta beslut och göra bedömningar. Under sommaren fanns det dessutom en period då ingen var i arbete över huvud taget.

Enligt 21 § i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad i domstol eller hos någon annan myndighet samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol. Särskilt vid avslag är det av stor betydelse för sökandens rättsskydd att ansökan har behandlats utan dröjsmål. Sökanden ska få ett överklagbart beslut i ärendet så fort som möjligt.

Kommunen är skyldig att trygga tillräckliga socialvårdstjänster för kommuninvånarna samt i brådskande fall socialservice som baserar sig på individuella behov så att rätten till oundgänglig omsorg och försörjning inte äventyras. Dessutom ska kommunen se till att tjänsterna och stödåtgärderna till sitt innehåll och sin omfattning ordnas på det sätt som behovet i kommunen förutsätter. Kommunen måste se till att det alltid finns tillräckligt med yrkesutbildade personer inom socialvården på plats för att tjänsterna ska kunna tillhandahållas i enlighet med lagens villkor. Personalens tillfälliga frånvaro i semestertider ska beredas på förhand genom vikariearrangemang och reservpersonal.

Centrala lagar och rekommendationer

  • Grundlagen 21 § 
  • Förvaltningslagen 7 §, 8 §, 23 §
  • Socialvårdslagen 6 §, 12 §, 33 §, 36 §
  • Handikappservicelagen 3 §, 3 a §

Regionförvaltningsverket i Östra Finland 
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 8.2.2021
diarienummer ISAVI/3619/2020

Läraren och rektorn ansvarar för förverkligandet av elevernas rättigheter och undervisningen enligt läroplanen

Beskrivning av ärendet 

Undervisningsskyldigheten enligt läroplanen uppfylldes inte inom flera läroämnen i grundskolans femte årskurs, eftersom man inte hann gå igenom den lärokurs som fastställts i läroplanen under läsåret. Undervisningen i klassen hade upprepade gånger hamnat på efterkälken i flera läroämnen jämfört med parallellklasserna. I fallet koncentrerades problemen i anslutning till undervisningen enligt läroplanen och uppnåendet av de mål som ställts upp i läroplanen till en klasslärare och den klass denne undervisade. På grund av problemen med genomförandet av läroplanen hade elevernas föräldrar och skolans övriga lärare kontaktat skolans rektor. Utifrån kontakterna vidtog skolan åtgärder för att uppnå målen för inlärningen, men man upplevde att nivån på ingripandet i ärendet var otillräcklig.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket uppmärksammade grundskolans klasslärare i årskurs 5 på lärarens skyldighet att se till att undervisningen följer läroplanen, behandlar den fastställda lärokursen och uppnår målen i läroplanen. Läraren ansvarar för undervisningsgruppens verksamhet, inlärning och välbefinnande. Till lärarens uppgifter hör bland annat att följa upp och främja elevernas inlärning och arbete, att i ett tidigt skede identifiera eventuella svårigheter samt att handleda och stöda eleverna.

Regionförvaltningsverket delgav dessutom rektorn i ifrågavarande grundskola sin uppfattning om rektorns ansvar för skolans verksamhet. Rektorn ska stödja lärarna i sitt arbete och se till att undervisningsgrupperna bildas så att målen i läroplanen kan uppnås i undervisningen. Rektorn ansvarar för att elevernas rätt att få undervisning enligt läroplanen samt för att tillräckligt stöd för inlärning och skolgång tillgodoses i skolans vardag genast när behovet av stöd uppstår.

Grunder för beslutet 

Läraren ansvarar för att hans eller hennes elever får undervisning enligt läroplanen och uppnår de mål som uppställts i läroplanen. Utgångspunkten är att läraren har pedagogisk frihet att välja lämpliga arbetssätt och innehåll för undervisningssituationen.  Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut utifrån den erhållna utredningen att man i undervisningen av den ifrågavarande årskurs 5 hade man inte gått igenom delar av innehållet i läroplanen. Regionförvaltningsverket lyfte i sitt beslut fram att läraren trots den pedagogiska friheten alltid är skyldig att följa läroplanen och behandla den lärokurs som fastställts i den. Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning är läraren också skyldig att samarbeta med skolans rektor och andra lärare för att målen enligt läroplanen ska uppnås i undervisningen.

Enligt 37 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning ansvarar rektorn för skolans verksamhet. Skolans ledning har det praktiska ansvaret för lösningar i anslutning till ordnandet av undervisning och stöd i skolgemenskapen, i alla årskurser och i alla läroämnen. Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att rektorn som ansvarar för skolans verksamhet borde ha övervägt om man kunde lägga in stödåtgärder för klassen i fråga, göra ändringar i lärararrangemangen eller ändra elevgrupperna för att kunna uppnå de mål som uppställts i läroplanen. Regionförvaltningsverket bedömde att rektorn borde ha ingripit i ärendet redan i ett tidigt skede, så att elevernas rättsskydd och rätt till undervisning tillgodoses.

Centrala lagar och förordningar

  • Förvaltningslagen
  • Lagen om kommunala tjänsteinnehavare
  • Lagen om grundläggande utbildning
  • Förordningen om grundläggande utbildning
  • Utbildningsstyrelsens bestämmelse Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014.

Regionförvaltningsverket i Östra Finland 
Social- och hälsovård
Beslutsdatum 18.3.2021
diarienummer ISAVI/2739/2020

Med stöd av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda kan man inte ordna en assistent för klienten enligt arbetsgivarmodellen

Beskrivning av ärendet 

Samkommunen inom social- och hälsovården hade inom dag- och arbetsverksamheten som ordnas med stöd av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda beviljat en assistent för en klient. Assistenten hade beviljats med stöd av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda och ordnats med arbetsgivarmodellen.

Enligt samkommunens utredning beviljades personlig assistans enligt handikappservicelagen till en person som uppfyllde förutsättningarna i lagen. Av en begäran om omprövning av specialomsorgen om utvecklingsstörda till regionförvaltningsverket framgick att den arbetsgivarmodell som handikappservicelagen möjliggör också hade tillämpats på assistenten, som beviljats med stöd av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket uttryckte sin uppfattning om att lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda inte stöder ordnandet av personlig assistans med arbetsgivarmodellen, utan sättet att ordna service hör till handikappservicelagen. Således ansåg regionförvaltningsverket att andra sätt att ordna tjänsten (egen produktion, köptjänst eller servicesedel) är möjliga, när närhandledarservice ordnas med stöd av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda.

Grunder för beslutet 

I handikappservicelagen avses med personlig assistans den nödvändiga hjälp som en gravt handikappad person har behov av hemma och utanför hemmet. Den som behöver personlig assistans enligt handikappservicelagen ska ha resurser att definiera assistansens innehåll och genomförande. Nämnda ”resursförutsättning” utesluter sådana personer med funktionsnedsättning som inte själva kan definiera sitt servicebehov, utan definitionen grundar sig på åsikten av en utomstående instans. Förutsättningarna för att få personlig assistans avgörs alltid utifrån klientens hjälp- eller servicebehov på grund av skada eller sjukdom.

Regionförvaltningsverket ansåg att personlig assistans kan ordnas som behövlig handledning enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (2 § 3 punkten) eller annan motsvarande för förverkligandet av specialomsorgerna nödig verksamhet (2 § 10 punkten). Assistans kan ordnas på dessa sätt när servicen enligt handikappservicelagen inte är tillräcklig och lämplig med tanke på klientens servicebehov.

Kommunen kan ordna socialvård i enlighet med 4 § i lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården. Kommunen eller samkommunen kan alltså ordna de uppgifter som hör till social- och hälsovården:

  1. genom att sköta verksamheten själv
  2. genom avtal tillsammans med en annan kommun eller andra kommuner
  3. genom att vara medlem i en samkommun som sköter verksamheten
  4. genom att anskaffa service från staten, en annan kommun, en samkommun eller någon annan offentlig eller privat serviceproducent

    eller
     
  5. genom att serviceanvändaren ges en servicesedel, med vilken kommunen förbinder sig att, upp till det värde som fastställts för sedeln enligt kommunens beslut, betala de tjänster som serviceanvändaren köper av en privat serviceproducent som kommunen godkänt.

Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda omfattar inte ordnandet av personlig assistans enligt arbetsgivarmodellen. Arbetsgivarmodellen ingår i handikappservicelagen. Således är de ovan nämnda övriga sätten att ordna service (egen produktion, köptjänst eller servicesedel) möjliga alternativ när det gäller anordnande av närhandledarservice i enlighet med lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda.

Centrala lagar och rekommendationer:

  • Lag om service och stöd på grund av handikapp (handikappservicelag) 4 § 1 mom., 8 c §
  • Lag angående specialomsorger om utvecklingsstörda 2 §
  • Lag om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården 4 §

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 15.2.2021
diarienummer ISAVI/7031/2020

När ett DNR-beslut fattas för en person med minnessjukdom ska ärendet också diskuteras med de anhöriga och beslutet motiveras medicinskt

Beskrivning av ärendet

Klagomålet handlar om ett beslut om att inte återuppliva en person, dvs. ett DNR-beslut, som fattats för en multisjuk äldre person med minnessjukdom. I november 2019 hade man för en patient fattat ett första DNR-beslut. Anteckningar om och motiveringar för beslutet, samt en anteckning över diskussionen med de anhöriga, utarbetades fyra dagar efter själva beslutet. Genom beslutet begränsades inga andra behandlingar. En annan läkare hade återkallat DNR-beslutet fem dagar senare. Motiveringen för återkallandet var de anhörigas önskemål.

Åtta månader senare (i juli 2020) hade ett nytt DNR-beslut fattats för patienten. Hälsocentralläkaren hade fattat beslutet efter att ha diskuterat saken med patienten och överläkaren. Samtidigt avgränsades patienten från intensivvård och BiPAP-ventilatorbehandling. Informationen om det nya beslutet var en överraskning för de anhöriga, och de erhöll ingen utredning över vilka vårdbegränsningar som hade gjorts för patienten. I journalhandlingarna motiverades inte heller DNR-beslutet medicinskt.

Beslut i ärendet

Regionförvaltningsverket fäster med tanke på den framtida verksamheten hälsocentralläkarens och överläkarens uppmärksamhet vid att man vid beslut om att inte återuppliva (DNR) personer med minnessjukdom också måste diskutera saken med de anhöriga, anteckna de anhörigas synpunkt på saken och motiveringarna för DNR-beslutet samt även berätta om dessa för de anhöriga.

Regionförvaltningsverket konstaterar att en patient eller en anhörig inte kan kräva att ett medicinskt korrekt och motiverat DNR-beslut ska upphävas.

Grunder för beslutet

DNR-beslutet är ett viktigt vårdbeslut som avses i patientlagen och ska diskuteras, vid behov flera gånger, med patienten själv. Om patienten inte själv kan fatta beslut om sin vård ska ärendet diskuteras med patientens anhöriga eller andra närstående. Om det inte är möjligt att diskutera frågan med patienten själv, ska strävan vara att i diskussioner med andra särskilt utreda hur patienten själv hade önskat bli vårdad. En notering om beslutet ska göras i journalhandlingarna med uppgifter om vem som har fattat beslutet, de medicinska grunderna för beslutet, diskuss-ionen med patienten och/eller en anhörig och dennas ställningstagande till beslutet.

Regionförvaltningsverket anser att det DNR-beslut som läkaren fattat för patienten i november 2019 baserade sig på medicinska grunder och till denna del var ändamålsenligt. Regionförvaltningsverket anser att motiveringarna för DNR-beslutet borde ha antecknats den dag då beslutet fattades. Nu antecknades motiveringarna först fyra dagar senare. Enligt handlingarna hade man dock diskuterat saken med patienten och de anhöriga den dag då beslutet fattades och informerat dem om att beslutet inte utesluter något annat från patientens vård än återupplivning.

Regionförvaltningsverket konstaterar att patientens DNR-beslut och deras upphähande i november 2019 på basis av journalanteckningarna är förvirrande. Upphävandet av beslutet motiverades inte medicinskt och hälsocentralläkaren konsulterade inte överläkaren, som man bör göra enligt organisationens anvisningar.  

Regionförvaltningsverket anser att DNR-beslutet som fattades i juli 2020 inte fattades på behörigt sätt. Ärendet diskuterades inte med de anhöriga och inga moti-veringar för DNR-beslutet antecknades i journalhandlingarna. De anhöriga informerades inte heller om vårdbegränsningarna eller själva beslutet. Regionförvaltnings-verket fäste läkarnas uppmärksamhet för den framtida verksamheten vid det som sägs ovan. Dessutom instruerade regionförvaltningsverket organisationen att preci-sera sina anvisningar för läkare om hur DNR-beslut fattas och upphävs.

Regionförvaltningsverket konstaterar att en patient eller en anhörig inte kan kräva att ett medicinskt korrekt och motiverat DNR-beslut ska upphävas.

Centrala lagar och rekommendationer

 

  • hälso- och sjukvårdslag 8 § 1 mom.
  • lag om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården 15 §
  • lag om patientens ställning och rättigheter (patientlag) 3 § 2 mom., 6 §, 12 §
  • social- och hälsovårdsministeriets förordning om journalhandlingar 11 §
  • Valviras (Dnr 4141/2015) anvisning om vårdplaner och DNR-beslut i långtidsvård och den prehospitala akutsjukvården
  • riksdagens justitieombudsmans avgörande (573/2018) 4.6.2019 om beslut om att inte återuppliva en person.

 

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 18.3.2021
diarienummer ISAVI/8765/2019

Den prehospitala akutsjukvården ska utreda och dokumentera patientens anamnes samt beakta exceptionellt svårframkomliga förhållanden i samband med beslutet att lämna patienten hemma

Beskrivning av ärendet

En äldre person förlorade plötsligt medvetandet på en stugö. Den prehospitala akutsjukvården anlände med över en timmes fördröjning. Den prehospitala akutsjukvården betraktade händelsen som en svimning och fattade beslutet att lämna patienten hemma. Nästa dag visade det sig att patienten hade haft bröstsmärtor innan hen förlorade medvetandet och att de närvarande hade gett första hjälp.

Beslut i ärendet

Regionförvaltningsverket fäste den prehospitala akutsjukvårdens uppmärksamhet vid utredning och dokumentering av tillräcklig anamnes samt beaktande av exceptionellt svårframkomliga förhållanden i samband med beslutet om att lämna patienten hemma.

Regionförvaltningsverket anvisade att man vid utarbetandet av en anvisning om bedömningen av patientens vårdbehov enligt förordningen ska beakta behovet av utredning och dokumentering av tillräcklig anamnes.

Grunder för beslutet

I förordningen om prehospital akutsjukvård fastställs inga tider för att nå befolkningen på obebodda områden, men prehospital akutsjukvård ska ordnas även i dessa områden.

Enligt handboken för prehospital akutsjukvård (Duodecim terveysportti) ska patienten intervjuas och undersökas grundligt före transportbeslutet och valet av transportsätt. I klagomålsärendet saknade journalen över den prehospitala akutsjukvården uppgifter om symtom som föregick medvetslösheten eller förhandssymtom eller frågor som utesluter dessa symtom, trots att patienten annars hade undersökts på behörigt sätt. Förstavårdarna bad akutvårdsläkaren om en vårdanvisning, varvid det bedömdes att det var fråga om svimning och att patienten kunde stanna på stugön.

Enligt läkarens handbok (Duodecim) typer upprepade svimningar och typiska förhandssymtom på reflexmedierad medvetandeförlust. Däremot ökas sannolikheten för allvarlig hjärtrelaterad medvetandestörning av högre ålder, manligt kön och riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar. En hjärtrelaterad medvetandestörning börjar plötsligt eller under ansträngning och är ofta förknippad med hjärtsymtom, såsom förnimmelser av arytmi eller bröstsmärta.

Enligt handboken för prehospital akutsjukvård ska man känna till orsaken till symtomet när beslutet om att lämna patienten hemma fattas. Den läkare som ger vårdanvisningen ska vid behov utreda ytterligare uppgifter enligt vilka patienten skulle behöva jourvård.  Regionförvaltningsverket ansåg att akutvårdsläkaren i situationen som överklagas borde ha kompletterat förhandsuppgifterna med frågor som utesluter hjärtrelaterad medvetandestörning. Regionförvaltningsverket ansåg att den förvirrande faktorn var att det förekom en lång fördröjning mellan nödsamtalet och akutsjukvårdens ankomst till platsen, varvid patientens tillstånd hade jämnats ut och undersökningsfynden till centrala delar var normala. Det förblev oklart varför den prehospitala akutsjukvården var omedveten om den första hjälp som redan getts.  

Regionförvaltningsverket beslutade att fästa både förstavårdarnas och akutvårdsläkarens uppmärksamhet vid utredning och dokumentering av tillräcklig anamnes, för akutvårdsläkarens del också tillräcklig differentialdiagnostik, samt noggrann utvärdering av förutsättningarna för beslutet att lämna patienten hemma i exceptionellt svårframkomliga förhållanden.

Regionförvaltningsverket ansåg det också viktigt att tillräcklig utredning och dokumentering av anamnesen beaktas i de regionala utbildningarna för förstavårdare.

Centrala lagar och rekommendationer

  • Lagen om patientens ställning och rättigheter (patientlagen)
  • Lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården
  • Hälso- och sjukvårdslagen
  • Social- och hälsovårdsministeriets förordning om prehospital akutsjukvård
  • Social- och hälsovårdsministeriets förordning om journalhandlingar

 

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland 
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 19.7.2021
diarienummer LSSAVI/16137/2020

Stängningarna av hälsostationer till följd av covid-19-epidemin och sommarsemestrar var inte grund att avvika från vårdgarantin

Beskrivning av ärendet 

Person A hade begärt att få vård hos staden X hälsostation i maj 2020. Klaganden fick vård i mitten av oktober, alltså cirka fem månader senare. Enligt klaganden hade staden inte följt vårdgarantins maximala tid om tre månader, eftersom hens vård hade fördröjts till fem månader. Staden X ledande läkare konstaterade i sin redogörelse till regionförvaltningsverket att man blev tvungen att omorganisera hälsostationernas verksamhet på grund av covid-19-läget som rådde våren 2020 och på sommaren på grund av sommarsemestrar. I ärendet är det fråga om ifall staden X kunde avvika från den utsatta tiden för att få primärvård som föreskrivs i 51 § 2 momentet i hälso- och sjukvårdslagen.

Beslut 

Regionförvaltningsverket fäste med stöd av 44 § 2 momentet i folkhälsolagen staden X ledande läkares uppmärksamhet vid iakttagandet av de utsatta tiderna för att få primärvård som föreskrivs i 51 § 2 momentet i hälso- och sjukvårdslagen och säkerställandet av tillräckliga resurser för att tillgodose vården. 

Motivering till beslutet 

Regionförvaltningsverket konstaterar i beslutet att det under perioden 16.3–16.6.2020 rådde undantagsförhållanden enligt 3 § i beredskapslagen i Finland. Statsrådets förordningar som utfärdades med stöd av beredskapslagen under den perioden gjorde det möjligt för kommuner att avvika från de utsatta tiderna för icke-brådskande vård som föreskrivs i hälso- och sjukvårdslagen. Klaganden hade uttryckt sin vilja att få vård i maj. Undantagsförhållandena upphörde 16.6.2020, alltså kunde man avvika från vårdgarantin under cirka en månads tid. Regionförvaltningsverket konstaterade emellertid i sitt beslut att rätten att avvika från att ge vård inom de utsatta tiderna som föreskrivs i 88 § i beredskapslagen inte är automatisk, även om undantagsförhållanden skulle vara i kraft.

I beslutet hänvisade regionförvaltningsverket bland annat till att det allmänna enligt 19 paragrafen tredje momentet i Finlands grundlag ska tillförsäkra var och en tillräckliga hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt det allmännas skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses enligt lagens 22 paragraf. Regionförvaltningsverket ansåg att det hade gått cirka fyra månader också efter det att undantagsförhållandena och avvikandet av de utsatta tiderna enligt beredskapslagen upphörde innan klaganden fick vård. Kommunerna har från och med 17.6.2020 inte haft rätt att avvika från vårdgarantin. Regionförvaltningsverket ansåg att sommarsemestrarna som nämndes i redogörelsen och sommarstängningarna av hälsostationerna med anledning av dem inte var grund för att avvika från de utsatta tiderna för att få vård. Samtidigt konstaterade regionförvaltningsverket att om en kommun inte själv kan ge vård inom de längsta väntetiderna ska den enligt 54 paragrafen i hälso- och sjukvårdslagen ordna vården genom att köpa den av någon annan vårdgivare.

Tillämpade bestämmelser

  • Finlands grundlag (731/1999) 19 § 3 mom., 22 §
  • Folkhälsolagen (66/1972) 44 § 3 mom.
  • Lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) 3 § 2 mom., 4 § 1 mom.
  • Hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) 10 § 1 & 2 mom., 51 §:n 2 mom., 54 §
  • Lagen om planering av och statsunderstöd personer inom social- och hälso- och sjukvården (733/1992) 3 §, 4 § 1 mom.
  • Beredskapslagen (1552/2011), 3 §, 6 § 1 & 2 mom., 88 §
  • Statsrådets förordningar (125/2020, 174/2020, 308/2020 & 444/2020) som gäller 88 § i beredskapslagen

2020

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Beslutsdatum 13.11.2020
diarienummer ISAVI/793/2020

Det ankommer på hälsoskyddsmyndigheten att utreda en bostads sanitära olägenhet

Beskrivning av ärendet 

Ifråga om en misstanke om sanitära olägenheter var boendena i kontakt med den kommunala hälsoskyddsmyndigheten, eftersom de var oroade över de sanitära olägenheter som asbestrenoveringen av husbolaget medför. Boendena antog att utredning av sanitära olägenheter i bostäder och säkerställande av åtgärder hör till hälsoskyddsmyndigheten. Hälsoskyddsmyndigheten utredde saken av husbolaget och fick inspektionsuppgifter av arbetarskyddsmyndigheten. Hälsoskyddsmyndigheten genomförde inte någon inspektion i bostäderna för att utreda sanitära olägenheter eller vidtog behövliga myndighetsåtgärder. Myndigheten instruerade de boende att tillsynen över ärendet ankommer på arbetarskyddsmyndigheten. Ärendet anhängiggjordes inte och myndigheten inledde inte ärendet trots att arbetarskyddsmyndigheten fick kännedom om ett temporärt användningsförbud.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket ger en anmärkning till den kommunala hälsoskyddstjänsteinnehavaren, eftersom ett ärende som gäller misstanke om sanitära olägenheter i en bostad borde ha anhängiggjorts hos den behöriga myndigheten på basis av att boendena tagit kontakt. Myndigheten borde ha tagit upp det ärende som gäller boendehälsan till behandling senast när arbetarskyddsmyndigheten fick kännedom om beslutet om avbrytande som fattats vid objektet.

Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning borde den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ha utrett om det förekommer sanitära olägenheter i bostaden och vidtagit behövliga myndighetsåtgärder för att förebygga eller minska de sanitära olägenheterna samt säkerställa att de sanitära olägenheterna undanröjs.

Grunder för beslutet 

Tillsynen över förhållandena i bostäderna ankommer på den kommunala hälsoskyddsmyndigheten i enlighet med hälsoskyddslagen. Hälsoskyddsmyndigheten har till uppgift att utreda och bedöma om det i bostaden förekommer förhållanden eller faktorer som kan orsaka sanitär olägenhet.

Arbetarskyddsmyndigheten har inte behörighet att övervaka förhållandena i bostäderna. Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ska efter att ha konstaterat att en bostad har en sanitär olägenhet kräva att olägenheten undanröjs samt vidta andra behövliga åtgärder i enlighet med hälsoskyddslagen.

Utifrån kundens kontakter ger myndigheten råd och skaffar information, varefter man identifierar när man ska övergå från rådgivning av kunden till behandling av ärendet. För att ett ärende ska kunna inledas krävs det ett initiativ för att få ett avgörande i ärendet. Ett ärende kan också behandlas på myndighetens eget initiativ, om myndigheten är behörig i ärendet och det finns tillräckliga uppgifter om ärendet. Kunden ska vid behov ges råd om hur ärendet kan inledas. Ärendet är anhängigt så länge som hälsoskyddsmyndigheten meddelar ett överklagbart beslut i ärendet eller annars meddelar att ärendet har avslutats.

Mer information:

  • Hälsoskyddslagen
  • Social- och hälsovårdsministeriets förordning om sanitära förhållanden i bostäder och andra vistelseutrymmen samt om kompetenskrav för utomstående sakkunniga
  • Valviras anvisning för tillämpning av förordningen om boendehälsa

Regionförvaltningsverket i Norra Finland
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 16.11.2020
diarienummer PSAVI/3462/2020
 
Beslut om nekad rätt att delta och beslut om specialarrangemang är olika saker

Beskrivning av ärendet 

En rektor hade 19.3.2020 fattat ett beslut om att neka en elev rätt att delta i studentskrivningarna 19.3.2020 på grund av att eleven insjuknat. Enligt rektorns utredning var rektorns avsikt sannolikt att fatta ett negativt beslut om specialarrangemang per dag, men detta framgår inte av beslutet eller motiveringen till det. Rektorn hade i beslutet endast nämnt 21 § i gymnasielagen, som gäller förutsättningarna för antagning som studerande.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket fäste gymnasiets rektor allvarlig uppmärksamhet vid att de tillämpade bestämmelserna ska nämnas i besluten. Dessutom fäste regionförvaltningsverket allvarlig uppmärksamhet vid att rektorn inte har lagstadgad behörighet att fatta beslut om att vägra en studerande rätt att delta i studentexamen på grund av att en studerande insjuknat. Rektorn har under vissa förutsättningar rätt att fatta ett negativt beslut om specialarrangemang.

Grunder för beslutet

Enligt 45 § i förvaltningslagen ska det i motiveringen av beslut anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet samt nämnas de bestämmelser som tillämpats. Den tillämpade bestämmelse som nämns i rektorns beslut var felaktig, eftersom beslutet inte gällde förutsättningarna för antagning som studerande. I beslutet nämns inga andra tillämpade bestämmelser. Av beslutet framgår inte vilka bestämmelser som har tillämpats. De grundläggande förutsättningarna för att rättssäkerheten ska tillgodoses är att beslutet motiveras med rätt lagrum.

I lagstiftningen har rektorn inte getts befogenhet att fatta beslut om att vägra en studerande rätt att delta i studentexamen på grund av att den studerande insjuknat. Enligt 8 § i lagen om studentexamen kan rektorn fatta beslut om nekad rätt att delta, om examinanden inte uppfyller de förutsättningar för deltagande i examen och prov som anges i 5–7 §. I 5–7 § föreskrivs inte att deltagande i ett prov förutsätter ett visst hälsotillstånd, utan det är fråga om formella krav.

Enligt 9 § i lagen om studentexamen har rektorn i en plötslig och oförutsägbar situation rätt att fatta beslut om specialarrangemang, om eleven på grund av insjuknande är förhindrad att avlägga prov i studentexamen på samma sätt som andra examinander. Ett negativt beslut om användning av specialarrangemang ska motiveras och i motiveringen ska det tas ställning till varför användningen av specialarrangemang inte är möjlig. I detta fall, även om rektorn hade fattat ett beslut med rätt innehåll, skulle slutresultatet ändå ha varit att eleven inte kunde avlägga studentskrivningen.

Mer information:

  • Lag om studentexamen
  • Gymnasielag
  • Förvaltningslag

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland 
Hälso- och sjukvård, psykisk hälsa
Beslutsdatum 25.6.2020
diarienummer LSSAVI/1528/2019 

En patient som vårdas oberoende av sin vilja har rätt att hålla kontakt med sitt rättsbiträde trots annan begränsning av kontakterna

Patient A vårdades oberoende av sin vilja på Sjuhuset Y. Som en del av vården hade A:s kontakter begränsats i enlighet med mentalvårdslagen. Hen fick endast kontakta vissa angivna närstående. Medan vården pågick meddelade patient A till skötare B att hen ville kontakta sin advokat. Skötare B avslog begäran. Skötare B motiverade förbudet med ett beslut om begränsning av kontakterna enligt vilket patient A hade tillstånd att hålla kontakt endast med sina angivna närstående.  

Ärendet handlade om huruvida rätten för en patient som får vård oberoende av sin vilja att hålla kontakt med sitt rättsbiträde kan begränsas med stöd av ett beslut om begränsning av kontakter.  

Patient A specificerade i klagomålet det datum då kontakterna hade begränsats. Regionförvaltningsverket bad sjukhuset Y om en utredning. Enligt svaret från sjukhuset Y hade patient A inte förbjudits hålla kontakt med sin advokat. Vid utredningen av ärendet gick regionförvaltningsverket igenom alla anteckningar i journalhandlingarna som hänförde sig till vården av patienten. Anteckningarna i journalhandlingarna visade att patient A hade förbjudits att kontakta sin advokat. Anteckningen i journalhandlingen gällde en annan tidpunkt än den som patient A uppgett i sitt klagomål. Av anteckningarna i journalhandlingarna framgick också att skötare B hade motiverat begränsningen med att patient A endast får kontakta sina närstående. Av journalhandlingarna framgick att situationen rättades till efter några dagar och att patient A i fortsättningen fick hålla kontakt med sin advokat. 

Beslut 

I beslutet konstaterade regionförvaltningsverket att en patient som vårdas oberoende av sin vilja har rätt att hålla kontakt med sitt rättsbiträde trots annan begränsning av kontakterna.
 
Som administrativ styrning gjorde regionförvaltningsverket skötare B uppmärksam på förfarandet inför framtiden.

Regionförvaltningsverket bad också Sjukhuset Y lämna in en utredning om de åtgärder som de vidtagit med anledning av beslutet.

Beslutsgrunder 

Regionförvaltningsverket konstaterade att de erhållna utredningarna och journalhandlingarna stod i konflikt med varandra i fråga om huruvida patient A var förbjuden att kontakta sin advokat. Journalhandlingarna bekräftade dock patient A:s berättelse: kontakten med rättsbiträdet hade begränsats.

I 22 j § i mentalvårdslagen föreskrivs om begränsning av kontakterna vid vård oberoende av patientens vilja. Patientens kontakter utanför sjukhuset får begränsas om kontakterna vållar allvarliga olägenheter för vården och rehabiliteringen av patienten eller för patientens säkerhet eller om en begränsning behövs för att skydda någon annans privatliv. I 4 momentet i samma paragraf bestäms det att brevväxlingen och övriga kontakter mellan patienten och de myndigheter som övervakar sjukhusets verksamhet, rättskipningsmyndigheterna och internationella organ för övervakning av de mänskliga rättigheterna inte får begränsas. Patientens kontakter med sitt rättsbiträde eller patientombudsmannen på sjukhuset får inte heller begränsas.

Enligt 2 § 3 mom. i Finlands grundlag ska all utövning av offentlig makt bygga på lag. I enlighet med rättsstatsprincipen i samma lagrum ska lagen noggrant iakttas i all offentlig verksamhet. Genom att klaganden förvägrades möjligheten att ringa sin advokat har det i detta enskilda fall skett en överträdelse av lagen. 

Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att det är särskilt viktigt att rättsstatsprincipen iakttas i fråga om de personer som inte nödvändigtvis själva kan bevaka sina egna intressen t.ex. på grund av sjukdom eller nedsatt funktionsförmåga i övrigt. När det gäller sådana personer är det särskilt viktigt att det allmänna tryggar tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna på det sätt som föreskrivs i 22 § i grundlagen. 

De yrkesutbildade personer som hör till vårdpersonalen ska vara medvetna om patientens rättigheter vid vård oberoende av patientens vilja och iaktta lagstiftningen.

Som administrativ styrning är det tillräckligt att fästa skötare B:s uppmärksamhet vid förfarandet inför framtiden, eftersom det enligt handlingarna var fråga om en enskild händelse.  

På basis av utredningarna förblev det oklart för regionförvaltningsverket på vilket sätt Sjukhus Y har sörjt för att personalen är medveten om patientens rättigheter och de begränsningar som hänför sig till patientens självbestämmanderätt. Av de handlingar och utredningar som inkom framgick det inte om sjukhuset på något sätt har säkerställt att personalen har tillräcklig kännedom om lagstiftningen om patientens rättigheter (t.ex. interna anvisningar, utbildning osv.). Regionförvaltningsverket bad därför sjukhusets ledning att säkerställa att sjukhusets personal är tillräckligt insatt i lagens principer. I sitt beslut bad regionförvaltningsverket Sjukhuset Y att inom utsatt tid utreda vilka åtgärder som vidtagits med anledning av beslutet. 

Mer information:

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården samt hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 7.5.2020
diarienummer ISAVI/6019/2018 och ISAVI/6020/2018

En släkting kan inte på en klients vägnar vägra nödvändig omsorg 

Beskrivning av ärendet 

Bror A hade tagit hand om sin bror B, som varit enstöring redan i flera årtionden. Bröderna bodde ihop. A hade skött parets/brödernas alla ärenden med den utomstående världen, men var inte B:s intressebevakare. Brödernas nära släktingar, grannar samt hälso- och sjukvårdspersonalen hade gjort sådana anmälningar till kommunen om brödernas servicebehov som avses i paragrafen i äldreomsorgslagen. Frågan gäller om huruvida en bror på en klients vägnar kan förbjuda den omsorg som är nödvändig för klienten.

Kommunen hade inlett en bedömning av brödernas servicebehov i februari 2018. Enligt patientjournalerna försökte man i fortsättningen erbjuda klienten B och dennes bror olika alternativ som stöd för att bo hemma. Dessutom strävade man efter att upprätthålla någon form av uppföljning som stöd för att de skulle klara sig hemma. Efter juni 2018 hade genomförandet av de planerade tjänsterna dock inte slutförts, eftersom A hade vägrat ta emot tjänster för sin egen och sin brors räkning. I december 2018 hittades bröderna döda i sitt hem.

Beslut i ärendet 

Enligt vår åsikt borde kommunen ha fortsatt uppföljningen och kontakten med bröderna trots den vägran som den andra brodern hade meddelat.

I vårt beslut konstaterar vi att hygienvård och behandling av sjukdomar hos äldre är en väsentlig del av god vård och behandling av äldre. Med beaktande av brödernas uppskattade behov av tjänster borde kommunen i enlighet med sin plan ha fortsatt att upprätthålla en uppföljning för att stödja A:s och B:s boende hemma, även om den ena brodern vägrade att ta emot tjänster både för sin egen och för sin brors del.

Grunder för beslutet 

Efter bedömningen av servicebehovet ska en serviceplan utarbetas tillsammans med klienten, om det inte finns uppenbara hinder för det. Om man inte når samförstånd med klienten om tjänsterna eller sättet att ordna tjänsterna, är det viktigt att anteckna både klientens och kommunens arbetstagares synpunkter inklusive motiveringar. En klient har rätt att vägra utarbeta en plan. Innan klienten avstår från åtgärderna ska klienten dock ges en redogörelse om sina rättigheter och skyldigheter. Klienten ska också informeras om olika alternativ som är av betydelse för klientens ärende och om deras konsekvenser.

A var inte laglig företrädare för sin bror B och hade därför inte rätt att vägra tjänster och nödvändig omsorg för sin bror (på dennes vägnar). Kommunen borde således ha sörjt för sin lagenliga skyldighet och inte ha agerat utifrån denna vägran, i synnerhet med beaktande av klientsäkerheten. En person som är klient hos socialvården har självbestämmanderätt när klienten är kapabel att fatta ett sådant beslut. Beslut kan dock inte fattas på någon annans vägnar utan laglig ställning eller befullmäktigande.

Mer information:

  • Lag om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre
  • Lag om klientens ställning och rättigheter inom socialvården

Regionförvaltningsverket i Lappland
Kommunalbesvär
Beslutsdatum 28.2.2020
Diarienummer LAAVI/776/2019

En nämnd ska utan ogrundat dröjsmål behandla ett ärende som anhängiggjorts av en kommuninvånare

År 2014 hade klaganden gjort en framställning till kommunens tekniska nämnd om byggandet av ett stängsel och fördelningen av kostnaderna för det mellan den klagandes boningsort och granntomten. Nämnden hade inte fattat något beslut i ärendet före sommaren 2019.

Enligt klaganden hade hen under hela den flera år långa processen inte fått kännedom om något beslut i ärendet. Klaganden hade hört av förtroendemännen om faserna i ärendet och läst nämndens protokoll på internet. Klaganden hade vid flera tillfällen kontaktat kommunen i ärendet, begärt information om hur ärendet framskridit och berättat att hen inte fått något beslut i ärendet. Våren 2019 konstaterade ordföranden för den tekniska nämnden i ett e-postmeddelande till klaganden att ärendet utreds i maj. Den klagande hade dock inte fått något meddelande från kommunen före mitten av juni 2019.

Regionförvaltningsverket gav den tekniska nämnden en anmärkning om försummelse vid behandlingen av ärendet.

Enligt grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en myndighet. Dessutom förpliktar förvaltningslagen myndigheterna att behandla ett ärende utan ogrundat dröjsmål. Av hävd har det i laglighetsmyndigheternas praxis också ansetts att ett myndighetsförfarande enligt god förvaltningssed inbegriper att besvara sakliga förfrågningar inom en skälig tid.

Enligt regionförvaltningsverkets beslut hade klaganden lämnat in sin ansökan sommaren 2014. Ärendet hade tagits upp till behandling i nämnden och det hade inte heller påståtts att ärendet hade behandlats före utgången av juni 2019. Utifrån den utredning som erhållits ansåg regionförvaltningsverket att kommunens tekniska nämnd i egenskap av byggnadstillsynsmyndighet hade försummat att behandla ärendet och att meddela ett beslut i ärendet utan ogrundat dröjsmål. Nämnden hade således försummat sina skyldigheter enligt paragraferna i förvaltningslagen, markanvändnings- och bygglagen och markanvändnings- och byggförordningen.

Mer information:

  • Grundlagen
  • Förvaltningslagen

Regionförvaltningsverket i Lappland
Kommunalbesvär
Beslutsdatum 17.6.2020
Diarienummer LAAVI/1204/2019

Kommunen ska i ett byggärende också höra en granne som besitter en hyrd tomt 

Kommunen inledde byggandet av ett skolcentrum på tomten mittemot klagandens hus och enligt klaganden hörde kommunen inte grannarna i ärenden som gällde bygglov och planändringar. Den klagandes byggnad var belägen på en hyrestomt som fanns på tomtmark som ägs av kommunen. När klaganden kontaktade kommunen fick klaganden svaret att klaganden på grund av riksvägen mellan tomterna och den tomt som kommunen äger inte var en sådan granne som enligt lag ska höras i ärendet.

Regionförvaltningsverket gav kommunen en anmärkning om försummelse att höra grannar i enlighet med markanvändnings- och bygglagen. Kommunen borde i ärendet också ha hört en granne som bor på en hyrd tomt.

Enligt lagen ska grannarna underrättas om att en ansökan om bygglov anhängiggjorts, om detta inte med beaktande av projektets ringa betydelse eller läge eller planens innehåll är uppenbart onödigt med tanke på grannens intresse. Med granne avses i lagen ägaren eller innehavaren av en fastighet eller ett annat område som ligger invid eller mittemot. I ärendet var det också fråga om avvikelse från detaljplanen. Enligt lagen ska grannarna och andra vars boende, arbete eller övriga förhållanden kan påverkas betydligt av projektet beredas tillfälle att göra en skriftlig anmärkning innan ett ärende som gäller undantag avgörs. 

Med fastighet mittemot avses en fastighet eller något annat område på andra sidan gatan eller vägen. Enligt vedertagen tolkning är en fastighet eller ett annat område på vägens motsatta sida på upp till 200 meters avstånd eller t.ex. på andra sidan en i lag nämnd granne.

Enligt regionförvaltningsverket agerade den tekniska nämnden felaktigt när den inte betraktade klaganden som en i lag definierad granne. Klaganden var hyresgäst på markområdet på andra sidan vägen, dvs. innehavare, och i lagen har det tydligt föreskrivits att även innehavare av en grannfastighet eller ett annat område ska höras i ärendet. Det faktum att det var fråga om mark som hyrs ut av kommunen saknar således betydelse i ärendet.

Regionförvaltningsverket ansåg att kommunen enligt lag borde ha hört klaganden både i fråga om avvikelse från detaljplanen och i fråga om bygglov.

Mer information:

  • Markanvändnings- och bygglag

Regionförvaltningsverket i Lappland 
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 25.8.2020
diarienummer LAAVI/803/2019

Läkare måste i regel ha båda vårdnadshavarnas samtycke till vården av ett barn

En läkare hade utfört en allmän medicinsk undersökning av ett 13-årigt barn på begäran av barnets pappa. Barnets föräldrar hade skilt sig och båda två var vårdnadshavare till barnet. Barnets mamma ansåg att läkaren inte borde ha utfört undersökningen eftersom hen kände till vårdnadshavarnas pågående skilsmässa.

Läkaren hade i förväg informerats om att barnets föräldrar hade skilt sig och att barnet bodde hos sin pappa. Barnet var ensamt i mottagningsrummet när själva undersökningen gjordes. Enligt läkaren samtyckte barnet till undersökningen och kontrollen gjordes med respekt för barnets vilja.

Läkaren borde ha tagit reda på och bedömt om barnet utifrån sin ålder och utvecklingsnivå själv kunde besluta om sin vård och antecknat bedömningen jämte motiveringar i journalhandlingarna. Om barnet inte självt hade kunnat besluta om sin vård borde läkaren inte ha utfört undersökningen utan den andra vårdnadshavarens samtycke. Med tanke på den framtida verksamheten informerade regionförvaltningsverket läkaren om sin syn på saken.

En minderårig patients åsikter om en vård- eller behandlingsåtgärd ska utredas, om det med beaktande av patientens ålder eller utveckling är möjligt. När en läkare anser att en minderårig patient är tillräckligt mogen för att förstå betydelsen av den aktuella vårdlösningen och själv ge sitt samtycke till vården ska detta antecknas i journalhandlingarna. I anteckningen ska det ingå ett motiverat ställningstagande till vem en minderårig patient vårdas i samförstånd med.

Regionförvaltningsverket ansåg att läkaren borde ha bedömt barnets förmåga att själv besluta om hälsoundersökningen och dess betydelse samt antecknat bedömningen jämte motiveringar i journalhandlingarna. Läkaren hade konstaterat att barnet samtyckte till undersökningen, men det framgick inte om läkaren hade bedömt barnets förmåga att själv besluta om sin vård.

Om barnet inte är kapabelt att fatta beslut om sin vård ska han eller hon vårdas i samråd med sin vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Huvudregeln är att barnets vårdnadshavare gemensamt ansvarar för vårdnaden om barnet. Vid åtgärder av ringa betydelse kan den ena vårdnadshavaren dock på basis av sin ställning ensam företräda barnet och besluta om vården utan den andra vårdnadshavarens uttryckliga samtycke. Den andra vårdnadshavarens samtycke kan då grunda sig på en toleransfullmakt.

Regionförvaltningsverket ansåg att undersökningen inte var en liten rutinmässig åtgärd för vilken endast den andra vårdnadshavarens samtycke räckte. Det var t.ex. inte fråga om vård av ett sår, där man kan anta att vårdnadshavarna agerar i samförstånd och att den andra vårdnadshavarens åsikt inte utan särskilda skäl behöver utredas separat. Det var inte heller fråga om en brådskande eller sedvanlig vårdåtgärd när man beaktar att barnet omfattades av regelbundna hälsoundersökningar inom skolhälsovården.

Läkaren hade varit medveten om föräldrarnas skilsmässa och behovet av vårdåtgärden var inte brådskande. Om barnet hade bedömts vara oförmögen att bestämma över sig själv borde läkaren inte ha inlett en undersökning utan den andra vårdnadshavarens uttryckliga samtycke.

Mer information:

  • Lag angående vårdnad om barn och umgängesrätt
  • Lagen om patientens ställning och rättigheter 
  • Social- och hälsovårdsministeriets förordning om journalhandlingar

Regionförvaltningsverket i Lappland 
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 4.9.2020
diarienummer LAAVI/1046/2019

Läkaren är inte skyldig att tillhandahålla den vård eller behandling som patienten önskar

Klaganden hade besökt en specialist i neurologi för att få en ny utvärdering av sin migränmedicinering och ett B-utlåtande som krävdes för att få ersättningsrätt för migränläkemedlet. Läkaren föreslog för klaganden att innan ett nytt läkemedel förskrivs och ett utlåtande skrivs skulle man testa att sätta ut de gamla läkemedlen. Ärendet gällde huruvida klaganden hade rätt att få den behandling och det läkemedel som hen önskade.

Klaganden hade lidit av kronisk migrän i åratal och migränen hade behandlats med flera profylaktiska läkemedel och andra behandlingar. Klaganden önskade få ett B-utlåtande av en specialist i neurologi för att hos FPA kunna ansöka om ersättningsrätt för ett nytt migränläkemedel. Enligt specialisten var det dock möjligt att klagandens huvudvärk upprätthölls av läkemedelsorsakad värkmedicinhuvudvärk och att det nya läkemedlet inte skulle vara till nytta förrän den gamla medicineringen hade satts ut. Klaganden var inte nöjd med det bemötande hen fått av specialisten, utan upplevde att specialisten inte hade hört hens ärende utan förhindrat patientens självbestämmanderätt genom att föreslå att patienten skulle testa andra behandlingsformer än migränläkemedlet.

Regionförvaltningsverket ansåg att specialisten inte hade agerat lagstridigt eller på annat sätt felaktigt i ärendet. Klagomålet föranledde inga ytterligare åtgärder av regionförvaltningsverket.

Enligt patientlagen har en patient rätt till hälso- och sjukvård av god kvalitet. Detta innebär dock inte att patienten har rätt att få vilken vård eller behandling som helst, utan den behandling som ges ska basera sig på medicinskt godtagbara grunder. I praktiken är det den behandlande läkaren som avgör hurudan behandling patientens hälsotillstånd förutsätter och hurudan behandling patienten således har rätt till. 

Patientens självbestämmanderätt innebär å sin sida att vården av en patient ska ske i samförstånd med honom eller henne. För att inleda vården eller behandlingen, besluta om dess innehåll och avsluta vården eller behandlingen krävs i regel patientens samtycke. Om patienten inte samtycker till den vård eller behandling som läkaren föreslår, ska den i mån av möjlighet och i samförstånd ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. Självbestämmanderätt innebär patientens rätt att delta i beslutsfattande som gäller honom eller henne. Om en överenskommelse om behandlingen inte nås, beslutar läkaren om behandlingen på medicinska grunder och på basis av sin expertis.

Trots att patientens autonomi är en central princip för mänskliga rättigheter minskar den inte läkarens ansvar att fatta beslut om vården eller behandlingen. Även om läkaren agerar på patientens villkor, ska han eller hon samtidigt vara opartisk expert och behöver inte tillgodose patientens alla krav. Patienten kan framföra sina åsikter om undersökningar och behandlingar, men detta innebär inte att läkaren är skyldig att följa patientens vilja.

Regionförvaltningsverket ansåg att specialisten inte hade agerat lagstridigt eller felaktigt när hen försökte utarbeta en vårdplan med respekt för klagandens självbestämmanderätt och gjorde det möjligt att påbörja medicinering med ett nytt migränläkemedel, men samtidigt fullföljde sin skyldighet som läkare att besluta om vården enligt medicinska och på expertis grundade kriterier. Det var motiverat och i enlighet med rekommendationen God medicinsk praxis att som en del av vården av patienten som helhet behandla den läkemedelsorsakade huvudvärken som eventuellt förvärrade migränen. Den hälso- och sjukvård som tillhandahölls klaganden var av god kvalitet.

Mer information:

  • Lagen om patientens ställning och rättigheter

Regionförvaltningsverket i Norra Finland 
Socialvård
Beslutsdatum 13.5.2020
diarienummer PSAVI/3135/2020

Socialarbetare fick en anmärkning eftersom de utan vårdnadshavarens samtycke placerat barnen som en stödåtgärd inom öppenvården och utan beslut begränsat kontakterna 

En socialarbetare gjorde ett hembesök tillsammans med en familjearbetare för att utreda en barnskyddsanmälan. För vårdnadshavarna föreslogs placering av familjens barn som en stödåtgärd inom öppenvården. Mamman gick med på att barnen placerades inom öppenvården, men enligt socialarbetaren uttryckte pappan inte tydligt sin åsikt i situationen. Barnen placerades som en stödåtgärd inom öppenvården trots pappans oklara åsikt. Pappan gick först följande dag med på att barnen placerades inom öppenvården.

Det ordnades senare en nätverksdiskussion om barnens ärenden, och pappan berättade då att han hade fört fram att han inte samtyckte till placering inom öppenvården och ville att barnen genast skulle komma hem. Trots detta fortsatte en annan socialarbetare placeringen av barnen inom öppenvården. När pappan klagade till kommunen över placeringen inom öppenvården gjorde socialarbetarna en brådskande placering av barnen och ändrade det överenskomna hemveckoslutet för barnen till en understödd dagträff i fosterfamiljen. Trots att pappan motsatte sig att umgängesarrangemanget ändrades fattades det inget beslut om begränsning av kontakterna när ändringen gjordes. Det upprättades inte heller några klientplaner för barnen. 

Beslut 

Regionförvaltningsverket beslöt att ge socialarbetarna en anmärkning om felaktigt och lagstridigt förfarande på grund av att socialarbetarna hade fattat beslut om placering inom öppenvården och förlängt besluten utan uttryckligt samtycke av barnens båda vårdnadshavare, begränsat kontakterna under den brådskande placeringen utan ett i barnskyddslagen avsett begränsningsbeslut och på grund av att inga klientplaner hade gjorts upp för barnen. 

Beslutsgrunder 

Pappan och socialarbetarna hade avvikande åsikt om huruvida placering inom öppenvården och om förlängning av den hade överenskommits i samförstånd. Enligt socialarbetarnas utredning gick fadern inte med på att uttrycka sin åsikt direkt och uttryckte inte tillräckligt tydligt att han motsatte sig placeringen. På basis av utredningarna som getts ansåg regionförvaltningsverket att fadern inte gav ett entydigt klart samtycke till placeringen inom öppenvården, men att det av klientanteckningarna framgick att fadern hade motsatt sig placeringen.

Regionförvaltningsverket konstaterade att myndigheten är skyldig att i oklara situationer utreda parternas åsikter t.ex. genom preciserande frågor. En part bör förstå innehållet i och betydelsen av det ärende som behandlas. För att ett samtycke av en part ska vara giltigt ska det vara medvetet, genuint frivilligt och en entydig viljeyttring i saken. En parts viljeyttring ska antecknas på behörigt sätt i handlingarna så att åsikten framgår tillräckligt entydigt och täckande av anteckningarna.

Regionförvaltningsverket konstaterade att om samtycke för placering som en stödåtgärd inom öppenvården inte fås av båda föräldrarna som bor tillsammans med barnet finns det inte förutsättningar för placering inom öppenvården. Myndigheten borde ha bedömt om den skulle göra en brådskande placering om det var så att lagstiftningens grunder för en brådskande placering uppfylldes. Regionförvaltningsverket konstaterade att för att placera ett barn ensamt som en stödåtgärd inom öppenvården krävs det enligt 37 § i barnskyddslagen samtycke av vårdnadshavarna som bor med barnet och av barnet självt, om barnet har fyllt 12 år. Om vårdnadshavaren eller ett barn som har fyllt 12 år inte samtycker till placeringen inom öppenvården kan stödåtgärden inte genomföras. Innan beslut fattas om stödåtgärder inom öppenvården och åtgärderna genomförs ska parterna ges tillfälle att framföra sin egen åsikt om stödåtgärden samt tillfälle att ge en förklaring till alla sådana yrkanden och utredningar som kan inverka på avgörandet av ärendet.

Socialarbetaren hade begränsat barnens kontakter under den brådskande placeringen genom att ändra barnens överenskomna hemledighet till en understödd träff i fosterfamiljen. Det fattades inte något sådant skriftligt beslut om begränsning av kontakterna som avses i barnskyddslagen trots att pappan motsatte sig ändringen av träffen med barnen. Enligt 62 § 2 mom. i barnskyddslagen får rätten för ett barn som vårdas utom hemmet att hålla kontakt med sina föräldrar eller andra barnet närstående personer begränsas genom beslut som avses i 63 §, om det inte har varit möjligt att komma överens om kontakterna i en klientplan enligt 30 §.  Regionförvaltningsverket konstaterade att om det uppstår meningsskiljaktigheter mellan parterna om omfattningen av och sättet att genomföra kontakterna, ska ett överklagbart beslut enligt 63 § i barnskyddslagen fattas om begränsning av kontakterna. Av beslutet ska det tydligt framgå bl.a. orsaken till begränsningen och de personer som begränsningen gäller samt i vilken omfattning begränsningen genomförs och hur länge den gäller. Socialarbetaren har till uppgift att bedöma om det finns lagliga grunder för att begränsa kontakterna och fatta ett överklagbart beslut om det jämte motiveringar för samma dag som begränsningen av kontakterna de facto börjar. Kontakterna kan begränsas om de äventyrar syftet med barnets vård utanför hemmet eller om kontakterna medför olägenhet för barnet.

Mer information:

  • Grundlagen 2 §
  • Barnskyddslagen 30 §, 34 §, 37 §, 50 §, 54 §, 62 §, 63 §
  • Lagen om klientens ställning och rättigheter 5 §, 8 §
  • Förvaltningslagen 6 §, 8 §, 44 § 
  • Lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården 4 §, 20 §

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland 
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 20.4.2020
diarienummer LSSAVI/7527/2019

Vägran att ge brådskande vård ledde till en anmärkning

Beskrivning av ärendet 

A uppsökte på kvällen hälsocentraljouren i kommunen X eftersom hen hade skadat benet i en olycka. A hade utnyttjat sin valfrihet som patient och hade tidigare valt att få sin vård i en annan kommun, kommunen Y. Hälsocentralen i kommunen X vägrade ta in patienten för vård eftersom hen hade valt att få sina hälso- och sjukvårdstjänster i en annan kommun. 

När A anmälde sig på hälsocentralen informerades A om att av sådana patienter som har bytt vårdplats är det endast patienter i livsfara som tas in för vård. Patienten uppmanades att uppsöka jouren i kommunen Y som fortfarande hade öppet en stund. Patient A råddes alternativt att uppsöka sjukvårdsdistriktets jour. Som kund hos kommunen X hade patienten alltså kunnat få komma till läkare, men eftersom hen hade valt att få tjänster av kommunen Y fick hen inte komma till läkare. Det gjordes inga journalanteckningar om det aktuella besöket.

Beslut 

Regionförvaltningsverket beslöt att ge en anmärkning till den sjukskötare som hade tagit emot A vid hälsovårdscentralen i kommunen X och instruerat hen att söka sig någon annanstans. Anmärkning gavs på grund av att journalanteckningar saknades, det fanns brister i anamnes och undersökning och att patienten felaktigt hänvisats till vård någon annanstans.

I enlighet med 24 a § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården införs en anmärkning i det centralregister över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som förs av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira. Anteckningen bevaras i registret i tio år.

Beslutsgrunder 

Patientens valfrihet innebär att patienten oberoende av boningsort kan välja vilken hälsostation som ska ansvara för patientens primärvårdstjänster. Denna valfrihet gäller icke-brådskande vård. Enligt 50 § i hälso- och sjukvårdslagen ska däremot brådskande sjukvård ges en patient som behöver den oberoende av var patienten bor. Med brådskande vård avses omedelbar bedömning och vård som inte kan skjutas upp utan att sjukdomen förvärras eller kroppsskadan försvåras och som gäller exempelvis en akut kroppsskada eller funktionsnedsättning. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska göra sitt bästa för att utreda om patientens vårdbehov är brådskande. Detta sker genom att patienten eller ledsagaren intervjuas och vid behov också genom att patienten undersöks tillräckligt.

Yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska aktivt sträva efter att hålla sina kunskaper uppdaterade om gällande allmänt vedertagen verksamhetspraxis, anvisningar och lagstiftning inom sitt område. Regionförvaltningsverket ansåg att principen om brådskande vård enligt 50 § i hälso- och sjukvårdslagen är så väsentlig med tanke på det dagliga arbetet att den bör vara känd för de yrkespersoner som arbetar i branschen. Sjukskötare måste dessutom ha förutsättningar att bedöma hur brådskande vården är. Utgångspunkten är att det är ett jourärende att utreda till exempel en traumapatients rörelseförmåga och eventuella synliga skador.

Enligt 12 § i patientlagen ska en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården anteckna sådana uppgifter i journalhandlingar som behövs för att ordna, planera, tillhandahålla och följa upp vården och behandlingen av en patient. Sjukskötaren borde senast då patienten lämnade hälsovårdscentralen ha gjort ett kort sammandrag av besöket. Utöver att patientsäkerheten säkerställs har saken betydelse med tanke på den yrkesutbildade personens eget rättsskydd. Om anteckningar i journalhandlingarna saknas kan det anses att den version som patienten berättat har en relativt större vikt. Det var ett klart misstag att journalanteckningar inte gjordes i klagomålsärendet i fråga.

Mer information:

  • Hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) 8 §, 47 §, 50 §
  • Lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992, patientlagen) 3 §, 12 §
  • Lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) 15 §, 16 §, 22 §

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 15.6.2020
diarienummer LSSAVI/18964/2019 

Ett placerat barn i läropliktsåldern har rätt att få undervisning på lika villkor 

Beskrivning av ärendet 

I fallet hade eleven omhändertagits på grund av problem som förekommit under skolgången. Enligt den vårdnadshavare som anfört klagan har det dock inte ordnats tillräcklig undervisning för vårdnadshavarens barn i placeringskommunen, eftersom undervisningen inte ordnades som närundervisning i skolan. Efter att placeringen inleddes genomfördes undervisningen för eleven i cirka två månader, ibland tillsammans med specialläraren genom studier i lokaler på platsen för vård utanför hemmet. Dessutom studerade eleven självständigt och med stöd av handledaren på platsen för vård utanför hemmet. Därefter ordnades tre skolförsöksgånger för eleven, varefter eleven började få undervisning varje dag i skolan, men bara sju timmar i veckan.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket gav den aktör som ansvarar för ordnandet av den kommunala undervisningen en anmärkning om skyldigheten att ordna undervisning för alla barn i läropliktsåldern som bor på kommunens område på det sätt som föreskrivs i lagen samt att omedelbart vid behov ordna det stöd för skolgången som de behöver. Regionförvaltningsverket fäste också uppmärksamhet vid kommunens skyldighet att fatta ett överklagbart beslut om särskilda undervisningsarrangemang enligt 18 § i lagen om grundläggande utbildning, där beslutets innehåll specificeras på det sätt som förutsätts i 44 § i förvaltningslagen.

Grunder för beslutet

I enlighet med lagen om grundläggande utbildning ordnas undervisningen i regel som närundervisning i skolan. För att ordna elevens undervisning på ett sätt som avviker från lagen hade det inte fattats något beslut enligt 18 § i lagen om grundläggande utbildning om särskilda undervisningsarrangemang. Detta överklagbara beslut ska alltid fattas när elevens undervisning ordnas på ett sätt som avviker från lagen. I beslutet ska på det sätt som förutsätts i 44 § i förvaltningslagen specificeras vad dessa särskilda studiearrangemang är. Beslutet tryggar vars och ens i 21 § i Finlands grundlag föreskriven rätt att söka ändring i ett beslut som gäller individens intressen, rättigheter eller skyldigheter. På grund av utbildningsanordnarens felaktiga förfarande har eleven eller dennes vårdnadshavare inte haft tillgång till det rättsmedel som tryggas i grundlagen för var och en.

Kommunen motiverade avvikande undervisningsarrangemang med att eleven inte kunde delta i undervisningen i skolan. På basis av utredningarna hoppades eleven själv få gå i skola i stället för att få undervisning som ordnas i lokaler på platsen för vård utom hemmet, och av handlingarna framgick inte närmare varför eleven ansågs vara oförmögen att gå i skolan. Elevens egen önskan om att få gå i skola borde med stöd av 6 § 3 mom. i grundlagen och 3 § 2 mom. i lagen om grundläggande utbildning ha beaktats vid ordnandet av undervisningen.

Ett barn som placerats på en annan ort har med stöd av 30 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning rätt att på lika villkor få undervisning enligt läroplanen och tillräckligt stöd för inlärning genast när placeringen inletts och att bli hörd på det sätt som lagen förutsätter när undervisningen ordnas. I detta fall har eleven själv velat få gå i skolan, men för att kunna delta i undervisningen i skolan förutsatte kommunen att eleven har personligt stöd av en vuxen. Kommunen skulle då ha varit skyldig att ordna tillräckliga assistenttjänster för eleven för att möjliggöra skolgång. I fallet hade utbildningsanordnaren utan grund överfört ansvaret för ordnandet av undervisning eller stödåtgärder på platsen för vård utanför hemmet. Regionförvaltningsverket ansåg att elevens rätt att få undervisning enligt Finlands grundlag de facto hade förvägrats genom detta förfarande.

Mer information:

  • Finlands grundlag
  • Lag om grundläggande utbildning
  • Förvaltningslag

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 3.7.2020
diarienummer LSSAVI/7835/2020 och LSSAVI/8135/2020

En elev har rätt att fortsätta sin skolgång i en sekundär skola, om det inte entydigt har beslutats om skolplats för viss tid

Beskrivning av ärendet 

I begäran om omprövning yrkades det att rektorns beslut om att inte bevilja en sekundär studieplats upphävs.

Rektorn ansåg att vardera eleven hade beviljats en sekundär studieplats för ett läsår i sänder. Rektorn åberopade det principbeslut som kommunens undervisningsnämnd fattat om antagning som elev, enligt vilket en sekundär studieplats kan beviljas för viss tid. Skolornas undervisningsgrupper var fulla, varför det inte var möjligt att ta emot sekundära elever under det kommande läsåret.

I det första fallet hade rektorn fattat beslut om en sekundär studieplats tills vidare för en elev som inledde sin femte årskurs när den grundläggande utbildningen började. I fråga om den andra årsklassen hade rektorn fattat ett tidsbestämt beslut och i fråga om den tredje och fjärde årsklassen inget beslut alls. I det andra fallet hade rektorn ursprungligen anvisat skolan som närskola för eleven, men på basis av en kompletterande utredning hade rektorn fattat ett nytt beslut och bytt skolan från närskolan till en sekundär skola. Beslutet hade fattats för den första årsklassen, men det hade inte delgetts vårdnadshavaren. Rektorn hade inte i sitt telefonsamtal med vårdnadshavaren nämnt att beslutet hade fattats för ett läsår. I fråga om den andra och tredje årsklassen hade rektorn inte fattat skriftliga beslut.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket upphävde två av rektorns beslut genom vilka eleverna inte hade beviljats en sekundär studieplats för det följande läsåret. Regionförvaltningsverket ansåg att eleverna och deras vårdnadshavare med stöd av principen om skydd för berättigade förväntningar i 6 § i förvaltningslagen hade rätt att lita på att eleverna får fortsätta som sekundära elever i skolan till utgången av den sjätte årsklassen.

Grunder för beslutet

Regionförvaltningsverket konstaterade att det centrala innehållet i principen om skydd för berättigade förväntningar är förvaltningskundens rätt att lita på att myndigheten följer sitt beslut och inte undanröjer ett beslut som skyddar en fördel eller rättighet för kunden utan någon lagstadgad grund. Principen framgår för sin del av bestämmelserna om rättelse av sakfel i 50 § i förvaltningslagen. En myndighet kan med stöd av bestämmelsen i fråga undanröja endast ett beslut som är behäftat med sakfel eller ett fel i förfarandet. För att ett beslut ska kunna undanröjas till en parts nackdel krävs dessutom i princip att parten samtycker till rättelsen.

I det första fallet ansåg regionförvaltningsverket att ett beslut som fattats tills vidare när den grundläggande utbildningen inleddes var lagenligt och att det således inte fanns någon grund för att undanröja beslutet och behandla ärendet på nytt med stöd av 50 § i förvaltningslagen. Undanröjandet av beslutet skulle i vilket fall som helst ha förutsatt vårdnadshavarnas samtycke. I det andra fallet hade familjen enligt regionförvaltningsverkets uppfattning rätt att lita på att eleven kan fortsätta skolgången i skolan tills lågstadiet avslutas; ett beslut som fattats för viss tid när den grundläggande utbildningen inleddes hade inte delgetts familjen på det sätt som förutsätts i förvaltningslagen, så att familjen hade fått kännedom om att skolplatsen var för viss tid och dessutom vid behov kunnat söka ändring i beslutet, och rektorn hade inte över huvud taget fattat skriftliga beslut för de två följande årsklasserna.

Regionförvaltningsverket påpekade också att enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska myndigheterna i sin verksamhet noggrant följa lagstiftningen. Utbildningsanordnaren ska låta bli att tillämpa det beslut som styr antagningen som elev, om iakttagandet av beslutet skulle leda till en lagstridig lösning. Iakttagandet av beslutet i fråga om den sekundära skolplatsens visstidskaraktär skulle strida mot principen om skydd för berättigade förväntningar och borde därför inte ha tillämpats.

Mer information:

  • Lag om grundläggande utbildning
  • Förvaltningslag

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 15.4.2020
diarienummer LSSAVI/5841/2020

Eleven har också rätt till undervisning och stöd för inlärningen vid distansundervisning

Beskrivning av ärendet 

I fallet ansåg klaganden att klassläraren förfarit felaktigt vid ordnandet av undervisningen våren 2020 under de undantagsförhållanden som gällde på grund av coronapandemin. Klaganden ansåg att läraren hade förfarit felaktigt när hen under undantagsförhållanden ordnade undervisningen i enlighet med läsordningen. Enligt klaganden äventyrade dessutom ordnandet av undervisningen genom videoförbindelse familjernas integritetsskydd.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket hade på basis av klagomålet ingen anledning att misstänka att klassläraren hade förfarit lagstridigt i de ärenden som klagan gällde.

Grunder för beslutet

Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt svar på klagomålet att enligt 30 § 1 mom. och 16 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning har den som deltar i undervisningen rätt till både undervisning enligt läroplanen och stödundervisning. Utbildningsanordnaren är skyldig att ordna elevernas undervisning och den stödundervisning de behöver både under normala förhållanden och under distansundervisning. Utbildningsanordnaren beslutar om att ge eleven stödundervisning, och för att ge stödundervisning behövs inte vårdnadshavarens samtycke i någondera situationen. Enligt samarbetsskyldigheten i 3 § 3 mom. i lagen om grundläggande utbildning ska vårdnadshavarna dock informeras om den stödundervisning som ordnas för eleven. Regionförvaltningsverket ansåg att läraren hade förfarit på behörigt sätt när hen försökte ordna undervisningen under undantagsförhållanden med iakttagande av normal dygnsrytm i skolgången.

Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt svar att användningen av videoförbindelse vid distansundervisning är ett effektivt och bra sätt att ordna undervisningen. Det är på familjernas ansvar att se till att det i videoförbindelsen inte syns något som familjen inte vill att andra ska se.

Mer information:

  • Lag om grundläggande utbildning

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 6.4.2020
diarienummer LSSAVI/5130/2020

Skolan hade utrett mobbnings- och konfliktsituationer mellan elever på behörigt sätt

Beskrivning av ärendet 

I fallet ansåg vårdnadshavaren att skolan förfarit felaktigt när den utredde fall av mobbning mot sitt barn. Vårdnadshavaren berättade i sitt klagomål att barnet hade upplevt mobbning i olika former i skolan under åren 2017–2019. Vårdnadshavaren ansåg att skolans åtgärder var otillräckliga för att reda ut saken. Klagandens barn hade dock inte själv fört fram mobbningen i skolan genom att berätta om det för personalen eller genom att lyfta fram mobbningen i en välbefinnandeenkät till eleverna. Skolans personal hade inte heller själv upptäckt mobbning, trots att förhållandet mellan klagandens barn och den andra eleven hade uppmärksammats särskilt noggrant i skolan.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket hade inte på basis av klagomålet anledning att misstänka att skolan har förfarit lagstridigt i de ärenden som klagan gäller.

Grunder för beslutet

Regionförvaltningsverket konstaterade att enligt 29 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning har den som deltar i undervisningen rätt till en trygg studiemiljö. I skolan ska eleverna dessutom behandlas jämlikt på det sätt som förutsätts i 6 § i förvaltningslagen och ärendena ska behandlas opartiskt. Ingen elev får till exempel bli föremål för disciplinära åtgärder utan tillräckliga bevis för vad som faktiskt har hänt. Därför kan skolan inte betrakta en enskild elev som mobbare utan att det finns bevis för detta.

Det är av betydelse att skolan hade utrett de misstankar om mobbning som den fått kännedom om och att elevernas inbördes relationer hade utretts vid gemensamma möten med de berörda eleverna och vid behov med deras familjer. Skolan hade på behörigt sätt utrett mobbnings- och konfliktsituationer i samarbete med de elever som deltog i situationerna och deras vårdnadshavare samt instruerat eleverna att behandla sina inbördes konflikter på skolkuratorns mottagning. Dessutom hade de konfliktsituationer mellan eleverna som vårdnadshavarna lyft fram behandlats också av en sådan sektorsövergripande expertgrupp som avses i 14 § 4 mom. i lagen om elev- och studerandevård. I expertgruppen hade man i samarbete med eleven, elevens vårdnadshavare samt personalen inom undervisnings- och studerandevården övervägt metoder för hur eleven kan känna sig trygg i skolan.

Regionförvaltningsverket konstaterade att en förutsättning för en ändamålsenlig utredning av mobbnings- och konfliktsituationer mellan elever inte är att skolan kan utse den skyldige till följd av utredningarna. Det som är av betydelse är uttryckligen att skolan vidtar åtgärder för att säkerställa att varje elev kan känna sig trygg i skolan. I detta fall hade man i skolan på ett mångsidigt sätt ingripit i konfliktsituationer mellan eleverna med både utbildningsanordnarens och elevhälsovårdens metoder och agerat på det sätt som förutsätts i 3 § 3 mom. i lagen om grundläggande utbildning i samarbete med elevernas hem.

Mer information:

  • Lag om grundläggande utbildning
  • Förvaltningslag
  • Lag om elev- och studerandevård

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 16.4.2020
diarienummer LSSAVI/17454/2019

Vårdnadshavarna kan inte förutsättas delta i betalningen av utflykter som hör till skolans verksamhet

Beskrivning av ärendet 

I fallet i fråga hade man kommit överens om att varje elev i klassen ska delta i kostnaderna för klassens lägerskola antingen genom att samla in ett visst penningbelopp eller genom att betala in det på klassens konto. Dessutom skulle varje elev också betala ett visst belopp per termin till lägerskolfonden. Kommunen hade utarbetat en anvisning om undervisning utanför skolan. Enligt anvisningen hade eleven rätt att på grund av bortflyttning eller byte av skola få tillbaka de personliga medel som eleven betalat in i den gemensam kassan för en studieresa eller lägerskola. De medel som samlats in tillsammans kvarlämnades i klassens gemensamma kassa.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket fäste den kommunala undervisningsnämndens och skolans rektors uppmärksamhet vid utbildningsanordnarens skyldighet att se till att insamlingen av medel för finansiering av utflykter som hör till skolans verksamhet ordnas så att elevernas jämlika rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning inte äventyras. Regionförvaltningsverket ansåg dessutom att de medel som skaffats för lägerskolan alltid ska behandlas som gemensamma för hela klassen oberoende av hur pengarna har erhållits för det gemensamma ändamålet och att man inte av de gemensamma medlen kan avskilja olika stora andelar för eleverna.

Grunder för beslutet

I 6 och 16 § i Finlands grundlag tryggas allas rätt till jämlik och avgiftsfri grundläggande utbildning. Detta innebär att utbildningsanordnaren svarar för kostnaderna för den grundläggande utbildningen. Lägerskolan är i enlighet med 3 § 5 mom. i förordningen om grundläggande utbildning en del av undervisningen och därför ska den vara avgiftsfri för alla elever på det sätt som förutsätts i 31 § i lagen om grundläggande utbildning. Alla elever har rätt att på lika villkor och utan avgifter delta i sådana utflykter, och ingen elev eller vårdnadshavare kan förutsättas delta t.ex. i kostnaderna för lägerskolan.

Regionförvaltningsverket konstaterade att terminsavgifter är problematiska med tanke på avgiftsfri grundläggande utbildning. I en sådan situation har vårdnadshavarna inte nödvändigtvis någon verklig valfrihet i fråga om betalningen av avgiften, eftersom t.ex. grupptryck kan ge upphov till en förpliktande känsla av att betala avgiften.

Regionförvaltningsverket framförde vidare i sitt beslut att utbildningsanordnaren enligt 6 § i diskrimineringslagen är skyldig att främja likabehandling, varför utbildningsanordnaren i sin egen verksamhet endast ska skapa sådan praxis som stöder en likabehandling av eleverna. Därför är det på utbildningsanordnarens ansvar att försäkra sig om att sättet att genomföra den insamling av medel som ska genomföras för skolans verksamhet är ändamålsenligt också när vårdnadshavarna ordnar insamlingen av medel på egen hand. Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning ska de utflykter som hör till skolans verksamhet inte alls bekostas med avgifter som tas ut av vårdnadshavarna, utan medelsanskaffningen ska ske på något annat sätt, såsom genom basarer eller talkoarbete.

Mer information:

  • Finlands grundlag
  • Lag om grundläggande utbildning
  • Diskrimineringslag
  • Förordning om grundläggande utbildning

Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 2.7.2020
diarienummer LSSAVI/2454/2020

En ansökan som gäller ett personligt biträde avgörs genom ett skriftligt förvaltningsbeslut utan ogrundat dröjsmål

Beskrivning av ärendet 

Klaganden ansåg att kommunens bildningsdirektör hade förfarit felaktigt genom att utan ogrundat dröjsmål låta bli att behandla ansökan om beviljande av ett personligt biträde till ett barn som får särskilt stöd enligt 17 § i lagen om grundläggande utbildning. I ett ärende som gällde erhållande av ett personligt biträde hade man fått ett överklagbart beslut först mer än tre månader efter det att den pedagogiska utredningen hade utarbetats. Det lämnades ingen förklaring till att beslutet fördröjdes, och bildningsdirektören kontaktade inte elevens vårdnadshavare eller skola på eget initiativ för att be om behövlig tilläggsutredning för att fatta beslutet. När vårdnadshavarna frågat om behandlingen av ärendet har bildningsdirektören konstaterat att hen behöver ett separat utlåtande för att avgöra ärendet.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket fäste den kommunala bildningsdirektörens uppmärksamhet vid att ordnandet av särskilt stöd för en elev avgörs genom ett skriftligt förvaltningsbeslut i enlighet med det förfarande som föreskrivs i lagen om grundläggande utbildning och i förvaltningslagen utan ogrundat dröjsmål.

Grunder för beslutet

Ordnandet av särskilt stöd och de stödtjänster som ges en elev avgörs enligt 17 § 3 mom. i lagen om grundläggande utbildning i regel på basis av en pedagogisk utredning. Vårdnadshavarna kan förutsättas lämna in ett utlåtande av en utomstående sakkunnig endast om lärarnas bedömningar av elevens behov av stöd inte räcker till för att bedöma behovet av ett personligt biträde. Lagen om grundläggande utbildning innehåller inga bestämmelser om tidsfrister för behandlingen av ärenden som gäller elevens rättigheter och som avgörs genom förvaltningsbeslut. Allt beslutsfattande omfattas dock av kravet på behandling utan dröjsmål i 23 § 1 mom. i förvaltningslagen. Vid behandlingen ska också 30 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning beaktas, enligt vilket eleven har rätt att få det stöd eleven behöver genast när stödbehovet uppstår. Det är viktigt att ärendet behandlas utan dröjsmål för att elevens rätt till tillräckligt stöd för inlärningen ska tillgodoses.

I enlighet med 31 § 1 mom. i förvaltningslagen ska tjänsteinnehavaren se till att ärendet utreds tillräckligt och på behörigt sätt genom att skaffa den information och de utredningar som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. 22 § 1 mom. i förvaltningslagen förutsätter däremot att tjänsteinnehavaren begär komplettering av ansökan, om tjänsteinnehavaren anser att tilläggsutredning behövs. Dessutom förpliktar 23 § 1 mom. i förvaltningslagen tjänsteinnehavaren att behandla ett ärende utan ogrundat dröjsmål. Med beaktande av rättsskyddet enligt 21 § i Finlands grundlag är det viktigt för eleven att få ett överklagbart beslut som vid behov möjliggör sökande av ändring.

Mer information:

  • Finlands grundlag
  • Lag om grundläggande utbildning
  • Förvaltningslag

Regionförvaltningsverket i Lappland 
Socialvård
Beslutsdatum 20.8.2020
diarienummer LAAVI/119/2020

En socialarbetare kan inte begränsa kontakten mellan barnet och föräldern som en stödåtgärd inom öppenvården

Föräldrarna hade ett genom tingsrättens beslut fastställt arrangemang för vårdnaden om och umgängesrätten med barnet. På grund av meningsskiljaktigheter hade båda föräldrarna överklagat beslutet. Innan ett nytt beslut fattades inleddes en utredning om barnskyddsbehovet. Ärendet gällde huruvida en socialarbetare kan begränsa kontakten mellan barnet och föräldern när barnet inte är omhändertaget.

Barnet bodde med sin mamma och träffade sin pappa i enlighet med tingsrättens beslut. På grund av meningsskiljaktigheter om umgängesarrangemangen överklagade båda föräldrarna beslutet till tingsrätten. Medan behandlingen av överklagan pågick gjordes en barnskyddsanmälan om barnet. Efter att ha diskuterat situationen med barnets mamma skrev socialarbetaren med mammans samtycke ett brev där hen förbjöd möten mellan barnet och pappan till dess att ett genomförbart umgängesavtal hade ingåtts. Barnet var inte omhändertaget under behandlingen av ärendet, eftersom bedömningen av behovet av barnskydd bara var i utredningsskedet.

Regionförvaltningsverket gav socialarbetaren en anmärkning med tanke på den framtida verksamheten. Enligt regionförvaltningsverkets syn överskred socialarbetaren sin behörighet och agerade lagstridigt genom att förbjuda möten mellan barnet och pappan i strid med tingsrättens gällande beslut. 

Regionförvaltningsverket konstaterar i sitt beslut att förfarandet inte var förenligt med barnets bästa eller principerna om god förvaltning. Umgängesförbudet kränkte allvarligt barnets grundlagsenliga rätt till skydd för familjelivet. Socialarbetaren borde inte ha förbjudit möten mellan barnet och pappan i strid med tingsrättens gällande beslut.

Socialarbetare ska bedöma ett eventuellt behov av barnskydd och besluta om de åtgärder som de anser att behövs i situationen. Åtgärderna ska dock vara förenliga med lag och barnets bästa.

I sitt beslut ansåg regionförvaltningsverket att det brev som socialarbetaren hade skickat till pappan inte var ett meddelande om överenskommelsen, utan att socialarbetaren i själva verket genom sitt brev hade avsett att förbjuda möten mellan barnet och pappan. Vid tidpunkten var barnet inte omhändertaget av socialnämnden, utan det pågick en utredning av behovet av barnskydd. Socialarbetaren skulle således inte ha kunnat begränsa mötena mellan barnet och pappan med stöd av barnskyddslagen, eftersom det med stöd av barnskyddslagen endast är möjligt att begränsa ett omhändertaget barns kontakter. Det är inte möjligt att begränsa kontakterna som en stödåtgärd inom öppenvården.

Domstolens beslut om vårdnad om och umgängesrätten med barnet är bindande för alla parter, och inte heller myndigheterna har rätt att låta bli att följa beslutet. Socialarbetaren hade således inte rätt att förbjuda möten enligt beslutet eller ändra förelägganden och villkor som rörde umgänget mellan barnet och föräldern genom att komma överens om ändringar med den andra vårdnadshavaren.

Eftersom brevet som var avsett att utgöra ett verkligt beslut dessutom hade upprättats endast i samråd med barnets mamma utan att alla parter hördes, stred förfarandet mot principerna om god förvaltning och kunde äventyra förtroendet för myndighetens opartiskhet.

Mer information:

  • Förvaltningslagen
  • Lag angående vårdnad om barn och umgängesrätt
  • Barnskyddslagen
  • Grundlagen

Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Miljö- och hälsoskydd
Beslutsdatum 2.1.2020
diarienummer ESAVI/5508/2019

En bostads sanitära olägenhet ska bedömas på behörigt sätt, men en boendes symtom är inte en grund för ett föreläggande av hälsoskyddsmyndigheten

Beskrivning av ärendet

En boende upplevde att husbolaget inte hade handlat tillräckligt snabbt i fråga om misstanken om sanitära olägenheter i sin radhusbostad och bad om hjälp av den kommunala hälsoskyddsmyndigheten. Invånaren upplevde att hen hade upplevt sina symtom i lägenheten i åratal. Ärendet inleddes hos myndigheten, men under processen upplevde den boende att myndigheten inte tillräckligt snabbt kräver åtgärder av husbolaget och att den kan manipuleras av husbolaget och att de boendes symtom inte beaktas. I ärendet är det också fråga om på vilka grunder och hur hälsoskyddsmyndigheten kan kräva att husbolaget vidtar åtgärder vid misstanke om sanitära olägenheter där den information som används förändras under processen.

Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten konstaterade vid sin första bostadsinspektion i februari 2017 att det utifrån observationerna inte fanns någon anledning att ge en tidsbunden uppmaning till reparationer. Myndigheten gav då endast rekommendationer till husbolaget om olika förbättringar av förhållandena i bostaden bl.a. i fråga om ventilationen. En privat expert på byggnadshälsa som boenden beställt upptäckte fuktskador/mikrobiella skador i bottenbjälklaget. Vid tilläggsutredningar avslöjades att det finns ett luftläckage från bottenbjälklaget till bostaden och att myndigheten gav husbolaget en reparationsuppmaning. Husbolaget ville åtgärda situationen genom att täta konstruktionerna, vilket skulle hindra att luft tränger in i bostaden från bottenbjälklaget. Så gjorde man också till slut. Husbolaget fortsatte att utreda bottenbjälklagets övriga skick, och skador på bottenbjälklaget upptäcktes i större omfattning än vad man ursprungligen uppskattat. Också läckageluft trängde fortfarande in i bostaden. När klagomålsbeslutet färdigställdes var den kommunala myndighetsprocessen ännu oavslutad, men hälsoskyddet meddelade att det övervakar att husbolaget gör mer omfattande nödvändiga reparationer i bottenbjälklaget.

Beslut i ärendet

Hälsoskyddsmyndigheten har agerat lagenligt i ärendet. Myndigheten ska motivera sin egen verksamhet tillräckligt i sina handlingar, även om verksamheten hade varit ändamålsenlig.

Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att myndigheten inte har handlat lagstridigt vid behandlingen av ärendet. Myndighetsdokumentationen ska dock vara entydig och lättläst, så att kunden förstår läget i processen och myndigheten å andra sidan själv bättre kan följa processen. Myndigheten och den boende ska också alltid få tillräcklig dokumentation om de reparationer som gjorts.

Grunder för beslutet

Myndighetsprocesserna och termerna i dem är ofta okända för kunderna och de bör i tillräcklig utsträckning förklaras i myndighetshandlingar. Husbolaget planerar reparationerna, och därför ska deras planer, arbetsprotokoll, fotografier och annan dokumentation bedömas noggrant hos myndigheten och ges en skriftlig bedömning. Tätning av träkonstruktioner i byggnader är i allmänhet särskilt krävande. I praktiken förutsätter det efter att tätningen har gjorts en utredning av en expert om hur väl tätningen fungerar. I klagomålet ansågs det vara ett missförhållande att inspektionerna hade varit ytliga och organoleptiska och att konstruktionerna inte hade undersökts på insidan. Hälsoskyddsmyndigheten utför i regel inte undersökningar som söndrar ytor när sanitära olägenheter utreds. Dessutom konstaterades det i regionförvaltningsverkets beslut att en boendes symtom är viktig bakgrundsinformation vid bedömningen av bostadens sanitära olägenhet, men hälsoskyddsmyndigheten kan inte konstatera sanitära olägenheter på basis av en boendes symtom. Hälsoskyddsmyndigheten kan förplikta husbolaget genom att konstatera en omständighet i bostaden (t.ex. lukt, synlig skada) som eventuellt kan orsaka sanitär olägenhet.

Mer information:

  • Hälsoskyddslagen
  • Social- och hälsovårdsministeriets förordning om sanitära förhållanden i bostäder och andra vistelseutrymmen samt om kompetenskrav för utomstående sakkunniga
  • Valviras anvisning för tillämpning av förordningen om boendehälsa

Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvården
Beslutsdatum 31.7.2020
Diarienummer LAAVI/1477/2019

Ett muntligt beslut ska utan dröjsmål ges skriftligen med anvisningar om begäran om omprövning

En socialarbetare hade genom sitt hembesök dagen efter att ansökan inkommit bedömt behovet av service och stödåtgärder enligt handikappservicelagen. Vid hembesöket hade man diskuterat ändringsarbeten i bostaden och personlig assistans för utomhusvistelse. Socialarbetaren hade beslutat bevilja sökanden en del av ändringsarbetena. En del av de ändringsarbeten som söktes i bostaden ansåg socialarbetaren var av typen ombyggnad och kunde därmed inte ersättas med stöd av handikappservicelagen. Ändringsarbetena i bostaden hade utförts inom en vecka från hembesöket till den del socialarbetaren hade ansett att de var nödvändiga. Sökanden fick dock inte något skriftligt beslut i ärendet, varför sökanden inte kunde söka ändring i beslutet till den del man inte samtyckt till sökandens yrkande.

Ett skriftligt beslut i ärendet gavs nio månader efter det att ansökan hade registrerats hos kommunen. Enligt kommunens utredning hade socialarbetaren efter sitt hembesök överraskande uteblivit från arbetet, varför ett skriftligt beslut inte hade fattats. Ärendet uppdagades först i samband med klagomålet.

Regionförvaltningsverket gav det kommunala organ som ansvarar för socialvården en anmärkning med tanke på framtida verksamhet.

Regionförvaltningsverket konstaterar i sitt beslut att sökandens yrkande på ändringsarbeten i bostaden i sig hade tagits upp till behandling och avgjorts utan ogrundat dröjsmål. Beslutet har dock inte utan dröjsmål meddelats på det sätt som förutsätts i förvaltningslagen även med skriftliga motiveringar och anvisningar om begäran om omprövning. Eftersom ett skriftligt beslut saknades hade sökanden inte möjlighet att utöva sin grundlagsenliga rätt att utan dröjsmål föra ärendet till den behöriga myndigheten för prövning, om sökanden så önskade, till den del tjänsteinnehavaren inte hade samtyckt till alla yrkanden som framfördes i ansökan.

Regionförvaltningsverket konstaterar dessutom i sitt beslut att kommunen ska ordna sin dokumentförvaltning och sina administrativa processer så att den som uträttar ärenden inom förvaltningen på behörigt sätt får förvaltningstjänster och myndigheten kan utföra sina uppgifter på ett resultatrikt sätt. Serviceprincipen för förvaltningen förutsätter att förvaltningens tjänster fungerar smidigt också vid plötslig frånvaro.

Mer information: 

  • Lag om service och stöd på grund av handikapp (380/1987)
  • Socialvårdslagen (1301/2014)
  • Förvaltningslagen (434/2003)

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslut 11.6.2020
diarienummer ISAVI/4806/2020

Kommunen ska informera om de särskilda rättigheter som hänför sig till färdtjänst enligt handikappservicelagen

Beskrivning av ärendet 

Klaganden har i sitt brev uttryckt missnöje med individualiteten hos den färdtjänst som samkommunen ordnar enligt handikappservicelagen. Regionförvaltningsverket har vid utredningen av ärendet upptäckt att det i samkommunens anvisningar om färdtjänst inte har berättats om möjligheten att ansöka om egen taxi eller ensamreserätt eller någon annan därmed jämförbar särskild rättighet.

Beskrivning av ärendet 

Regionförvaltningsverket fäster samkommunens uppmärksamhet vid myndighetens skyldighet att ge råd. Myndigheten ska på ett klart och konsekvent sätt informera och ge klienten anvisningar om förfarandet för ansökan om särskilda rättigheter i anslutning till transporttjänster.

Grunder för beslutet

Regionförvaltningsverket anser det vara en brist att det i samkommunens anvisningar om färdtjänst inte uttryckligen nämns möjligheten att ansöka om egen taxi och ensamreserätt eller någon annan därmed jämförbar särskild rättighet (t.ex. snabbresa). Dessa särskilda rättigheter är särskilt betydelsefulla med tanke på genomförandet av transporttjänsterna för flera klienter. Klienten vet dock inte nödvändigtvis vilka enskilda rättigheter som gäller sättet att ordna färdtjänst som hen kan ansöka om, om inte dessa centrala rättigheter särskilt nämns i klientanvisningen.

En gravt handikappad person har rätt att kräva att färdtjänsten ordnas på ett sätt som är lämpligt och individuellt med tanke på personens handikapp eller sjukdom. Detta innebär att kommunen också i fråga om yrkanden som gäller sättet att ordna tjänster ska fatta ett beslut som kan omprövas. I sista hand undersöker domstolen i enskilda fall om en gravt handikappad klients rätt till färdtjänst tillgodoses fullt ut och om klienten på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom har rätt till det individuella sätt att ordna färdtjänst som hen ansökt om.

Mer information:

  • Lag om service och stöd på grund av handikapp
  • Lag om klientens ställning och rättigheter inom socialvården

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 22.3.2020
diarienummer ISAVI/1268/2019

Körhälsa som läkare bedömt på behörigt sätt är inte åldersrasism 

Beskrivning av ärendet 

Klaganden klagade över en läkares förfarande i ett ärende som gällde förnyelse av körkort. Läkaren gav ett utvidgat läkarutlåtande som kräver en tidigareläggning av läkarundersökningen om två år. Enligt den klagandes uppfattning strider läkarundersökningen mot körkortslagen och anvisningarna. I anmärkningsförfarandet har läkaren motiverat detta bl.a. med att läkaren redan i flera år har gett körrätt för alla som fyllt 80 år för endast två år.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket anser att läkarens utlåtande i klagandens körkortsärende är medicinskt motiverat och således inte kan tolkas som diskriminering.

Grunder för beslutet 

Enligt körkortslagen utfärdas körkort för femton år i sänder, men högst för en tid som upphör när sökanden fyller 70 år. Därefter utfärdas körkort för fem år i sänder. Körkortet ska utfärdas för en kortare tid än vad som föreskrivs i detta moment, om detta förutsätts i ett läkarutlåtande. 

I Trafiksäkerhetsverket Trafis anvisningar för bedömning av körhälsan är bakgrunden till olyckor i landsvägstrafik som orsakats av äldre förare eller som inträffat för äldre i huvudsak i faktorer som leder till antingen plötslig förlust av funktionsförmåga eller avvikande och bristfällig verksamhet. De vanligaste orsakerna till plötslig funktionsnedsättning hos äldre är händelser i anslutning till hjärtat, hjärnan och blodkärl. De viktigaste orsakerna till felaktig verksamhet är multisjukdomar, multimedicinering och hjärnsjukdomar. De är ofta förknippade med nedsatt vakenhetsgrad eller kognitiv funktionsförmåga.

Av journalhandlingarna framgår att den klagande som diagnoser har essentiell (primär) hypertoni och övergående cirkulationsrubbningar i hjärnan och närbesläktade symtom. Mot denna bakgrund anser regionförvaltningsverket att läkarutlåtandet är medicinskt motiverat och därmed kan regionförvaltningsverket inte tolka läkarutlåtandet som diskriminering. Ärendet föranledde således inte åtgärder av regionförvaltningsverket.

Mer information:

  • Körkortslagen
  • Traficom: Anvisningar om bedömning av körhälsa för hälso- och sjukvårdspersonal

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 3.4.2020
diarienummer ISAVI/3613/2019

Regionförvaltningsverket har inte behörighet i privaträttsliga skadeståndsärenden

Beskrivning av ärendet 

Klaganden klagade över sjukhusets poliklinik för mun- och käksjukdomar som gällde förstöring av en tandbrygga i guld och titan i samband med en mottagningsåtgärd. Klaganden hade lämnat in en ansökan om skadestånd till sjukhuset och fått avslag på denna ansökan.

Sjukhusets skadeståndsbeslut är negativt, eftersom klaganden till sjukhuset inte hade framfört ett sådant fel eller sådan oaktsamhet som skulle medföra skadeståndsansvar för sjukhuset enligt skadeståndslagen.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket konstaterar att förvaltningsklagan inte är ett rättsmedel som syftar till att ändra eller upphäva ett förvaltningsbeslut. Regionförvaltningsverket har inte behörighet att avgöra privaträttsliga skadeståndsyrkanden. Behörig myndighet i privaträttsliga tvistemål är en allmän domstol, tingsrätten i första instans.

Grunder för beslutet 

Regionförvaltningsverket har inte behörighet att ta ställning till innehållet i skadeståndsbeslutet.

Regionförvaltningsverket är den myndighet som utövar tillsyn över sjukhusets verksamhet med stöd av lagen om specialiserad sjukvård. I tillsynsverksamheten ingriper man framför allt i misstankar om lagstridig verksamhet som till sin natur eller omfattning är betydande. Regionförvaltningsverket anser att förstöringen av en tandbrygga i titan och guld i samband med en åtgärd vid mottagningen inte ger anledning till tillsynsåtgärder av regionförvaltningsverket.

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 8.1.2020
Diarienummer ISAVI/314/2019

Kommunen ska se till att placerade barns medel för eget hushåll flyter in

Beskrivning av ärendet

Klaganden har varit placerad. Sedan 2013 har den klagandes medel för eget hushåll inte flutit in på grund av att underhållsavtal inte ingåtts på behörigt sätt. Klaganden ber regionförvaltningsverket undersöka varför kommunen inte i tid har ordnat avtal om underhållsstöd.

I samband med beslutet om omhändertagande av klaganden fattades 2013 ett beslut om indrivning och föräldrarna har instruerats att gå till barnatillsyningsmannen, men ärendet har inte skötts. Ärendet har varit anhängigt på nytt 2016, då fadern har gett ett förslag till underhållsavtal (s.k. ”nollavtal”) som kommunens barnatillsyningsman inte har godkänt, eftersom fadern har haft underhållsförmåga. Fastställandet av beloppet för faderns underhållsförmåga har inte framskridit, men barnatillsyningsmannen har inte fört ärendet till tingsrätten för avgörande i enlighet med samkommunens anvisningar. Klagomålet gällde dock uttryckligen endast den socialarbetare som var ansvarig för barnets angelägenheter.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket anser att samkommunen har försummat att på behörigt sätt sköta inflödet av medel för eget hushåll till den klagande.

Regionförvaltningsverket fäster samkommunens uppmärksamhet vid att den ska se till att dess personal som sköter ärenden som gäller placerade barn och personalen inom familjerättsliga tjänster känner till och följer de lagar och samkommunens anvisningar som inverkar på hur placerade barns medel för eget hushåll inflyter.

Regionförvaltningsverket uttrycker sin uppfattning att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter borde ha övervakat tillgodoseendet av barnets bästa på det sätt som förutsätts i 24 § i barnskyddslagen och således för sin del se till att behandlingen av ärendet har framskridit inom familjerättsliga tjänster utan ogrundat dröjsmål.

Grunder i beslutet 

Klaganden har med stöd av barnskyddslagen rätt till eftervård efter avslutad vård utom hemmet. Som eftervård har ett barn eller en ung person alltid rätt till en tillräcklig utkomst och bostad, men till eftervården hör utöver dessa även stöd enligt barnets eller den unga personens behov, som bestäms på ett sätt som motsvarar stödet inom barnskyddets öppenvård. Som stöd kan således ges t.ex. terapiservice eller ekonomiskt stöd för behövliga anskaffningar.

Med medel för eget hushåll avses i barnskyddslagen särskilda medel som reserveras för att ett barn som fått vård utom hemmet i första hand ska bli självständigt efter att eftervården avslutats. Dessa medel hör således inte till stödåtgärderna för eftervården, utan är separata medel som den unga själv har rätt till. Placeringskommunens socialvårdsmyndighet har dock rätt att besluta om tidpunkten för utbetalningen av medlen för eget hushåll. Dessutom ska den se till att medlen används till utgifter som stöder barnets eller den ungas självständighetsprocess.

Bestämmelsen om medel för eget hushåll i 77 § i barnskyddslagen innehåller ingen direkt förpliktelse enligt vilken placeringskommunen ska verka aktivt för att fastställa underhållsbidraget för ett barn för vilket det inte tidigare fastställts. Med beaktande av barnets bästa anser regionförvaltningsverket dock att placeringskommunen med aktiva åtgärder ska sträva efter att fastställa underhållsbidraget för föräldrar till placerade barn. På grund av att lagen är otydlig anser regionförvaltningsverket att det inte är möjligt att ge en anmärkning i ärendet, även om regionförvaltningsverket anser att samkommunens förfarande i klagandens ärende är klandervärt.

Utifrån 77 § 2 mom. i barnskyddslagen ska ett organ i placeringskommunen, om barnet inte har inkomster eller tillgodohavanden för att inbringa medel för eget hushåll eller om de är otillräckliga, betala de nödvändiga medlen för eget hushåll av kommunens medel.

Regionförvaltningsverket har inte behörighet att fastställa beloppet av de medel för eget hushåll som beviljas klaganden. Regionförvaltningsverket hänvisar den klagande att kontakta den socialarbetare som ansvarar för hans eller hennes angelägenheter i samband med boende, utbildning och andra behov som hänför sig till hans eller hennes självständighetsprocess. Om den unga och socialarbetaren är oeniga om användningen av medlen för eget hushåll eller betalningen av dem, ska ett överklagbart beslut fattas i ärendet. Den som är missnöjd med beslutet kan i sista hand föra ärendet till förvaltningsdomstolen för avgörande.

Mer information:

  • Barnskyddslagen
  • Lag om underhåll för barn

Regionförvaltningsverket i Östra Finland 
Socialvård 
Beslutsdatum 5.5.2020
diarienummer ISAVI/3691/2019

En barnskyddsanmälan måste alltid behandlas utan dröjsmål

Beskrivning av ärendet 

Två barnskyddsanmälningar hade lämnats in om ett barn (barnets lärare gjorde en anmälan den 10 april och barnets vårdnadshavare den 17 april). Fram till det att ett klagomål i ärendet anfördes den 7 maj hade samkommunen inte varit i kontakt med barnets vårdnadshavare. Enligt samkommunens utredning hade lärarens anmälan tagits upp till behandling den 23 april vid en inledande bedömning av anmälan.

Beslut 

Regionförvaltningsverket gör samkommunen uppmärksam på att tidsfristerna enligt barnskyddslagen ska iakttas vid behandling av barnskyddsanmälningar.  

Beslutsgrunder 

På basis av det utredningsmaterial som fåtts i ärendet konstaterar regionförvaltningsverket att tidsfristen för behandling av barnskyddsärendet för klagandens barn har överskridits.

Efter att ett barnskyddsärende har inletts måste barnskyddsarbetaren omedelbart bedöma barnets eventuella brådskande behov av barnskydd. Dessutom ska en bedömning av servicebehovet enligt socialvårdslagen göras, om det inte är uppenbart onödigt att göra bedömningen. 

I samband med bedömningen av servicebehovet utreds behovet av barnskydd, om inte ärendet till sin natur klart är sådant att stödåtgärder inom barnskyddet inte behövs. Bedömningen måste inledas utan dröjsmål och slutföras utan ogrundat dröjsmål. Bedömningen ska påbörjas senast den sjunde vardagen efter att ärendet inleddes och den ska bli färdig senast tre månader efter att ärendet inleddes.

Regionförvaltningsverket följer utgående från Institutet för hälsa och välfärds riksomfattande datainsamling upp hur de tidsfrister som föreskrivs i barnskyddslagen följs.

Mer information:

  • Barnskyddslagen

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 16.4.2020
diarienummer ISAVI/3766/2019

Kommunen ska bevilja färdtjänster för gravt handikappade minst det antal som anges i förordningen

Beskrivning av ärendet 

Enligt 6 § i handikappserviceförordningen ska färdtjänst ordnas för en gravt handikappad person så, att personen förutom de resor som är nödvändiga med tanke på arbete och studier även kan företa minst aderton sådana månatliga enkelresor som hör till det dagliga livet.

Enligt samkommunens tillämpningsanvisning kan antalet resor som beviljas också vara mindre enligt kundens individuella servicebehov. I enlighet med sina anvisningar hade kommunens tjänsteinnehavare fattat beslut om att bevilja kunden färdtjänst under 18 resor i månaden.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket gav samkommunen en anmärkning om att anvisningen om mängden transporttjänster i anvisningen om tillämpning av färdtjänst enligt handikappservicelagen är lagstridig. Regionförvaltningsverket bad samkommunen meddela vilka åtgärder den vidtar med anledning av anmärkningen.

Grunder för beslutet

Samkommunens anvisning strider mot handikappserviceförordningen och begränsar således på ett lagstridigt sätt rätten till färdtjänst för gravt handikappade. Förordningens ordalydelse är tydlig och det nämns inte att antalet resor som beviljas kan vara mindre än 18 enkelresor. Regionförvaltningsverket anser att antalet resor som beviljas ska vara minst 18 enkelresor, även om kunden ansöker om ett mindre antal än detta. Inte heller i samkommunens ansökningsblankett uppgavs det minimiantal resor som förordningen föreskriver, utan man frågade endast antalet sökta resor.

Med anledning av anmärkningen korrigerade samkommunen sina tillämpningsanvisningar så att de var lagenliga, varför ärendet inte gav anledning till några ytterligare åtgärder vid regionförvaltningsverket.

Mer information:

  • Lag om service och stöd på grund av handikapp
  • Förordning om service och stöd på grund av handikapp

Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Socialvård
Beslutsdatum
462/2019

Socialmyndigheten måste besvara en anmärkning som framförts av en klient inom socialvården

Beskrivning av ärendet

Person A framförde tillsammans med sin make/maka B en anmärkning till den ledande sociala myndigheten i kommunen. Åtminstone person B var part i ärendet. Myndigheten besvarade inte anmärkningen. Anmärkningen gällde bland annat barnskyddsmyndighetens förfarande när den utredde bedömningen av barnens servicebehov och hälso- och sjukvårdstjänster. Vid utredningen av ärendet framkom det att anmärkningen inte hade registrerats i kommunens ärendehanteringssystem. 

Beslut

Regionförvaltningsverket gav barnskyddet i kommunen en anmärkning för att ha försummat att besvara anmärkningen.

Beslutsgrunder

Enligt den utredning som den ledande myndigheten i kommunen lämnade ansåg den att det var möjligt att anmärkningen inte hade kommit fram. Av en handling i ärendet framkom det att anmärkningen hade skickats till två ledande tjänsteinnehavare och att deras e-postadresser var korrekta. Av en handling i ärendet framkom det att meddelandet från den person som sände anmärkningen hade besvarats, men att de ärenden som anmärkningen gällde däremot inte hade besvarats. Regionförvaltningsverket ansåg att myndigheten hade tagit emot anmärkningen och därmed borde ha antecknat den i ärendehanteringssystemet och gett ett svar på anmärkningen.

Mer information:

  • Lag om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) 23 §

Regionförvaltningsverket i Östra Finland 
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 1.6.2020
diarienummer ISAVI/3973/2020

Patienten har rätt att vägra ta emot vård

Beskrivning av ärendet

Klagandens släkting är en äldre, fysiskt multisjuk, sängbunden patient som dock till sin mentala hälsa är fullt frisk. Hen har varit sängbunden i anstaltsvård i mer än fem år. Förutom övriga sjukdomar konstaterades även diabetes hos patienten och insulinbehandling inleddes.  Till en början gick patienten med på behandlingen, men började kort därefter ångra sig eftersom hen är medveten om att insulinet sannolikt förlänger hens liv. Patienten hade diskuterat med sin behandlande läkare om möjligheten att avbryta insulinbehandlingen, men läkaren hade varit motsträvig. Den behandlande läkaren och hens chef hade erbjudit patienten möjlighet att ersätta insulinbehandlingen med tablettbehandling, men patienten ville inte heller ta emot den behandlingen. Klaganden frågar regionförvaltningsverket hur man ska lösa den etiska konflikten mellan patientens rätt att vägra ta emot vård och läkarens lagliga skyldighet att befrämja patientens hälsa.

Beslut  

Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt brev till klaganden att om patienten vägrar ta emot en viss vård eller behandling, ska den i mån av möjlighet och i samförstånd med honom eller henne ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. Patienten har om hen så vill emellertid laglig rätt att i behandlingen av sin diabetes vägra ta emot både insulinbehandling och andra läkemedelspreparat.

Beslutsgrunder 

Den behandlande läkaren ska bedöma om patienten är kapabel att fatta beslut om sin egen vård. Om så är fallet har patienten om hen så vill rätt att vägra ta emot insulinbehandling av sin diabetes. Den behandlande läkaren bör i första hand försöka behandla patientens diabetes i samförstånd med patienten på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. Patienten har om hen så vill emellertid laglig rätt att i behandlingen av sin diabetes vägra ta emot både insulinbehandling och andra läkemedelspreparat. Följderna av vägran ska förklaras för patienten på ett realistiskt och begripligt sätt. Patienten får inte utsättas för några försök till extern påverkan. 

Mer information:

  • Lagen om patientens ställning och rättigheter

Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland
Socialvård
Beslut 27.8.2020
diarienummer LSAVI/5322/2018


Beslut om ändring av vård utom hemmet fastställs av en ledande tjänsteinnehavare inom socialvården och parterna ska ges tillfälle att bli hörda innan ett ärende avgörs
 

Beskrivning av ärendet

Vårdnadshavaren hade inte fått veta datumet för ändring av platsen för vård utom hemmet för ett omhändertaget barn. Platsen för vård utom hemmet ändrades i en situation där platsen för vård utom hemmet upphörde med sin verksamhet. Kommunen hade kommit överens om att den anställda på den plats där barnet då vårdades utom hemmet ska underrätta vårdnadshavarna om en ändring av platsen för vård utom hemmet och att ärendet också hade diskuterats i samband med klientplanen. Barnets åsikt hade utretts två veckor före förhandlingarna om klientplanen. Beslutet om ändring av vård utom hemmet hade beretts och fastställts av den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter en månad efter förhandlingarna om klientplanen och tre dagar efter beslutet hade barnet flyttat till en ny plats för vård utom hemmet.


Beslut i ärendet

Regionförvaltningsverket fäste med tanke på framtiden kommunens och dess tjänsteinnehavares uppmärksamhet vid att beslutet om ändring av vård utom hemmet fastställs av en ledande tjänsteinnehavare inom socialvården enligt 13 § 2 mom. i barnskyddslagen efter det att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har berett ärendet.
Dessutom fäste regionförvaltningsverket med tanke på framtiden kommunens och dess tjänsteinnehavares uppmärksamhet vid att parterna ska ges tillfälle att bli hörda innan ett ärende som gäller ändring i vård utom hemmet avgörs.

Beslutsmotiveringar

Regionförvaltningsverket betonade att beslut om ändring av vård utom hemmet under omhändertagande och brådskande placering fattas av en tjänsteinnehavare som bestäms enligt 13 § 2 och 3 mom. efter det att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har berett ärendet. Regionförvaltningsverket ansåg det vara klandervärt att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter i den aktuella situationen hade berett och fastställt ett beslut om ändring av vården utom hemmet. Vid beredningen och fastställandet av beslutet har en ledande tjänsteinnehavare enligt 13 § 2 mom. i barnskyddslagen inte bedömt tillgodoseendet av barnets bästa och rättigheter på det sätt som förutsätts i barnskyddslagen och förvaltningslagen.

Regionförvaltningsverket betonade att parterna i ett ärende som gäller ändring av vård utom hemmet ska ges tillfälle att yttra sin åsikt. Före tillfället att bli hörd ska parterna få möjlighet att ta del av eventuella handlingar som påverkar beslutet och av den framtida platsen för vård utom hemmet som svarar mot barnets behov, så att de genuint kan framföra sin egen åsikt i ärendet. Regionförvaltningsverket ansåg det vara klandervärt att det av beslutet om ändring av vård utom hemmet inte framgick när och hur vårdnadshavarna har hörts i ett ärende som gäller ändring av vård utom hemmet. Regionförvaltningsverket betonade vidare att förhandlingarna om klientplanen och det hörande som avses i 34 § i förvaltningslagen (434/2003) har olika syften och därför bör hållas åtskilda. I sitt avgörande bedömer regionförvaltningsverket dessutom att beslutet om ändring av vård utom hemmet inte har nått vårdnadshavarna per post innan barnet flyttat till den nya platsen för vård utom hemmet, om det inte har sänts direkt till vårdnadshavarna, varför de särskilt borde ha informerats om dagen för barnets flytt till den nya platsen för vård utom hemmet.

Mer information:
•    Förvaltningslagen
•    Barnskyddslagen
•    Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården

 

Regionförvaltningsverket i Lappland 
Social- och hälsovård
Beslutsdatum 31.7.2020
Diarienummer LAAVI/1477/2019

För en klient inom hemservicen ska göras en bedömning av servicebehovet och en serviceplan

Klienten hade varit klient hos kommunens hemservice och stöd för närståendevård i flera år. Hen hade också ansökt om annan socialservice. Kommunen hade inte alls gjort upp en bedömning av servicebehovet eller en klientplan för klienten enligt socialvårdslagen, även om det hade skett förändringar i klientens funktionsförmåga och förhållanden och mer service hade sökts för klienten. För servicen hade man endast gjort upp en utvärderings-, vård- och serviceplan för hemvården och hemsjukvården, som innehöll uppgifter om hemservicens timantal och sättet på vilket den genomfördes. 

Regionförvaltningsverket gav kommunen en anmärkning för försummelse att utarbeta en bedömning av servicebehovet och en serviceplan som förutsätts i socialvårdslagen. 

Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att bedömningen av hemvården och hemsjukvården samt vård- och serviceplanerna inte till sin utformning eller sitt innehåll motsvarar bedömningen av servicebehovet och klientplanen enligt socialvårdslagen. 

Kommunen ska bedöma servicebehovet i en sådan omfattning som klientens livssituation förutsätter. Bedömningen görs vid behov i samarbete med de anhöriga och närstående samt med andra aktörer. I samband med bedömningen ska klientens rättigheter, skyldigheter och andra omständigheter som är av betydelse för klientens sak utredas för klienten. 

Den klientplan som avses i socialvårdslagen utarbetas utifrån en bedömning av servicebehovet och dess avsikt är att stödja ett systematiskt och målinriktat genomförande av socialvården. Den ska vara en övergripande bedömning av de tjänster och stödåtgärder som klientens och familjens situation kräver, hur de genomförs och vilka som ansvarar för dem - inte bara en beskrivning av en enskild tjänst. 

Mer information:

  • Socialvårdslagen (1301/2014)

Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 7.1.2020
diarienummer ESAVI/12383/2018

Ändamålsenliga anteckningar om begränsning av patientens rörelsefrihet under somatisk vård ska göras i jourhandlingarna

Beskrivning av ärendet

A klagade på sin till åren komna fars vård på sjukhusets avdelning. A kritiserade särskilt begränsningen av självbestämmanderätten hos fadern som var under somatisk vård samt att saken inte hade diskuterats med de anhöriga. Faderns rörelsefrihet hade bland annat begränsats genom att använda magnet- och grenbälte (nedan bälten).

Beslut i ärendet

I sitt beslut uppmärksammar regionförvaltningsverket bland annat

-    läkarna och sjukhusets vårdpersonal som beslutat om begränsning av rörligheten allvarligt på att göra ändamålsenliga anteckningar i journalhandlingarna.  

Regionförvaltningsverket anser i sitt beslut att det utifrån de erhållna utredningarna kunde anses motiverat att använda bälten och att användningen i huvudsak hade genomförts på behörigt sätt med beaktande av att det utgör en hälsorisk för äldre personer om de faller ur sängen eller ramlar. Regionförvaltningsverket konstaterar dock att såväl läkarnas som vårdarnas anteckningar om begränsningen av patientens självbestämmanderätt är mycket knappa. Särskilt vårdarnas anteckningar om begränsningen av rörelsefriheten lämnar många luckor och regionförvaltningsverket kan inte helt försäkra sig om att begränsningen av patientens självbestämmanderätt har till alla delar genomförts på behörigt sätt.

-    sjukhuset på ändamålsenlig information till patientens anhöriga.

Regionförvaltningsverket konstaterar att patienten vid tiden för begränsningen av rörligheten har varit i ett förvirrat tillstånd och att han inte har förstått anvisningarna. Begränsningen av rörligheten borde i en sådan situation ha diskuterats med patientens närmaste anhöriga. Enligt regionförvaltningsverkets bedömning handlade man inte helt korrekt i saken.

Grunder för beslutet

I lagen finns inga bestämmelser om begränsning av patientens rörelsefrihet under somatisk vård (jfr begränsning under psykiatrisk vård oberoende av patientens vilja). Justitieombudsmannen har till exempel i sitt beslut från 2016 konstaterat att vårdpersonalen vid somatiska verksamhetsenheter inom social- och hälsovården i praktiken kan vara tvungna att förlita sig på åtgärder som begränsar patientens bestämmanderätt för att garantera antingen patientens egen hälsa eller säkerhet eller en annan persons hälsa och säkerhet och som den inte uttryckligen har lagstadgad rätt till. I justitieombudsmannens praxis har begränsningar av patienternas självbestämmanderätt, som inte grundar sig på mentalvårdslagen, i vissa fall betraktats som nödtillstånd och därför har åtgärderna inte ansetts vara lagstridiga. I justitieombudsmannens beslut konstateras också att när det är fråga om en åtgärd som förordnats av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården har det i justitieombudsmannens praxis dessutom förutsatts att man vid bedömningen av en gärnings försvarlighet ska beakta de rättsregler och etiska normer som styr läkarens och den övriga yrkesutbildade personalens verksamhet inom hälso- och sjukvården.

Valvira har gett en anvisning om användningen av säkerhetsredskap som begränsar rörligheten under somatisk vård. I anvisningen betonas att patientens rörelsefrihet kan begränsas endast i syfte att garantera patientens säkerhet och endast i den utsträckning som i den aktuella situationen är nödvändig. Ett beslut om begränsning av rörligheten ska fattas av läkare och ändamålsenliga anteckningar ska göras om beslutet. Det är fråga om ett sådant viktigt vårdbeslut som ska diskuteras med patienten eller patientens närstående. När läkaren fattat beslut om begränsning av rörligheten kan yrkesutbildade personer inom vårdarbetet besluta om användningen av begränsningar. Behovet för begränsningsåtgärder ska prövas separat varje gång och varje gång ett redskap används ska ändamålsenliga anteckningar om det göras i jourhandlingarna.


Ytterligare information:
•    Lagen om patientens ställning och rättigheter
•    Valviras anvisning om användning av säkerhetsredskap som begränsar rörligheten, tillgänglig på adressen www.valvira.fi

Regionförvaltningsverket i Norra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 25.11.2020
diarienummer PSAVI/3135/2018


Arbetet under brådskande placering av barn ledde till en anmärkning till socialarbetarna


Den ledande tjänsteinnehavaren mottog två barnskyddsanmälningar mot barnet. Handläggningen av dessa flyttades över till nästa dag utan en omedelbar bedömning av barnets eventuella behov av brådskande barnskydd. Barnet var inte klient hos barnskyddet före de inkomna barnskyddsanmälningarna. Utifrån barnskyddsanmälningarna fattade en socialarbetare beslut om brådskande placering av barnet utan att höra barnets närförälder. I situationen med brådskande placering kom socialarbetaren tillsammans med den ledande tjänsteinnehavaren fram till att barnets närförälder inte skulle höras i beslutet om brådskande placering. I besluten om brådskande placering hade inga parters åsikter antecknats. Enligt anteckningarna i klienthandlingarna gav barnet och den andra vårdnadshavaren sitt samtycke till brådskande placering. Enligt socialarbetarens utredning hade parterna hörts i det fortsatta beslutet om bråds-kande placering, men det finns inga anteckningar om detta i klienthandlingarna.

Socialarbetaren tog kontakt med barnets vårdnadshavare först den tredje dagen efter placeringen. Närföräldern hade informerats om placeringen av barnet, men inte informerats om att en klientrelation med barnskyddet inletts eller att behovet av barnskydd har utretts. Bedömningen av servicebehovet har gjorts på umgängesförälderns namn och barnets behov av service har bedömts. En klientplan för den brådskande placeringen utarbetades för barnet när det hade gått 18 dagar sedan placeringen inled-des.  Under denna tid hade barnets ansvariga socialarbetare fört ett telefonsamtal med närföräldern. Man träffade barnets närförälder första gången då den brådskande placeringen pågått i 23 dagar. Social-arbetaren konstaterade i sin utredning att arbetet med barnet och båda föräldrarna har genomförts på ett jämlikt sätt. Socialarbetaren diskuterade barnets ärenden med en vän till närföräldern och med en person som anmält sig som företrädare för närföräldern och som inte hade fullmakt. Socialarbetaren bad företrädarens förmedla till närföräldern i slutet av den brådskande placeringen att barnets kundrelation med barnskyddet flyttas över till en annan ort dit barnet skulle flytta tillsammans med umgängesföräldern. Socialarbetaren hade avslutat barnets klientrelation inom barnskyddet samtidigt som den brådskande placeringen upphörde eftersom det inte fanns grunder för att fortsätta klientrelationen. Utifrån dokumentationen i klienthandlingarna informerades närföräldern inte om att klientrelationen upphörde.

Närföräldern hade flera gånger krävt att barnet ska skickas hem och om att få träffa barnet under place-ringen. I socialarbetarens klienthandlingar har man inte antecknat om närföräldern accepterade att barnet inte var villigt att träffa sin närförälder. Enligt de tillgängliga handlingarna har man inte diskuterat utar-betandet av klientplanen med barnet och närföräldern och inte heller involverat dem i arbetet. I klient-planen hade antecknats att barnet kan träffa sina närstående enligt överenskommelse och att barnet hade erbjudits möjlighet att kontakta sin närförälder, men att barnet hade vägrat. Under placeringen deltog barnet i en nära anhörigs begravning. Socialarbetarna deltog i begravningen genom att följa med dit. Enligt den givna utredningen var socialarbetarnas mål att trygga barnets fredliga deltagande i begrav-ningen.

Beslut i ärendet
 

Regionförvaltningsverket beslöt att ge en socialarbetare och en ledande tjänsteinnehavare en anmärkning enligt lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården om felaktigt och lagstridigt förfarande.

Grunder för beslutet
 

Regionförvaltningsverket ansåg utifrån den erhållna utredningen att den ledande tjänsteinnehavaren i egenskap av jourhavande socialskötare i enlighet med 26 § i barnskyddslagen omedelbart efter att barn-skyddsärendet inletts borde ha bedömt barnets eventuella brådskande behov av barnskydd och inte skjutit upp behandlingen till dagen efter. Barnets ansvariga socialarbetare borde ha inlett bedömningen av barnets servicebehov i enlighet med 26 § i barnskyddslagen och 36 § i socialvårdslagen och informerat barnets närförälder om att klientrelationen inom barnskyddet inletts i enlighet med 26 § i barnskyddsla-gen. Barnets ansvariga socialarbetare borde ha utrett parternas åsikt om besluten om brådskande placering i enlighet med 39 a § i barnskyddslagen och 34 § i förvaltningslagen. Den ledande tjänsteinnehavaren borde ha anvisat socialarbetaren att agera i enlighet med barnskyddslagen i en situation med brådskande placering.

Av de handlingar som regionförvaltningsverket erhållit som utredning framgår inte tydligt vilken roll soci-alarbetarna hade och hur socialarbetarna tryggade barnets trygga deltagande i den nära anhörigas be-gravning. Privatpersoner som deltog i jordfästningen ingrep i umgänget med barnet och en person som var begravningsgäst medan de socialarbetare som var på plats följde upp hur de "säkerhetsvakter" som barnets släktingar ordnat för barnet utförde sina åtgärder. Regionförvaltningsverket ansåg utifrån den erhållna utredningen att socialarbetarna lämnade barnet mitt i en lojalitetskonflikt även om de borde ha handlat i enlighet med barnets intresse och möjliggjort ett barnorienterat möte mellan närföräldern och släktingarna. Regionförvaltningsverket ansåg att det förfarande barnets ansvariga socialarbetare uppvisade stred mot de yrkesetiska skyldigheterna. Närföräldern krävde flera gånger rätt att träffa barnet under processen. Regionförvaltningsverket ansåg att man på grund av närvårdarens krav på umgänge med barnet borde ha fattat ett beslut om begränsning av kontakterna om förutsättningarna för att begränsa kontakterna uppfylls. Dessutom anser Regionförvaltningsverket att socialarbetarna inte heller kan trygga barnets bästa i den ovan beskrivna situationen utan ett beslut om begränsning av kontakterna enligt 63 § i barnsaltlagen.

Regionförvaltningsverket konstaterar att det av klienthandlingarna eller dokumentutredningarna inte framgick om närföräldern hade gett företrädaren fullmakt att som ombud eller biträde sköta barnskyddsärendet som gäller barnet i enlighet med 12 § i förvaltningslagen. Dessutom ansåg regionförvaltningsverket utifrån den erhållna utredningen att den ledande tjänsteinnehavaren och socialarbetaren inte har iakttagit skyldigheterna i lagen om klienthandlingar inom socialvården och barnskyddslagen i besluten och dokumentregistreringarna om barnet.

Mer information:

  • Grundlagen 2 §, 6 §, 21 §, 22 §
  • Soicialvårdslagen 4 §, 5 §, 8 §, 30 §, 35 §, 36 §, 39 §
  • Barnskyddslagen 5 §, 13 §, 20 §, 26 §,30 §, 33 §, 38 §, 39 §, 39a §; 40 §, 52 §, 54 §, 62 §, 63 §
  • Lagen om klientens ställning och rättigheter 4 §, 5 §, 8 §
  • Förvaltningslagen 6 §, 7 §, 8 §, 9 §, 11 §, 12 §, 34 §, 44 §
  • Lagen om klienthandlingar inom socialvården 4 §
  • Lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården 4 §, 20 §
  • Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet 23 §

 

Regionförvaltningsverket i Lappland 
Socialvården
Beslutsdatum 8.12.2020
Diarienummer LAAVI/1129/2019 och LAAVI/1193/2019

Rådet för personer med funktionsnedsättning borde ha getts möjlighet att påverka beredningen av anvisningen om grunderna för beviljande av stöd för närståendevård

Grundtrygghetsnämnden i X kommun hade godkänt de förnyade anvisningarna för beviljande av stöd för närståendevård. Enligt A hade kommunen förfarit lagstridigt eftersom kommunen inte hade gett rådet för personer med funktionsnedsättning möjlighet att delta i beredningen av anvisningen. Dessutom bad A att lagenligheten av den så kallade stödklassen som nämns i anvisningen utreds. Enligt A behandlade inte den av grundtrygghetsnämnden godkända anvisningen personer med funktionsnedsättning jämlikt och likvärdigt när de sökandes stödrättigheter bedömdes. 

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket fäste med tanke på framtiden nämndens uppmärksamhet vid att rådet för personer med funktionsnedsättning på det sätt som avses i kommunallagen ska ges möjlighet att bli hört och delta i beredningen av de ärenden som nämns i kommunallagen och som gäller personer med funktionsnedsättning. Dessutom uppmanade regionförvaltningsverket kommunen att precisera sina anvisningar om stöd för närståendevård vad gäller den så kallade stödklassen. I övrigt föranledde ärendet inga vidare åtgärder av regionförvaltningsverket.

Grunder för beslutet 

Enligt 28 § 1 mom. i kommunallagen ska kommunstyrelsen inrätta ett råd för personer med funktionsnedsättning för att garantera möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att delta och påverka. Personer med funktionsnedsättning samt deras anhöriga och organisationer ska ha en tillräcklig representation i rådet. Enligt 2 mom. i samma paragraf ska rådet för personer med funktionsnedsättning ges möjlighet att påverka planering, beredning och uppföljning inom olika kommunala verksamheter i frågor som är av betydelse för personer med funktionsnedsättning och för deras välfärd, hälsa, delaktighet, livsmiljö, boende, rörlighet eller möjligheter att klara de dagliga funktionerna eller med tanke på den service som de behöver. Regionförvaltningsverket ansåg att anvisningen om stöd för närståendevård är ett sådant ärende som gäller personer med funktionsnedsättning och vars beredning rådet för personer med funktionsnedsättning borde ha getts möjlighet att påverka. 

I fråga om den så kallade stödklassen har regionförvaltningsverket uttryckt sin uppfattning att om stödklassen betraktas som en del av systemet för stöd för närståendevård, ska lagen om stöd för närståendevård iakttas när stödklassen ordnas. Om stödklassen däremot inte anses höra till stödet för närståendevård, ska ordnandet av de tjänster som ges på basis av den skötas enligt socialvårdslagen (27 b eller 28 §).

Dessutom konstaterar regionförvaltningsverket i motiveringen till beslutet att stödet för närståendevård inte är en så kallad subjektiv rättighet, utan att det inom ramen för de anslag som reserverats för social- och hälsovården är upp till kommunen att besluta om den ekonomiska stödåtgärden i fråga i enlighet med de grunder för beviljande av stöd som kommunen fastställt. Om kriterierna för beviljande av stöd inte uppfylls kan kommunen således fatta ett beslut till den sökandens nackdel utan att förfarandet kan anses vara diskriminerande. 


Mer information:

  • Kommunallagen (410/2015)
  • Lagen om klientens ställning och rättigheter (812/2000) 4.1 och 4.2 §
  • Lag om stöd för närståendevård (937/2005) 1 §, 2.1 §, 3.1 §, 4a §, 5.1 §, 5.2 §, 5.3 §, 6 §
  • Socialvårdslagen (1301/2014) 11 §, 14.2 §, 27b.1 §, 27b.3 §, 28 §
  • Finlands grundlag (731/1999) 19.3 §
  • Diskrimineringslagen (1325/2014) 8.1 §
  • FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (27/2016) artikel 19

Regionförvaltningsverket i Södra Finland 
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 19.2.2020
Diarienummer ESAVI/3165/2020

Sjukvårdsdistriktet är inte alltid skyldigt att genomföra screeningundersökningar

Beskrivning av ärendet 

A klagade över att hen inte hade tagits för screening av en eventuell ärftlig sjukdom i sjukvårdsdistrikt X.  Sjukvårdsdistrikt X hänvisade till att screeningkriterierna inte uppfylls. Enligt A hade hens släktingar fått komma till motsvarande undersökningar i sjukvårdsdistriktet Y. A bad om regionförvaltningsverkets ställningstagande i synnerhet i frågan om huruvida hen har behandlats ojämlikt till denna del.

Beslut i ärendet 

I sitt brevsvar konstaterar regionförvaltningsverket som sin bedömning att sjukvårdsdistriktet i sitt svar på anmärkningen på behörigt sätt har motiverat varför screeningundersökningar inte erbjuds A. 

Sjukvårdsdistrikt X kan inte konstateras behandla A ojämlikt, även om screeningundersökningar inom sjukvårdsdistrikt Y erbjuds enligt lägre kriterier. Sjukvårdsdistriktets X kriterier är enligt regionförvaltningsverkets bedömning ändamålsenliga.

Grunder för beslutet 

Sjukvårdsdistrikt X framförde i sitt svar på anmärkningen att kriterierna för screeningundersökningar i internationella rekommendationer inte uppfylls för A. Dessutom konstaterades i svaret att ärftligheten hos sjukdomen i fråga enligt undersökningar är mycket liten. 

Patienten har rätt till den hälso- och sjukvård som hens hälsotillstånd förutsätter inom gränserna för de resurser som hälso- och sjukvården har till sitt förfogande. Kommunen och samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt ska ordna tjänsterna jämlikt inom hela sitt område. Medborgarna ska alltså bemötas jämlikt inom kommunen eller samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt. Sjukvårdsdistriktet kan dock inte klandras för att det inte tillhandahåller motsvarande tjänster inom sitt område som ett annat sjukvårdsdistrikt, förutsatt att dess tjänster kan anses vara tillräckliga. 

Mer information:

  • Lagen om patientens ställning och rättigheter
  • Hälso- och sjukvårdslag
  • Lagen om specialiserad sjukvård

Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland 
Social- och hälsovårdsenheten
Beslutsdatum 5.2.2020
Diarienummer LSAVI/2001/2018

Psykoterapeuten ska göra anteckningar i journalhandlingarna enligt förordningen om journalhandlingar

Beskrivning av ärendet 

Klaganden framförde i sin skrivelse sitt missnöje med psykoterapeutens verksamhet och kritiserade bl.a. den vård hen fått av psykoterapeuten. Klaganden upplevde att hen inte fick tillräckligt stöd för sina problem av psykoterapeuten.

I sin utredning till regionförvaltningsverket uppgav psykoterapeuten att hen upplevde att stödet till klaganden var stort. Psykoterapeuten berättade att hen hade kontaktat klaganden exceptionellt mycket även mellan mottagningstiderna.

Valviras sakkunniga gav ett utlåtande i ärendet på regionförvaltningsverkets begäran. Den sakkunniga konstaterade att de journalhandlingar som psykoterapeuten hade gjort var otillräckliga för att bedöma om psykoterapin var korrekt och att de inte heller skulle vara tillräckliga för att trygga kontinuiteten i vården i det fall att den behandlande instansen skulle bytas ut.

Med anledning av utlåtandet av den sakkunniga gav regionförvaltningsverket psykoterapeuten tillfälle att lämna en egen skriftlig utredning. Som bilaga till sin utredning till regionförvaltningsverket lämnade psykoterapeuten anteckningar om klagandens psykoterapibesök.  Psykoterapeuten hade dock inte gjort några egentliga anteckningar om mottagningsbesöken i journalhandlingarna.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket fäster i sitt beslut psykoterapeutens uppmärksamhet vid skyldigheten för en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården att göra anteckningar i journalhandlingar enligt förordningen om journalhandlingar.

Regionförvaltningsverket konstaterar i sitt beslut att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården är skyldig att göra ändamålsenliga anteckningar i journalhandlingarna. Bestämmelser om upprättande av journalhandlingar finns i förordningen om journalhandlingar. Av förordningen framgår vilka uppgifter som ska antecknas i journalhandlingarna.

Grunder för beslutet

Enligt förordningen om journalhandlingar ska en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården och en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som självständigt utövar sitt yrke för varje patient föra en patientjournal i fortlöpande och kronologisk form. 

I patientjournalen ska det göras anteckningar om varje servicehändelse. Av uppgifterna om servicehändelserna ska i nödvändig omfattning framgå följande saker: orsak, förhandsuppgifter (anamnes), status, observationer, undersökningsresultat, problem, diagnos eller hälsorisk, slutsatser samt planering, genomförande och uppföljning av vården, sjukdomsförloppet samt ett slututlåtande. 

Av anteckningarna i journalhandlingarna ska det i tillräcklig omfattning framgå grunderna för diagnosen, för den vård som valts och för de vårdavgöranden som fattats. Av anteckningarna ska dessutom framgå hur vården har genomförts, om det under behandlingen har framkommit något särskilt och hurdana vårdbeslut som har fattats under den.

Journalhandlingarnas primära uppgift är att betjäna planeringen och genomförandet av patientens vård samt främja kontinuiteten i vården. För att garantera god vård och patientens säkerhet ska uppgifterna i journalhandlingarna vara korrekta, felfria och tillräckligt omfattande. Informationen i journalhandlingarna är av största vikt till exempel när en annan verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården eller en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården tar över ansvaret för vården av en patient. På basis av ändamålsenliga anteckningar är det möjligt att följa upp hur vården av patienten framskrider. 

Utifrån journalhandlingarna bedöms dessutom ändamålsenligheten i verksamheten hos en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Korrekt uppgjorda journalhandlingar är också viktiga med tanke på patientens rätt till information och rättsskydd samt på motsvarande sätt för att tillgodose rättsskyddet för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården.

Mer information:

  • Lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården
  • Lagen om patientens ställning och rättigheter
  • Social- och hälsovårdsministeriets förordning om journalhandlingar

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 9.12.2020
diarienummer ISAVI/2615/2020

Nivån på assistenttjänster för elever som behöver krävande och omfattande stöd ska bedömas ur elevens synvinkel och inte ur undervisningsgruppens

Beskrivning av ärendet

Ärendet gällde ordnandet av assistenttjänster för särskilt stöd och deras tillräcklighet. En elev med grav funktionsnedsättning och förlängd läroplikt var i behov av krävande personligt stöd. Elevens vård- och stödinstanser rekommenderade att eleven får personlig handledning i skolgången. De assistenttjänster som eleven behövde i skolan för stöd för inlärningen och skolgången hade genomförts så att flera skolgångsbiträden hade anvisats till elevens klass. Skolgångsbiträdena fungerar enligt teamprincipen och enligt det stöd eleverna behöver. Enligt den klagande var assistenttjänsterna för särskilt stöd underdimensionerade i skolan och inskolningen i elevens behov av individuellt stöd var bristfällig.

Beslut i ärendet

Regionförvaltningsverket fäste stadens uppmärksamhet vid bedömningen av behovet av assistenttjänster för en elev som behöver krävande och omfattande stöd, i första hand ur elevens och inte undervisningsgruppens synvinkel. Utbildningsanordnaren ska före beslutsfattandet bedöma nivån på de assistenttjänster som eleven behöver för att trygga elevens rätt till grundläggande utbildning och elevens individuella behov av undervisning. Eleven har rätt att vid behov få kontinuerligt personligt stöd av en assistent oberoende av hur assistenttjänsterna för de övriga eleverna i undervisningsgruppen har ordnats. När det gäller assistenttjänster är assistentens titel inte avgörande, utan att eleven får den handledning och det stöd han eller hon behöver. Elevens vårdnadshavare har också alltid rätt till ett motiverat beslut där det framgår hurdana assistenttjänster eleven är berättigad till enligt beslutet.

Grunder för beslutet

Enligt 30 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning har den som deltar i utbildning under arbetsdagarna rätt att få undervisning enligt läroplanen, elevhandledning och tillräckligt stöd för inlärning och skolgång genast när behov uppstår. Utbildningsanordnaren ska ordna och bekosta de assistenttjänster som krävs för att delta i undervisningen. Utgångspunkten är att utbildningsanordnaren beslutar om assistenttjänster. Regionförvaltningsverket lyfte i sitt beslut fram att elevens rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning samt den handledning och det stöd som behövs ska tillgodoses oberoende av hur assistenttjänsterna ordnas. Enligt utredningen i ärendet hade man i det multiprofessionella samarbetet konstaterat att elevens hälsotillstånd och behov förutsatte en personlig skolgångshandledare. Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning ska utbildningsanordnaren då innan beslut fattas bedöma nivån på de assistenttjänster som eleven behöver för att trygga elevens rätt till grundläggande utbildning och elevens individuella behov av undervisning.

Centrala lagar och förordningar:

  • Finlands grundlag
  • Förvaltningslagen
  • Lagen om kommunala tjänsteinnehavare
  • Lagen om grundläggande utbildning
  • Förordningen om grundläggande utbildning
  • Utbildningsstyrelsens bestämmelse Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014.

Regionförvaltningsverket i Östra Finland 
Socialvården
Beslutsdatum 4.12.2020
diarienummer ISAVI/2403/2020

För färdtjänst som ordnas för gravt handikappade personer kan uppbäras högst samma avgift som uppbärs i kollektivtrafiken på orten 

Beskrivning av ärendet 

Enligt en samkommuns klientanvisning om färdtjänster enligt handikappservicelagen bestäms resans självriskandel utifrån färdtjänstresans längd och självrisktabellen. Självrisktabellen baserar sig på priset på bussbiljetter som Matkahuolto sålt från och med den 1 juli 2014, och den billigaste biljetten för en resa under sex kilometer kostar 3,40 euro. I regionens kollektivtrafik använder man det riksomfattande biljettsystemet Waltti. I Waltti baserar sig biljettpriset på de zoner man reser i och på kundgruppen. Den billigaste biljetten i Waltti-systemet kostar 2,00 euro. Enligt huvudregeln i 6 § i förordningen om klientavgifter kan för färdtjänst som ordnas för gravt handikappade uppbäras högst en avgift som motsvarar den avgift som uppbärs i offentlig trafik på orten.

I sin utredning konstaterar samkommunen att den inte kan försätta sina klienter i ojämlik ställning i fråga om självriskandelen för färdtjänsten för gravt handikappade. Självriskandelen för en kilometerbaserad färdtjänst är vid tidpunkten för behandlingen av ärendet den mest rättvisa och jämlika samt förmånligaste för klienten. Priserna på självriskandelen har varit desamma sedan 2014.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket anser att bestämning av självriskandelen utgående från kilometer, oberoende av klientens boningsort, är ett förfarande som strider mot lagen om klientavgifter och handikappservicelagen.

Waltti-kortsystemet kommer att ändras i samkommunen före sommaren 2021. Regionförvaltningsverket anser det vara tillräckligt att ålägga samkommunen att senast den 31 mars 2021 lämna en utredning om de åtgärder som kommunen har vidtagit för att säkerställa lagenligheten av självriskandelen för färdtjänster enligt handikappservicelagen.

Grunder för beslutet 

Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt årsboksbeslut HFD 2020:20 ansett att kommunens motsvarande beslut i samband med ett annat fall är lagstridigt och upphävt beslutet. Enligt beslutet hade man för färdtjänster för gravt handikappade enligt 8 § 2 mom. i handikappservicelagen ytterligare uppburit en avgift utifrån priserna från Matkahuoltos prislista för enkelbiljetter 2014. Priserna för bussresor i kommunen har från och med den 1 juli 2016 fastställs utifrån zonindelningen i Waltti-kortsystemet. Priserna enligt det nya systemet var delvis förmånligare än de tidigare priserna för enkelbiljetter.

Regionförvaltningsverket anser det vara viktigt att samkommunen strävar efter att behandla alla invånare i sitt område likvärdigt. Syftet med handikappservicelagen är att främja förutsättningarna för en handikappad person att leva och vara verksam som jämbördig medlem av samhället samt att förebygga och undanröja olägenheter och hinder som handikappet medför. Regionförvaltningsverket anser att jämlikheten i färdtjänstavgifterna i första hand ska bedömas så att självriskandelen för färdtjänster för handikappade personer inte får bli högre än kollektivtrafikavgiften för den icke-handikappade grannen till denna person. 

Mer information:

2019

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Miljö- och hälsoskydd
Beslutsdatum 23.7.2019
diarienummer ISAVI/2371/2018

Det rekommenderas att svansvecket hos hundar med korkskruvssvans kontrolleras i samband med den allmänna undersökningen

Beskrivning av ärendet

Klaganden hade fört sitt 3-årige handjur av rasen fransk bulldogg till kommunalveterinären på grund av att hunden plötsligt fått märkvärdiga anfall: klaganden hade uppgett att hunden hade sprungit runt och skrapat sig själv. Klaganden hade upptäckt att hunden hade mått mycket dåligt och att det tog ont någonstans. Klaganden hade misstänkt öroninflammation hos hunden. Veterinären hade kontrollerat hundens öron och konstaterat att de inte var infekterade. Klaganden hade också frågat om det kan vara fråga om eksem, eftersom hundens öga rodnar emellanåt. Hunden hade hemma börjat sitta på soffan som människor.

Kommunalveterinären hade rekommenderat att hunden röntgas. Klaganden hade gått med på röntgningen och hunden hade sövts. Veterinären hade uppgett att röntgenbilderna visade att det fanns missbildningar i kotorna, men att bilderna inte förklarade hundens smärtattacker. Kommunalveterinären misstänkte utifrån undersökningarna att hunden hade syringomyeli (dvs. en ryggmärgssjukdom där det bildas vätskefyllda håligheter i ryggmärgen) och påbörjade behandling av hunden samt rekommenderade magnetresonanstomografi, MRT, för att få en diagnos. Hunden hade ordinerats medicinering och en kontroll om en månad rekommenderades.

Klaganden hade inom två dagar fört hunden till en privat veterinärmottagning där man hos hunden konstaterat hudinflammation i svansen och fyllda analkörtlar. Hunden fick som behandling en medicinsk salva och mådde bättre redan samma kväll.

Klaganden anser att det var fel att kommunalveterinären aldrig tittade på hundens ände, trots att ägaren försökte förklara för kommunalveterinären hur dåligt hunden mådde och att hunden hela tiden kliar sig själv. Enligt de uppgifter klaganden hade ska man alltid i första hand hos en hanhund undersöka analkörtlarna om hunden lider av smärta.

Beslut i ärendet 

Klagandens hund har undersökts utifrån de förhandsuppgifter som lämnats och skötts med i enlighet med allmänt godtagna och beprövade motiverade metoder. Läkemedlen har använts och föreskrivits i enlighet med evidensbaserad veterinärmedicin. Diagnoser som erhållits vid olika besök och misstankar om vad som orsakat symtomen utesluter inte varandra. Regionförvaltningsverket påminner dock på allmän nivå om att det rekommenderas att svansvecket hos hundar med korkskruvssvans kontrolleras i samband med den allmänna undersökningen, eftersom hundens form utsätter området för inflammationer.

Grunder för beslutet

På grund av svansens form har franska bulldoggar ofta ett hudveck runt svansen som är känsligt för infektioner.

Både han- och honhundar har analkörtlar. Klagandens påstående att undersökning av analkörtlarna är primärt, särskilt hos hanhundar som har smärta, grundar sig inte på veterinärmedicin.

Regionförvaltningsverket konstaterar att hunden fördes till kommunalveterinärens mottagning på grund av att hunden skrapade sig i öronen, uppförde sig märkligt och hade smärtor. En allmän undersökning, en begränsad neurologisk undersökning och en begränsad ortopedisk undersökning utfördes på hunden och ryggraden röntgades. Regionförvaltningsverket anser att man utifrån en allmän undersökning och en begränsad neurologisk undersökning kan få betydande information om orsakerna till hundens symptom. Det är motiverat att röntga en hunds ryggrad när hunden har oklara smärtor och inte låter sin hals böjas till höger. Eftersom röntgenbilden visade exponerande faktorer för smärta i ryggraden, men ingen säker diagnos för symtomen kunde fastställas och då symtomen tydde på nervrelaterade symptom, har det varit befogat att rekommendera magnetresonanstomografi (MRT).

Regionförvaltningsverket noterar att man två dagar senare konstaterat att hunden hade inflammation i svansvecket. Klaganden hade inte på kommunalveterinärens mottagning nämnt att en av hundens symtom var att den kliade sig i änden, vilket klaganden nämnt vid det senare veterinärbesöket. Regionförvaltningsverket konstaterar att klaganden har berättat att hunden har börjat sitta på soffan på samma sätt som människor. Regionförvaltningsverket anser att kommunalveterinären på basis av de förhandsuppgifter som kunden lämnat också kunde ha misstänkt inflammation i svansvecket och kunde ha kontrollerat situationen kring svansvecket, men att enbart att inta ett sittande läge på soffan tyder inte direkt inflammation i svansvecket. Hunden har också haft symtom och fynd som inte har samband med inflammation av svansvecket, både utifrån förhandsuppgifterna och utifrån de undersökningar som utförts på mottagningen. 

Hos kortskalliga hundraser, såsom franska bulldoggar, förekommer chiari-missbildningar som kan leda till syringomyeli. Regionförvaltningsverket anser att de förhandsuppgifter som kunden lämnat och den kliniska bilden av patienten på mottagningen kan tyda på syringomyeli och att hunden har skötts i enlighet med allmänt godtagna och beprövade motiverade metoder enligt 13 § i lagen om utövning av veterinäryrket (29/2000).

Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvården
Beslutsdatum 26.11.2019
Diarienummer LAAVI/973/2019

Kommunen kan inte besluta vilka kostnader som ska täckas med FPA:s vårdbidrag

En kommun hade beslutat att det av klienterna inom funktionshinderservicen tas ut en klientavgift för specialtjänster vid serviceboende, om personen får vårdbidrag för pensionstagare från Folkpensionsanstalten. Enligt kommunens klientavgiftsregel tas högst hälften av vårdbidraget ut som klientavgift, eller om mer än hälften av vårdbidraget går till andra specialkostnader är avgiften skillnaden mellan vårdbidraget och de särskilda kostnader som klienten anvisar.

Avgift togs ut för serviceboende enligt handikappservicelagen när boendet ordnades i personens eget hem.

Regionförvaltningsverket ansåg att kommunens klientavgiftsregel var felaktig och uppmanade kommunens social- och hälsovårdsnämnd att korrigera sin felaktiga klientavgiftsregel, ge underlydande tjänsteinnehavare anvisningar i ärendet samt se till att de klienter hos vilka klientavgifter har tagits ut för boendeservice för personer med funktionsnedsättning med stöd av klientavgiftsregeln ges anvisningar om de förfaranden genom vilka klienten kan kräva återbetalning av felaktigt uppburna avgifter.

Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att serviceboende enligt 8 § i lagen om service och stöd på grund av handikapp enligt 4 § 1 mom. 5 punkten i klientavgiftslagen är avgiftsfri socialservice. Avgift för serviceboende kan undantagsvis tas ut endast när personen får ersättning för särskilda kostnader för boendet med stöd av någon annan lag.

I klientavgiftslagen eller klientavgiftsförordningen fastställs dock inte med stöd av vilken lag den ersättning som betalas kan beaktas vid fastställandet av den avgift som tas ut för specialkostnader för serviceboende enligt handikappservicelagen. I lagen utesluts således inte möjligheten att vid fastställandet av handikappbidrag som betalas av Folkpensionsanstalten eller vårdbidrag för pensionstagare också beakta avgiften för specialkostnader för boende enligt handikappservicelagen.

Kommunen kan dock inte ensidigt besluta för vilka ändamål och kostnader Folkpensionsanstaltens vårdbidrag ska riktas utan att det först har utretts på vilken grund eller till vilka kostnader stödet har beviljats. Grunderna för beviljande av Folkpensionsanstaltens vårdbidrag till klienten ska utredas separat för varje klient, och om stödet eller förmånen uttryckligen har beviljats för att täcka särskilda kostnader för boendeservice för personer med funktionsnedsättning, kan förmånen högst till denna del tas ut med stöd av klientavgiftslagen. Enbart erhållande av handikappbidrag eller vårdbidrag för pensionstagare visar inte att stödet har beviljats för att täcka specialkostnaderna för serviceboende enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp.

Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Veterinärvård
Beslut 25.10.2019
diarienummer ISAVI/4098/2018

Till en veterinärs skyldigheter hör att se till att skadade vilda djur avlivas om tidsschemat tillåter det

Beskrivning av ärendet 

Klaganden har klagat till regionförvaltningsverket över den jourhavande veterinärens verksamhet i fråga om en skadad igelkott. Igelkotten var allvarligt skadad och att hålla den vid liv var enligt klaganden grymhet mot igelkotten och igelkotten borde ha avlivats. Den jourhavande veterinären hade instruerat klaganden att lägga igelkotten i en låda och föra den på morgonen till veterinären.

Veterinären hade på morgonen gjort en diagnos enligt vilken igelkotten hade en skada på ryggraden, vilket lett till att bakbenen på igelkotten förlamats. Veterinären hade avlivat igelkotten.

I det aktuella fallet var det fråga om nattetid och den jourhavande veterinären hade enligt sin bedömning instruerat den klagande att ta kontakt under tjänstetid därpå följande morgon och säkerställt att en annan veterinär kunde avliva igelkotten genast på morgonen. Klagomålet gäller huruvida den jourhavande veterinären har handlat i enlighet med djurskyddslagen när hen per telefon gav den klagande anvisningar.

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket fäster veterinärens uppmärksamhet vid de skyldigheter i djurskyddslagen och lagen om utövning av veterinäryrket som gäller skötsel och avlivning av vilda djur. Till veterinärens skyldigheter hör att se till att skadade vilda djur avlivas om tidsschemat tillåter det.

Grunder för beslutet 

Skötsel av vilda djur omfattas inte av jourskyldigheten enligt veterinärvårdslagen. Enligt veterinärvårdslagen ska kommunen ordna med akut veterinärhjälp som är tillgänglig under alla tider på dygnet för husdjur som finns på kommunens område. Även om skötseln av vilda djur inte omfattas av jourskyldigheten enligt veterinärvårdslagen, förpliktar 14 § i lagen om utövning av veterinäryrket veterinären att ge djuret första hjälpen. Veterinären borde ha gett anvisningar om omedelbart avlivande av igelkotten eller gett anvisningar till vilka instanser klaganden kunde ha kontaktat omedelbart för att avliva igelkotten. Regionförvaltningsverket anser att om det inte fanns någon annan hjälp att tillgå, borde veterinären ha tagit emot igelkotten och avlivat den.

Regionförvaltningsverket anser att igelkotten av denna fördröjning har orsakats lidande, smärta och plåga, vilket strider mot 1 § i djurskyddslagen.

Mer information:

  • Djurskyddslagen

Regionförvaltningsverket i Östra Finland 
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 3.1.2019
diarienummer ISAVI/1428/2018

Noggrannhet måste iakttas vid dosering av opioider

Beskrivning av ärendet 

En barnmorska gav en patient på avdelningen för kvinnosjukdomar 100 mg av Oxynorm 10 mg/ml lösning istället för 10 mg som var meningen.

Barnmorskan berättade att hen hade trott att det var den andra styrkan 1 mg/ml av Oxynorm-lösningen och att hen därför hade gett patienten 10 ml. På grund av patientens uppkomna symtom kontrollerade barnmorskan styrkan och upptäckte sitt misstag. Barnmorskan kontaktade omedelbart jourhavande gynekolog, som instruerade barnmorskan att följa upp patientens mående och som också snabbt kom dit och konsulterade anestesiläkaren. Barnmorskan berättade att administreringssättet var främmande, och att hen hade gett läkemedlet endast 1-2 gånger tidigare och bara hade kommit i kontakt med styrkan 1 mg/ml.

Beslut 

Regionförvaltningsverket gav barnmorskan en anmärkning om att noggrannhet måste iakttas vid läkemedelsbehandling. Särskilt vid dosering av opioider måste läkemedlets styrka kontrolleras så noggrant att en sådan allvarlig läkemedelsavvikelse som den som nu inträffat inte kan ske. 

Regionförvaltningsverket uppmanade dessutom sjukhusets ansvariga att vid behov precisera anvisningarna för läkemedelsbehandling och sända anvisningarna till regionförvaltningsverket för kännedom.

Beslutsgrunder 

Praxis på avdelningen var att när man delar de läkemedel som ges patienterna regelbundet färdigt på bricka kontrolleras de alltid av två skötare. Läkemedel som patienterna får enligt behov under dagens lopp ges däremot direkt av den egna sjukskötaren eller barnmorskan.

Barnmorskan berättade att hen upplevde att misstaget var rent mänskligt. Enligt barnmorskan skulle det viktigaste för att få ett avslut i ärendet vara att sätta sig in i omständigheterna och orsakerna till att misstaget kunde ske så att liknande misstag i fortsättningen inte är möjliga i något som helst vårdarbete. Så länge som det finns en liten risk för misstag kan de ske igen.

Regionförvaltningsverket instämde med barnmorskans åsikt att sjukhuset bör utvärdera händelsen och genom kvalitetsarbete sträva efter att minska risken för medicineringsfel. Sjukhuset behandlade ärendet genom en analys av grundorsaken till den allvarliga farliga händelsen. I utredningen lyftes det fram att dubbelkontroll saknades i läkemedelsbehandlingen. 

Det är särskilt viktigt med dubbelkontroll av sådana läkemedel eller doser som kan orsaka patienterna betydande skada eller till och med livsfara (t.ex. opioider).

Mer information:
•    Handboken Turvallinen lääkehoito

Regionförvaltningsverket i Södra Finland 
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 12.12.2019
Diarienummer ESAVI/13585/2019

I etiska frågor som gäller förlossning ska barnets säkerhet och patientens rätt till gott bemötande beaktas

Beskrivning av ärendet 

Klaganden upplevde att den behandlande läkaren hade behandlat henne kränkande i slutet av graviditeten, eftersom hen hade skrikit till henne under mottagningsbesöket. Enligt klaganden hade hon pressats till att inleda förlossningen eller till elektivt kejsarsnitt. 

Enligt klaganden bröt förfarandet mot patientens självbestämmanderätt. Enligt henne ska ett alternativ också alltid vara att vägra ett ingrepp även om det skulle äventyra patientens eller fostrets liv. Enligt henne tog den behandlande läkaren inte hänsyn till den bedömning som en annan läkare nyligen gjort. Förlossningen hann inledas spontant före de planerade åtgärderna. 

Beslut i ärendet 

Regionförvaltningsverket kunde inte konstatera en uppenbar lagstridighet i klagandens medicinska vård.

Regionförvaltningsverket betonar att man bör sträva efter att vårda patienten i samförstånd med hen.

Dessutom betonar regionförvaltningsverket patientens rätt till gott bemötande. 

Grunder för beslutet 

Det ofödda barnets rättsliga ställning är inte helt klar. I konventionen om barnets rättigheter konstateras dock att barnet behöver särskilt skydd och särskild omsorg. Det omfattar ändamålsenlig vård både före och efter födseln. Enligt Läkarförbundets anvisning har läkaren en särskild skyldighet att främja ofödda personers rättigheter. Läkarens uppgift är att försöka balansera mammans och barnets intressen och rättigheter med respekt för människovärdet och livet. 

Klagandes önskemål om en naturlig inledning av förlossningen hade beaktats på behörigt sätt och antecknats i journalhandlingarna redan i det tidigare skedet av graviditeten. En förutsättning för att uppfylla önskemålet var dock att förlossningen kunde genomföras på ett säkert sätt. Den behandlande läkaren hade utifrån undersökningarna blivit orolig för att en trygg förlossning inte skulle lyckas. Därför hade hen konstaterat att förlossningen borde inledas samma vecka. Utifrån de handlingar som står till förfogande anser regionförvaltningsverket att den behandlande läkarens syn på vården är medicinskt motiverad.

Läkarens roll är svår när mammans syn på förlossningen avviker från läkarens och kan enligt läkarens bedömning äventyra barnets trygga födelse. Regionförvaltningsverket kan inte i efterhand försäkra sig om innehållet i de förda samtalen och huruvida klaganden har pressats att inleda förlossningen. Det har dock inte varit fråga om vård mot patientens vilja, eftersom förlossningen slutligen inleddes spontant. 

Man ska sträva efter att vårda patienten i samförstånd. Då är det viktigt att ge en mamma som väntar barn tillräckligt tydlig information och diskutera hennes bekymmer och önskemål. En gravid kvinna är särskilt känslig. Läkaren måste kunna kontrollera sig själv också i situationer där hen upplever att hens åsikt inte blir tillräckligt förstådd. Ett olämpligt beteende hos läkaren kan skrämma patienten.

Mer information:

  • Lagen om patientens ställning och rättigheter
  • Lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården
  • Läkarförbundet, läkarens databank: Oföddas rättigheter (på finska)