I går hörde jag en ung person önska att vi levde under den tid som hen hade hört om av sina föräldrar då de berättat om sin ungdomstid. Då var somrarna varma, det fanns snö på vintrarna och det fanns varken internet eller smarttelefoner. På lördagarna badade man bastu och tittade alltid på samma program på tv.
I Finland lever barn och unga i en exceptionell tid historiskt sett. Vi har nyss lämnat en pandemi bakom oss som särskilt belastade barn och unga. Alla har ändå inte återhämtat sig från pandemin och inte heller har bekymren och utmaningarna för de unga försvunnit. Många upplever skolan som ångestfylld eftersom mobbning ställvis har blivit nästan vardag och att försvara sig mot våld och stöld känns nästan normalt. Det är tur om man slipper blåmärken, sår eller andra skador – för vissa känns det till och med som en kamp att överleva. En del unga vinner inte den kampen utan bryts ner psykiskt av de många utmaningarna och den belastning som de utsätts för.
Som myndighet får vi också höra nödrop från dem som arbetar med barn och unga om varifrån man kan få hjälp för dessa barn och unga som mår dåligt. Det finns inte tillräckligt med tjänster och det är inte längre möjligt att öka flödet av tjänster. Det finns inga resurser och nu är man tvungen att fatta de mest smärtsamma besluten: de som behöver tjänster måste lämnas utan den hjälp de behöver. Även skolpersonalen blir småningom knäckt av problemen, och att lärarna lämnar sina jobb syns redan.
Överföringen av ansvaret för att ordna social- och hälsovårdstjänster från kommunerna till välfärdsområdena har inte varit helt tydlig för alla tjänsters del, vilket har orsakat skuggområden, ineffektivitet och ovisshet. Eftersom ansvaret är oklart eller det råder brist på resurser gör sig olika aktörer också skyldiga till att bolla med ungdomarnas ärenden: barnskyddet skyfflar över ansvaret på skolan, skolan på hälsovården och hälsovården på barnskyddet eller tvärtom. Och har polisen också någon roll i det här?
Den ständigt ökande psykiska ohälsan vid sidan av utmaningarna med den gigantiska social- och hälsovårdsreformen börjar synas särskilt i södra Finland i kommunerna längs med järnvägen. I dessa kommuner kan en skolelev i årskurs ett ha en kniv i ryggsäcken för att skydda sig. Hur har vi som samhälle kommit till denna punkt? På tågen finns minderåriga kurirer som fungerar som hantlangare för brottslingar. Vad gör vi när ingen längre vågar gå ut på torgen och gatorna på grund av ungdomsgäng som hotar med våld och som inte hålls tillbaka av traditionella sociala normer? Var är alla vuxna? Var finns barnens föräldrar och vårdnadshavare? Och myndigheterna som kan ta tag i problemen genom att genuint höra barn och unga och hitta hållbara lösningar?
Det krävs ett nära samarbete för att lösa svåra problem
Snabbt tänkt borde det inte vara någon stor grej att bestämma ansvar och uppgifter så att man vet vem som sköter vad. Det praktiska samarbetet kring komplicerade problem med svåröverskådliga grundorsaker kräver dock tätt nätverkande och att vi känner varandra. Det är svårt att samarbeta om man inte ens vet namnet på vem man ska kontakta. Det säger sig självt att ledningens roll här är betydande ur många olika synvinklar. För att lösa problemen behövs både strukturer på högre nivå och effektiv verksamhet i praktiska situationer.
Vi vuxna kan inte lämna barn och unga att klara sig på egen hand. Vi får inte heller vara rädda för dem eller lämna dem ensamma med sina utmaningar. Vi kan inte vända ryggen till problemen och tänka att någon annan tar hand om dem. Vi kan inte bara träffas, diskutera, dricka kaffe och himla oss. Nu är det dags för handlingar och för omsorg, det är upp till bevis. Barnen och ungdomarna är det viktigaste vi har med tanke på framtiden. Det är ett värde, odelbart, på alla sätt.
För detta behövs vi alla: du, jag och de. Vi kan inte vänta längre, nu är det dags för gemensamma åtgärder. Vi på Regionförvaltningsverket i Södra Finland inrättar som stöd för samarbetet ett forum som identifierar de problem barn och unga har och sammanför olika aktörer över sektorernas, förvaltningens och befogenheternas gränser. Detta forum (Radanvarsifoorumi) startar i Träskända vårvintern 2024 och avsikten är att utvidga verksamheten till andra kommuner längs järnvägen. Vi agerar, gör du det också – och genom att samarbeta är vi mer.
direktör Marja-Liisa Keski-Rauska
undervisnings- och kulturväsendet
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
