Man kan inte undgå nyheter som gäller illamående unga, hur brottsligheten ökar bland barn och unga, eller hur allt yngre blir delaktiga i brott antingen som offer eller förövare.  Våldsamheten ökar och blir alltmer grövre.  Att man bär med sig t.ex. en kniv ”för säkerhets skull” då man ger sig ut på stan en fredag kväll har tyvärr blivit i viss mån vanligare. Då vapen finns med i bilden ökar risken för att något allvarligare händer märkbart. Trygghetskänslan i skolorna har också i viss mån minskat, arbetsron minskar och oron över lag är större än tidigare. Mobbning och ensamhet finns och ökar.

Lyckligtvis har man kunnat konstatera att det för majoriteten av våra finländska barn och unga går riktigt bra. En majoritet mår bra, har hobbyn och vänner.  Men, dess värre, tenderar situationen bli allt svårare för dem som det går dåligt för. Polariseringen är ett faktum och problemen och illamåendet avspeglas onekligen också till omgivningen t.ex i form av våld och trakasserier. Det blir allt vanligare att unga rånar unga och statistiken visar att våldsbrotten bland unga har ökat markant under de senaste åren. Samhället bör aktivt och konkret reagera på, förebygga och motarbeta denna negativa spiral.

Hantering av problem i ett tidigt skede ger de bästa förutsättningarna för minimering av skadorna på ett personligt plan. Kostnaden för samhället blir då naturligtvis också mindre. Man kan lugnt konstatera att sektorsövergripande samarbete och det förebyggande arbetet just nu är viktigare än någonsin tidigare. En trygg och säker uppväxtmiljö för barn och unga resulterar i en tryggare vardag. För att nå det här förutsätts att vi har trygga vuxna d.v.s. föräldrar, lärare, kuratorer handledare och vid behov övriga myndigheter.

Trygghetsdagarna 2024 - ett exempel på samarbete

Inom Regionförvaltningsverken har man fattat ett beslut om ett gemensamt mål, d.v.s. att öka det sektorövergripande samarbetet. Inom Svenska enhetens verksamhet är Trygghetsdagarna 2024 som gick av stapeln 6-7.3.2024 ett konkret exempel på sektorövergripande samarbete. Seminariet planeredas av representanter från olika sektorer och riktades till bland annat rektorer, bildningsdirektörer, skolors säkerhetsansvariga, ungdomsarbetare och till aktörer inom tredje sektorn. Målsättningen för årets dagar var att få ny kunskap om trygghets- och säkerhetsfrågor inom den grundläggande utbildningen, andra stadiet samt ungdomsarbetet.

Nyckelordet för årets Trygghetsdagar var ”Samarbete”. Temat behandlades från olika synvinklar: nationellt, vilka möjligheter lagstiftningen ger och hur man helt konkret utvecklar och tar fram nya samarbetsformer.

Under dagarna fick vi ta del av många aktuella och intressanta talturer. Undervisnings- och kulturministeriet öppnade upp skoltrygghetsfrågorna under nuvarande regeringsperiod, Yrkesakademin i Österbotten och Vamia presenterade hur ankarverksamheten utvecklas inom yrkesutbildningen. Polisens syn på sektorsövergripande samarbete innehöll en hel del intressant information. Under dagarna presenterades även skolungdomsarbetet i Kyrkslätt och Västra Nylands välfärdsområdets kuratortjänster. Därtill presenterades School to Belong -helheten.

Fortsatt sektorövergripande samarbete

Det sektorsövergripande samarbetet fortsätter. Regionförvaltningsverkets svenska enhet för bildningsväsendet koordinerar nätverket ”Trygg lärmiljö”. I nätverket finns representation från skolan, ungdomsarbetet, kommuner och tredje sektorn. På nätverksmötena utbyts information om frågor relaterade till bland annat skoltrygghet. Nätverket deltar också aktivt i planeringen och genomförandet av Trygghetsdagarna.

Utgående från den feedback vi har fått från bland annat deltagarna under Trygghetsdagarna kommer vi att fortsätta det här arbetet. Tanken är att vi ordnar ett liknande evenemang våren 2025. Till hösten planerar vi ett webbinarium som behandlar den digitala tryggheten. Vi funderar också på att starta upp så kallade ”Trygghetskaffen”: en timme på teams där vi utbyter tankar och idéer om ett aktuellt tema. Mer info om detta senare.

Jobbar du med barn och unga i skolan eller inom ungdomsarbetet och vill delta i nätverksarbetet är du varmt välkommen med i verksamheten.

Michael Mäkelä
Överinspektör för bildningsväsendet

Aluehallintovirastojen valvonnan perusteella päiväkodeissa noudatetaan hyvin varhaiskasvatuslain mukaisia määräyksiä henkilöstömitoituksesta. Pelkkä henkilöstömitoitus ei kuitenkaan riitä ratkaisemaan raskaaksi koettua päiväkotien arkea.

Julkisessa keskustelussa päiväkotien tilanne näyttäytyy huolestuttavana. Päiväkotien henkilöstö kokee päiväkotien arjen kuormittavana. Lasten vaihtuvat varhaiskasvatusajat, henkilöstön vaihtuvuus, sijaisten puuttuminen, työolot ja ylipäänsä päiväkodin arjen toiminnan sujuvuus saavat työn tuntumaan liian raskaalta.

Eivätkä haasteet lopu tähän – varhaiskasvatuksen järjestäjät eli kunnat painivat omien haasteidensa parissa. Jokaiselle varhaiskasvatukseen tulevalle lapselle tulee järjestää varhaiskasvatuspaikka, ja päiväkoteihin on palkattava ammattitaitoista henkilöstöä. Lisäksi on suunniteltava ja arvioitava varhaiskasvatuspalveluissa tarvittavia resursseja siten, että varhaiskasvatuspalvelut toimivat nyt ja tulevaisuudessa.

 

Toiminta säädösten mukaista vuonna 2021

Aluehallintoviraston varhaiskasvatuksen valvontaohjelman 2021 tulosten  mukaan varhaiskasvatuksen järjestäjät noudattavat varhaiskasvatuslain mukaisia säädöksiä päiväkodin henkilöstömitoituksesta ja ryhmäkoosta. Tulokset eivät kuitenkaan kerro sitä, miten kuormittavaksi päiväkodeissa tehty työ koetaan.

Aluehallintovirastot tarkastavat päiväkotien henkilöstömitoitusta ja ryhmäkokoa myös epäkohtailmoitusten perusteella. Päiväkotien työntekijät ja lapsen vanhemmat voivat tehdä epäkohtailmoituksen tai olla muutoin yhteydessä aluehallintovirastoon, jos epäilevät, että päiväkodissa ei noudateta varhaiskasvatuslakia henkilöstömitoituksen ja ryhmäkoon osalta.

Näiden yhteydenottojen perusteella olemme huomanneet, että varhaiskasvatuksen henkilöstö ei aina tunne henkilöstömitoitusta ja ryhmäkokoa säätelevää lakia riittävästi. Tämän vuoksi olisikin tärkeää, että varhaiskasvatuksen järjestäjät avaisivat varhaiskasvatuslain sisältöä henkilöstölleen säännöllisin väliajoin.

 

Kohti parempaa päiväkotityön arkea

Henkilöstön kokemukseen työn kuormittavuudesta tulee löytää ratkaisu muusta kuin vain suhdelukujen tarkastelusta. Päiväkotityön arjen kehittämiseksi tulisi löytää työkaluja ja menetelmiä uudenlaiseen päiväkodin ja lapsiryhmien toiminnan suunnitteluun. On rohkeasti lähdettävä kokeilemaan sellaisia uusia toimintatapoja, jotka vastaavat nykypäivän tarpeisiin sekä tukevat työntekijöiden jaksamista ja lapsen edun toteutumista. Hyvällä esimiestyöllä, tarkalla lasten varhaiskasvatusaikoihin perustuvalla työvuorosuunnittelulla, pedagogisella johtamisella, tiimityöhön sitoutumisella, henkilöstön täydennyskoulutuksella ja toimivalla sijaisjärjestelmällä saadaan jo paljon parannusta aikaan.

 

 

 

 

 

Lisätietoja

opetus- ja kulttuuritoimen johtaja Marja-Liisa Keski-Rauska, puh. 0295 018 815, Länsi- ja Sisä-Suomen aluehallintovirasto, marja-liisa.keski-rauska(at)avi.fi

opetustoimen (varhaiskasvatus) ylitarkastaja Mirja Kivikangas, puh. 0295 018 669, Länsi- ja Sisä-Suomen aluehallintovirasto, mirja.kivikangas(at)avi.fi

opetustoimen (varhaiskasvatus) ylitarkastaja Taru Terho, puh. 0295 018 814, Länsi- ja Sisä-Suomen aluehallintovirasto, taru.terho(at)avi.fi

Skolans värdegrund, hur ofta har inte den diskuterats i ett lärarrum? Stötts och blötts. Viktiga frågor har diskuterats på utdragna lärarmöten och alltid finns det någon ny infallsvinkel att komma med. I grunderna för läroplanen har man beskrivit värdegrunden för den grundläggande utbildningen och den grunden vilar hela läroplanen på. 

Men varför ser man då himlande ögon i åhörarskaran då man presenterar skolans värdegrund på ett föräldramöte eller i ett festtal?

Jag tror att värdegrunden förmedlas bäst genom handling och inte genom ord. Ifall eleven eller föräldrarna inte upplever att skolan agerar i linje med den beskrivna värdegrunden blir de välformulerade orden tomtklingande och landar inte rätt. De blir snarare ironiseringar och utfallet blir inte det tänkta.

Inledningsvis formulerar läroplanen värdegrunden så här: ”Den grundläggande utbildningen bygger på övertygelsen om att barndomen har ett egenvärde. Varje barn är unikt och värdefullt i sig. Var och en har rätt att växa till sin fulla potential som människa och samhällsmedlem.” Tänk att varje dag bemötas av personal som vill att du ska få växa till din fulla potential som människa och samhällsmedlem! Det är som den röda mattan rullats ut framför dina fötter varje morgon.

Jag tror inte det är möjligt att förmedla det här på annat sätt än genom handling. Genom de beslut du tar i en klass, genom hur du lägger upp undervisningen, genom hur skolan agerar i olika situationer. Då det kommer till administrationen av skolan handlar det om hur du fördelar resurser, vilka tjänster du tillsätter och vilka utrymmen man upplåter åt skolan. De här besluten är de som återspeglar din värdegrund.

Hur kan man då försäkra sig om att man agerar enligt läroplanens värdegrund? Det tror jag man kan göra genom att spegla sin verksamhet i eleverna, genom att göra barnkonsekvensanalyser och genom att ta den feedbacken man får på största allvar. Alltid går det inte att vara alla till lags och alla kan inte få sina önskningar uppfyllda. Det handlar snarare om att bemöta alla elever med respekt oavsett elevens prestation och beteende. Eleven har ett värde i sig själv och det är skolans uppgift att möjliggöra att barnet kan växa till sin fulla potential.

Malin Eriksson
överinspektör för bildningsväsendet
Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvalningsverket i Västra och Inre Finland
 

Jag förstår mig inte på ordet ”mobbning”, det är ju frågan om ren och skär elakhet, sa en av mina skolledarförebilder för så där 15 år sedan. Det här uttalandet har hängt med mig sen dess. Visst, vi vet alla att mobbning per definition är då en elev eller en grupp systematiskt kränks och förnedras på olika sätt. Men ändå.

Jag har sedan dess haft problem med ordet ”mobbning”, jag tycker ordet i sig på något underligt sätt legitimerar existensen av fysiskt och psykiskt våld i skolan. ”Mobbning finns i alla skolor” hör jag också sägas, och jag tvivlar inte en sekund på att det inte skulle vara sant. Lagen om elev- och studerandevård påbjuder också att varje skola ska ha en plan för hur man skyddar elever och studerande mot våld, mobbning och trakasserier.

I mitt huvud blir alltså mobbning något om ”ska” finnas i en skola, lika självklart som raster, kateder, peksticka och pulpet. Och det här är något som faller på skolpersonalens bord att hantera. Det är alltså på ett sätt legitimt att det existerar och det hanteras till skillnad från annat våld inte av polisen.

Så idag får jag ögonen på den här artikeln: ”När ska man polisanmäla mobbning? Överkommissarie: “Ett knytnävsslag börjar redan vara över gränsen för vad som kan hanteras enbart inom skolan” (Svenska Yle 24.8.2021) och igen en gång får jag det bekräftat. Att slå eller våldföra sig på en klasskamrat är alltså inte mer accepterat av lagen än att slå grannen eller sin äkta hälft. Våld är våld oavsett om det sker i en skola eller någon annanstans.

Det är farligt att inte sätta rätta proportioner på ett brott. Sätter inte skolan ner foten rejält vid första tillfället kan beteendet normaliseras och situationen eskalerar.  Det är lätt att dra paralleller till våld i ett parförhållande, man ska gå vid första slaget. Det samma gäller vid misstanke om brott i skolan, du ska alltid anmäla om du anser att det har skett ett brott. Har ni skrivit in det i skolans antimobbningsplan? 

Malin Eriksson
överinspektör för bildningsväsendet
Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvalningsverket i Västra och Inre Finland

Att inleda ett nytt skolår är som att sitta med ett oskrivet blad framför sig. Allt känns nytt och fräscht, ett nytt läsår fyllt med nya möjligheter. Det här läsåret känns det kanske ändå annorlunda. Någon har fyllt arket med restriktioner, anvisningar och rekommendationer. Det finns en massa att förhålla sig till, mängder av paragrafer som känns närmast som grus i maskineriet.

Faktum är att alla läsår inleds med ett ark fyllt av anvisningar och paragrafer som ska följas. Lagen om grundläggande utbildning är den som står överst men sen fylls arket också av läroplaner, säkerhetsanvisningar, antimobbningsplaner, jämställdhetsplaner, barnkonventionen, you name it.

Skillnaden är att de här reglerna är gamla bekanta. Dem har vi under lärarutbildningen ältat och under diverse fortbildningar tagit in. Dessutom har vi erfarenhet att följa dem och ibland har vi misslyckats och fått tänka om.

Förutom att vi har de gamla bekanta reglerna på bordet har vi nykomlingar att förhålla oss till. Smittskyddslagen, rekommendationer från Undervisnings- och kulturministeriet och Institutet för hälsa och välfärd (THL) och anvisningar från Utbildningsstyrelsen. Som om detta inte vore nog ändrar smittskyddsläget och regionala rekommendationer ges för de olika områdena. Det är inte konstigt att det emellanåt känns övermäktigt.

Jag tror att vi behöver komma ihåg att vi fortsättningsvis lever i en långvarig kris. Jag tror också att vi genom att sätta ord på våra upplevelser har lättare att handskas med dem. Föreningen Mieli rf har sammanfattat överlevnadsstrategier i en bild, Överlevarens segel (mieli.fi). Då jag tittade på bilden tänkte jag för mig själv; det där är ju vardag för en lärare. Jag tror att skolfolk är bättre rustade än många andra för att klara snabba förändringar, nya situationer och också nya restriktioner.

Jag vet att vi kommer att klara också det här läsåret. Vi har övat och vissa av de nya reglerna har blivit bekanta, en del av det nya normala. Men vi kommer att behöva vara beredda på ändringar under läsåret, att leva med plan A och plan B, kanske plan C – och kanske finns det många nya lärdomar från förra året vi vill hålla fast vid, även om läget skulle tillåta att återgå till det gamla.

Med önskan om ett nytt, fräscht läsår fyllt av nya utmaningar och möjligheter!

Malin Eriksson
överinspektör för bildningsväsendet
Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvalningsverket i Västra och Inre Finland

 

Kestävä kehitys liittyy kaikkeen muttei kuitenkaan toteudu itsestään. Kasvatuksen ja koulutuksen – osaamisen kehittämisen – merkitys kestävän kehityksen tavoitteiden saavuttamisessa on aivan keskeinen.

ELY-keskukset, AVIt ja alueelliset ympäristökasvatuksen yhteistyöryhmät ovat viritelleet valtakunnallista yhteistyötä kestävän kehityksen edistämiseksi. Yhteistyö konkretisoitui 5.5.2021 järjestettynä yhteisenä koulutuspäivänä Kestävän tulevaisuuden taidot – kunta oppimisen ytimessä. Tilaisuuteen ilmoittautui n. 250 kasvatusalan ammattilaista: mukana oli käytännön kasvatustyön toteuttajia, hallinnollissa tehtävissä toimivia sekä kestävän kehityksen edistämistyötä tekeviä henkilöitä. Koulutuspäivän aikana nostimme esiin hyviä ja toimivia esimerkkejä siitä, kuinka voisimme itse kukin vaikuttaa kuntastrategioiden kestävän kehityksen kirjauksiin sekä erityisesti siihen, kuinka ne voisivat siirtyä käytännön arkeen varhaiskasvatuksessa, kouluissa ja oppilaitoksissa.

Kunnat tulevaisuuden asialla

Päivän avasi dosentti, apulaisprofessori Arto O. Salonen. Salonen on ollut keskeinen henkilö siinä, että ymmärryksemme ekososiaalisen sivistyksen käsitteestä on kirkastunut. Tilaisuudessa Salonen kertoi kuulijoille, kuinka kestävä tulevaisuus tehdään todeksi. Salonen nosti esiin kuusi teesiä:
1. Älä allekirjoita ajopuuteoriaa
2. Pidä katse ratkaisuissa
3. Huomaa murroksen merkit
4. Kiinnity, liity, kuulu
5. Luo olosuhteet yhteiskuntaa uudistavalle oppimiselle ja
6. Vahvista sitä hyvää, joka jo toteutuu.

Salosen puheenvuorosta välittyi tulevaisuuden usko suurista haasteista huolimatta. Lisäksi puheesta kävi ilmi se, että jokaisella on ratkaisun avaimet tulevaisuuden osalta - voimme aidosti edistää kestävän tulevaisuuden rakentamista. Meidän pitää rakentaa lapsillemme ja nuorillemme olosuhteet tehdä tulevaisuuden tekoja ja tuoda esille vielä vahvemmin sitä kaikkea hyvää, jota jo tehdään ja jokaisessa on. Hyvän vahvistaminen on keino rakentaa hyvää tulevaisuutta.

Yhdessä tehty on kestävää, kuten esimerkit Iin kunnan kestävää kehitystä edistäneistä toimenpiteistä kertovat. Tavoittelemalla kestävää tulevaisuutta voi pienikin kunta nousta maailmanlaajuisesti tunnetuksi. Toimitusjohtaja Leena Vuotovesi painotti Iin kunnan ajattelutapaa: kestävää kehitystä edistäviä tekoja ei ole mahdollisuutta jättää tekemättä. Kuten Iissä, yhteiset tavoitteet on asetettava riittävän korkealle ja niitä kohti mentäessä on tehtävä oikeita asioita. Tilanteita ja haasteita täytyy joskus osata katsoa uudesta näkökulmasta ja kokeilla jotain aivan uutta.

Vesa Raasumaa ja Laura Jouhkimo kertoivat LUT-yliopiston ja Lappeenrannan kaupungin laajasta ja systemaattisesta tiedekasvatuksen Uniori-mallista, joka mahdollistaa jokaisen lapsen ja nuoren osallisuuden kestävän tulevaisuuden opintokokonaisuuksiin. Toiminta ei ole kiinni siitä, miten innostunut opettaja sattuu olemaan asian suhteen. Kaikille oppilaille taataan toimintamallissa mahdollisuus päästä osalliseksi erittäin laajoihin ja syvällisiin tiedekasvatuksen kokonaisuuksiin koulupolkunsa aikana. Muutaman vuoden päästä Lappeenrannassa on todella iso joukko tämän mallin käyneitä kestävän tulevaisuuden rakentajia. Toiminnan taustalla ovat kaupungin ja yliopiston strategiset linjaukset ja vahva tuki sekä kasvatushenkilöstön sitouttaminen toimintaan.

Filosofian tohtori, toiminnanjohtaja Niina Mykrältä saimme aivan uutta tutkittua tietoa liittyen koulujen toimintaan. Mykrä kertoi juuri julkaistun väitöstutkimuksensa pohjalta, kuinka ekologisen kestävyyden edistämisessä tärkeää on antaa asialle aikaa ja näkyvyyttä kaikissa koulun prosesseissa, kehittää käytäntöjä yhdessä koko kouluyhteisön kesken sekä siirtyä pienistä ekologisista valinnoista kohti kokonaisuuksia ja koko yhteisön muutosta. Ohjaavien dokumenttien jääminen abstraktille tasolle on harmittavan yleistä. Meidän tulisikin jokaisen varmistaa se, että suunnitelmat ja ohjelmat aidosti konkretisoituisivat yhteisesti sovituiksi ja toteutetuiksi teoiksi.

Tilaisuudessa oli esillä kuitenkin onnistuneita esimerkkejä siitä, kuinka ohjaavat dokumentit ovat saatu eläväksi. Siitä esimerkkinä kuulimme Hyvinkään kaupungin Hyvis-toiminnasta varhaiskasvatuksessa ja perusopetuksessa. Kestävän kehityksen toiminta on organisoitu eri toimialoilla kaupungin ympäristöohjelmaan pohjautuen. Esityksestä ilmeni selkeä strateginen ohjaus ja johdon tuki toiminnalle. Toiminnalle on tehty selkeät rakenteet, jotka velvoittavat ja sitouttavat kaikkia. Erityisopettaja Susanna Jussila ja palveluohjauksen koordinaattori Marjukka Laakso kertoivat meille esimerkin, kuinka kestävän kehityksen edistämisen tavoitteet on kytketty osaksi jokaisen lapsen varhaiskasvatuksen suunnitelmaa ja kuinka ohjelma etenee systemaattisesti lapsen ja nuoren koulupolun aikana.

Päivän lopuksi kuultu Oulun Suomalaisen yhteiskoulun lukion keke-toiminta loi uskoa nuorten taitoon, haluun ja osaamiseen viedä kestävää kehitystä aivan uudelle tasolle. Nuorten mallissa on lähdetty etsimään ratkaisuja ja toimimaan vahvasti niiden suuntaan. Nuorten äänen kuuleminen ja nuorten ottaminen keskeiseksi jäseneksi tulevaisuuden suuntaviivojen linjaamisessa ja tulevaisuuden tekemisessä on tärkeää. Tätä emme saa unohtaa. Nuoret ovat toiminnallaan luoneet näitä Arto O. Salosen aiemmin peräänkuuluttamia ratkaisuja. Nuoret korostivat esityksessään yhteistyön merkitystä. Oulun toiminnasta tilaisuudessa kertoivat Jussi Tomberg, Saaga Bruun ja Kanerva Murtovaara.

Kuva: Koulutusten osallistujien näkemys kestävän tulevaisuuden avaimista.

Kestävä kehitys osaksi nuorten arkea

Oli ilahduttavaa, että useissa päivän aikana kuulluissa kuntien esimerkeissä korostuivat myös kuntastrategian kirjaukset, jotka kannustavat ja ohjaavat toimintaa. Totesimmekin lopuksi yhdessä, että kuntavaalien jälkeen tämä asia on erittäin ajankohtainen. Kun uudet valtuutetut yhdessä virkamiesten ja kuntalaisten kanssa työstävät kuntastrategioita seuraavaksi vaalikaudeksi, tulisi huolehtia siitä, että kuntastrategioiden kestävän kehityksen kirjaukset muotoillaan konkreettisiksi ja systemaattisiksi toiminnoiksi jokaiseen varhaiskasvatuspaikkaan, kouluun, toisen asteen oppilaitokseen sekä nuorisotyön toimintaan. On varmistettava, että jokainen lapsi ja nuori pääsee osalliseksi ja saa kestävän kehityksen edistämiseen tarvittavat tiedot ja taidot.

Strategisten linjausten ja tavoitteiden siirtymisen koulun arkeen tulisi tapahtua siten, että asia ei jää vain yhden tai muutaman innokkaan opettajan varaan. Johdon tuki on tärkeä, systemaattisuus auttaa toiminnan suunnittelua ja varmistaa toteutumisen. Systemaattisuutta toiminnalle luodaan myös sillä, että kaikki ohjaus- ja kasvatustyössä olevat yhdessä suunnittelevat toimintaa ja yhteisesti sovitut tavoitteet ja toimintamallit kirjataan paikallisiin varhaiskasvatus- ja opetussuunnitelmiin.

Koulutuksen osallistujat kävivät aktiivista keskustelua esitysten aikana. Osallistujat nostivat yhteistyön merkityksen kestävän tulevaisuuden tärkeimmäksi avaintekijäksi. Osallistujat peräänkuuluttivat myös, että jatkossa tarvitaan myös ammatillisen koulutuksen sekä nuorisotoimen hyviä kestävän kehityksen esimerkkejä esille. Totesimme yhdessä, että webinaarissamme esillä olleet kestävän kehityksen helmet on hiottu ajan kanssa. Vaikka kunnassa oltaisiin vasta hiekanjyvän äärellä, kannattaa kestävän kehityksen kasvatuksen työ aloittaa. Yksin ei tarvitse ponnistella: kaikenkokoisille kunnille löytyy vertaisapua vaikkapa ympäristökasvatuksen yhteistyöryhmien verkostojen kautta, ja myös me AVIen ja ELY-keskusten väki olemme valmiina auttamaan eteenpäin.

Johtaja Anu Liljeström, Itä-Suomen aluehallintovirasto, opetus- ja kulttuuritoimi -vastuualue
Ympäristökasvatusasiantuntija Tanja Tuulinen, Keski-Suomen Elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus, ympäristö ja luonnonvarat -vastuualue

 

Kun Lounais-Suomen alueellinen oppimisyhteisöjen turvallisuusverkoston toimikunta kokoontui toukokuun alussa, käytimme ensimmäisen tunnin koronaterveisiin. Moni nosti positiiviseksi opiksi etäopetuksen ansiosta huikeasti kasvaneen digivalmiuden. Luonnollisesti esille nousivat myös tuolloin tuloillaan olleet koulujen ja oppilaitosten lähiopetuksen järjestämisen haasteet. Erityisen hankaliksi nähtiin koulukuljetusten ja käsityön opetuksen järjestelyt.

Mutta sen verran nopeasti tilanteet muuttuvat, että tuo toukokuun alussa keskusteltu on tänään jo historiaa. Nyt uutta lähiarkea eletään – ja pian nähdään, miten lopulta onnistuttiin. Parin päivän kokemuksen jälkeen eräs opettaja totesi, että hänen opettajanroolinsa on muuttunut käsienpesun ja turvavälien vahtijaksi.

Aluehallintovirastot ovat opetus- ja kulttuuriministeriön toimeksiannosta keränneet kevään mittaan viikoittaisilla kyselyillä kunnilta tietoa opetuksen ja varhaiskasvatuksen järjestämisestä. Kyselyt jatkuvat kevätlukukauden ajan eli tietoa uudesta arjestakin tulee kerättyä. Tietoa kyselyn tuloksista julkaistaan AVIn ja OKM:n nettisivuilla viikoittain. 

Lounais-Suomen AVIssa on valmistumisvaiheessa uusi opas päihde- ja pelikasvatuksesta. Työ perustuu Satakunnassa ja Varsinais-Suomessa toteutettuihin päihdekasvatuskyselyihin. Se on tarkoitettu kaikille kouluasteille alakouluista aina lukioihin ja ammatillisiin oppilaitoksiin asti oppilaitoskohtaisten omien suunnitelmien pohjaksi. Tarkoitus olisi, että opas hyväksyttäisiin alueelliseksi toimintaohjeeksi Lounais-Suomessa sekä sosiaali- ja terveystoimialan että sivistystoimialan johtajien verkostoissa. Tavoitteena on myös yhtenäistää oppilaitosten päihdekasvatustyötä.

Kokouksessa esiteltiin myös opetustoimen ja varhaiskasvatuksen valmiussuunnitelman runko. Kyseessä on malliasiakirja, jota on valmisteltu Pohjanmaiden maakuntien turvallisuusverkostossa. Mallisuunnitelma on ajateltu avuksi tilanteissa, joissa opetustoimen valmiussuunnitelmaa ei ole tai se on vaatimaton. Malliasiakirjan saa käyttöönsä halutessaan esimerkiksi minun kauttani. Korona on muuttanut tilannetta sikäli, että pandemian opetuksia ei malliasiakirjaa valmisteltaessa osattu suunnitella. Tämäkin on hyvä muistutus, että valmiussuunnitelmia tulee säännöllisesti tarkastella ja muuttaa niitä aina, kun tilannekuva todellisuudesta muuttuu.

Mikko Helasvuo
opetustoimen ylitarkastaja

 

Niina Mäntylä, forskarprofessor i offentlig rätt vid Vasa universitet, intresserar sig för varför man i Finland, till skillnad från övriga nordiska länder, inte har en skolinspektion och hon frågar sig också ifall det finländska systemet fungerar. Hennes forskning har lett till en viss debatt kring skolinspektionens varande eller icke-varande. Jag tar inte ställning till den frågan, men jag vill belysa vad vi gör inom inspektionen inom småbarnspedagogiken.

Inom tillsynen skiljer vi på proaktiv tillsyn, programbaserad tillsyn och reaktiv tillsyn.

Den proaktiva tillsynen är förutom handledning också registrering av de privata aktörernas verksamhet. Genom att kontrollera lagligheten innan verksamheten startar eller ändras kan vi så att säga mota Olle i grind och därmed undvika att lagstridigheter uppstår och se till att förutsättningarna för en bra verksamhet finns.

Den programbaserade tillsynen är tematisk och regionförvaltningsverket väljer årligen vilket tema vi kommer att lägga fokus på. I år är det personaldimensioneringen som står i fokus. Inkommande år fokuserar vi på maximal gruppstorlek och året därpå är det behörighetskraven vi fokuserar på.

Den reaktiva tillsynen är tillsyn som vi gör utgående från klagomål som kommit in eller utgående från myndighetssamarbete, från missförhållanden som media rapporterar om eller från anonyma tips. De ärenden vi behandlar inom tillsynen är ärenden som berör en hel grupp eller hela verksamheten. Ifall ett klagomål berör otrygg verksamhetsmiljö, för stora grupper eller otillräcklig personal inverkar det naturligtvis på hela verksamheten.

Det vi inom tillsynen gör är att kontrollera lagligheten i verksamheten. Vi gör inga kvalitetsgranskningar av pedagogiken, det ansvaret ligger hos Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU). De flesta tillsynsärenden vi behandlar gäller personaldimensioneringen, gruppstorlekar, personalens behörighet, luftkvaliteten, utrymmenas säkerhet och verksamhetens planmässighet och tillgängligheten till service på modersmålet. Det sistnämnda gäller i allmänhet minoritetsspråken på orten, finsk service på svenska orter och vice versa.

De allra flesta tillsynsärenden avgörs genom ”pappersrally”, det vill säga att vi hör motparten som svarar skriftligen och på basen av den information vi har gör vi sedan en bedömning. Det händer förstås att ärendet har sådan karaktär att vi behöver besöka verksamhetsstället och göra en fysisk inspektion, men det är långt i från alla gånger det behövs.

Varför görs då inspektionerna?

Det finns egentligen ett enda mål med verksamheten, nämligen att basservicen är trygg och invånarna inom samtliga regioner har jämlik tillgång till service. Personligen upplever jag att det finns en viss trygghet för både barnen i verksamheten och för personalen i myndighetsövervakningen.

Vi bevakar visserligen barnens rätt till småbarnspedagogik medan arbetarskyddet bevakar arbetstagarnas rättigheter, men jag vill påstå att det att vi ingriper i att personalen är tillräcklig, gruppstorlekarna lagenliga och verksamheten är trygg också påverkar hur personalen kan utföra sitt arbete.

I slutet av år 2018 tog Regionförvaltningsverket tillsammans med Finlands svenska biblioteksförening initiativ till en utredning om utbildning och rekrytering på svenska inom biblioteksbranschen. Svenska kulturfonden antog uppdraget med Maria Grundvall som utredare. Rapporten Det breda uppdraget: utbildning, rekrytering och arbete för allmänna bibliotek på svenska i Finland publicerades i början av året.

Orsakerna till utredningen var flera. 2017 hade lagen om allmänna bibliotek förnyats med en uppluckring av behörighetskraven. Samtidigt lade Åbo Akademi, som enda svenskspråkiga utbildningsanordnare om studierna inom ämnet informationsvetenskap, så att man numera bara kan avlägga kandidatexamen på svenska. För fortsatta studier finns ett engelskspråkigt program. Ett bekymmer var också nerläggningen av den svenskspråkiga yrkesutbildningen och avsaknaden av yrkeshögskoleutbildning på svenska. Luckorna i utbildningen var alltså märkbara.

Informationsvetenskapen vid Åbo Akademi är ett litet ämne och även om också Öppna universitetet utbildar, är antalet utexaminerade litet – alla tar inte heller anställning på ett allmänt bibliotek i Svenskfinland. I kommunerna har bristen på svenskspråkiga sökanden enligt utredningen lett till att man ställer lägre krav på utbildning då man rekryterar på svenska. Ofta går man också omvägen genom att inte ställa några som helst krav på språkkunskaper, eller så kanske nöjaktiga kunskaper i svenska är nog. I tvåspråkiga kommuner, alltså.

Problemen gäller speciellt huvudstadsregionen, och påminner om rekryteringen av lärare och småbarnspedagoger, även om synligheten inte varit densamma. Men det är tydligt att det är svårt att locka högutbildade inom låglönebranscher i en region med höga levnadskostnader. Den språkliga verkligheten kan också kännas som en utmaning att leva och jobba i.

Enligt utredningen upplever personalen i huvudstadsregionens bibliotek att det finns för få anställda som kan tala svenska, och att det läggs ett för stort ansvar på den fåtaliga svenskspråkiga personalen. Samtidigt jobbar 30 % i huvudsak på finska och 43 % med översättningar, i stället för att använda sin tid och kompetens på kundservice, samlingsarbete och utåtriktad verksamhet på svenska.

Personalen upplever frustrerande brister i svensk service. Dessvärre överensstämmer de med resultaten i den nationella användarenkäten för allmänna bibliotek som RFV genomförde i samarbete med Taloustutkimus 2018. Där gav de svenskspråkiga användarna ett sämre betyg till servicen än de finskspråkiga och önskade överlag mångsidigare språkkunskaper hos personalen. I huvudstadsregionen riktades kritik mot de svenskspråkiga tjänsterna: inte tillräckligt med material, personal och information. Det svenska upplevdes som osynligt. Å andra sidan, då en svenskspråkig person hade anställts till ett bibliotek, märkte man genast skillnaden och förnöjsamheten växte.

Med regionförvaltningsverket uppdrag att bevaka och främja jämlik tillgång till basservice i kommunerna, betraktar vi resultaten som oroande. Problemen är mångfasetterade, omfattar ett stort antal aktörer och påverkar den jämlika tillgången till bibliotekstjänster på svenska. Det verkar också som om det är svårt för biblioteken i huvudstadsregionen att helt och fullt sköta sina uppgifter på svenska, såsom de fastställts i bibliotekslagen. Kan orsaken vara att man inte ser eller hör den svenskspråkiga befolkningens behov och att personalen inte heller hörs – i varje fall upplevde flera av dem som deltog i utredningen det så. Att det svenska inte syns tillräckligt. En möjlig ekvation är att lägga ett till ett, att bekanta sig med de svenska svaren i användarundersökningen och lägga dem bredvid resultaten i rapporten om det breda uppdraget. Svaret kunde vara en strategi för de svenskspråkiga tjänsterna, med tonvikt på marknadsföring, arbetsfördelning och rekrytering.

Över 70 procent av finländarna bor i tätortsområden. Betydelsen som daghemmets gård har för barnens dagliga kontakt med naturen har ökat varje år. Daghemmet Vallipuistos gård i Esbo sanerades 8/2019 enligt rekommendationerna i KOTA-projektet för frisk vuxenhet (”Kohti tervettä aikuisuutta”). Gårdsprojektet genomfördes i samarbete med Helsingfors universitet och yrkeshögskolan Hämeen ammattikorkeakoulu. Gården är troligen den första i Finland som är gjord enligt de aktuella rekommendationerna. Man kan tydligt se hur zonplaneringsmodellen användes i anläggningen av gården. Daghemsbyggnadens omedelbara närhet och gångarna är s.k. traditionell daghemsgård, sedan kommer ett område med förnabeläggning och nära staketen alldeles vid gårdskanterna planterade man skogsmatta.

Figur: Viherpihalta terveyttä ja hyvinvointia -broschyr 2019.

Under hösten plockade barnen lingon på daghemsgården

Barn utvecklas och lär sig genom lek. För barnens uppväxt är det viktigt att den byggda miljön har mycket sådant som uppmuntrar dem att röra sig, undersöka, fundera och leka på eget initiativ.

Daghemmets föreståndare, Hanne Koski, berättar att barnens fria lek har blivit mångsidigare:

Vallipuistos gård har inneburit nya dimensioner för lek och inlärning. Enligt Koski har gården visat sig vara en mångsidig inlärningsmiljö som inkluderar exempelvis övning i kamrat- och samarbetsfärdigheter, matematisk gestaltning, individuell motorisk utveckling och övning i att använda sinnena.

Zonmodellen i verkligheten, skogsmatta invid staketet, förnabeläggning under låga lekredskap och underlag av konstgjort material och asfalt närmast byggnaden.
Foto: Kristian Åbacka

Användarna togs med i gårdsplaneringen

Det var viktigt för personalen vid daghemmet Vallipuisto att tillsammans med entreprenörerna och planerarna aktivt ta del i planeringen av den nya gården. Användarnas synpunkter, behov och idéer uppmärksammades väl under processen.

Enligt Koski har den nya gården överlag varit en positiv upplevelse för såväl barnen, småbarnspedagogerna som vårdnadshavarna. Gården har väckt mycket intresse och infört en ny miljö för den dagliga utevistelsen, men också för exempelvis enhetens olika möten och fester.

Jordmaterial tillsätts efter behov

En naturenlig gård kräver lite mera skötsel än en vanlig gård. Enligt Anna Määttä, lärare inom småbarnspedagogik, ser man tydliga spår av lek och stoj i skogsmattan på gården för 3–6-åringar, så skogsmattan är där redan ganska nertrampad.

Skogsmattan har hållit bättre på gården för barn under 3 år, eftersom den ju utsätts för mindre belastning. Jordmaterialet som är avsett för barnen har tålt lekar och kånkande bra. Visserligen har mängden minskat på naturlig väg och därför krävs det regelbunden tillförsel, berättar Määttä.

Skogsmattan är planterad i augusti, fotograferad i januari. Gårdsområdet för 0–3-åringar. Foto: Kristian Åbacka

Gården kan påverka hälsan positivt

Utgående från våra erfarenheter kan vi rekommendera den här typens gårdar också för andra småbarnspedagogiska enheter. Under hösten har personalen och barnen haft klart färre sjukfrånvaron än normalt, men vi vet inte om det är normal säsongomväxling eller pga. gården, sade Koski.

Genom att göra mikrofloran på gårdarna mångsidigare och öka kontakten med naturen kan man minska risken för att insjukna i immunförmedlade sjukdomar. Gröna gårdar ökar dessutom det upplevda välbefinnandet och stöder barnens utveckling och inlärning på ett mångsidigt sätt. (Puhakka m.fl. 2019)

Förnabeläggningen som är utvecklad av Helsingfors universitet. Den innehåller bl.a. kottar, barkströ, barr och flisor. Foto: Kristian Åbacka

Modellen förs vidare till andra daghem i Esbo

Pekka Koivula vid affärsverket Esbo lokaler uppskattar att kostnaderna för gårdssaneringen vid daghemmet Vallipuisto var högst 10 % högre jämfört med en vanlig gårdssanering.

Information om den här zonmodellen förs vidare i Esbo och marknadsförs också för nya objekt, konstaterar Koivula.

Daghemmet Vallipuistos föreståndare Hanne Koski och lärare inom småbarnspedagogik Anna Määttä är nöjda med den nya gården och rekommenderar att man gör den här typen av gårdar också i andra småbarnspedagogiska enheter. Foto: Kristian Åbacka

Källor:  Puhakka, R., Roslund, M., Tahvonen, O., & Sinkkonen, A. (2019). Viherpihalta hyvinvointia ja terveyttä. Puutarha & kauppa, 2019(9), 33. https://urbanacademy.fi/ajankohtaistatutkimusta/wp-content/uploads/2019/01/Viherpihalta-terveytta%CC%88-ja-hyvinvointia.pdf

Kristian Åbacka
Enhetschef för kulturväsendet
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Ansvarsområdet för undervisnings- och kulturverksamhet

***

RFV i Södra Finland och RFVs svenska Enheten ordnar fortbildningen Varför sitta inne då allt hopp är ute? Att använda skol- och daghemsgården till som lärmiljö 12.3.2020 i Helsingfors.

Tid: 12.3.2020 kl. 9.15-14.45
Plats: Regionförvaltningsverket, Senatfastigheters auditorium, Bangårdsvägen 9, Helsingfors