Jag hörde en ung person önska att vi ännu skulle leva som i föräldrarnas ungdom. Då somrarna var varma, vintrarna snörika och det verkligen inte fanns något internet eller smarttelefoner. På lördagarna badade man bastu och tittade tillsammans på samma tv-program. Just det.
I Finland lever barn och unga i en historiskt exceptionell tid. Vi har just blivit av med pandemin som särskilt tyngde barn och unga, men de ungas oro och utmaningar har inte försvunnit någonstans. Många upplever skolan som ångestfylld eftersom mobbning ställvis nästan blivit vardag och att försvara sig mot våld och stöld känns mer eller mindre normalt. En har tur om en slipper blåmärken, sår eller andra skador — för somliga kan det kännas som en kamp att ens hålla sig vid liv. Och vissa gör det inte heller: många bryter samman av yttre utmaningar och av trycket som finns på de unga.
Som myndighet hör vi också nödrop från dem som arbetar med barn och unga – var ska de här barnen och ungdomarna som mår dåligt få hjälp? Det finns inte tillräckligt med tjänster och det är inte längre möjligt att utöka tjänsterna. Det finns inga resurser och nu ska de tuffaste besluten fattas: de som behöver tjänster måste lämnas utan. Proffsen i skolorna knäcks också småningom inför alla problem och redan nu syns lärarnas flykt från skolorna.
Då ansvaret för att ordna social- och hälsovårdstjänster överfördes från kommunerna till välfärdsområdena var gränserna inte alltid helt tydliga, vilket ledde till ineffektivitet och ovisshet och i vissa fall föll ärendet mellan stolarna. På grund av oklara ansvarsområden eller brist på resurser kan aktörerna i värsta fall bolla runt de ungas ärenden: barnskyddet lägger ansvaret på skolan, skolan på hälso- och sjukvården och hälso- och sjukvården på barnskyddet eller vice versa. Och borde polisen också ha en roll i det hela?
Det ökande illabefinnandet vid sidan av utmaningarna med den gigantiska social- och hälsovårdsreformen börjar synas särskilt i kommunerna invid järnvägen i södra Finland, där förstaklassaren kan ha en kniv i sin ryggsäck för att kunna försvara sig. På tågen hänger minderåriga kurirer som springpojkar för brottslingar. Och då ingen längre vågar röra sig på gator och torg, eftersom där finns ungdomsgäng som sjuder av våld och som inte hålls tillbaka av traditionella sociala normer? Nyheterna om att barn och ungdomar mår allt sämre har varit alarmerande redan länge. Den värsta möjliga följden av allt det här såg vi i form av skjutningen i skolan i Vanda. Hur har vi som samhälle nått den här punkten? Var är alla vuxna? Var är de här barnens föräldrar och vårdnadshavare? Och myndigheterna, som kan ta itu med problemen genom att på riktigt lyssna till barnen och ungdomarna och komma med hållbara lösningar?
För att lösa de svåra problemen krävs ett nära samarbete
Man kunde tro att det inte är så svårt att dra gränser för ansvar och uppgifter, så att man vet vad som ska skötas av vem. Det praktiska samarbetet kring komplexa problem kräver ändå ett intensivt nätverksarbete och kännedom om varandra. Det är svårt att samarbeta om man inte ens vet vem man ska kontakta. Det säger sig självt att ledningens roll här är betydande ur många olika synvinklar. För att lösa problemen behövs både strukturer på högre nivå och effektiv verksamhet i praktiken.
Vuxna - vi kan inte lämna våra barn och ungdomar åt sitt öde. Vi får inte heller vara rädda för dem eller lämna dem ensamma med sina utmaningar. Vi kan inte vända problemen ryggen och tro att någon annan tar hand om dem. Vi kan inte bara träffas, diskutera, dricka kaffe och himla oss. Nu är det dags att bry sig om, dags att agera och visa vad vi går för. Vi alla behövs för det här - du, jag och de. Vi kan inte längre vänta, nu är det dags att handla, tillsammans.
Som stöd för samarbetet har vi vid Regionförvaltningsverket i Södra Finland startat forumet ”Invid spåret”, vars syfte är att identifiera barnens och ungdomarnas problem och att samla olika aktörer över sektors-, förvaltnings- och befogenhetsgränser. Det första ”Invid spåret”-forumet hölls i Träskända 5.4.2024, och avsikten är att nästa gång fortsätta i Vanda och Kervo. I det första forumet arbetade vi enligt järnvägstemat i olika vagnar med olika teman enligt Dialogpaus-metoden. I fortsättningen söker vi ”lokomotiv för vagnarna” och inlöser de löften som gavs i vagnarna. Forumets centrala budskap är att det finns ett stort behov av och en längtan efter vuxna. Alltför många barn och ungdomar har upplevt sig vara osynliga. I all enkelhet har barn och unga behov av att prata med vuxna. Att inge hopp är de vuxnas uppgift!
”Invid spåret”-forumet i Träskända ordnades bara två dagar efter incidenten i Viertola skola. Många upplevde det som trösterikt att vara med i forumet just då och tillsammans hålla en tyst minut för offren för skolskjutningen i Vanda. Gemenskapen kändes stark i stunden och gav oss alla lugn att stanna upp och sörja, att tillsammans skapa hopp om framtiden. Barn och unga är det viktigaste vi har för framtiden. Det är ett odelbart värde, på alla sätt. Vi agerar, hoppas du också gör det – vi är starkare tillsammans.
direktör Marja-Liisa Keski-Rauska
undervisnings- och kulturväsendet
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
