Regionförvaltningsverkens verksamhet upphör vid slutet av år 2025. Största delen av våra uppgifter överförs till det nya riksomfattande Tillstånds- och tillsynsverket, som inleder sin verksamhet den 1 januari 2026. Uppgifter som gäller djurens hälsa och välbefinnande samt livsmedel överförs till Livsmedelsverket. Konkurrens- och konsumentförvaltningens uppgifter överförs till Konkurrens- och konsumentverket.
Läs mer: Reform av statens regionförvaltning
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 9.1.2025
ESAVI/13957/2024 (Sekretessbelagd)
Den ledande socialarbetaren inom barnskyddet i välfärdsområdet hade fattat flera beslut om begränsningsåtgärder enligt barnskyddslagen för ett barn under 12 år så att barnets åsikt inte hade utretts på det sätt som barnskyddslagen förutsätter. I beslutshandlingarna motiverades detta med att barnet inte förmår bilda en objektiv åsikt om de ärenden som behandlas.
Regionförvaltningsverket ansåg att den ledande socialarbetaren som fattade beslut om begränsningsåtgärder handlade felaktigt och i strid med barnskyddslagen när socialarbetaren lät bli att utreda barnets åsikt. Regionförvaltningsverket fäste välfärdsområdets och den ledande socialarbetarens uppmärksamhet vid att barnets åsikt inte behöver utredas endast i det fall att utredningen skulle äventyra barnets hälsa eller utveckling eller det i övrigt är uppenbart onödigt.
Regionförvaltningsverket konstaterade att det inte går att motivera underlåtenheten att utreda barnets åsikt med att barnet inte kan bilda sig en objektiv åsikt i ärendet. Oberoende av personens ålder och utvecklingsnivå kan man allmänt anse att åsikter alltid är subjektiva och uttrycker framställarens individuella perspektiv på den omständighet eller situation som granskas. Lagstiftarens syfte har varit att säkerställa även ett litet barns delaktighet och rätt att bli hörd i ett ärende som berör barnet. Lagstiftaren har också tydligt anvisat att barnets önskemål och åsikter ska beaktas på det sätt som barnets ålder och utvecklingsnivå förutsätter. Detta ger den yrkesutbildade personen möjlighet att överväga från fall till fall vilken betydelse barnets önskemål och åsikt ska ges.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvård
Beslutsdatum 14.2.2025
diarienummer LSSAVI/4494/2024
Ett barn som är placerat i vård utanför hemmet klagade bland annat över att beslutet begränsade kontakterna med hens ”stora kamratkrets”. Besvärstiden för beslutet om begränsning av kontakter hade gått ut innan klagomålet inleddes.
Socialarbetaren hade fått veta att barnet sålde rusmedel och e-cigaretter via Snapchat-appen. Enligt beslutet om begränsning av kontakter syftade begränsningen till att hålla kvar barnet på platsen för vård utanför hemmet, avbryta den kriminella verksamheten och förverkliga den planerade perioden med särskild omsorg. Den skadliga kamratkretsen var inte känd på namnnivå.
Regionförvaltningsverket kunde inte fastställa att barnets kontakt med en icke specificerad personkrets inte skulle kunna begränsas om kontakten med dem skulle äventyra syftet med vården av barnet utanför hemmet och om begränsningen av kontakten är nödvändig för barnets hälsa, vård och uppfostran. Regionförvaltningsverket är inte besvärsmyndighet i ett ärende som gäller begränsning av kontakter och tar inte ställning till om förutsättningarna för att begränsa kontakten uppfylls i ett visst enskilt fall.
Regionförvaltningsverket konstaterade att det i ett beslut om begränsning av kontakten enligt 63 § 1 mom. i barnskyddslagen ska nämnas vilka personer som omfattas av begränsningen. Enligt 44 § 1 mom. i förvaltningslagen ska det av ett skriftligt beslut tydligt framgå bland annat de parter som beslutet direkt gäller samt motiveringen för beslutet och en specificerad uppgift om vad en part är berättigad eller förpliktad till.
Regionförvaltningsverket konstaterade att det i vissa situationer ändå kan vara nödvändigt att begränsa barnets kontakter på ett sådant sätt att den person eller krets av personer som är föremål för begränsningen inte kan specificeras noggrant. Också förvaltningsdomstolarna har i sina beslut kommit fram till att kontakten har kunnat begränsas till icke specificerade personer eller personkretsar. Regionförvaltningsverket konstaterade att det ska vara möjligt att begränsa kontakten med till exempel personer eller personkretsar som missbrukar, begår brott eller utnyttjar barnet, även om barnskyddsbestämmelsen förutsätter att de personer som omfattas av begränsningen nämns. Vid utarbetandet av regelverket var det inte känt hur kommunikationsverktygen skulle utvecklas och ibland orsaka utmaningar för genomförandet av syftet med vården utanför hemmet samt för barnets hälsa, vård och uppfostran. Regionförvaltningsverket betonade emellertid att kontakt med barnet endast får begränsas i den mån det är nödvändigt för att uppnå syftet med vården utanför hemmet. Till exempel bör kontakten med alla vänner inte begränsas om det inte bedöms vara nödvändigt. Dessutom betonade regionförvaltningsverket att beslutet om begränsning av kontakten tydligt ska ange varför begränsningen är nödvändig.
Regionförvaltningsverket konstaterade att det i rättslitteraturen (Tapio Räty: Lastensuojelulaki - käytäntö ja soveltaminen 5.painos 2023 s. 743) föreslås att man i beslutet bör nämna de personer som barnet får hålla kontakt med, om det inte går att identifiera dem som omfattas av begränsningen. Regionförvaltningsverket anser att det är viktigt att den socialarbetare som ansvarar för barnets ärenden avsätter tid för interaktion med barnet och involverar barnet i utarbetandet av beslutet och i den aktuella definitionen av personer som står barnet nära, så att kontakten inte onödigt begränsas. Barnets egen uppfattning om sina närstående ska vara i centrum. Regionförvaltningsverket påminde om att barnet har rätt att knyta nya relationer och rätt att överhuvudtaget ta kontakt med vilken som helst trygg person - också en sådan person som barnet inte har utsett till en närstående.
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Socialvården
19.7.2024
ESAVI/24666/2024
Klaganden har i sitt klagomål angett att barnskyddet bland annat låter bli att vidta åtgärder och försvårar klagandens barns utveckling.
Enligt egen utsaga har klaganden hos barnskyddet framfört alternativ för hur barnets boende kan ordnas men barnskyddet har inte ens beaktat detta.
Vidare har klaganden kritiserat barnskyddet med samma innehåll som i de två klagomål som klaganden anfört tidigare. Klaganden har i sin skrivelse även nämnt skolkuratorn.
Regionförvaltningsverket har svarat klaganden per brev.
Regionförvaltningsverket har bedömt ärendet och anser att det av klagomålet inte framgår något sådant lagstridigt förfarande eller sådan försummelse som omfattas av regionförvaltningsverkets behörighet och som skulle föranleda åtgärder och att ärendet redan har behandlats på behörigt sätt i anmärkningsförfarandet.
Klaganden har i sitt klagomål inte tydligt specificerat vad som avses med bland annat försummelse i verksamheten och försvårande av barnets utveckling. Ur klagomålet framgår inte i detalj på vilka grunder klaganden anser att de alternativ gällande barnets boende som framförts inte har beaktats av barnskyddet. Vidare framgår inte heller på vilka grunder klaganden anser att skolkuratorns förfarande varit felaktigt. Ur klagomålet framgår inte heller tidpunkterna för händelserna som klaganden berättar om. Regionförvaltningsverket kan inte utreda ospecifika påståenden.
Regionförvaltningsverket har inte befogenheter att fatta beslut i frågor som rör var barnet ska bo och vistas och kan därför inte ta ställning till hur barnets boende bör ordnas. På ett allmänt plan konstaterar regionförvaltningsverket att inte heller barnskyddet har rätt att fatta beslut om var barnet ska bo då barnet är klient inom barnskyddets öppenvård. Endast barnets vårdnadshavare har rätt att bestämma var barnet ska bo då barnet är klient inom barnskyddets öppenvård. På ett allmänt plan konstaterar regionförvaltningsverket också att barnskyddet vid behov ska hänvisa barnets föräldrar till barnatillsyningsmannen för att inleda ett avtalsförfarande gällande vårdnad om barn och umgängesrätt eller för att väcka ett ärende i domstol.
Regionförvaltningsverket har överfört klagandens två tidigare klagomål för att behandlas av välfärdsområdet som anmärkningar. Regionförvaltningsverket konstaterar att välfärdsområdet redan tidigare har behandlat de ärenden som nämns i det här klagomålet i ovannämnda anmärkningsförfaranden. Regionförvaltningsverket anser att de svar på anmärkningarna som klaganden fått i dessa klagomål har varit ändamålsenliga.
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Socialvården
Datum för avgörandet: 23.10.2024
Diarienummer: ESAVI/34686/2022
Klagandena hade 19.3.2020 begärt att få alla de handlingar som barnskyddet hade om deras familj. Enligt de redogörelser som regionförvaltningsverket fick i ärendet skickades handlingarna slutligen till klaganden 8.2.2023.
Regionförvaltningsverket gav tjänsteanordnaren en anmärkning för att ha försummat att behandla begäran om uppgifter på adekvat sätt och utan dröjsmål.
I beslutet behandlade regionförvaltningsverket på ett allmänt plan handläggningen av en uppgiftsbegäran eftersom regionförvaltningsverket inte med exakthet kände till med stöd av vilken lag som klaganden hade begärt uppgifterna.
Kunden har rätt att få ett svar på sin begäran om uppgifter. Myndigheten ska vid behov ge kunden råd om hur hen ska lämna in en begäran om uppgifter och redogöra för de olika bestämmelserna som gäller rätten till information för att ta reda på vilken bestämmelse begäran om uppgifter grundar sig på. Myndigheten är skyldig att ge råd och mer information om huruvida det är ändamålsenligt för kunden att utöva sin granskningsrätt enligt dataskyddsförordningen eller i egenskap av part sin rätt till information enligt offentlighetslagen.
En begäran om uppgifter ska alltid behandlas utan dröjsmål. Om begäran baserar sig på offentlighetslagen ska kunden få ett svar så fort som möjligt och i vilket fall som helst inom två veckor. Om begäran kräver en större arbetsmängd än normalt ska kunden få ett svar senast inom en månad. Enligt dataskyddsförordningen ska en begäran om att få ta del av en handling behandlas utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter senast en månad efter att begäran mottagits. Denna period får förlängas med ytterligare två månader, med beaktande av hur komplicerad begäran är och antalet inkomna begäranden. Kunden ska få information om hur hen ska gå till väga om uppgifterna inte kan ges ut i enlighet med begäran.
Regionförvaltningsverket har inte behörighet att besluta om utlämning av klienthandlingar. Beslut om utlämning av klienthandlingar fattas av den myndighet som har handlingarna i sin besittning.
Det var inte korrekt att socialarbetaren inte slutförde behandlingen av uppgiftsbegäran på grund av att klaganden inte hade uppgett sin postadress. Socialarbetaren borde ha sett till att klaganden får ett svar på sin begäran. Socialarbetaren borde också ha sett till att klaganden får ändamålsenlig rådgivning för sitt eget förfarande i ärendet som gällde begäran om uppgifter. Inte heller de övriga som behandlade uppgiftsbegäran lyckades behandla den på adekvat sätt.
Enligt redogörelsen som regionförvaltningsverket fick i ärendet hade hela behandlingen av begäran om uppgifter dragit ut på tiden avsevärt. Tjänsteanordnaren konstaterade i sin egen redogörelse att det hade skett flera fel i behandlingen av begäran om uppgifter.
Klaganden fick inte uppgifterna hen hade begärt utan avsevärd fördröjning. Begäran om uppgifter behandlades inte heller på ett lagenligt sätt oberoende av om den borde ha behandlats som en begäran enligt offentlighetslagen eller enligt dataskyddsförordningen.
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Socialvård
9.10.2024
ESAVI/23105/2023
Barnet var i enlighet med barnskyddslagen placerat i vård utanför hemmet när socialarbetaren som ansvarade för barnets angelägenheter byttes. Barnets klientplan var bristfällig redan när den nya socialarbetaren inledde sitt arbete. Den nya socialarbetaren träffade inte barnet på nästan åtta månader. Socialarbetarna träffade alltså inte barnet på totalt mer än ett år.
Platsen där barnet var placerat informerades inte om vem som var ny ansvarig socialarbetare för barnet. Socialarbetaren behandlade inte heller den barnskyddsanmälan som gjordes om barnet under tiden hen var placerad i vård utanför hemmet.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att socialarbetarens agerande stred mot barnskyddslagen i och med att hen försummade att träffa barnet personligen, uppdatera barnets klientplan och behandla barnskyddsanmälan. Dessutom ansåg regionförvaltningsverket att socialarbetaren hade försummat att samarbeta med platsen där barnet var placerat.
Regionförvaltningsverket ansåg att socialarbetaren allvarligt äventyrade klientsäkerheten när hen försummade tillsynen över barnet under placeringen. Regionförvaltningsverket gav socialarbetaren en anmärkning som antecknades i Valviras register över yrkesutbildade personer.
Att socialarbetet baserar sig på en klientplan är ett sätt att se till att socialarbetet motsvarar barnets behov och att det finns tillsyn över barnet när barnet är placerat i vård utanför hemmet. Socialarbetaren var ansvarig för att göra upp en aktuell klientplan och se till att träffarna med barnet skulle ha planerats på adekvat sätt i klientplanen. Barnets servicebehov och det samarbete med olika aktörer som barnet behövde borde också ha dokumenterats i klientplanen.
Barnets rätt att träffa den socialarbetare som ansvarade för barnets angelägenheter förverkligades inte på mer än ett år. Barnets klientplan var inte tillräcklig omfattande redan innan den nya socialarbetaren inledde sitt tjänsteförhållande. Den nya socialarbetaren ordnade inte på nästan åtta månader något möte för att göra upp planen.
Platsen där barnet var placerat informerades inte om vem som var ny ansvarig socialarbetare för barnet. Regionförvaltningsverket ansåg att detta inte var korrekt.
Socialarbetaren hade inte heller behandlat en barnskyddsanmälan som hade gjorts om barnet. Innehållet i barnskyddsanmälan väckte stor oro för eventuella brister i barnets förhållanden i vården utanför hemmet, vilket gjorde det särskilt klandervärt att barnskyddsanmälan hade lämnats obehandlad.
I sin förklaring hänvisade socialarbetaren utan närmare precisering till sin stora arbetsmängd som hade gjort att hen inte hade kunnat sköta sina lagstadgade uppgifter för det här barnet. Det framgick inte av förklaringen om socialarbetaren hade informerat sin arbetsgivare om den alltför stora arbetsmängden eller om hen ansvarade för ett större antal barnklienter än vad 13.2 § i barnskyddslagen tillåter. Regionförvaltningsverket ansåg att socialarbetarens förklaring inte räckte till för att förklara de omfattande försummelserna i skötseln av barnets ärende.
Centrala lagar
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Datum för avgörandet 27.8.2024
Diarienummer LSSAVI/23829/2023
Vårdnadshavaren hade varit oenig om var och hur ofta hen fick träffa sitt barn som bodde i vård utom hemmet. Vårdnadshavaren träffade barnet under övervakning, men hade velat träffa barnet oftare och på ett annat ställe.
Enligt välfärdsområdets utlåtande hade tjänsteinnehavare inom barnskyddet handlat i enlighet med barnets bästa. Socialvårdsmyndigheternas arbete hade genomförts i enlighet med socialvårdslagen, barnskyddslagen och lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt.
Regionförvaltningsverket uppmanade den ledande tjänsteinnehavaren inom barnskyddet i välfärdsområdet att säkerställa att tjänsteinnehavare inom barnskyddet i fortsättningen endast avgör övervakat umgänge med barnet och barnets närstående i ett beslut om begränsning av kontakterna enligt 63 § i barnskyddslagen, om man inte har nått samförstånd i ärendet i klientplanen.
Om umgänget mellan ett barn i vård utom hemmet och barnets föräldrar samt andra närstående avtalas i klientplanen. Barnets rätt att hålla kontakt med närstående personer får begränsas under de förutsättningar som anges i barnskyddslagen. Enligt barnskyddslagen ska ett beslut om begränsning av kontakterna fattas enligt 63 § i lagen. Välfärdsområdet hade fattat ett beslut om begränsning av kontakterna enligt barnskyddslagen, där övervakningen av umgänget, platsen för umgänget och umgängesfrekvensen hade antecknats. Välfärdsområdet hade dessutom fattat ett annat beslut om övervakat umgänge och umgängesplats och i sitt beslut meddelat att det grundar sig på 54 § i barnskyddslagen.
Regionförvaltningsverket konstaterade att övervakat umgänge mellan ett barn som placerats i vård utom hemmet och barnets föräldrar eller någon annan närstående vid behov avgörs genom ett beslut om begränsning av kontakterna enligt 63 § i barnskyddslagen. Å andra sidan, när barnet inte bor i vård utom hemmet, avgörs barnets och förälderns övervakade umgänge i enlighet med 27 § i socialvårdslagen.
Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira och regionförvaltningsverken har den 25 maj 2023 gett välfärdsområdena och Helsingfors stad en anvisning om genomförandet av umgänge mellan barn och närstående personer under klientrelationen inom barnskyddet. Kontakten kan genomföras till exempel som stöttat eller övervakat umgänge, men då tillämpas inte 27 § i socialvårdslagen. Om man inte kan komma överens om kontakten mellan barnet och de personer som står barnet nära eller om det uppstår minsta meningsskiljaktighet mellan parterna, ska välfärdsområdet fatta ett överklagbart och motiverat beslut om begränsning av kontakterna enligt 63 § i barnskyddslagen. Begränsning av kontakterna kan till exempel innebära att umgänget med barnet endast genomförs som stöttat eller övervakat umgänge. De övervakande myndigheterna gav välfärdsområdena och Helsingfors stad anvisningar om att i sin egenkontroll beakta begränsningarna i tillämpningsområdet för 27 § i socialvårdslagen och säkerställa att tjänsteinnehavarna inom socialvården och barnskyddet utarbetar de beslut som hör till deras behörighet i enlighet med lagen.
Regionförvaltningsverket konstaterade att barnskyddet i välfärdsområdet hade fattat två beslut i samma ärende. Situationen var komplicerad med tanke på ändringssökandet. Välfärdsområdet hade inte agerat i enlighet med ovan nämnda anvisning och lagstiftning och därför gav regionförvaltningsverket en uppmaning till välfärdsområdet.
Centrala lagar
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 29.7.2024
diarienummer ISAVI/9622/2023
Ett barn i behov av särskilt stöd hade köat till rehabilitering för autistiska barn i nästan ett halvt års tid. Ett specialomsorgsprogram enligt specialomsorgslagen hade utarbetats för barnet, men hen hade inte beviljats nödvändig service med stöd av den lagen. Servicebehovet hade inte bedömts, någon klientplan inom funktionshinderservicen hade inte gjorts och det hade inte utsetts någon egen socialarbetare för barnet. Klientrelationen flyttades mellan funktionshinderservicen, barnpsykiatrin och barnfamiljsservicen tills den slutligen överfördes till barnskyddet. Barnskyddet såg till att det ordnades sådan service för barnet som avses i specialomsorgslagen.
Barnet köade till servicen i cirka 9 månader och före det här hade barnet väntat i flera år. Barnet och familjen hade ingen på barnskyddslagen baserad grund för en klientrelation inom barnskyddet. Ärendet handlar om huruvida funktionshinderservicen kan låta bli att bevilja nödvändig service och förvänta sig att barnskyddet ska fullgöra de skyldigheter som hör till funktionshinderservicen.
På grund av att funktionshinderservicen i flera år undvikit sitt ansvar och låtit bli att ordna nödvändig vård och rehabilitering hade klagandens barn slutit sig i sitt skal och kunde inte gå i skolan. Klaganden var orolig för att barnet skulle hamna i placering inom barnskyddet om rehabiliteringen inte kunde ordnas inom den specialiserade sjukvården eller funktionshinderservicen.
Regionförvaltningsverket gav välfärdsområdet en anmärkning för att ha försummat sitt ansvar att ordna service för en person med funktionsnedsättning och utvecklingsstörning eftersom välfärdsområdet inte hade ordnat nödvändig och primär service som klagandens barn hade subjektiv rätt till.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att välfärdsområdet allvarligt och långvarigt hade försummat bedömningen av barnets servicebehov, uppgörandet av klientplanen, skyldigheten att utse en egen socialarbetare samt ordnandet och samordningen av de socialvårdstjänster som barnet behövde med andra tjänster som barnet behövde.
Det framkom av redogörelserna i ärendet att välfärdsområdet inte hade reserverat tillräckliga resurser för sakkunnigtjänster för barn med funktionsnedsättning, såsom för omsorgen om utvecklingsstörda, vilket innebar att barnet hade blivit tvunget att köa oskäligt länge till sådan service som hen absolut behövde för sin uppväxt och utveckling. Försummelsen var särskilt allvarlig eftersom barnet på det sätt som avses i socialvårdslagen var i behov av särskilt stöd. På grund av försummelserna hade den socialvård som klagandens barn behövde inte alls ordnats under flera år.
Lagen om specialomsorger om utvecklingsstörda är gällande lagstiftning. Till välfärdsområdets organiseringsansvar hör att utifrån lagstiftningen ordna den service klienterna behöver. Särskilt vid fullgörandet av organiseringsansvaret ska barnets behov och bästa beaktas. Klagandens barn och familj hade inte behov av barnskydd enligt barnskyddslagen. Barnskyddet hade beslutat att trygga barnets bästa och rättigheter på de sätt som anges i barnskyddslagen eftersom funktionshinderservicen försummade sitt lagstadgade ansvar att ordna service. Klagandens barn hade subjektiv rätt till service enligt specialomsorgslagen, ett gällande specialomsorgsprogram och ett konstaterat behov av anstaltsrehabilitering. Trots detta hade servicen inte ordnats och därför måste anmärkningen anses vara synnerligen motiverad.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Datum för avgörandet 30.4.2024
diarienummer LSSAVI/15195/2023
Den som anförde klagomålet klagade på vården av en närstående vid en vårdenhet med heldygnsomsorg inom äldreomsorgen. När den som anförde klagomålet besökte enheten hittade hen sin närstående fastspänd med bälte i en stol i sitt rum. Dörren till rummet var stängd. Läkaren hade inte gett tillstånd för fasthållande.
Regionförvaltningsverket fäste välfärdsområdets allvarliga uppmärksamhet vid vikten av att säkerställa att de grundläggande fri- och rättigheterna samt de rättigheter och skyldigheter som härletts från annan lagstiftning och som gäller en god vård av klienten, läkarens vårdbeslut och klientanteckningar beaktas så fullt ut som möjligt vid genomförande av begränsningsåtgärder.
Styrningen riktades till välfärdsområdet så att välfärdsområdet kan informera enhetens föreståndare och personal om styrningen och tillämpa den i praktiken samt säkerställa att enhetens verksamhet är ändamålsenlig i fortsättningen. Regionförvaltningsverket betonade i sitt beslut att begränsningsåtgärder ingriper i en persons självbestämmanderätt och grundläggande fri- och rättigheter, och därför ska man i verksamheten iaktta särskild noggrannhet i fråga om dessa.
Av de utredningar som regionförvaltningsverket fick framgick det att man inom boendeservicen för äldre hade identifierat det missförhållande att alla principer för begränsningsåtgärder inte behärskas vid boendeserviceenheterna inom äldreomsorgen. Regionförvaltningsverket anser att detta är en betydande brist med tanke på säkerställandet av en ändamålsenlig vård. I sitt beslut konstaterar regionförvaltningsverket att självbestämmanderätten är något som alltid tas på allvar. Om det förekommer brister i tillgodoseendet av självbestämmanderätten inom äldreomsorgen är det fråga om en allvarlig brist på grund av klienternas utsatta ställning.
Dessutom konstaterar regionförvaltningsverket i sitt beslut att välfärdsområdet själv har identifierat de väsentligaste missförhållandena i ärendet och strävat efter att rätta till och utveckla sin verksamhet i fråga om dessa. Välfärdsområdet har till exempel ordnat utbildning om begränsningsåtgärder. Förfarandet beskriver hur välfärdsområdets egenkontroll fungerar i detta ärende. Eftersom åtgärder för egenkontroll redan hade vidtagits i ärendet ansågs det inte nödvändigt med kraftigare styrning eller till exempel en anmärkning av tillsynsmyndigheten.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvård och hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 26.3.2024
diarienummer ISAVI/4672/2023
Klaganden hade ansökt om en betalningsförbindelse för missbrukarvård i sin hemkommun i slutet av 2022. Då ansvaret för att ordna tjänster hade överförts till välfärdsområdet 1.1.2023 hade klaganden gjort en anmärkning om ärendet, men inte ens efter behandlingen av anmärkningen fick hen ett beslut på sin ansökan.
Behandlingen av klagandens ansökan berodde enligt utredningen på en anställds glömska. Ansvaret för att ordna tjänster hade överförts till välfärdsområdet medan klagandens ansökan var under behandling 1.1.2023. Lagstiftningen om mentalvård och missbrukarvård förnyades 1.1.2023. Regionförvaltningsverket ansåg det därför vara tillräckligt att fästa välfärdsområdets uppmärksamhet vid att ansökningar ska behandlas utan dröjsmål.
Regionförvaltningsverket fäste också välfärdsområdets uppmärksamhet vid att utföra missbrukar- och beroendetjänsterna som samordnade helheter, så att tjänsterna bildar en fungerande helhet för klienterna och att det inte uppstår omotiverade dröjsmål eller avbrott i beslutsfattandet om ordnandet av tjänster.
Regionförvaltningsverket konstaterar att lagstiftningen om mentalvård och missbrukarvård förnyades 1.1.2023. Mentalvårds-, missbrukar- och beroendetjänsterna och mental- och missbrukararbetet inom socialvården regleras nu främst i hälso- och sjukvårdslagen och socialvårdslagen. I mentalvårdslagen och lagen om missbrukarvård kvarstod endast
reglering om tvångsvård efter reformen.
Målet med reformen har varit att tydliggöra socialvårdens och hälso- och sjukvårdens roller i mentalvårds-, missbrukar- och beroendearbetet och vården, och därmed stärka samordningen och bildandet av fungerande tjänstehelheter. Reformen betonar vikten av samarbete mellan social- och hälsovården så att klienterna får de tjänster och den vård de behöver, samtidigt vid behov. Syftet med regleringen har också varit att hjälpa aktörerna att identifiera när socialvårdslagen och dess bestämmelser bör tillämpas på tjänster som utförs gemensamt av social- och hälsovården och när det handlar om hälso- och sjukvård.
Hälso- och sjukvårdens uppgifter preciserades så att missbrukar- och beroendevården omfattar förebyggande, undersökning, behandling och rehabilitering av missbruksstörningar och andra beroendestörningar. Hälso- och sjukvårdslagstiftningen omfattar i praktiken till exempel behandling av riskbruk av substanser, behandling av abstinenstillstånd samt undersökning, behandling och medicinsk rehabilitering av patientens missbruks- eller beroendestörning och tillhörande sjukdomar, inklusive nödvändig psykosocial behandling och rehabilitering inom hälso- och sjukvården.
Med den särskilda service som ingår i arbetet med missbruk och beroende som görs inom socialvården avses service som riktar sig särskilt till personer som har problem med berusningsmedel eller andra beroendestörningar. Som sådan service ska välfärdsområdena ordna åtminstone socialt arbete, social handledning, social rehabilitering och boendeservice.
För vård och rehabilitering inom hälso- och sjukvården fattas inget administrativt beslut. Om en persons behov av missbrukarrehabilitering inte är medicinsk utan orsakerna och behoven är kopplade till sociala förhållanden och miljö, genomförs rehabiliteringen med socialvårdens metoder och innehåll. I sådana fall ansvarar en yrkesutbildad person i tjänsteförhållande inom socialvården för bedömningen av behovet av sociala tjänster. När det gäller social rehabilitering som ges inom socialvården fattas alltid ett administrativt beslut om tjänsten.
Missbrukartjänsterna ska genomföras som samordnade helheter, så att tjänsterna bildar en fungerande helhet för klienterna och att det inte uppstår omotiverade dröjsmål eller avbrott i beslutsfattandet gällande ordnandet av tjänsterna. Lagstiftningen och förfaranden enligt lagen ska väljas utifrån innehållet i den tjänst som ges, och inte utifrån vilken enhet tjänsten administrativt är organiserad i.
Mer information
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Datum för avgörandet 3.5.2024
diarienummer LSSAVI/18342/2023
I klagomålet framfördes att den vårdnadshavare som var distansförälder inte hade informerats om barnskyddsanmälningar som gällde hens barn eller om att en bedömning av servicebehovet hade inletts.
Regionförvaltningsverket ansåg att välfärdsområdet agerade lagstridigt när det inte underrättade vårdnadshavaren om barnskyddsanmälningar som gällde dennes barn och om att en bedömning av servicebehovet inletts. Ärendet gav inte Regionförvaltningsverket anledning till administrativ styrning eftersom ärendet redan hade utretts genom egenkontroll: välfärdsområdet hade identifierat bristen i verksamheten och säkerställt att man i fortsättningen inte skulle agera på samma sätt.
En barnskyddsanmälan ska behandlas inom sju vardagar eftersom beslut om huruvida en bedömning av servicebehovet och en eventuell bedömning av barnskyddsbehovet ska inledas ska fattas inom sju vardagar från det att ärendet anhängiggjordes. Barnet och barnets vårdnadshavare ska också underrättas om att en barnskyddsanmälan har tagits emot samt om de åtgärder den föranleder inom sju vardagar.
Vårdnadshavaren företräder barnet i ärenden som gäller barnets person, om inte något annat föreskrivs i lag. Barnets vårdnadshavare ansvarar gemensamt för de uppgifter som hör till vårdnaden om barnet och fattar gemensamt beslut som gäller barnet, om inte annorlunda är stadgat eller bestämt. Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att om barnet har två vårdnadshavare ska barnskyddsanmälan i regel meddelas och behandlas tillsammans med båda vårdnadshavarna. Genom detta förfarande tryggas såväl barnets och familjens rätt att få en bedömning av servicebehovet och de tjänster de behöver så snabbt som möjligt som vårdnadshavarnas jämlika rätt att påverka behandlingen av sitt barns ärende.
Centrala lagar
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvård
Beslutsdatum 10.3.2023
diarienummer LSSAVI/16874/2022
En förälder lyfte i sitt klagomål fram att enheten överlag hade förhållit sig likgiltigt till ungdomarnas användning av berusningsmedel. En handledare som arbetade ensam under ett nattskift 8/2021 var medveten om ungdomarnas rusmedelsanvändning, men hade inte ingripit, utan ungdomarna hade fått spendera tid berusade i de gemensamma utrymmena under natten. Situationen hade tagits upp till behandling först följande dag under början av kvällen. Man informerade då vårdnadshavaren och gjorde drogtest.
Enligt enhetens redogörelse hade personalen i den situation som beskrivs i klagomålet börjat misstänka att de unga använt berusningsmedel på grund av hur de betedde sig och eftersom de hade förändrad pupillstorlek. Deras beteende och mående indikerade inte att de skulle ha varit kraftigt berusade. Saken hade genast diskuterats med de unga, men de hade förnekat att de skulle ha använt berusningsmedel. Ungdomarna hade varit gråtmilda eftersom de berättade att de samtalat om sina tidigare svåra upplevelser. Eftersom de hade det kämpigt hade de upplevt det som omöjligt att sova ensamma i sina egna rum. Personalen hade fortsatt diskutera med ungdomarna om att de skulle lugna ner sig i sina egna rum och om att de kunde få stöd av handledarna om de tampades med svåra känslor under natten. De hade emellertid stannat kvar i en av ungdomarnas rum för att umgås och varva ner för att sova.
Regionförvaltningsverket gjorde enheten inför framtiden uppmärksam på att hälsotillståndet hos den som är placerad i vård utanför hemmet ska kontrolleras utan dröjsmål om det uppstår misstanke om att hen har använt berusningsmedel; anstalten ska beslagta berusningsmedel som barnet har i sin besittning; mediciner får inte förvaras i de ungas rum, utan de ska förvaras på det sätt som finns antecknat i planen för läkemedelsbehandling.
Regionförvaltningsverket ansåg att staden hade förfarit lagstridigt när det gällde övervakningen av vården utanför hemmet. Från och med 1.1.2023 var staden inte längre skyldig att ordna barnskyddstjänster för kommuninvånarna i och med att den här uppgiften hade överförts till välfärdsområdet. Det var inte längre ändamålsenligt att ge staden administrativ styrning inför framtiden.
Syftet med barnskyddslagen är att säkra barns rätt till en trygg uppväxtmiljö, en harmonisk och mångsidig utveckling samt till särskilt skydd. Barnskyddet ska säkerställa en god vård och fostran av barnet, en med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå behövlig tillsyn och omsorg samt barnets rätt till en balanserad utveckling och välfärd.
Enligt de dagliga anteckningarna som regionförvaltningsverket fått hade ungdomarnas avvikande beteende och förändrade pupillstorlek väckt misstankar om rusmedelsanvändning, men eftersom det gick mot natt började man inte närmare gå igenom saken. Enligt anteckningarna fick ungdomarna gå ut ännu klockan ett på natten. Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning framgick det av anteckningarna att det för handledaren var troligt att ungdomarna använde berusningsmedel i enheten. Trots misstanken utreddes saken inte omedelbart. Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning borde tiden på dygnet inte ha haft någon betydelse när det gällde att utreda barnens hälsotillstånd. Regionförvaltningsverket fick inte klarhet i på vilket sätt enheten kunde försäkra sig om att ungdomarna inte hade möjlighet att använda mer berusningsmedel under natten och vilka följder det hade kunnat ha.
Regionförvaltningsverket poängterade i sitt beslut att ett barn ska få en god vård och uppfostran samt en med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå behövlig tillsyn och omsorg. Barn som är placerade i en barnskyddsanstalt är i särskilt behov av trygghet och skydd. Av den här anledningen gjorde regionförvaltningsverket enheten uppmärksam på att den i framtiden omedelbart ska kontrollera ett placerat barns hälsotillstånd vid misstanke om att hen använt berusningsmedel. Om resultatet av ett drogtest är positivt bör man försäkra sig om att barnet inte har mer berusningsmedel. Om det finns grundad anledning att misstänka att ett barn innehar berusningsframkallande ämnen får enligt barnskyddslagen de utrymmen som barnet förfogar över eller den egendom som barnet innehar granskas. Anstalten ska beslagta berusningsframkallande ämnen som barnet har. Regionförvaltningsverket poängterade i sitt beslut att barnskyddslagen innehåller en absolut skyldighet för anstalten att vidta åtgärder och berättigar inte till prövning.
Regionförvaltningsverket lade dessutom märke till i de dagliga anteckningarna att den unga hade berättat att hen för att dölja droganvändningen hade tagit en överdos av åksjukemedicin och smärtstillande som fanns i hens rum. Regionförvaltningsverket gjorde dessutom enheten uppmärksam på att åksjukemedicin och smärtstillande inte kan förvaras i de ungas rum, utan att läkemedel ska förvaras i enlighet med planen för läkemedelsbehandling.
Regionförvaltningsverket fick den bilden att när socialarbetaren som ansvarade för barnets angelägenheter fick en redogörelse för händelserna uppmärksammade hen inte det faktum att barnets hälsotillstånd hade kontrollerats med fördröjning och att det fanns läkemedel i barnets rum som inte skulle vara där. Enligt stadens klientanteckningar hade klaganden berättat om de missförhållanden som hen upplevde fanns i enheten. Enligt anteckningarna hade klaganden under slutet av placeringen tagit upp missförhållandena till diskussion, bland annat att de unga använde berusningsmedel i enheten och att klagandens barn därför hade svårt att hålla sig borta från dem.
Kommunen/välfärdsområdet som placerat barnet har till uppgift att övervaka att placeringen av barnet i anstaltsvård sker i enlighet med bestämmelserna i barnskyddslagen. Socialarbetaren som ansvarar för barnets angelägenheter ska övervaka hur barnets bästa tillgodoses. Regionförvaltningsverket poängterade att placerande kommun/välfärdsområde eller socialarbetaren inte kan överföra sitt organiserings- och tillsynsansvar till platsen för vård utanför hemmet. Socialarbetaren som ansvarar för barnets angelägenheter ska övervaka att vården utanför hemmet är adekvat och lämplig för barnet.
Centrala lagar
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Datum för avgörandet 6.7.2023
Diarienummer ISAVI/6454/2023
Mamman till de omhändertagna barnen klagade hos regionförvaltningsverket över att hen inte får umgås med sina barn på önskat sätt eller tillräckligt ofta. Enligt klagomålet har inga skriftliga dokument om umgängena upprättats.
Regionförvaltningsverket bedömde att det är lämpligast att behandla ärendet genom anmärkningsförfarande och överförde ärendet till välfärdsområdet för att behandlas som en anmärkning.
Enligt lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården får tillsynsmyndigheten överföra ett ärende till den verksamhetsenhet som klagomålet gäller eller till en ledande tjänsteinnehavare inom socialvården för behandling, om anmärkning inte har framställts i ärendet och tillsynsmyndigheten bedömer att det är lämpligast att behandla klagomålet som en anmärkning. Verksamhetsenheten ska underrätta den överförande tillsynsmyndigheten om svaret som ges på det överförda ärendet.
Regionförvaltningsverket fick cirka en månad efter överföringen kännedom om svaret på anmärkningen som välfärdsområdet gett till klienten. I anmärkningsförfarandet hade den ledande tjänsteinnehavaren inom barnskyddet begärt redogörelser av de socialarbetare som ansvarar för barnens angelägenheter. Utifrån socialarbetarnas redogörelser och anteckningarna i handlingarna konstateras i svaret på anmärkningen att man vid förhandlingarna om klientplanen hade kommit överens om umgängena med barnen i samförstånd och att barnskyddsmyndigheterna inte tidigare fått kännedom om avvikande åsikter om hur umgängena ska ordnas eller om antalet umgängen.
I svaret på anmärkningen betonas att barns rätt att hålla kontakt med personer som är viktiga för och som står nära barnen är varje barns rätt, vilket också ska beaktas när barnskyddets vård utom hemmet ordnas och genomförs. Enligt barnskyddslagen ska välfärdsområdet och platsen för vården av barnet utom hemmet stödja och främja kontakterna mellan barnet och dess föräldrar.
Barnskyddslagen förutsätter att det i klientplanen för ett omhändertaget barn antecknas hur barnets kontakt och samverkan med barnets föräldrar och andra närstående personer genomförs. I klientplanen ska också antecknas de olika parternas åsikter. I svaret på anmärkningen konstateras att trots den plan som antecknats i klientplanen har ett barn eller barnets närstående rätt att när som helst ändra sin åsikt om det som överenskommits vid förhandlingarna, även före nästa tidpunkt för granskning av klientplanen.
Om det uppstår meningsskiljaktigheter mellan parterna och myndigheterna om kontakten mellan barnet i vård utom hemmet och de personer som står barnet nära eller om man inte kan komma överens om kontakten på ett gemensamt godtagbart sätt, ska myndigheten fatta ett beslut om begränsning av kontakterna. Ett beslut som kan överklagas garanterar parterna rätt att få beslutets laglighet prövad av domstol. Kontakten mellan barnet och barnets närstående kan begränsas endast på grunder som särskilt regleras i lag.
Den ledande tjänsteinnehavaren inom socialvården i välfärdsområdet överförde ärendet som en anmärkning till behöriga socialarbetare inom barnskyddet för behandling, så att barnens klientplaner uppdateras eller att ett beslut om begränsning av kontakterna fattas vid behov. I svaret på anmärkningen beklagades dessutom att klientfamiljen har upplevt att sättet att ordna kontakterna och att antalet umgängen inte tillräckligt motiverats för dem och att deras rätt att få en redogörelse för på vilka grunder myndigheten har bedömt familjens ärende inte har genomförts tillräckligt väl.
Regionförvaltningsverket ansåg att ärendet hade behandlats på ett behörigt sätt som en anmärkning på det sätt som lagen förutsätter och att svaret hade motiverats tillräckligt. Ärendet föranledde således inga vidare åtgärder av regionförvaltningsverket.
Regionförvaltningsverket i Norra Finland
Socialvård
Beslutsdatum 27.3.2023
diarienummer PSAVI/3859/2022
Mamman till ett barn anförde klagomål om kommunens förfarande när det gällde ett avslående beslut om stöd för närståendevård. Enligt klagomålet hade stöd för närståendevård beviljats för en viss tid på ett år. Motiveringen var barnets tillväxt och utveckling. Efter det här ville kommunen ha en ny ansökan, som klaganden fick avslag på. Enligt klagomålet hade barnets behov av närståendevård inte förändrats.
Enligt kommunens redogörelse hade stöd för närståendevård beviljats tidsbestämt under flera års tid i barnets tidigare hemkommun. Den nya hemkommunen hade beslutat att bevilja barnet stöd för närståendevård för ett års tid trots det faktum att när bedömningen gjordes hade behovet av vård och omsorg varit förhållandevis litet i förhållande till kriterierna för beviljande av stöd för närståendevård. Efter ett år gjordes det upp en ny plan för närståendevård för barnet. I planen konstaterades det att klientens situation som helhet hade förbättrats från det att den föregående planen hade gjorts upp. Barnet konstaterades ha behov av stöd, men kriterierna för stöd för närståendevård för barnet uppfylldes inte i den utsträckning att stödet fortsättningsvis hade kunnat beviljas. Stödformer som beviljades barnet var familjearbete, dagvårdsplats och stödhelger.
Enligt redogörelsen hade mamman/vårdnadshavaren som var barnets närståendevårdare inte gjort kommunens socialservice medveten om några felaktigheter i det tidsbegränsade beslutet om stöd för närståendevård, bedömningen av servicebehovet eller serviceplanen och inte heller begärt omprövning av tjänsteinnehavarens beslut.
Regionförvaltningsverket ansåg på basis av de redogörelser som det fått att kommunens socialväsende inte hade agerat lagstridigt i ärendet. Ärendet föranledde inga ytterligare åtgärder från regionförvaltningsverkets sida.
Regionförvaltningsverket konstaterar på ett allmänt plan att inom socialservicen och i ärenden som rör stöd för närståendevård tillämpas lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården. Regionförvaltningsverket konstaterade på basis av den senaste planen för stöd för närståendevård att behovet av stöd för närståendevården av barnet utretts på adekvat sätt.
Regionförvaltningsverket ansåg på basis av redogörelsen som fåtts och klienthandlingarna att mamman/vårdnadshavaren som var barnets närståendevårdare inte gjort kommunens socialservice medveten om några felaktigheter i det tidsbegränsade beslutet om stöd för närståendevård, bedömningen av servicebehovet eller serviceplanen och inte heller begärt omprövning av tjänsteinnehavarens beslut.
Regionförvaltningsverket ansåg på basis av redogörelsen som fåtts och klienthandlingarna att kommunens socialhandledare inte agerat felaktigt eller lagstridigt vid skötseln av ärendet som gällde stöd för närståendevården av barnet.
Regionförvaltningsverket i Norra Finland
Socialvård
Beslutsdatum 4.4.2023
diarienummer PSAVI/911/2023
Föräldrarna anförde klagomål om en socialarbetare som arbetade inom stadens servicehandledning för personer med särskilda behov. Klagomålet gällde ett vuxet barns flytt från egen bostad till en boendeenhet för rehabiliteringsklienter med psykisk ohälsa. Enligt klagomålet fick barnet inte tillräckligt med stöd i boendeenheten och avled till följd av självmord.
För utredningen av ärendet bad regionförvaltningsverket om klientens klienthandlingar för en tidsperiod på två år. Staden skickade regionförvaltningsverket följande handlingar:
Regionförvaltningsverket ansåg att det inte fanns skäl att misstänka något sådant lagstridigt agerande av socialarbetaren som regionförvaltningsverket i egenskap av tillsynsmyndighet borde ha ingripit i. Klagomålet föranledde inga ytterligare åtgärder av regionförvaltningsverket när det gällde socialvården.
Den övervakande myndigheten ska vidta de åtgärder som den med anledning av en förvaltningsklagan anser vara befogade.
Regionförvaltningsverket övervakar socialvården och yrkesutbildade personer inom socialvården i sin region. På basis av de handlingar som regionförvaltningsverket haft tillgång till kunde regionförvaltningsverket inte konstatera att socialarbetaren skulle ha agerat lagstridigt i ärendet. Klienten tillhandahölls dessutom socialvård genom ett multiprofessionellt samarbete mellan flera aktörer.
• Förvaltningslagen (434/2003) 53 b §
• Socialvårdslagen (1301/2014) 41 §
• Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) 24 §
Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvården
Beslutsdatum 22.4.2022
Diarienummer LAAVI/1235/2021
En person som bor i dygnet runt-boendeservice hade berättat för sin egenvårdare att en annan vårdare talade till hen på ett osakligt sätt och närmade sig på ett sådant sätt att det kändes besvärande. Senare hade personen under egenvård dessutom berättat för närvårdaren att den andra nämnda vårdaren rotade i hens skåp. Närvårdaren berättade inte för sin närmaste chef eller någon annan om informationen som hon fick. Däremot hade hon med avsikt, för att provocera den andra vårdaren, lagt sig i sängen bredvid personen som hon var närvårdare till så att den andra vårdaren skulle se läget. Enligt närvårdaren hade hen också några gånger tidigare legat bredvid den som hon var närvårdare till och lyssnat på radio.
Av utredningarna som regionförvaltningsverket fick framkom att närvårdaren hade arbetat i enheten sedan 2014, vid den tidpunkten hade det inte ännu föreskrivits om anmälningsskyldigheten enligt socialvårdslagen. I verksamhetsenhetens plan för egenkontroll fanns inga anvisningar angående fullgörandet av anmälningsskyldigheten. Det förblev dessutom oklart om medarbetaren i något skede på annat sätt hade introducerats i hur anmälningsskyldigheten tillämpas.
Regionförvaltningsverket i Lappland fäste närvårdarens uppmärksamhet vid yrkesetiska skyldigheter för yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården och skyldigheten att utan dröjsmål meddela den som ansvarar för verksamheten om den yrkesutbildade personen i sitt arbete lägger märke till eller blir informerad om missförhållande eller hot om missförhållande vid verkställandet av socialservice som ges en klient.
Regionförvaltningsverket fastställde att arbetet som yrkesutbildad person inom social- och hälsovården utöver tillräckliga yrkeskunskaper och färdigheter förutsätter att den yrkesutbildade personen förstår sin skyldighet att agera enligt yrkesetiska krav och kraven enligt lagstiftningen som hen omfattas av. En yrkesutbildad person inom social- och hälsovården ska med sitt beteende och agerande påvisa att hen är värdig det förtroende som krävs i hens arbete. En yrkesutbildad person ska hålla sig till sådana förfaranden som generellt är accepterade inom utbildningen och rollen som yrkesutbildad person. Inom socialvårdstjänsterna avses med klientsäkerhet bland annat att klientens tjänster ska verkställas så att klientens fysiska, psykiska, ekonomiska och sociala säkerhet inte äventyras och att klienten bemöts på ett gott och respektfullt sätt.
På basis av de erhållna utredningarna ansåg regionförvaltningsverket att närvårdaren hade förfarit i strid med yrkesetiska principer för yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården. Närvårdaren borde redan på basis av sin långa erfarenhet ha förstått att hennes agerande var oprofessionellt. I stället för att med osakliga metoder försvara personen som hon var närvårdare till borde närvårdaren ha anmält informationen om den andra vårdarens agerande som hon fick till enhetens ansvarsperson.
Närvårdaren hade därmed också försummat skyldigheten enligt 48 § i socialvårdslagen att utan dröjsmål meddela den person som ansvarar för verksamheten om att hen fått kännedom om ett missförhållande vid tillhandahållandet av socialvård för klienten som hon var närvårdare till. Regionförvaltningsverket ansåg det vara möjligt att närvårdaren inte hade fått lämpliga anvisningar om förfaringssätten vid tillämpningen av hens anmälningsskyldighet. Som yrkesutbildad person inom social- och hälsovården var hon emellertid skyldig att sätta sig in i bestämmelser och föreskrifter gällande hens yrkesverksamhet.
Eftersom arbetsledningen redan har vidtagit åtgärder gällande närvårdarens förfarande och det berättades att hen hade förstått att hens förfarande var klandervärt och att hen hade rättat till agerandet ansåg regionförvaltningsverket det vara tillräckligt att allvarligt uppmärksamgöra närvårdaren på skyldigheterna för yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården och anmälningsskyldigheten enligt 48 § i socialvårdslagen med tanke på agerandet i framtiden.
Regionförvaltningsverket i Norra Finland
Socialvård
Beslutsdatum: 6.7.2023
Diarienummer: PSAVI/6370/2023
Enligt en anmälan om missförhållanden hade ett familjehem fler klienter än vad tillståndet tillät och inte tillräckligt med personal i förhållande till antalet klienter. Familjehemmet erbjöd även familjerehabilitering utan att ha tillstånd för det. Regionförvaltningsverket gjorde en oanmäld inspektion av familjehemmet.
Regionförvaltningsverket ansåg i tillsynsbeslutet att det professionella familjehemmet inte till alla delar ordnat vården utanför hemmet på det sätt som lagstiftningen och tillståndet krävde. Regionförvaltningsverket gjorde det professionella familjehemmet inför framtiden uppmärksamt på att antalet klientplatser som angetts i tillståndet inte får överskridas och att det ska finnas tillstånd för familjeplacering som tillhandahålls som en stödåtgärd inom öppenvården. Familjehemmet ska också alltid ha den personalmängd som krävs för antalet barn och deras behov.
Enligt tillståndsbeslutet hade det professionella familjehemmet fyra klientplatser och två stödboendeplatser för barn eller unga. När inspektionen gjordes fanns det i familjehemmet fyra placerade barn samt i familjeplacering en förälder med sina två barn. Dessutom hade familjevårdarna två egna barn under skolåldern. Regionförvaltningsverket ansåg att det i familjehemmet hade placerats fler klienter än vad tillståndet tillät eftersom även familjehemsföräldrarnas egna barn under skolåldern räknas med i antalet klienter. Inspektörerna ansåg att det vid inspektionens början inte fanns tillräckligt med personal i förhållande till antalet barn och deras behov. I familjehemmets tillstånd nämndes inte något om familjerehabilitering dygnet runt eller om placering av en hel familj i form av rehabiliterande familjevård enligt 37 § 1 mom. i barnskyddslagen.
Enligt tjänsteproducentens redogörelse hade familjehemmet under den tid det funnits haft mer personal än det som krävdes. Vid inspektionen hade det funnits för lite personal under en och en halv timme. Det konstateras också i redogörelsen att familjehemmet inte tillhandahållit institutionsbaserad familjerehabilitering, utan rehabiliterande familjevård i form av en stödåtgärd inom öppenvården. Enligt redogörelsen hade familjehemmets ansvariga person haft den uppfattningen att en familj i familjeplacering inte räknas med i antalet klientplatser eftersom föräldern själv ansvarar för vården av barnen.
Regionförvaltningsverket ansåg att placeringen i rehabiliterande familjevård i ett av huvudbyggnadens klientrum inte var korrekt. För att placera en hel familj krävs ett tillstånd där det finns fastställt att verksamheten har ändamålsenliga lokaler och personalresurser. Regionförvaltningsverket konstaterade också att familjeplaceringsklienter som är placerade i rehabiliterande familjevård räknas med i antalet klienter som har fastställts i tillståndet. Regionförvaltningsverket uppmanade tjänsteproducenten att ansöka om tillstånd för familjeplacering.
Regionförvaltningsverket i Norra Finland
Socialvård
Beslutsdatum: 15.6.2023
Diarienummer: PSAVI/6512/2022
Saker som togs med till ett barn som var placerat i stadens barnhem granskades enligt klaganden utan att barnet fick närvara vid kontrollen. I en ficka hittades en tablett som klassificeras som narkotika och som fördes till polisen för undersökning. Det fattades inget skriftligt beslut om begränsningsåtgärden, åtgärden dokumenterades inte i klientjournalen och vårdnadshavaren eller socialarbetaren underrättades inte heller om åtgärden.
Regionförvaltningsverket ansåg att barnhemmet inte helt och hållet förfarit i enlighet med lagstiftningen i klagandens ärende. Klientens rätt till ett gott barnskydd tillgodosågs inte till alla delar.
Regionförvaltningsverket uppmanade barnhemmets ansvariga person att genom egenkontroll tillsammans med personalen gå igenom lagstiftningen som gäller dokumentering och användningen av begränsningsåtgärder samt eventuella arbetsprocesser och arbetsinstruktioner.
Regionförvaltningsverket konstaterade att barnets klientjournal inte innehåller några anteckningar om granskning av barnets egendom eller beslagtagning av ämnen eller föremål och inte heller någon anteckning om att vårdnadshavaren eller socialarbetaren skulle ha underrättats. Det var fråga om granskning av en försändelse som en närstående tagit med. Beslut (ej överklagbart) om en sådan granskning ska fattas av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal (Bsl 67 § 2 och 3 mom.). Beslutet ska ges för kännedom till vårdnadshavaren och till ett barn som fyllt 12 år.
Regionförvaltningsverket ansåg att det inte var fråga om kroppsvisitation, vilket konstaterades i den erhållna utredningen, utan om sådan granskning av egendom, försändelser och utrymmen samt kvarhållande av försändelser som avses i 67 § i barnskyddslagen. Det var inte barnet som visiterades eller de kläder som hen hade på sig eller med i väskan som granskades.
Regionförvaltningsverket konstaterade att situationen och begränsningsåtgärderna borde ha dokumenterats på adekvat sätt i enlighet med bestämmelserna i 33 § och 74 § i barnskyddslagen och 4 § i lagen om klienthandlingar inom socialvården. Beslagtagandet av läkemedelstabletten var en begränsningsåtgärd enligt 65 § i barnskyddslagen. Åtgärden borde ha dokumenterats och ett överklagbart beslut om den fattats. Regionförvaltningsverket ansåg att förfarandet var lagstridigt. Regionförvaltningsverket sände beslutet om stadens verksamhet till välfärdsområdet för kännedom.
Grundlagen
Regionförvaltningsverket i Norra Finland
Socialvård
Beslutsdatum: 12.6.2023
Diarienummer: PSAVI/708/2023
Enligt klagomålet hade en enhet för vård utanför hemmet under en lång tid gett de placerade barnen endast 56 euro per månad i disponibla medel. Regionförvaltningsverket utredde saken i form av ett tillsynsärende.
Regionförvaltningsverket ansåg att enheten inte under 2022 betalat disponibla medel på det sätt som lagen anger. Klienternas rätt att få god vård utanför hemmet hade i fråga om detta inte tillgodosetts.
Regionförvaltningsverket gjorde enheten inför framtiden uppmärksam på att både tjänsteproducenten och den ansvariga personen genom egenkontroll ska säkerställa att barnen alltid får de minsta disponibla medel som fastställts i lag.
Enhetens föreståndare hänvisade i sin redogörelse till att barnen i samband med betygsutdelningen fått penningstipendier, vilket föreståndaren ansåg vara gottgörelse för de obetalda medlen för eget hushåll. Enheten hjälpte även barnen ekonomiskt med rese- och telefonkostnader.
Regionförvaltningsverket ansåg att det inte är korrekt att hänvisa till redan betalda, extra och frivilligt beviljade stipendier samt till sedvanliga rese- och kommunikationskostnader som utgör en del av tillhandahållandet av vård utanför hemmet. Regionförvaltningsverket konstaterade att syftet med de disponibla medlen är att de placerade barnen ska ha fickpengar med vilka de kan köpa de förnödenheter de vill på samma sätt som barn som inte är placerade i en inrättning. Det är inte tillåtet att använda barnens disponibla medel till kostnaderna för att tillhandahålla vård utanför hemmet.
Regionförvaltningsverket konstaterade att tjänsteproducenten och barnskyddsenhetens ansvariga person är skyldiga att genom egenkontroll se till att eventuella årliga höjningar av de disponibla medlen görs när underhållsstödet ändras. Något maximibelopp för de disponibla medlen har inte föreskrivits i lag, men minimibeloppet ska alltid betalas. År 2022 var minimibeloppet 57,53 €. År 2023 är minimibeloppet 62,32 € i månaden. Regionförvaltningsverket ansåg att under 2022 hade barnens disponibla medel underskridit minimibeloppet.
Regionförvaltningsverket konstaterade att den socialarbetare som ansvarar för ett barns ärenden har ansvaret för att övervaka att de disponibla medlen betalas under den tid som barnet är placerat i vård utanför hemmet. Socialarbetaren ansvarar också för att barnets disponibla medel betalas även om vårdplatsen ändras eller vården utanför hemmet upphör. Regionförvaltningsverket sände beslutet om verksamheten vid enheten för vård utanför hemmet till välfärdsområdet för kännedom.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Datum för avgörandet 31.1.2023
diarienummer LSSAVI/12635/2022
Föräldrarna hade lämnat in en anmärkning till stadens barnfamiljstjänster om den stödrelationsverksamhet deras barn hade blivit tillordnad. De hade inte fått svar på sin anmärkning av staden på ett år. Föräldrarna lämnade in ett klagomål till regionförvaltningsverket över dröjsmålet.
Enligt stadens redogörelse hade klagandens anmärkning skannats som bilaga till barnets klienthandlingar och behandlats muntligt med barnets föräldrar. Enligt den ledande socialarbetaren hade anmärkningens innehåll behandlats muntligt med föräldrarna som på basen av diskussionen hade återkallat sin anmärkning. En anteckning eller något annat dokument om diskussionen fanns dock inte och inte heller tidpunkten för diskussionen.
Beslut i ärendet
Regionförvaltningsverket anser att staden hade agerat lagstridigt gällande dokumentationen och behandlingen av klagandens anmärkning. Från och med den 1 januari 2023 var staden inte längre förpliktad att ordna barnskyddets tjänster för sina invånare, utan från och med den 1 januari 2023 hade förpliktelsen att ordna tjänsterna överförts till välfärdsområdet. Det var alltså inte ändamålsenligt att ge staden administrativ styrning för framtida behov.
En klient som är missnöjd med det bemötande hen fått eller med kvaliteten på socialvården har rätt att framföra en anmärkning till den ansvariga personen eller ledande tjänsteinnehavaren för socialvårdsenheten. Den ledande tjänsteinnehavaren ska handlägga anmärkningen på lämpligt sätt och ge ett skriftligt svar på den inom skälig tid från det att den framställdes. I lagstiftningen finns ingen exakt definition av skälig tid för att ge ett svar på en anmärkning. Enligt förvaltningslagen ska ärenden behandlas utan oskäligt dröjsmål.
Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira har i sitt styrbrev till kommuner och samkommuner 2010 ansett att en skälig svarstid för en anmärkning är 1–4 veckor. I beslutspraxis hos riksdagens justitieombudsman har skälig svarstid ansetts vara 1–2 månader. En svarstid på två månader har ansetts skälig om ärendet är synnerligen problematiskt och kräver utredningsarbete.
Regionförvaltningsverket betonar att ett skriftligt svar ska ges till en anmärkning, även om det inte längre var möjligt inom en skälig tid. Regionförvaltningsverket bad välfärdsområdet ombesörja att anmärkningen dokumenteras separat från klienthandlingarna och att anmärkningen besvaras. Regionförvaltningsverket bad att få svaret på anmärkningen skickat till sig.
Till klienthandlingarna får antecknas endast sådan information som är behövlig och tillräcklig med tanke på ordnandet, planeringen, lämnandet, uppföljningen och övervakningen av socialvården. Enligt regionförvaltningens uppfattning är uppgifterna i anslutning till anmärkningen inte sådan information som är behövlig och tillräcklig med tanke på ordnandet, planeringen, lämnandet, uppföljningen och övervakningen av socialvården, och ska därmed inte fogas till klienthandlingarna. Regionsförvaltningsverket ansåg stadens agerande gällande handläggningen av anmärkningen vara ytterst klandervärt.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Datum för avgörandet 10.3.2023
diarienummer LSSAVI/9056/2022, LSSAVI/15211/2022
En förälder lämnade in ett klagomål över att ingen klientplan hade gjorts upp för hens barn. Barnet var placerat på ett av statens skolhem. Barnet hade ofta rymt och haft många perioder av särskild omsorg. Enligt föräldern hade barnets behov av psykiatrisk vård inte tillgodosetts på ett tillräckligt sätt. Den ansvariga socialarbetaren för barnets ärenden hade bytts ut flera gånger.
Enligt redogörelsen om uppdateringen av klientplanerna hos staden hade klientplanen inte gjorts som ett skilt dokument i juni 2020, februari och november 2021, men möten hade hållits och bokförts i klienthandlingarna inom barnskyddet.
Regionsförvaltningsverket ansåg att staden hade agerat i strid med lagen gällande upprättandet av en klientplan för klagandens barn. Från och med den 1 januari 2023 är staden inte längre förpliktad att ordna barnskyddets tjänster för sina invånare, utan från och med den 1 januari 2023 har förpliktelsen att ordna tjänsterna flyttats över till välfärdsområdet. Det var alltså inte ändamålsenligt att ge staden administrativ styrning för framtida behov. Den administrativa styrningen i ärendet hade varit att ge en allvarlig anmärkning.
En klientplan ska upprättas för ett barn som är klient inom barnskyddet. I klientplanen antecknas de omständigheter och saker som målet är att påverka, barnets och familjens behov av stöd, tjänster och andra stödåtgärder genom vilka målet är att behovet av stöd ska mötas samt den tid inom vilken man uppskattar att målen kan uppnås. Klientplanen ska ses över vid behov, dock minst en gång om året.
I klienthandlingarna från 6/2020 som skickats till regionförvaltningsverket fanns inte anteckningar om omständigheter som man vill påverka, inte om tjänster för barnet eller hens familj eller stödåtgärder. De i redogörelsen nämnda klientplaner från 2/2021 och 11/2021 som antecknats i klienthandlingarna skickades inte till regionförvaltningsverket. Regionförvaltningsverket betonar i sitt beslut att det är obligatoriskt enlig lagen om barnskyddet att upprätta en klientplan som kvalitetsmässigt ska motsvara kraven som ställs i barnskyddslagen.
Regionförvaltningsverket konstaterar i sitt beslut att det verkar som att en klientplan gjordes upp för klagandens barn efter att regionförvaltningsverket skickat en begäran om utredning och att hen innan det varit utan en klientplan i flera år. Klientplaner gällande barn ska ses över då en period av särskilt stöd upphör. Vid tidpunkten som klagomålet gäller hade barnet haft fyra perioder av särskilt stöd och klientplanen borde ha setts över efter varje period. Det är viktigt att barnskyddet grundar sig på en aktuell plan och förverkligandet av den. Regionförvaltningsverket anser stadens förfarande vara lagstridigt och mycket oroväckande.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Datum för avgörandet 6.2.2023
diarienummer LSSAVI/13636/2022
I klagomålet fördes fram att klagande inte hade fått ett svar på den anmärkning hen gjort till samarbetsområdet.
Regionförvaltningsverket anser att samarbetsområdet hade verkat lagstridigt gällande svarandet på anmärkningen. Svaret hade inget getts utan oskäligt dröjsmål och i svaret besvarades inte alla de frågor som klaganden fört fram i sin anmärkning. Det var dock inte längre ändamålsenligt att ge administrativ styrning i ärendet för framtiden till samarbetsområdet, eftersom ansvaret för ordnandet av tjänsterna flyttats över till välfärdsområdet från och med den 1 januari 2023.
En klient som är missnöjd med det bemötande hen fått eller med kvaliteten på socialvården har rätt att framföra en anmärkning till den ansvariga personen eller ledande befattningsinnehavaren för socialvårdsenheten. Verksamhetsenheten eller den ledande tjänsteinnehavaren inom socialvården ska handlägga anmärkningen på lämpligt sätt och ge ett skriftligt svar på den inom skälig tid från det att den framställdes.
I lagstiftningen finns ingen exakt definition av skälig tid för att ge ett svar på en anmärkning. Enligt förvaltningslagen ska ärenden behandlas utan oskäligt dröjsmål. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira har i sitt styrbrev till kommuner och samkommuner ansett att en skälig svarstid är 1–4 veckor. I beslutspraxis hos riksdagens justitieombudsman har skälig svarstid i regel ansetts vara 1–2 månader. En svarstid på två månader har ansetts skälig om ärendet är synnerligen problematiskt och kräver utredningsarbete. Samarbetsområdet gav sitt svar till anmärkningen med ett dröjsmål på åtta månader. Regionförvaltningsverket var tvunget att påminna om att lämna svar genom en begäran om utredning.
Enligt regeringens proposition bör kunden alltid få ett tydligt och sakligt svar på anmärkningen. Då ska man fästa särskild uppmärksamhet vid att svaret är förståeligt ur klientens synvinkel. Regionförvaltningsverket anser att samarbetsområdet i sitt svar inte besvarade alla frågor som klagande framfört. Samarbetsområdet hänvisade i sin redogörelse till att en tät kontakt hade förts med den klagande både per telefon och epost. Regionförvaltningsverket ansåg dock att klaganden har rätt få svar på de frågor hen eventuellt ännu inte fått besvarade i den kommunikation som förts. Gällande dessa frågor skulle hen ha möjlighet att lämna en ny anmärkning till välfärdsområdet
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvård
Datum för avgörandet 24.3.2023
diarienummer LSSAVI/20568/2022
Enligt förälderns klagomål hade hen i flera års tid önskat att behovet av barnskydd skulle utredas för hens tre barn, eftersom barnets andra förälder enligt hens uppfattning allvarligt försummade barnens grundläggande behov. Enligt klaganden hade de barnskyddsanmälningar som klaganden gjort inte lett till något. Barnen hördes inte och deras hemförhållanden utreddes inte.
Enligt samkommunens redogörelse byttes klientrelationer inom barnskyddet till klientrelationer inom socialarbetet för barnfamiljer 8/2019 för den klagandes barn. Klientrelationerna inom socialarbetet för barnfamiljer avslutades för alla barns del 2021. Enligt redogörelsen har man diskuterat de frågor som den klagande lyft fram i sina barnskyddsanmälningar med barnets andra förälder och även utrett saker i skolan och skolan hade inte identifierat brister i dessa frågor. Föräldrarna hade tidvis haft olika åsikter om hur man borde ta hand om barnen och uppfostra dem. Motiveringar varför familjerådgivningens besök och den gemensamma synen på fostran och förtroendet mellan föräldrarna skulle vara mycket viktigt för barnens välbefinnande hade framförts till bägge föräldrar. I redogörelsen hade man dock noterat att barnens åsikt inte hade utretts på behörigt sätt.
Regionförvaltningsverket ansåg att samkommunen hade förfarit lagstridigt i fråga om bedömningen av servicebehovet, utredningen av barnens åsikt och klientplanerna. Från och med den 1 januari 2023 är samkommunen inte längre förpliktad att ordna barnskyddets tjänster, utan från och med den 1 januari 2023 har förpliktelsen att ordna tjänsterna överförts till välfärdsområdet. Det var alltså inte ändamålsenligt att ge samkommunen administrativ styrning för framtida behov. Den administrativa styrningen i ärendet hade varit att ge en allvarlig anmärkning.
Största delen av barnskyddsanmälningarna gällande den klagandes barn som lämnats till regionförvaltningsverket gjordes av den klagande. Även skolan, familjedagvårdaren, specialbarnträdgårdsläraren och grannen hade oroat sig i samma riktning för bristerna hos barnens mamma att tillgodose barnens grundläggande behov 2020–2022.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att barnet har rätt till vård och omsorg på ett för barnets ålder lämplig nivå. Barnets föräldrar har en primär skyldighet och rätt att sörja för sitt barns välbefinnande. Regionförvaltningsverket betonade att föräldrarna dock har rätt att vid behov få stöd av myndigheterna för att sköta sin uppgift att vårda och fostra. Myndigheten ska bedöma barnets behov av hjälp när den får kännedom om oro gällande barnets situation. Myndigheten ska sträva efter att på eget initiativ erbjuda familjen behövlig hjälp i ett tillräckligt tidigt skede och beroende på hjälpbehovet hänvisa barnet och dess familj till service enligt socialvårdslagen eller barnskyddslagen. Regionförvaltningsverket betonade att även om vårdnadshavaren har det primära ansvaret för barnets välbefinnande, har myndigheten ett parallellt ansvar med anledning av barnskyddsanmälan för att utreda barnets välbefinnande och om familjen har behov av hjälp och ansvar för att vidta tillräckliga och nödvändiga åtgärder.
Inga klientplaner hade gjorts upp för barnen medan de ännu var klienter enligt socialvårdslagen. Regionförvaltningsverket konstaterade att tjänsterna och stödåtgärderna ordnas utifrån en klientplan för familjen och barnet i den omfattning som de mål och principer som beskrivs i klientplanen förutsätter. Samkommunen hade agerat lagstridigt när den lät bli att göra upp klientplaner. Dessutom konstaterade regionförvaltningsverket i sitt beslut att när man fattar förvaltningsbeslut eller andra faktiska avgöranden som gäller barnets liv ska man fästa uppmärksamhet vid barnets egna åsikter och uppfattningar.
Lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (190/2019) 1 §, 4 §
Socialvårdslagen (1301/2014) 4 §, 5 §, 32 §, 36 §, 39 §
Barnskyddslagen (417/2007) 2 §
FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59–60/1991) artikel 12
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvård
Beslutsdatum 31.1.2023
diarienummer LSSAVI/10739/2022
I klagomålet lyftes fram att ett beslut om resekostnader och telefonkostnader som uppkommit av kontakten mellan klaganden och hens barn hade fattats en månad senare än överenskommet och först efter flera begäran. Enligt samkommunens redogörelse ersattes föräldern för kostnaderna för kontakten enligt överenskommelse.
Regionförvaltningsverket ansåg att samkommunen hade förfarit i strid med lagen vad gäller tidtabellen för utbetalningen av ekonomiskt stöd. Det var emellertid inte längre ändamålsenligt att ge administrativa styrning till samkommunen eftersom ordnandet av servicen hade överförts till välfärdsområdet från och med 1.1.2023.
Barn som vårdas utom hemmet ska tillförsäkras för barnets utveckling viktiga, fortgående och trygga mänskliga relationer. Barn har rätt att träffa sina föräldrar och hålla kontakt med dem i övrigt per telefon. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska stödja och främja kontakterna mellan barnet och föräldrarna.
Regionförvaltningsverket betonade att föräldrarnas ekonomiska situation inte får hindra umgänget med barnet. Den instans som har placerat barnet är så länge barnet är omhändertaget skyldig att främja kontakten mellan barnet och föräldrarna och vid behov stöda föräldrarna ekonomiskt. Det kan som en del av kostnaderna för vård utom hemmet innebära kostnadsansvar, till exempel ersättning till barnets föräldrar för resekostnader till platsen för vård utom hemmet. Det är den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter som bär ansvaret för barnets rätt till kontakterna.
Det framgick av klienthandlingarna att kostnadsersättningarna hade diskuterats en månad tidigare än det första beslutet fattades. Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning hade ärendet inte behandlats utan oskäligt dröjsmål på det sätt som förutsätts i förvaltningslagen. Regionförvaltningsverket betonade att förseningar av beslutet om ekonomiskt stöd de facto kan hindra kontakten mellan barnet och föräldern.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Social- och hälsovård
Datum för avgörandet 28.12.2022
diarienummer LSSAVI/19491/2021, LSSAVI/19872/2021
Klaganden framförde i sitt klagomål att hennes anhöriga hade ett magnetbälte under långa perioder i boendeserviceenheten inom äldreomsorgen utan att behovet av magnetbälte som användes som begränsningsåtgärd bedömdes. Ibruktagandet av bältet diskuterades inte heller med de anhöriga. Patienten själv var inte kapabel att ta ställning till sin vård. I klagomålet framfördes också andra påståenden som särskilt gällde den behandlande läkarens verksamhet.
Regionförvaltningsverket gav läkare X en anmärkning för lagstridig verksamhet. Anmärkningen gällde bland annat beslut om begränsningsåtgärder och beaktande av patientens och de anhörigas åsikter i anslutning till dem i synnerhet i fråga om viktiga vårdbeslut samt journalanteckningar.
Dessutom gav regionförvaltningsverket de tjänsteinnehavare som ansvarat för enhetens verksamhet en anmärkning för brister vid enheten som gällde vidtagandet av åtgärder som begränsade patientens grundläggande rättigheter.
Inom äldreomsorgen får patientens grundläggande rättigheter begränsas endast med läkarens tillstånd. Behovet av åtgärder för en enskild klient ska bedömas separat varje gång och tillräckliga anteckningar ska göras om dem i patientens journalhandlingar.
Enligt 2 § i Finlands grundlag skall all utövning av offentlig makt bygga på lag. Enligt 7 § har alla rätt till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet. Den personliga integriteten får inte kränkas godtyckligt eller utan laglig grund. Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses.
I 3 § i lagen om patientens ställning och rättigheter föreskrivs att vården av en patient ska ordnas och behandlas så att patientens människovärde inte kränks och att patientens övertygelse och integritet respekteras.
Enligt 6 § i patientlagen ska vården och behandlingen ges i samförstånd med patienten. Om patienten vägrar ta emot en viss vård eller behandling, ska den i mån av möjlighet och i samförstånd med honom eller henne ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. Om en myndig patient av någon anledning inte kan fatta beslut om sin vård, ska patientens lagliga företrädare, en nära anhörig eller någon annan närstående person höras innan ett viktigt vårdbeslut fattas för att utreda hurdan vård som bäst motsvarar patientens vilja. Om detta inte kan utredas, ska patienten vårdas på ett sätt som kan anses vara förenligt med patientens bästa.
Enligt 12 § i patientlagen ska en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården anteckna sådana uppgifter i journalhandlingar som behövs för att ordna, planera, tillhandahålla och följa upp vården och behandlingen av en patient. Enligt 11 § i förordningen om journalhandlingar ska det i patientjournalen göras anteckningar om patientens samtliga servicehändelser. Enligt 12 § i förordningen om journalhandlingar ska det av anteckningarna i journalhandlingarna i tillräcklig omfattning framgå grunderna för diagnosen, för den vård som valts och för de vårdavgöranden som fattats. Beträffande valet mellan undersöknings- och vårdmetoder som är förbundna med olika verkningar och risker ska anteckningar göras, och av dessa ska framgå på vilka grunder man beslutat sig för den valda metoden. Grunden för varje åtgärd ska anges klart i journalhandlingarna.
Regionförvaltningsverket konstaterar i sitt beslut att ändamålsenliga anteckningar om åtgärder som begränsar patientens grundläggande rättigheter ska göras i enlighet med bestämmelserna om anteckningar i journalhandlingar. Anteckningarna främjar för sin del en grundlig prövning av användningen av åtgärder som begränsar de grundläggande rättigheterna och stärker därmed principen om patientens självbestämmanderätt som utgångspunkt för vården. Regionförvaltningsverket ansåg i sitt beslut att läkarens verksamhet var klart bristfällig i fråga om anteckningarna i journalhandlingarna om användningen av magnetbälte.
Även i övrigt var läkarens agerande klandervärt i avgöranden som gällde magnetbälte. I ärendet förblev det till exempel oklart om läkaren före beslutet om åtgärden hade bedömt andra metoder för mindre ingripande för att behandla situationen samt eventuella orsaker till att patienten fallit och till ett utmanande och oroligt beteende (till exempel smärta, ångest, läkemedelsbiverkningar). Patientens självbestämmanderätt och andra grundläggande rättigheter får begränsas endast om målet inte kan uppnås med metoder som ingriper mindre i de grundläggande rättigheterna.
Valvira anser att begränsning av rörelsefriheten med magnetbälte är en mycket kraftig begränsningsåtgärd, en lättare kan vara till exempel trycktäckning eller säkerhetsväst som tillåter byte av ställning i sängen till skillnad från magnetbältet. Riksdagens justitieombudsman har i sitt avgörande också konstaterat att det inte är tillåtet att begränsa de grundläggande rättigheterna i onödan eller endast för säkerhets skull, även om det finns en godtagbar grund för begränsningen. (EOAK, dnr EOAK/4180/2020.)
Begränsning av rörligheten är ett sådant viktigt vårdbeslut som avses i 6 § i patientlagen och som ska diskuteras med patienten själv eller med de anhöriga, om patienten inte själv kan besluta om sin vård. Innan beslutet fattas ska man sträva efter att utreda patientens egen ståndpunkt till ärendet. Om patienten inte kan fatta beslut om sin vård ska hens nära anhörig eller annan närstående eller laglig företrädare höras i ärendet innan beslutet fattas. Även om patienten eller en anhörig ska få delta i vården och även om patientens eller den anhörigas åsikt ska beaktas, fattar läkaren alltid ett vårdbeslut i enlighet med 22 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. I fallet som gällde klagomålet var patienten inte själv förmögen att ta ställning till sin vård, varvid läkaren borde ha utrett patientens syn på vården via patientens anhöriga. Utifrån de handlingar som regionförvaltningsverket fått diskuterade läkaren inte användningen av magnetbälte med patientens anhöriga innan beslutet om magnetbältet fattades.
När det gäller att ordna vård eller omsorg för äldre finns det inga bestämmelser på lagnivå om begränsningsåtgärder. I justitieombudsmannens avgörandepraxis (bl.a. dnr 363/4/09) har det ansetts godtagbart att till exempel begränsande åtgärder vidtas i vården av en svårt dement patient på grund av patientens egen säkerhet. Huvudprincipen är att patientens rörelsefrihet kan begränsas endast i syfte att garantera patientens säkerhet och endast i den utsträckning som det är nödvändigt vid varje enskilt tillfälle. I vilket fall som helst är syftet med åtgärden och huruvida man använt den som en sista utväg väsentlig för att tvång och begränsning ska vara godtagbara. Om syftet med åtgärden är att garantera patientens säkerhet eller möjliggöra en vårdåtgärd och åtgärden medför större nytta än olägenhet med tanke på patientens helhetssituation, kan åtgärden anses vara godtagbar. Om avsikten däremot är att ersätta otillräcklig personal eller om åtgärden som helhet medför mer skada än nytta, kan den inte godkännas.
Utifrån de skriftliga utredningar och förklaringar som lämnats till regionförvaltningsverket samt klient- och patientanteckningarna för patienten i fråga kunde man inte i sin helhet säkerställa att det var nödvändigt att använda magnetbälte.
Enligt patientanteckningarna har magnetbältet lagts på patienten på kvällarna cirka kl. 19.30 eller kl. 20.00 och tagits bort på morgonen cirka kl. 7.30 eller kl. 8. Regionförvaltningsverket ansåg detta vara en anmärkningsvärt lång oavbruten tid, även om man enligt utredningarna har tagit bort magnetbältet på natten till exempel under toalettbesök. Magnetbältet hölls cirka 12 timmar åt gången på patienten. Dessutom användes den på patienten varje natt under flera månader. Det är fråga om ett betydande ingrepp i individens självbestämmanderätt och grundläggande rättigheter. I 7 § i grundlagen tryggas vars och ens rätt till personlig frihet och integritet. Därför ska man i fråga om begränsningsåtgärderna iaktta särskild noggrannhet i verksamheten och det ska alltid finnas grunder för varje användning av begränsningsåtgärden.
Enligt Valviras anvisning av den 27 januari 2020 ska ett specificerat beslut fattas om användning av säkerhetsredskap som begränsar rörligheten. Den vårdande läkaren ansvarar för vårdbesluten och vid bedömningen är det skäl att använda sakkunskap hos vårdare om patientens och vårdplatsens förhållanden och vårdarbete. Läkaren bedömer när användningen av säkerhetsredskap kan avslutas eller ger vårdpersonalen anvisningar i detta ärende. Det väsentliga är att säkerhetsredskap används endast så länge som det behövs. Behovet av att fortsätta använda säkerhetsredskapet ska bedömas ofta. När läkaren fattat beslut om begränsning av rörligheten kan yrkesutbildade personer inom vårdarbetet besluta om användningen av begränsningar. Även om det finns tillstånd att använda begränsningsåtgärden ska användningsbehovet övervägas för varje gång det används. Alla gånger som redskap som begränsar rörligheten används ska antecknas i journalhandlingarna.
Beträffande anteckningarna i handlingarna om begränsningsåtgärderna var vårdpersonalens verksamhet bristfällig vid enheten i fråga. Eftersom det i fråga om magnetbälte är fråga om begränsande åtgärder, ingrepp i personens grundläggande rättigheter, har anteckningarna en större betydelse än normalt. Enligt 4 § i lagen om klienthandlingar ska i klientuppgifterna antecknas sådana uppgifter som är nödvändiga och tillräckliga med tanke på ordnandet, planeringen, lämnandet, uppföljningen och övervakningen av socialvården.
Dessutom konstaterar regionförvaltningsverket att även om läkaren ger tillstånd att använda begränsningsåtgärden ska användningen av den bedömas på nytt varje gång den används. Förutom läkaren ansvarar alltså även vårdpersonalen för att begränsningsåtgärden genomförs på behörigt sätt. Av de handlingar som lämnats in till regionförvaltningsverket framgick inte att behovet av begränsningsåtgärder (magnetbälte) hade bedömts från fall till fall. Magnetbältet hade systematiskt placerats på kunden varje kväll i flera månader. Regionförvaltningsverket anser det vara särskilt klandervärt att man gällande patienten också använde sådana begränsningsåtgärder (höjning av sängkanterna) som inte hade tillstånd av läkare.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Datum för avgörandet 30.9.2022
diarienummer LSSAVI/13458/2022
Klagande X hade svenska som sitt modersmål och bodde med sitt barn i en enspråkigt finsk kommun. Kommunens socialväsende började förbereda omhändertagande av barnet. Klaganden hade tidigare uträttat ärenden inom socialservicen på finska, men i samband med beredningen av omhändertagandet framförde klaganden att hen ville uträtta ärenden på svenska. Till hörandet om omhändertagandet ordnades tolkning och beslutet om omhändertagande skickades till klaganden på finska. Klaganden fick dessutom muntlig handledning i att anföra besvär per telefon.
En svenskspråkig översättning av beslutet färdigställdes fem veckor efter att klaganden bevisligen hade fått del av det finskspråkiga beslutet. Besvärstiden i ärendet som gällde omhändertagandet hade löpt ut när översättningen blev klar. Enligt utredningarna berodde fördröjningen på praxisen hos den tjänsteleverantör som kommunen använde samt personalens frånvaron. Ärendet handlade om hur snabbt en enspråkig kommun ska tillhandahålla en översättning av ett beslut med en begränsad besvärstid.
Regionförvaltningsverket fäste kommunens uppmärksamhet vid kraven i språklagen om att tillhandahålla en översättning till en part utan ogrundat dröjsmål. Informationssystem som myndigheten använder och övrig praxis får inte hindra att socialvårdsklientens språkliga rättigheter tillgodoses.
I 10 § i språklagen anges det att enspråkiga kommunala myndigheter använder kommunens språk om inte myndigheten på begäran beslutar annorlunda eller något annat föreskrivs på något annat ställe i lag. Var och en har dock rätt att använda sitt eget språk och bli hörd på sitt eget språk i ärenden som anhängiggörs av en myndighet, som direkt riktas mot de grundläggande rättigheterna av parten eller någon som står under dennes vårdnad.
Enligt 19 § i språklagen skrivs domar, beslut och andra handlingar på ärendets handläggningsspråk. Beslut och domar ska ges endast på ett språk. Enligt 20 § 3 mom. i språklagen ska en enspråkig kommunal myndighet på begäran ge parten en avgiftsfri officiell översättning av en expedition i ärenden som väcks av myndigheten och som direkt gäller grundläggande rättigheter för parten eller någon som är i partens vård eller som gäller en skyldighet som myndigheten ålägger honom eller henne. Således hade kommunen i detta fall en skyldighet att tillhandahålla en avgiftsfri översättning av beslutet om omhändertagande.
I språklagen definieras inte inom vilken tid översättningen ska ges. I lagens förarbeten konstateras dock att översättningen ska ges så snart som möjligt och i vilket fall som helst inom en sådan tid att partens rättsskydd inte äventyras. Enligt regeringens proposition om lagen ska särskild uppmärksamhet fästas vid att partens lagenliga besvärsrätt inte äventyras av att beslutet eller domen måste översättas. Även i fråga om översättningens omfattning konstateras i förarbetena att minimikravet alltid är att rättsskyddet garanteras så att översättningen ger en tillräcklig grund för att anföra besvär eller använda något annat rättsmedel. (RP 92/2002 rd, s. 87)
Enligt 90 § i barnskyddslagen ska besvär i ett ärende som gäller omhändertagande anföras hos förvaltningsdomstolen inom 30 dagar från delfåendet av beslutet, så översättningen blev klar först efter att besvärstiden gått ut. Informationssystemets egenskaper och personalens frånvaron är inte godtagbara orsaker till att översättningen fördröjdes. Kommunen borde i regel ha tillhandahållit en översättning av beslutet inom besvärstiden, även om klaganden också hade fått muntliga anvisningar om hur man anför besvär. Vid bedömningen av ärendet hade det ingen betydelse att klaganden tidigare hade uträttat ärenden hos socialservicen på finska.
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 13.9.2022
diarienummer ESAVI/24161/2021
Klienten hade som specialomsorger om utvecklingsstörda beviljats tillfällig vård och hens närståendevårdare hade rätt till tre lediga dygn per månad. Sedan 2019 hade det funnits långvariga brister i ordnandet av klientens tillfälliga vård under närståendevårdarens ledigheter. Enligt handlingarna kunde inte den tillfälliga vården och närståendevårdarens ledighet ordnas under sommaren 2021. Klientens behov av tillfällig vård och vårdplats utreddes både inom funktionshinderservicen och inom barnskyddet. Enligt handlingarna hade klaganden själv sökt lämpliga vårdplatser för sitt barn och föreslagit sådana för funktionshinderservicen. Familjens klientrelation till barnskyddet berodde på att funktionshinderservicen inte kunde ordna den beviljade tillfälliga vården.
Enligt samkommunens utredningar hade servicen inte ordnats bl.a. på grund av serviceproducenternas personalsituation.
Regionförvaltningsverket fäste samkommunens uppmärksamhet vid dess skyldighet att ordna och tillhandahålla de tjänster som beviljats i enlighet med beslutet och bedömningen av servicebehovet.
Regionförvaltningsverket hade redan tidigare fattat ett beslut i ärendet där samkommunen hade getts en anmärkning, eftersom rätten till ledighet enligt stöd för närståendevård inte hade förverkligats. Regionförvaltningsverket hade också fäst samkommunens uppmärksamhet vid att utifrån bedömningen av servicebehovet hade servicen inte till alla delar ordnats enligt klientens bästa.
Situationen hade ändå fortsatt. Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att samkommunen redan länge känt till att klienten är svårskött. Regionförvaltningsverket ansåg att man vid tillhandahållandet av den tillfälliga vården inte använt alla tillgängliga medel
och inte heller i tillräcklig grad utrett olika alternativa sätt att ordna vården. Regionförvaltningsverket påminde samkommunen om att samkommunen i sista hand ansvarar för att tjänsterna tillhandahålls. Om det inte finns några lämpliga utomstående serviceproducenter kan samkommunen producera servicen som egen verksamhet.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Datum för avgörandet 08.11.2022
diarienummer LSSAVI/1181/2022
Enligt klagomålet hade mötet mellan den klagandes systers barn och den klagande ställts in den 3 december 2021. Enligt klaganden hade klaganden begärt ett skriftligt beslut i ärendet, men socialarbetaren och den ledande socialarbetaren hade vägrat att skicka beslutet till klaganden.
Enligt stadens utredning begränsades kontakterna genom ett beslut som fattades den 3 december 2021 gällande flera parter. Klaganden fick information om beslutet muntligen per telefon och motiveringar till den del de kunde delges klaganden.
Beslut i ärendet
Regionförvaltningsverket uppmärksammade stadens barnskydd vid att beslutet om begränsning av kontakterna ska delges alla parter skriftligen och parterna ska höras i enlighet med förvaltningslagen.
Rätten för ett barn i vård utom hemmet att hålla kontakt med närstående personer får begränsas under de förutsättningar som anges i barnskyddslagen. Kontakterna kan begränsas endast i den utsträckning som det i varje enskilt fall är nödvändigt för att uppnå det lagstadgade syftet. Enligt barnskyddslagen ska ett beslut om begränsning av kontakterna fattas för viss tid. I beslutet ska nämnas orsaken till begränsningen, de personer som begränsningen gäller, hurdan kontakt begränsningen gäller och i vilken omfattning begränsningen genomförs.
Regionförvaltningsverket lyfte i sitt beslut fram att förverkligandet av syftet med omhändertagandet leder till att kontakten mellan barnet och barnets närstående inte kan vara helt obegränsad. Barn har rätt till kontakter. Man bör sträva efter att genomföra mötena på det sätt som barnet önskar och föreslår. Som en person som står barnet nära kan betraktas vilken som helst person som barnet anser vara närstående. Barnet hade utsett sin moster till en närstående person.
Regionförvaltningsverket ansåg att man inom barnskyddet inte hade förfarit i enlighet med förvaltningslagen. Den klagande borde ha delgetts ett skriftligt beslut om begränsning av kontakterna. Beslutet kan ges muntligen, om det är nödvändigt på grund av att ärendet är brådskande. I detta fall ska beslutet också ges utan dröjsmål i skriftlig form jämte anvisningar för sökande av ändring. Regionförvaltningsverket ansåg att den klagandes rättsskydd inte tillgodosågs, eftersom den klagande inte fick ett skriftligt beslut om begränsning av kontakterna, som han eller hon om han eller hon så önskade hade kunnat överklaga hos förvaltningsdomstolen och låta förvaltningsdomstolen pröva om det fanns förutsättningar för begränsning av kontakterna enligt barnskyddslagen.
Innan ett ärende avgörs ska en part ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. Information om hörandet ska ges i enlighet med förvaltningslagen. Klaganden hade hörts men inte i enlighet med förvaltningslagen. Ett ärende får avgöras utan att en part hörs bland annat om hörandet kan äventyra syftet med beslutet. Den klagandes rättsskydd hade inte heller tillgodosetts i fråga om att han eller hon om han eller hon så önskar skulle ha kunnat föra ärendet till förvaltningsdomstolen för prövning om det fanns förutsättningar enligt förvaltningslagen för att låta bli att höra klaganden.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvård
Beslutsdatum 02.11.2022
diarienummer LSSAVI/5966/2022
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland hade 27.10.2021 överfört klagandens skrivelse att behandlas som anmärkning till staden. Klaganden kontaktade senare regionförvaltningsverket och berättade att hens ärende inte har behandlats som anmärkning. Regionförvaltningsverket frågade 30.3.2022 per telefon av staden om behandlingen av anmärkningen. Svaret på anmärkningen sändes till regionförvaltningsverket samma dag. Regionförvaltningsverket sände dessutom en begäran om utredning till staden där regionförvaltningsverket bad staden ta ställning till varför svaret på anmärkningen hade fördröjts och om kunden hade informerats om fördröjningen.
Enligt stadens utredning var arbetssituationen överbelastad och ett svar på anmärkningen hade skrivits omedelbart efter att regionförvaltningsverket hade kontaktat.
Regionförvaltningsverket gav en anmärkning till stadens barnfamiljetjänster på grund av en betydande fördröjning i att svara på en anmärkning.
En klient som är missnöjd med kvaliteten på den socialvård som hen har fått eller med bemötandet i samband med vården har rätt att göra en anmärkning till den ledande tjänsteinnehavare inom socialvården. Den ledande tjänsteinnehavaren ska diarieföra anmärkningen och behandla den på behörigt sätt samt besvara den skriftligen inom skälig tid från det att den framställdes. I lagstiftningen finns ingen exakt definition av skälig tid för att ge ett svar på en anmärkning. Enligt 23 § i förvaltningslagen ska förvaltningsärenden behandlas utan oskäligt dröjsmål.
Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira har i sitt styrbrev till kommuner och samkommuner 2010 ansett att en skälig svarstid för anmärkning är 1–4 veckor. I beslutspraxis hos riksdagens justitieombudsman har skälig svarstid ansetts vara 1–2 månader. Svarstiden på två månader har ansetts skälig om ärendet är synnerligen problematiskt och kräver utredningsarbete.
Enligt regionförvaltningsverkets beslut är en överbelastad arbetssituation inte en godtagbar orsak till dröjsmålet. I stadens utredning hade det inte framförts några omständigheter som visar att ett svar på anmärkningen skulle krävt särskilt utredningsarbete eller annars varit problematiskt. Kommunerna ska själva övervaka den skäliga svarstiden för anmärkningar som de behandlar, därför var det ingen förmildrande omständighet att staden agerade omedelbart efter att regionförvaltningsverket kontaktat i ärendet. Ärendet omfattas av kommunernas egenkontroll.
Regionförvaltningsverket ansåg det vara oskäligt att behandlingen av en anmärkning tog fem månader. Regionförvaltningsverket betonade i sitt beslut att anmärkningar ska besvaras inom skälig tid.
Centrala lagar
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvård
Beslutsdatum 26.9.2022
diarienummer LSSAVI/13042/2021
I klagomålet framfördes att eftervården av ett minderårigt barn som bor ensam på klagandens studieort hade varit otillräcklig och att ansvaret för barnets välfärd hade överförts till föräldrarna.
Enligt stadens utredning hade eftervård givits, men klientplanen för eftervården hade utarbetats först ett år efter det att eftervården inleddes. Enligt staden hade föräldrarna det primära ansvaret för barnets välfärd.
Regionförvaltningsverket gav en anmärkning till stadens social- och hälsovårdsväsende om försummelse att utarbeta en eftervårdsplan.
Eftervården ska grunda sig på en klientplan som gjorts upp för den unga personen enligt barnskyddslagen. I klientplanen antecknas syftet och målen med eftervården och ordnandet av särskilt stöd och särskild hjälp för den unga personen och hens vårdnadshavare. Klientplanen ska ses över vid behov, dock minst en gång om året. Riksdagens biträdande justitieombudsman har också i sitt avgörande 4.2.2021 EOAK/7518/2020 ansett att försummelsen att utarbeta en eftervårdsplan är allvarlig och att det äventyrar klagandens rätt till eftervård.
Regionförvaltningsverket betonade i sitt beslut att bedömningen och planeringen av det individuella behovet av eftervård ska inledas i god tid under vården utom hemmet redan innan eftervården inleds. Utgående från planen fattas separata beslut om varje tjänst och stödåtgärd. I klagomålet framfördes att den unga personens behov hade förändrats flera gånger under det första eftervårdsåret på grund av två flyttar och byte av studieplats. Klientplanen borde ha justerats då de här förändringarna i livssituationen skedde.
Regionförvaltningsverket framförde i sitt beslut att även om vårdnadshavaren har det primära ansvaret för barnets välfärd har kommunen en parallell eftervårdsskyldighet i fråga om barn som får eftervård.
Centrala lagar
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 29.9.2022
diarienummer ISAVI/6038/2020
I en enhet för heldygnsomsorg hade en klient med intellektuell funktionsnedsättning två gånger inom en kort period blivit klöst av en annan klient på ett sådant sätt att hen fick skador som krävde vård. Skadorna skedde i servicehemmets vardagsrum under tider då klienterna inte direkt övervakades av personalen.
Regionförvaltningsverket ansåg att samkommunen hade försummat skyldigheten att upprätthålla och främja välbefinnandet, hälsan och tryggheten hos en person som ges specialomsorger. Regionförvaltningsverket ansåg dessutom att klienten inte hade fått socialvård av god kvalitet. Samkommunen meddelades en anmärkning för framtiden.
Rätten till fysisk integritet är en grundläggande rättighet. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning poängteras att en sådan persons rätt till integritet ska uppfyllas likvärdigt med andra.
Enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda ska välbefinnandet, hälsan och tryggheten hos en person som ges specialomsorger upprätthållas och främjas.
Enligt lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården har en klient rätt till socialvård av god kvalitet.
I beslutet ansåg regionförvaltningsverket det vara nödvändigt att ett servicehem med hjälp av tillräcklig, kompetent och yrkeskunnig personal tryggar klienternas säkerhet och integritet på det sätt som förutsätts i lagen i alla situationer. Regionförvaltningsverket tog i bedömningen i beaktande att klienten var mycket beroende av den omsorg och hjälp som servicehemmets personal ger och att personen hade nedsatt förmåga att försvara sina rättigheter.
Regionförvaltningsverket ansåg att klienternas säkerhet och integritet i sista hand kan säkerställas enbart på det sättet att servicehemmet med hänsyn till klienternas särskilda behov och den vård de behöver har tillräcklig mängd yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, socialvården och övrig personal i alla arbetsskiften.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvård
Beslutsdatum 24.8.2022
diarienummer ISAVI/8017/2021
Enligt klagomålet var barnatillsyningsmannen dåligt anträffbar och återkom ofta inte när klaganden hade begärt att bli kontaktad. Klaganden visste inte hur ärendet framskred. Enligt klaganden blev han inte i tid informerad av barnatillsyningsmannen om att det tidigare upprättade avtalet gäller och att barnatillsyningsmannen inte kan påverka saken.
I sin redogörelse konstaterar socialdirektören som skötte arbetet som barnatillsyningsman att vårdnads-, boende-, umgänges- och underhållsavtalen om klagandens barn inte kunde fastställas tidigare eftersom föräldrarna inte varit eniga om avtalens innehåll. När tvisten om barnens boende blev långvarig instruerades klaganden flera gånger att hos tingsrätten ansöka om beslut om vårdnaden om barnen, barnens boende, umgängesrätten och underhållet, men klaganden var inte villig att göra detta. Däremot krävde klaganden upprepade gånger att barnatillsyningsmannen skulle upprätta avtalen på det sätt som klaganden föreslog med hänvisning till det han berättat om mammans alkoholanvändning.
Regionförvaltningsverket anser att socialdirektören i sin uppgift som barnatillsyningsman agerade inom ramen för sin befogenhet, redogjorde i enlighet med klientlagen för vilka åtgärdsalternativ som fanns och dröjde inte med sådant som gällde fastställande av avtal efter att föräldrarna nådde en överenskommelse.
Regionförvaltningsverket anser att det i ärendet blivit klarlagt att tillgången till barnatillsyningsmannens tjänster fördröjdes i klagandens ärende. Regionförvaltningsverket tog därför upp ärendet till behandling som ett tillsynsärende för att utreda om kommunen ordnat barnatillsyningsmannens tjänster på ett lagenligt sätt. Regionförvaltningsverket anser att det hör till kommunens organiseringsansvar att se till att de tjänsteinnehavare och anställda som ansvarar för kommunens uppgifter även har faktiska möjligheter att klara av sina arbetsuppgifter.
Enligt socialvårdsförordningen ska socialnämnden sköta om att föräldrarna vid behov får handledning och hjälp vid ingående av skriftliga avtal om vårdnaden av barn och om umgängesrätten samt om underhåll till barnet.
Enligt klientlagen ska socialvårdspersonalen för klienten utreda hans eller hennes rättigheter och skyldigheter samt olika alternativ och deras verkningar liksom också andra omständigheter som är av betydelse för klientens sak.
Regionförvaltningsverket konstaterar att det finns två sätt att besluta om vårdnaden om barnet, barnets boende, umgängesrätten och underhållet:
Barnatillsyningsmannen kan endast diskutera med föräldrarna om innehållet i dessa avtal. Tjänsteinnehavare som är underställda socialnämnden kan endast fastställa ett sådant avtal som båda föräldrarna är överens om. När avtalet fastställs ska man även beakta barnets bästa och hens önskemål.
Barnatillsyningsmannen kan inte fatta beslut om innehållet i avtalet för föräldrarnas räkning. Hen kan inte heller kräva att ena föräldern ska gå med på den andra partens krav. Även om barnatillsyningsmannen har mycket information om familjen och en egen uppfattning om hur det vore bäst att ordna med vårdnaden om barnet och umgängesrätten kan hen inte besluta om saken. Om ärendet är tvistigt ska parterna hänvisas till tingsrätten.
Av anteckningarna i klienthandlingarna om klagandens dotter framgår det att barnatillsyningsmannen hade gett anvisningar om att parterna ska komma överens om behandlingen av vårdnadsärendet eller att klaganden, om han så önskar, kan föra saken till tingsrätten. I fråga om detta föranleder ärendet därmed inte några åtgärder av regionförvaltningsverket.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvård
Beslutsdatum 03.5.2022
diarienummer LAAVI/1574/2021
Klaganden klagade hos regionförvaltningsverket över kommunens förfarande i fråga om ansökan om handikappservice. Klaganden hade ansökt om ändringsarbeten i bostaden och personlig assistans hos kommunens socialväsende.
Enligt klaganden tog behandlingen av ansökan över ett halvt år i kommunens socialväsende. Dessutom ansåg klaganden att innehållet i beslutet om ändringsarbeten i bostaden skilde sig från det som man muntligen kommit överens om vid hembesöket. Klaganden var missnöjd med socialhandledarens agerande i ärendet och berättade att hen inte hade fått tillräcklig vägledning i ansökningsprocessen och att det räckt länge att få svar.
Regionförvaltningsverket ansåg att nämnden hade försummat tilldelning av tillräckliga resurser för socialvården. Dessutom hade nämnden inte sett till att serviceprocesserna sköttes på behörigt sätt. Regionförvaltningsverket gav den kommunala nämnden en anmärkning med tanke på den fortsatta verksamheten.
Utgående från utredningarna kunde regionförvaltningsverket inte konstatera att socialhandledaren handlat på ett lagstridigt eller annars klandervärt sätt i ärendet.
Enligt den utredning som regionförvaltningsverket fått tog behandlingen av klagandens ansökan om handikappservice över sex månader i kommunens socialväsende. Klaganden fick tidigare ett beslut om personlig assistans, men även då överskreds den utsatta tiden på tre månader. Kommunen motiverade att behandlingen av ansökan försenades på grund av coronabegränsningar, en anställds insjuknande och sektorernas olika bedömningar av hur brådskande ärendet var. Coronaviruspandemin hade också försvårat till exempel ordnandet av hembesök våren 2021. För att socialväsendet skulle kunna besluta om ändringsarbeten i bostaden behövdes också en granskning av kommunens tekniska väsende och en kostnadskalkyl. De här försenades dock på grund av tidtabellerna för det tekniska väsendet. Socialväsendet fattade beslut om ändringsarbeten i bostaden genast efter att ha fått kostnadskalkylen av tekniska väsendet.
Regionförvaltningsverket konstaterade att enligt lagen ska ett ärende som gäller handikappservice behandlas utan oskäligt dröjsmål, dvs. i regel inom tre månader. Enligt handikappservicelagen 3 a § 3 mom. kan den för beslutsfattande utsatta tiden på tre månader undantagsvis överskridas endast om utredningen av ärendet av särskilda skäl kräver en längre behandlingstid. Kommunen är skyldig att se till att det finns tillräckliga resurser för socialvården. Enligt tillsynsmyndigheternas etablerade tolkning kan kommunen inte försumma behandlingen av en ansökan inom den utsatta tiden som anges i lagen, även om den inte har tillräckliga resurser till exempel på grund av plötslig frånvaro. Att kommunens interna administrativa processer inte fungerar är ingen godtagbar orsak till att behandlingstiderna för ansökningarna förlängs.
De riksomfattande och regionala rekommendationerna gällande coronaviruspandemin våren 2021 har kunnat medföra utmaningar för kommunernas social- och hälsovårdstjänster. Kommunen ska ändå även under svåra samhällssituationer sträva efter att behandla klienternas ansökningar inom de lagstadgade utsatta tiderna. I den klagandes situation borde kommunen ha utrett om ett utvärderingsbesök är möjligt att göra till exempel på distans.
Utgående från den utredning som fåtts fann regionförvaltningsverket inget klandervärt eller lagstridigt förfarande i socialhandledarens verksamhet. Regionförvaltningsverket ansåg att dröjsmålet i behandlingen av klagandens ansökan inte berodde på en enskild tjänsteinnehavares försummelse. Det handlade om otillräckliga resurser för behandlingen av handikappserviceansökan och om att de administrativa processerna inte fungerade. Kommunens verksamhet ska ordnas så att kunden på behörigt sätt får förvaltningstjänster och att myndigheten kan utföra sina uppgifter på ett resultatrikt sätt.
Lagar och förordningar:
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvård
Beslutsdatum 3.5.2022
diarienummer LSSAVI/7253/2021
Klagande X framförde i sitt klagomål att handläggningstiden för ansökningar om förebyggande och kompletterande utkomststöd i kommun Y var oskäligt lång. Vid utredningen av ärendet framgick det att det inte var möjligt att ansöka om utkomststöd elektroniskt i kommun Y.
Regionförvaltningsverket gav kommunen Y en anmärkning om lagstridig verksamhet i samband med elektronisk ärendehantering gällande ansökan om förebyggande och kompletterande utkomststöd.
Enligt 5 § 1 i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster ska kommunen ge alla en möjlighet att med hjälp av digitala tjänster eller andra elektroniska dataöverföringsmetoder sända elektroniska meddelanden och handlingar som hänför sig till deras behov att uträtta ärenden.
Av den utredning som kommunen Y lämnat till regionförvaltningsverket framgick att kommunen Y inte alls erbjöd möjlighet att ansöka om förebyggande eller kompletterande utkomststöd elektroniskt.
Med stöd av 5 § 1 i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster ska kommunen ge alla en möjlighet att med hjälp av digitala tjänster eller andra elektroniska dataöverföringsmetoder sända elektroniska meddelanden och handlingar som hänför sig till deras behov att uträtta ärenden. I regeringens proposition till lagförslag (RP 60/2018 rd, s. 66) används inledande av ärende som exempel på sådan kommunikation som ska vara tillgänglig elektroniskt. I regeringens proposition konstateras följande: ”Den föreslagna bestämmelsen förpliktar i praktiken myndigheterna att ordna uträttandet av ärenden så att förvaltningens kunder i alla situationer ska ha möjlighet att lämna in sina elektroniska handlingar eller andra elektroniska meddelanden om sitt ärende till myndigheten i elektronisk form, om inte något annat föreskrivs i någon annan lag. Myndigheten kan således avvika från sin skyldighet endast när det i en bestämmelse på lagnivå föreskrivs något annat om sättet att lämna in handlingen.”
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvård
Beslutsdatum 05.3.2022
diarienummer LAAVI/1574/2021
Klaganden klagade hos regionförvaltningsverket över behandlingen i kommunens nämnd av en omprövningsbegäran av ett beslut gällande handikappservice. Enligt klaganden hade kommunens behandling av begäran om omprövning räckt alltför länge.
Enligt klaganden hade hen lämnat in sin omprövningsbegäran till kommunens registratorskontor 21.6.2021 och kommunens nämnd hade inte ännu behandlat ärendet då hen lämnade in ett klagomål till regionförvaltningsverket 28.10.2021. Behandlingen av omprövningsbegäran hade först fördröjts på grund av att kommunens ärendehanteringssystem förnyats, varvid man inte hade märkt att begäran om omprövning skulle beredas inför nämndens möte 21.7.2021. Därefter hade omprövningsbegäran funnits på föredragningslistan för nämndens möte 7.10.2021, men den bordlades när den föredragande stf. välfärdsdirektören förklarade sig jävig att behandla ärendet under mötet.
Regionförvaltningsverket ansåg att kommunens välfärdsnämnd hade försummat tillräckliga resurser och ändamålsenliga serviceprocesser varpå den som vände sig till förvaltningen inte fick ändamålsenlig service och att myndigheten inte kunde sköta sin uppgift med gott resultat. Regionförvaltningsverket gav med anledning av de här försummelserna en anmärkning till kommunens välfärdsnämnd med tanke på den fortsatta verksamheten.
Regionförvaltningsverket uppmärksamgjorde också välfärdsnämnden med tanke på framtiden att det enligt förvaltningslagen i ett organ med många medlemmar är organet självt som beslutar om jäv för föredraganden. Dessutom informerade regionförvaltningsverket välfärdsnämnden om sin uppfattning om jävsgrunderna i det här fallet.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt avgörande att behandlingen av ett förvaltningsärende utan dröjsmål är en av de centrala principerna för god förvaltning. Var och en har rätt att få sin sak behandlad på behörigt sätt och utan oskäligt dröjsmål också med stöd av grundlagen. Om behandlingen av en begäran om omprövning bestäms också i förvaltningslagen 49 § att den alltid ska behandlas skyndsamt. Ju större betydelse ärendet har för parten, desto större uppmärksamhet ska fästas vid att behandlingen av ärendet inte i något skede onödigt drar ut på tiden. I tillsynspraxisen är det vedertaget att orsaker som beror på datasystem eller tillfällig frånvaro av personal inte är godtagbara grunder för försummelse av kommunens lagstadgade uppgifter och principerna för god förvaltning. Kommunen ska ordna sin dokumentförvaltning och sina administrativa processer så att den som uträttar ärenden inom förvaltningen får behörig service och att myndigheten kan sköta sin uppgift med gott resultat.
Till den del begäran om omprövning inte behandlades vid nämndens möte efter föredragandens jäv hänvisade regionförvaltningsverket till de jävsgrunder för tjänstemän som anges i 28 § i förvaltningslagen och till 29 § 2 mom. i förvaltningslagen, enligt vilket organet beslutar om jäv för föredragande i organ med många medlemmar, inte föredraganden själv.
Regionförvaltningsverket konstaterade att nämnder inom kommunalförvaltningen fattar beslut utgående från föredragning. Organets föredragande, till exempel välfärdsdirektören i välfärdsnämnden, svarar för beredningen av de ärenden som behandlas, utarbetar beslutsförslag och är föredragande vid nämndens möte. Föredraganden ansvarar i sista hand för att det ärende som hen presenterar är korrekt, för att sak- och rättsfrågorna utreds tillräckligt och för att innehållet är lagenligt. Föredraganden har ansvar för vilka beslut som fattas utgående från hens föredragning. Ett ärende som gäller föredragandens jäv borde ha behandlats och avgjorts genom beslut av välfärdsnämnden i enlighet med bestämmelserna i lagen. I stället hade den föredragande stf. välfärdsdirektören enligt sin utredning till regionförvaltningsverket förklarat sig själv jävig i behandlingen av ärendet under mötet. Som motivering berättade stf. välfärdsdirektören att hen svarat på klagandens e-postförfrågan i ärendet innan ärendet inleddes.
Jävsgrunden ska vara objektivt verifierbar. Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning var föredraganden inte jävig att sköta sitt uppdrag trots att hen på förhand hade fört en e-postdiskussion med den som framställt begäran om omprövning. Dessutom beslutar organ med många medlemmar om jäv för föredragande, inte föredraganden själv. Förfarandet i nämnden har således också till den här delen varit felaktigt. Om föredraganden hade varit jävig borde det ha konstaterats redan i samband med beredningen av ärendet och hen borde ha avstått från att behandla ärendet helt och hållet.
Regionförvaltningsverket konstaterade att jävsgrunden ska vara objektivt verifierbar. Den e-postdiskussion som fördes med klaganden i ärendet och som innehöll en allmän tolkning av lagen var enligt regionförvaltningsverkets uppfattning inte en sådan stark åsiktsyttring som med fog skulle ha gett anledning att betvivla stf. välfärdsdirektörens opartiskhet vid behandlingen av ärendet.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 19.4.2022
1708/2020
En nära anhörig till A lämnade in ett klagomål till regionförvaltningsverket angående stadens beslutsförfarande beträffande färdtjänst för en person med svår funktionsnedsättning. A var en person med svår funktionsnedsättning som hade beviljats färdtjänst enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp och till den hörande rätt till bekant taxi. Stadens vård- och omsorgsnämnd ändrade med ett allmänt beslut på sättet som färdtjänsten tillhandahölls, varefter A:s rätt till bekant taxi upphörde med ett tjänsteinnehavarbeslut. A hördes inte och hens individuella servicebehov bedömdes inte heller då beslutet om att häva rätten till bekant taxi fattades. Enligt stadens tolkning handlade det om att på individnivå verkställa beslutet om hur färdtjänsten tillhandahölls. Enligt staden var tanken att beslutet inte skulle skada person A utan att rätten till bekant taxi skulle ersättas av ett nytt förfarande där man skulle göra upp en klientprofil för varje klient utgående från de individuella behoven av färdtjänst.
Regionförvaltningsverket ansåg att staden agerat i strid med förvaltningslagen genom att upphäva A:s rätt till bekant taxi utan att A och/eller hens företrädare getts tillfälle att säga sin åsikt i ärendet och ge sin förklaring gällande sådana krav och utredningar som kan påverka beslutet i ärendet. Regionförvaltningsverket ansåg också att staden inte i tillräcklig utsträckning beaktat klientens individuella behov av hjälp då färdtjänsten organiserades.
Enligt 6 § i förvaltningslagen ska myndigheternas åtgärder vara opartiska och stå i rätt proportion till syftet och de ska skydda de förväntningar som är berättigade enligt rättsordningen. Enligt 34 § i förvaltningslagen ska parten innan ärendet avgörs ges tillfälle att säga sin åsikt i ärendet och ge sin förklaring gällande sådana krav och utredningar som kan påverka beslutet i ärendet.
Regionförvaltningsverket ansåg att även om motiveringarna och bakgrunden till beslutet låg i det allmänna beslut som vård- och omsorgsnämnden fattat om organiseringen av färdtjänsten, så var det i tjänsteinnehavarbeslutet om A ändå frågan om ett individuellt beslut om socialvård där organiserandet av färdtjänsten hade ändrats till det sämre för A.
Enligt regionförvaltningsverket hade A och hens närstående utgående från principen om skydd för berättigade förväntningar haft rätt att lita på att beslutet om färdtjänsten var beständigt, bland annat utgående från A:s hälsotillstånd och det långvariga kontinuerliga behovet av hjälp. Därför borde staden ha hört A och/eller hens företrädare innan beslutet om beviljad färdtjänst ändrades till skada för klienten.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Norra Finland
Socialvården
Datum för avgörandet 20.08.2021
Diarienummer PSAVI/4747/2021
Socialarbetaren inledde en klientrelation inom barnskyddet med fem barn i februari 2020 på basis av en bedömning av moderns servicebehov enligt socialvårdslagen. I sammandraget av bedömningen av servicebehovet ingår endast moderns syn på hennes egen situation. Socialarbetaren har inte informerat barnen om bedömningen av deras servicebehov och det 15-åriga barnet har inte getts möjlighet att under bedömningen av servicebehovet framföra sin egen åsikt om inledandet av klientrelationen inom barnskyddet.
Enligt socialarbetaren kunde klientplanerna inte göras upp på grund av inställda hembesök under tiden 2/2020–3/2021. Enligt klienthandlingarna gjorde socialarbetaren år 2020 fyra hembesök, våren 2021 gjordes fyra hembesök och två nätverksmöten ordnades.
Som stödåtgärd inom barnskyddets öppenvård ordnades intensifierat familjearbete i hemmet under tiden 2/2020–4/2021 utan att beslut hade fattats på det sätt som lagstiftningen förutsätter. Ett beslut om familjearbete enligt socialvårdslagen hade fattats för tiden 1/2020–5/2020. Familjens ärende hade behandlats vid det systemiska teamets möte, men responsen från mötet och den familjepresentation som gavs där hade inte diskuterats med familjen. Det 13-åriga barnet hade ett möte med sin stödperson en gång i veckan mellan 11/2020–1/2021.
Som stödåtgärd inom öppenvården placerades familjens 13-åriga barn i januari 2021 och familjens 15-åriga barn i april 2021. I besluten om placering inom öppenvården har giltighetstiden antecknats tills vidare. Socialarbetaren har inte en enda gång personligen träffat barnen under deras placering inom öppenvården innan utgången av 8/2021. Sedan april 2021 vägrade modern i familjen att samarbeta med barnskyddsmyndigheterna.
Regionförvaltningsverket beslöt att fästa den ansvariga socialarbetarens allvarliga uppmärksamhet vid ändamålsenlig yrkesverksamhet, iakttagandet av god förvaltningssed och bestämmelserna i barnskyddslagen. Regionförvaltningsverket fäste dessutom
ledningen som ansvarar för familje- och socialservicens allvarliga uppmärksamhet vid
genomförandet av egenkontroll.
Regionförvaltningsverket ansåg utifrån den erhållna utredningen att den ansvariga socialarbetaren i princip borde ha utrett behovet av barnskydd
för barnen i enlighet med 26 § i barnskyddslagen och 36 § i socialvårdslagen och innan en klientrelation inom barnskyddet inleddes göra en noggrann kartläggning av barnens situation. Regionförvaltningsverket ansåg utifrån de erhållna klientberättelserna
att socialarbetaren handlade lagstridigt genom att inte utarbeta klientplaner för klagandens barn enligt 30 § i barnskyddslagen på basis av ovan nämnda möten. Socialarbetaren träffade inte de placerade barnen i enlighet med 5 §, 20 § och 29 § i barnskyddslagen. Regionförvaltningsverket ansåg att socialarbetaren inte gjorde upp besluten om placering av barn inom öppenvården på det sätt som lagen förutsätter, eftersom besluten om placering inom öppenvården inte kan gälla tills vidare.
Regionförvaltningsverket ansåg att ledningen som ansvarar för familje- och socialservicen inte på ett tillräckligt sätt med hjälp av egenkontroll har följt upp och sett till att kvaliteten på servicen, servicens ändamålsenlighet och beslutsfattande samt antecknandet av klientplaner och beaktandet av barnets bästa säkerställs på det sätt som förutsätts i lagstiftningen.
Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvården
Beslutsdatum 13.8.2021
diarienummer LAAVI/567/2021
Dottern anförde klagomål över ett ärende som gällde ordnande av hennes mors socialvård. Modern hade inte längre klarat av att bo självständigt i sitt privata hem ens med hjälp av stödåtgärder och var i behov av serviceboende med heldygnsomsorg. Modern hade sedan 2017 på basis av ett beslut som fattats av en kommunal tjänsteinnehavare fått avlastningsvård på ett familjehem dit hon flyttade på heltid hösten 2020. Ändringen avtalades mellan klagandens mor, anhöriga och kommunens representanter. Moderns bostad sades upp och hennes adress ändrades till familjehemmets adress. Kommunen fattade dock inget nytt servicebeslut i ärendet. Kommunen ansåg att klagandens mor fortfarande var i kortvarig avlastningsvård, för vilken avgiften tas ut till dygnspris.
Dottern anförde klagomål hos regionförvaltningsverket om grunderna för fastställandet av avgiften och om att kommunen hade försummat sin skyldighet att ordna tjänster enligt moderns behov.
Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning har boendet för den klagandes mor på familjehemmet sedan den 1 september 2020 varit familjevård på heltid och inte avlastningsvård. Således borde man ha fattat ett nytt servicebeslut och avgiften borde ha fastställts enligt avgiften för långvarig familjevård. Avgiften för långvarig vård är ett förmånligare alternativ för klienten än avgiften för kortvarig vård.
Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning avses med avlastningsvård att vården av en person som är i behov av vård och omsorg ordnas periodvis mellan hemmet och den korttidsplatsen som
erbjuder avlastningsvård. Enligt utredningarna i ärendet flyttade klagandens mor till ett familjehem på heltid, eftersom hennes bostad sades upp och hon inte hade någon annan bostadsadress från och med den 1 september 2020. Därmed ansåg regionförvaltningsverket att boendet för den klagandes mor på familjehemmet från och med den 1 september 2020 inte längre utgjorde kortvarig, periodisk avlastningsvård utan långvarig familjevård på heltid.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att kommunen ska trygga tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Detta innebär till exempel att kommunen när den fattar beslut ska bland de tillgängliga alternativen välja det som bäst tryggar den enskilda kommuninvånarens rättigheter. Det faktum att kommunen inte hade fattat ett nytt servicebeslut och kallat den faktiska familjevården på heltid som den klagandes mor fick för ”långvarig avlastningsvård” och tagit ut en avgift för avlastningsvård bröt enligt regionförvaltningsverkets uppfattning mot denna princip.
Beslut ska fattas om socialvårdstjänster. Regionförvaltningsverket konstaterade att när den klagandes mor flyttade till familjehemmet på lång sikt och permanent, och det i själva verket inte längre var fråga om avlastningsvård, borde man ha fattat ett beslut om heltids-, långvarig eller permanent familjevård. Beslutet borde ha fattats trots att det kan ha varit fråga om ett tillfälligt arrangemang under vilket avsikten var att kartlägga andra permanenta lösningar för att ordna tjänster för klagandens mor i fortsättningen.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvården
Beslutsdatum 13.8.2021
diarienummer LAAVI/567/2021
Dottern anförde klagomål över hur hennes mors tjänster hade ordnats och att tjänsterna inte hade ordnats på det sätt som servicebehovet förutsätter. Regionförvaltningsverket bad kommunen bifoga till sin utredning till klagomålet bland annat de socialvårdshandlingar som upprättats för klienten, såsom en bedömning av servicebehovet. Som bilaga till utredningen skickades utskrifter från klient- eller patientdatasystemet som innehöll anteckningar med olika datum och rubriker till regionförvaltningsverket. Anteckningarna hade rubriken ”Potilaan selviytymisen tukeminen” (Stöd för patientens överlevnad) eller ”Potilaan uusien selviytymiskeinojen etsiminen” (Att söka nya överlevnadsmetoder för patienten). Enligt den serviceansvariges utredning hade kommunen inte tillgång till blanketten för bedömning av servicebehovet, utan bedömningen av servicebehovet gjordes genom att träffa klienten och de anhöriga eller närstående, diskutera och planera tillsammans en lösning som lämpar sig för klienten.
Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning utarbetades ingen bedömning av servicebehovet och ingen serviceplan för den klagandes mor på det sätt som äldreomsorgslagen, socialvårdslagen och klientlagen förutsätter.
Kommunen ska se till att den äldre personens behov av social- och hälsovård och andra tjänster som stöder den äldre personens välbefinnande, hälsa, funktionsförmåga och förmåga att klara sig på egen hand utreds på ett övergripande sätt tillsammans med den äldre personen och vid behov med hans eller hennes anhöriga, närstående eller en intressebevakare som förordnats för honom eller henne. Utifrån utredningen av servicebehovet bedöms om personen har behov av stöd. Om personen behöver stöd bedöms om stödbehovet är tillfälligt, återkommande eller långvarigt.
Bedömningen av servicebehovet omfattar
Kommunen har en lagstadgad skyldighet att ordna social- och hälsovårdstjänster för äldre personer som är rättidiga och tillräckliga med tanke på behovet. Tjänsterna för en enskild klient grundar sig på en bedömning av servicebehovet. En person som behöver socialvård har också rätt att få sitt servicebehov bedömt på ett övergripande sätt, om det inte är uppenbart onödigt att göra en bedömning. Bedömningen av servicebehovet bör kompletteras med en serviceplan.
Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning ska bedömningen av servicebehovet göras som en separat handling och även lämnas till klienten eller dennes representant. Regionförvaltningsverket anser att praxisen i kommunen i fråga inte är tillräcklig, dvs. där bedömningen av servicebehovet inte dokumenteras som en separat handling utan inkluderas i klientjournalerna som mötespromemorior.
Promemoriorna över möten med tjänsteinnehavare, klienter och anhöriga motsvarar inte den bedömning av servicebehovet som avses i socialvårdslagen. Anteckningarna är beskrivningar av kundmöten som genomförts i olika sammansättningar, beskrivningar av förda diskussioner och olika parters synpunkter. De ger inte de olika parterna en gemensam lägesbild eller uppfattning om vilka slutsatser myndigheten drar och på vilka grunder den fattar beslut om klienten. Utifrån anteckningarna kan man inte heller bedöma när den egentliga bedömningen av servicebehovet har inletts, när den har färdigställts eller om de tjänster som ordnas för klienten är tillräckliga och motsvarar klientens servicebehov.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 14.6.2021
diarienummer ISAVI/1301/2020
Barnens distansförälder uttryckte i sitt klagomål sin oro över barnens förhållanden och situation samt upplevde att hen trots gemensam vårdnad hade åsidosatts. Föräldern hade inte kontaktats i ett barnskyddsärende som gällde barnen och som hade inletts på basis av en barnskyddsanmälan. När klagandens make hörde om barnskyddsärendet efter cirka ett och ett halvt år kontaktade maken socialväsendet. Efter kontakten skickades de barnskyddsanmälningar som gjorts i ärendet till klaganden på begäran.
Även om barnskyddslagen inte har någon uttrycklig skyldighet att meddela barnskyddsanmälan till vårdnadshavarna, ansåg regionförvaltningsverket att informationen till vårdnadshavarna är en så tydlig utgångspunkt att avvikelsen från barnskyddsanmälan borde motiveras i klientjournalen. Den socialarbetare som ansvarar för barnens angelägenheter fick en anmärkning i ärendet. Flera försummelser i behandlingen av barnskyddsärendet ledde till anmärkning.
En central princip inom barnskyddet är att stödja barnets föräldrar och vårdnadshavare i barnets fostran. Syftet med stödåtgärderna inom öppenvården är enligt barnskyddslagen att främja och stödja barnets positiva utveckling samt stödja och stärka förmågan och möjligheterna hos föräldrarna, vårdnadshavarna och de personer som ansvarar för barnets vård och fostran till att uppfostra barnet.
Även biträdande justitieombudsmannen har i sitt avgörande (EOAK 4290/2019) tagit ställning till delgivningen av barnskyddsanmälan till vårdnadshavarna. Enligt avgörandet tryggar man genom att lämna ut information och inleda behandlingen snabbt barnets och familjens rätt att få en bedömning av servicebehovet samt de tjänster de behöver så snabbt som möjligt. Behandlingen av en barnskyddsanmälan är en sådan myndighetsbehandling som grundar sig på lag och som vårdnadshavaren har rätt att få kännedom om. Genom att informera vårdnadshavarna om barnskyddsanmälan i början av behandlingen tryggas båda vårdnadshavarnas lika rätt att påverka behandlingen av barnets ärende hos socialmyndigheten.
Central lag och tillsynsmyndighetens beslutspraxis:
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Beslutsdatum 16.7.2021
diarienummer LSSAVI/4429/2021
Klagomålet gällde en situation där en anhörig på klientens vägnar anförde klagomål om de coronarelaterade förfarandena vid en boendeserviceenhet i kommun X. I enlighet med kommunens anvisningar om coronaviruset försatte man nya invånare i kommunens boendeenheter för äldre i så kallade karantänliknande förhållanden under 10 dygn. Detta innebar i praktiken bl.a. att måltider och rehabilitering genomfördes i invånarens eget rum. Invånaren hade inte tillåtelse att röra sig utanför sitt rum annat än med tillstånd av vårdpersonalen och medan de övriga invånarna var i sina rum.
Praxis i kommun X har till sin karaktär varit förebyggande begränsande och gällt alla klienter som hör till en viss klientgrupp. Med beaktande av de nationella anvisningarna och riksdagens justitieombudsmans beslut är en sådan bindande praxis inte tillåten. Förebyggande praxis som fastställts för säkerhets skull, och för vilka det inte finns några konkreta grunder för en viss enhet eller klient, är inte tillåten. I de nationella anvisningarna betonas dessutom en klientspecifik bedömning som inte ingick i praxis i kommun X.
När det gäller anvisningarna och bestämmelserna som gäller coronapandemin har man betonat beaktandet av proportionalitetsprincipen. Den förvaltningsrättsliga proportionalitetsprincipen hänvisar till proportionaliteten i förhållande till syftet med förbuden. Att placera alla klienter i karantänliknande förhållanden i upp till tio dygn är en oproportionerligt kraftig åtgärd. I ärendet borde man åtminstone noggrant ha övervägt om lindrigare metoder skulle varit tillräckliga.
När en praxis av detta slag utformades borde man ha bedömt hur nödvändig och proportionerlig den är samt förberett alternativa metoder för att förhindra att viruset sprids. Dessutom hänvisar regionförvaltningsverket i sitt beslut till riksdagens biträdande justitieombudsmans beslut EOAK/4733/2020, där ledningens ansvar betonas. Ledningen ska alltid se till att anvisningarna till personalen är lagenliga och att anvisningarna inte strider mot vad som föreskrivs i lag. Kommunen borde noggrant ha övervägt anvisningarnas innehåll och innehållets lagenlighet.
Regionförvaltningsverket har i sin bedömning också beaktat att de relativt kraftiga coronaåtgärderna i kommun X har använts i ett påtagligt sent skede av coronapandemin. I början av covid-19-epidemin och -pandemin våren 2020 konstaterades de nationella anvisningarna innehålla felaktiga och oklara uttryck som styrde de lokala verksamheterna i fel riktning. Dessa anvisningar korrigerades dock, och redan i slutet av 2020 har anvisningarna varit ändamålsenliga. Anvisningarna har styrt verksamheten på rätt sätt då de efterföljts.
I detta klagomål var det i sin helhet fråga om en situation där invånaren beordrades att följa verksamhetspraxis som inte grundar sig på lag. Genom denna praxis inkräktade man på klienternas grundläggande rättigheter. Dessa anvisningar från kommun X var lagstridiga och borde inte ha följts inom enheterna. På basis av detta konstaterade regionförvaltningsverket i sitt beslut att kommunens covid-19-anvisningar gällande tjänster för äldre i praktiken har lett till att klienternas grundläggande rättigheter har begränsats och proportionalitetsprincipen försummats. Regionförvaltningsverket beslöt att ge kommunen en anmärkning för ogrundad begränsning av klienternas grundläggande fri- och rättigheter.
Enligt 9 § i grundlagen har finska medborgare frihet att röra sig fritt inom landet. Den personliga friheten är till sin karaktär en allmän grundläggande rättighet som vid sidan av människans fysiska frihet även skyddar hans eller hennes viljas frihet och självbestämmanderätt. Dessutom är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggad enligt 10 § i grundlagen. Utgångspunkten för skyddet för privatlivet är att individen har rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. Hemfridsskyddet gäller också boendeserviceenheter avsedda för långvarigt boende.
Såsom konstateras i Valviras och regionförvaltningsverkens anvisning av den 2 september 2020 kan enskilda personers rörlighet i och utanför verksamhetsenheten begränsas endast under karantän eller isolering enligt lagen om smittsamma sjukdomar. I anvisningen påminns kommuner och serviceproducenter om att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter enligt grundlagen inte får begränsas i onödan och på ett lagstridigt sätt.
Enheterna har inte rätt att beordra invånarna eller deras anhöriga att iaktta restriktioner som inte grundar sig på lag. Personalen har inte rätt att bestämma att de boende eller deras anhöriga ska följa verksamhetspraxis som inte grundar sig på lag och som till exempel kränker integriteten. (EOAK/5463/2020)
Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvården
Beslutsdatum 14.1.2021
diarienummer LAAVI/1441/2020
Enligt person A var socialarbetarens anteckningar i klienthandlingarna bristfälliga, eftersom samtliga innehåll i samtalen med person A inte hade antecknats. Person A var också missnöjd med kommunens agerande på grund av att personen inte hade fått tillgång till alla efterfrågade uppgifter, såsom uppgifter om rusmedelsbakgrunden hos sina barns mor. Dessutom ansåg person A att barnatillsyningsmannenhade försummat sin skyldighet att utarbeta en officiell kalkyl av underhållsförmågan till barnens mor.
Den 20 mars 2020 lämnade person A in en anmärkning per e-post, som besvarades först i juni 2020.
Regionförvaltningsverket har
1) uppmanat tjänsteinnehavarna att utan dröjsmål agera enligt 14 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet till den del som man vägrat klientens begäran om uppgifter
och
2) med tanke på framtiden delgett tjänsteinnehavaren sin uppfattning om behandlingen av anmärkningar.
Anteckningar i handlingar och utlämnande av uppgifter
Enligt 4 § 1 mom. i lagen om klienthandlingar inom socialvården är den yrkesutbildade personalen inom socialvården samt biträdande personal som deltar i klientarbetet skyldiga att i formbundna handlingar anteckna sådan information som är behövlig och tillräcklig med tanke på ordnandet, planeringen, lämnandet, uppföljningen och övervakningen av socialvården samt registrera informationen i enlighet med 5 §.
Enligt ovan nämnda 5 § meddelar Institutet för hälsa och välfärd (THL) närmare föreskrifter om strukturen på klienthandlingarna inom socialvården och om de uppgifter som ska antecknas i klienthandlingarna. Enligt 28 § 1 mom. i samma lag tillämpas skyldigheten att registrera formbundna handlingar dock först efter det att THL har meddelat föreskrifter i ärendet. En sådan föreskrift har dock ännu inte utfärdats. Därför anser regionförvaltningsverket att personalen inom socialvården har prövningsrätt i fråga om vad den anser vara nödvändiga uppgifter som antecknas i klientjournalen.
Om man vägrar klientens begäran om uppgifter, måste myndigheten enligt 14 § i offentlighetslagen meddela klienten vad vägran beror på och ge klienten upplysningar om möjligheten att få ett överklagbart beslut i ärendet och information om behandlingsavgifterna. Myndigheten ska behandla ärendet utan dröjsmål, dock senast inom två veckor från att den erhållit en begäran om uppgifter som gäller handlingarna.
Upprättande av en underhållskalkyl
I lagen om underhållsstöd finns det ingen bestämmelse som är förpliktande för beräkning av underhållsbidrag. Innan avtalet fastställs ska socialnämnden särskilt överväga om avtalet kan anses vara skäligt. Skäligheten bedöms genom att beakta barnets rätt till tillräckligt underhåll och föräldrarnas betalningsförmåga.
Behandling av anmärkningar
Enligt 23 § 2 mom. i klientlagen ska verksamhetsenheten eller den ledande tjänsteinnehavaren diarieföra anmärkningen och behandla den på behörigt sätt och skriftligen besvara den inom skälig tid från det att den framställdes. Svaret ska motiveras.
Anmärkningen ska i regel framställas skriftligen. Det finns inga andra lagstadgade formkrav för anmärkningen. Kommunen kan inte således ställa som villkor för en behörig behandling av anmärkningen att en officiell blankett används.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Social- och hälsovård
Datum för avgörandet 16.11.2021
diarienummer LSSAVI/4335/2021
Beskrivning av ärendet
Enligt klagomålet fattades ett DNR-beslut (beslut om att inte återuppliva) för en klient vid en enhet för serviceboende med heldygnsomsorg utan att maken, den lagliga intressebevakaren, kallades till platsen, hördes eller informerades om beslutet. DNR-beslutet återkallades senare. Omnämnandet om att inte återuppliva förblev kvar i klientens journalanteckningar. I klagomålet hänvisades till att beslutet hade fattats på basis av COVID-19.
Beslut i ärendet
Regionförvaltningsverket fäste allvarlig uppmärksamhet av den läkare som fattat DNR-beslutet vid lagstiftningen och andra anvisningar om DNR-beslut som ska beaktas i dennes motsvarande verksamhet.
Utifrån klient-/patientuppgifterna förblev det oklart om det fanns tillräckliga grunder för DNR-beslutet och om de var medicinska. Detta bekräftas också av att DNR-beslutet återkallades senare. I samband med utredningen av ärendet framkom tecken på att COVID-19-pandemin kan ha påverkat ärendet. Dessutom ifrågasattes om klienten själv hade kunnat ta ställning i frågan.
DNR-beslut är betydande vårdbeslut, i samband med vilket maken, i egenskap av intressebevakare, enligt 6 § patientlagen borde ha hörts innan beslutet fattades. Läkaren handlade felaktigt när hen fattade DNR-beslutet utan att diskutera med maken.
DNR-beslutet registrerades felaktigt i klientens uppgifter före samtalet med maken. Registreringen blev kvar i klientens uppgifter, trots att beslutet senare återkallades. I klientuppgifterna fanns en felaktig registrering av DNR-beslutet i flera månader. Detta kunde ha haft betydande konsekvenser för liv och hälsa.
Grunder för beslutet
Ett DNR-beslut ska alltid ha medicinska grunder. Dessutom ska beslutet grunda sig på individuell prövning. Det medicinska beslutet grundar sig på en individuell bedömning av patientens situation och inte till exempel på att patienten hör till en viss patientgrupp. Beslutet ska inte till exempel fattas på basis av COVID-19-pandemin.
En minnessjuk patient kan inte nödvändigtvis ta ställning till beslut som gäller dennes vård, varvid utredningen av klientens åsikt via de anhöriga betonas. När läkaren fattar ett DNR-beslut ska hen diskutera med patienten, eller om patienten själv inte kan fatta beslut om sin vård, med de anhöriga. Syftet med samtal med andra personer än patienten själv är att utreda hurdan vård som bäst motsvarar patientens vilja.
DNR-beslut är betydande vårdbeslut, i vilka intressebevakaren ska höras innan beslutet fattas.
Centrala lagar
Lag om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) 8.1 §
Lag om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) 22.1 §
Lag om patientens ställning och rättigheter (785/1992, patientlag) 6 §
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 14.6.2021
diarienummer ISAVI/3559/2020
Socialarbetaren hade genom sitt beslut sänkt beloppet av stödet för närståendevård av barn från den andra vårdklassen till den första vårdklassen utan motiveringar. Klaganden angav sig även muntligen ha försökt be om motiveringar, men utan att lyckas.
Enligt utredningen av socialarbetaren som fattat beslutet finns motiveringarna i beslutet – bland annat nämns de motiveringar för att bevilja stöd för närståendevård som bekräftats av samkommunen. Av beslutet som skickats till regionförvaltningsverket framgick att som beslutets motivering hade nämnts lagen om stöd för närståendevård (utan att specificera något specifikt lagrum) och en hänvisning till de motiveringar för att bevilja stöd för närståendevård som samkommunen bekräftat.
Regionförvaltningsverket fäste socialarbetarens uppmärksamhet vid ändamålsenlig yrkesverksamhet och att beslut ska motiveras. I motiveringen ska det anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet och vilka bestämmelser som har tillämpats.
Grunder för beslutet
Enligt 44 § i förvaltningslagen ska av ett skriftligt beslut framgå bland annat motiveringen för beslutet och en specificerad uppgift om vad en part är berättigad eller förpliktad till eller hur ärendet annars har avgjorts.
Enligt 45 § i förvaltningslagen ska ett beslut motiveras. I motiveringen ska det anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet och vilka bestämmelser som har tillämpats.
Regionförvaltningsverket anser att en allmän, helt ospecificerad hänvisning till lagen och samkommunens motiveringar för att bevilja stöd för närståendevård inte uppfyller den motiveringsskyldighet som föreskrivs i förvaltningslagen. Av motiveringarna ska framgå vilka kriterier den aktuella klienten inte uppfyller.
Regionförvaltningsverket konstaterar att syftet med motiveringsskyldigheten för ett beslut är att säkerställa att parten får information om både slutresultatet och grunderna för avgörandet. Beslutets riktighet kan endast kontrolleras i efterhand med hjälp av ändamålsenliga motiveringar.
Motiveringarna har alltså en central betydelse för socialvårdsklientens rätt att söka ändring och tillgodoseendet av rättsskyddet. Med hjälp av motiveringarna kan parten bedöma sitt behov av bland annat rättsmedel. Motiveringarna styr också den ändringssökande att fästa uppmärksamhet vid de faktorer som är eller kan vara av betydelse vid avgörandet av ändringssökande.
Tillräckliga motiveringar ökar också socialvårdsklientens förtroende för innehållet i besluten. Bristen på ändamålsenliga motiveringar kan förhindra eller åtminstone väsentligen försvåra förvaltningsklientens möjligheter och förutsättningar att använda rättsmedlen.
Centrala lagar
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 19.3.2021
diarienummer ISAVI/9408/2019
Samkommunen ändrade sättet att ordna transporter för den klagandes dotter i anslutning specialomsorgen för utvecklingsstörda, trots den klagandes motstånd. Dotterns transport till dagverksamhet som ordnas som specialomsorg kombinerades med skolskjutsarna på orten. Klienten fick inget beslut om ärendet och varken klienten eller dennes anhörige informerades om saken. Ändringen framkom när klientens namn inte kunde hittas på taxilistorna efter att dagverksamheten inletts efter sommaren.
Regionförvaltningsverket gav samkommunen som ansvarade för organiseringen en anmärkning om försummelse av att fatta ett överklagbart beslut.
I sitt beslut konstaterade regionförvaltningsverket att lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda inte specifikt definierar hur transporten av en utvecklingsstörd person till specialomsorgen ska ordnas. Kommunen avgör hur transporterna ska ordnas i praktiken. Kommunen kan ordna transporterna som individuella transporter eller till exempel som samtransporter.
Regionförvaltningsverket ansåg att transporten i samband med specialomsorgen ska ordnas på det individuella sätt som den utvecklingsstörda personens skada eller sjukdom förutsätter. Om den utvecklingsstörda personen anser att transporten inte genomförs på ett lämpligt sätt, ska personen ha möjlighet att kräva att transporterna ordnas på ett lämpligt sätt. Personen har rätt att få ett överklagbart beslut i ärendet.
För transporter i anslutning till specialomsorgen kan ett separat överklagbart beslut fattas. Alternativt kan beslutet om hur transporten ska ordnas inkluderas i klientens specialomsorgsprogram. Om ärendet kopplas till specialomsorgsprogrammet måste man dock beakta att det måste finnas en separat anvisning för sökande av ändring i transporten.
Kommunen är skyldig att enligt 39 § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda säkerställa tillgången till transporter som är nödvändiga för erhållande av specialomsorg. I ordnandet av transporter som är nödvändiga för att erhålla specialomsorg är det inte fråga om ett ärende som avgörs i specialomsorgsprogrammet. Det är inte heller fråga om ett avgörande som gäller tillhandahållande eller upphörande av specialomsorgen, som regionförvaltningsverket i enlighet med 81 a § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda kan undersöka på basis av en begäran om omprövning. Beslut om transporter och hur de ska ordnas hör till myndighetens prövningsrätt. Omprövning av ett beslut av en tjänsteinnehavare inom den kommunala socialvården i ett sådant ärende söks hos det organ som ansvarar för den kommunala socialvården.
Centrala lagar och rekommendationer:
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Social- och hälsovård
Beslutsdatum 18.3.2021
diarienummer ISAVI/2739/2020
Samkommunen inom social- och hälsovården hade inom dag- och arbetsverksamheten som ordnas med stöd av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda beviljat en assistent för en klient. Assistenten hade beviljats med stöd av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda och ordnats med arbetsgivarmodellen.
Enligt samkommunens utredning beviljades personlig assistans enligt handikappservicelagen till en person som uppfyllde förutsättningarna i lagen. Av en begäran om omprövning av specialomsorgen om utvecklingsstörda till regionförvaltningsverket framgick att den arbetsgivarmodell som handikappservicelagen möjliggör också hade tillämpats på assistenten, som beviljats med stöd av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda.
Regionförvaltningsverket uttryckte sin uppfattning om att lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda inte stöder ordnandet av personlig assistans med arbetsgivarmodellen, utan sättet att ordna service hör till handikappservicelagen. Således ansåg regionförvaltningsverket att andra sätt att ordna tjänsten (egen produktion, köptjänst eller servicesedel) är möjliga, när närhandledarservice ordnas med stöd av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda.
I handikappservicelagen avses med personlig assistans den nödvändiga hjälp som en gravt handikappad person har behov av hemma och utanför hemmet. Den som behöver personlig assistans enligt handikappservicelagen ska ha resurser att definiera assistansens innehåll och genomförande. Nämnda ”resursförutsättning” utesluter sådana personer med funktionsnedsättning som inte själva kan definiera sitt servicebehov, utan definitionen grundar sig på åsikten av en utomstående instans. Förutsättningarna för att få personlig assistans avgörs alltid utifrån klientens hjälp- eller servicebehov på grund av skada eller sjukdom.
Regionförvaltningsverket ansåg att personlig assistans kan ordnas som behövlig handledning enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (2 § 3 punkten) eller annan motsvarande för förverkligandet av specialomsorgerna nödig verksamhet (2 § 10 punkten). Assistans kan ordnas på dessa sätt när servicen enligt handikappservicelagen inte är tillräcklig och lämplig med tanke på klientens servicebehov.
Kommunen kan ordna socialvård i enlighet med 4 § i lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården. Kommunen eller samkommunen kan alltså ordna de uppgifter som hör till social- och hälsovården:
Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda omfattar inte ordnandet av personlig assistans enligt arbetsgivarmodellen. Arbetsgivarmodellen ingår i handikappservicelagen. Således är de ovan nämnda övriga sätten att ordna service (egen produktion, köptjänst eller servicesedel) möjliga alternativ när det gäller anordnande av närhandledarservice i enlighet med lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda.
Centrala lagar och rekommendationer:
Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvården
Beslutsdatum 14.4.2021
diarienummer LAAVI/1433/2020
A anförde klagan över kommunens ledande tjänsteinnehavare B:s förfaringssätt. Enligt A hade B förbjudit A:s biträde C att delta i ett möte där man hade för avsikt att höra A i ett ärende som gällde ordnande av socialvård för familjen. Enligt A hade B meddelat att eftersom A tidigare hade uppgett advokat D som sitt ombud, kunde C inte fungera som A:s biträde vid mötet.
B lämnade en utredning i ärendet till regionförvaltningsverket. Enligt B hade A fått veta att denne inte kunde ha två biträden, och eftersom D hade anmälts som A:s biträde kunde C inte fungera som biträde. Enligt B hade mötet dock blivit så kaotiskt och A:s och C:s beteende så högljutt och osakligt att mötet i vilket fall som helst måste avbrytas.
Regionförvaltningsverket konstaterade att man utifrån de utredningar man fått inte kunde ta ställning till vad som hade hänt under mötet och om A:s och C:s agerande var så osakligt eller störande att mötet borde ha avbrutits. Regionförvaltningsverket konstaterade dock att en part har rätt att anlita ett biträde som han eller hon valt i ett förvaltningsärende samt rätt att byta biträde. Det finns ingen bestämmelse om antalet biträden, deras behörighet eller rätten att byta biträde med stöd av vilken myndigheten kan ställa begränsningar.
En myndighet kan dock förbjuda ett biträde att uppträda hos en myndighet, om biträdet är olämpligt för sitt uppdrag. En sådan situation kan komma i fråga till exempel när biträdets agerande helt förhindrar behandlingen av det ärende där han eller hon har för avsikt att fungera som biträde. Huvudmannen ska underrättas om att ett biträde har förbjudits att uppträda och ska ges tillfälle att skaffa ett nytt biträde samt ges ett överklagbart beslut. När ett beslut begränsar kontakter ska beslutet innehålla en anvisning om hur man kan söka ändring i beslutet i förvaltningsdomstolen.
Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning hade situationen i vilket fall som helst varit sådan att C de facto hade förbjudits att uppträda hos en myndighet, varvid man borde ha agerat på det sätt som förutsätts i förvaltningslagen.
Centrala lagar och rekommendationer:
• Förvaltningslagen (434/2003) 12 §
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Beslutsdatum 16.6.2021
diarienummer LSSAVI/10239/2020
I klagomålet lyftes det fram att på grund av semesterarrangemang var alla socialarbetare inom kommunens funktionshinderservice på semester samtidigt under en månad på sommaren. Klienten fick inte kontakt med funktionshinderservicen och hade inte heller nåtts av information om semesterarrangemangen. Dessutom hade kommunens funktionshinderservice under sommaren en hel vecka då ingen arbetade. Av kommunens utredning framgick det inte att vikarier skulle ha anställts för socialarbetarna under sommarsemestrarna.
Regionförvaltningsverket gav kommunen en anmärkning för brister i tillgången till funktionshinderservice. Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att kommunen måste säkerställa att socialväsendets enhet alltid har tillräckligt med personal för att servicen ska kunna tillhandahållas i enlighet med lagens villkor.
Regionförvaltningsverket konstaterar i sitt beslut att det inte genom att hänvisa till semestrar går att avvika från de lagstadgade behandlingstiderna vid bedömning av servicebehovet, vid brådskande bedömningar eller i beslutsfattandet. Ärenden som gäller funktionshinderservice måste behandlas utan dröjsmål. Exempelvis utredning av servicebehov och stödåtgärder enligt handikappservicelagen ska inledas senast den sjunde vardagen efter det att ärendet har anhängiggjorts. En del av klienterna kan också vara personer i behov av särskilt stöd. Det är alltid en socialarbetare som ansvarar för bedömningen av deras servicebehov. I detta klagomålsärende äventyrades iakttagandet av tidsfristerna, eftersom det under en månads tid inte fanns socialarbetare inom funktionshinderservicen för att fatta beslut och göra bedömningar. Under sommaren fanns det dessutom en period då ingen var i arbete över huvud taget.
Enligt 21 § i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad i domstol eller hos någon annan myndighet samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol. Särskilt vid avslag är det av stor betydelse för sökandens rättsskydd att ansökan har behandlats utan dröjsmål. Sökanden ska få ett överklagbart beslut i ärendet så fort som möjligt.
Kommunen är skyldig att trygga tillräckliga socialvårdstjänster för kommuninvånarna samt i brådskande fall socialservice som baserar sig på individuella behov så att rätten till oundgänglig omsorg och försörjning inte äventyras. Dessutom ska kommunen se till att tjänsterna och stödåtgärderna till sitt innehåll och sin omfattning ordnas på det sätt som behovet i kommunen förutsätter. Kommunen måste se till att det alltid finns tillräckligt med yrkesutbildade personer inom socialvården på plats för att tjänsterna ska kunna tillhandahållas i enlighet med lagens villkor. Personalens tillfälliga frånvaro i semestertider ska beredas på förhand genom vikariearrangemang och reservpersonal.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Socialvården
Beslutsdatum 2.2.2021
diarienummer LSSAVI/7369/2020
Klagomålet gällde en situation där en anhörig anfört klagomål på klientens vägnar om coronarutinerna på en boendetjänst. När covid-19-pandemin började våren 2020 bodde klienten på en privat enhet för serviceboende med heldygnsomsorg. Enheten förbjöd då alla besök. Som grund för förbudet angavs regeringens nationella anvisningar.
De anhöriga bad att få besöka klienten med motiveringen att klientens kondition försämras om hen inte får träffa sina anhöriga. Enhetens läkare meddelade att besök tillåts endast om beslut har fattats om övergång till vård i livets slutskede. Ett beslut om vård i livets slutskede utfärdades för klienten för att de anhöriga skulle kunna komma på besök. Efter de anhörigas besök isolerades klienten för två veckor.
Bristerna i vården av klienten hänför sig till beslutet om besöksförbud samt till besluten om vård i livets slutskede, karantän och isolering. Genom agerandet gjordes ett ingripande i klientens grundläggande fri- och rättigheter, vilket innebär att ärendet är allvarligt. På vissa punkter har dock detaljerad och noggrant avgränsad lagstiftning saknats, eftersom coronapandemin under våren 2020 orsakat en ny slags situation för alla aktörer. Dessutom har det konstaterats att anvisningarna som gällde corona delvis varit felaktiga. Av denna anledning har regionförvaltningsverket beslutat att inte ge en anmärkning i ärendet.
Regionförvaltningsverket gör den ansvariga personen som ansvarar för enheten Y:s verksamhet uppmärksam på att klienternas grundläggande fri- och rättigheter samt principerna för god förvaltning, särskilt proportionalitetsprincipen, ska beaktas i all verksamhet vid enheten.
Dessutom fäste regionförvaltningsverket läkarens vid enheten uppmärksamhet med tanke på hens framtida verksamhet vid att förutsättningarna enligt lagen i fortsättningen ska uppfyllas i beslut som gäller vård i livets slutskede, karantän och isolering.
Besöksförbud
Enheten utförde ingen situationsbaserad eller klientspecifik bedömning, utan meddelade ovillkorligt besöksförbud med undantag av klienter som befann sig i vård i livets slutskede. Verksamheten styrdes av de anvisningar som social- och hälsovårdsministeriet och kommunen hade utfärdat i samband med coronasituationen. I ett senare skede har riksdagens justitieombudsman konstaterat dessa anvisningar till vissa delar vara lagstridiga.
Trots att man i princip ska kunna lita på ministeriets nationella anvisningar ska den ansvariga personen vid enheten känna till lagstiftningen inom sitt verksamhetsområde och iaktta grundlagen samt internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Dessutom har social- och hälsovårdsministeriet i sina anvisningar om corona framhållit att man, på samma sätt som i all faktisk förvaltningsverksamhet, även i verkställigheten av besöksförbud ska iaktta den förvaltningsrättsliga proportionalitetsprincipen. Förbuden ska alltså vara proportionerliga med hänsyn till ändamålet. Förbuden kan inte vara kategoriska, utan de ska lämna rum för prövning i varje enskilt fall.
Besöksförbudet har ställts på ett felaktigt sätt också med hänsyn till klientens grundläggande fri- och rättigheter. De grundläggande fri- och rättigheterna kan endast begränsas med stöd av lag, inte på basis av anvisningar. Lagen om smittsamma sjukdomar innehåller inga separata bestämmelser om rätten att begränsa en persons grundläggande fri- och rättigheter annat än i situationer av karantän och isolering. Bindande besöksförbud till boendeenheter kan inte heller ges med stöd av lagen om smittsamma sjukdomar. De väsentliga bestämmelserna är paragraferna 6, 7, 9 och 10 i grundlagen. I fråga om den aktuella enheten fanns det tecken på att dessa grundprinciper som gäller de grundläggande fri- och rättigheterna hade lämnats utan beaktande.
Beslut om vård i livets slutskede
Enheten har även fattat beslutet om vård i livets slutskede på felaktiga grunder. Beslutet om övergång till vård i livets slutskede fattades i syfte att möjliggöra besök under coronasituationen. En patient ska inte placeras i vård i livets slutskede på sådana grunder. Därtill har ingen vårdplan utarbetats om vården i livets slutskede. Den ansvariga läkaren ska göra upp en individuell vårdplan för varje patient som befinner sig i palliativ vård.
Beslut om karantän/isolering
Vidare har det förfarits felaktigt i beslutet om karantän och isolering. Den läkare som fattat beslutet har i sin skriftliga redogörelse och journalföring använt bägge termer. Detta tyder på att det varit oklart för läkaren huruvida det är fråga om karantän eller isolering samt om hur isolering och karantän i praktiken ska genomföras enligt lagen.
Det har sannolikt inte heller funnits några grunder för karantän eller isolering i fråga om den aktuella klienten. Att en klient får besök av en anhörig motsvarar i sig inte definitionen av grunderna för karantän eller isolering enligt lagen om smittsamma sjukdomar. Både i fråga om karantän och isolering ska även ett överklagbart förvaltningsbeslut utfärdas för klienten. Detta har inte skett i det aktuella fallet, vilket är ett betydande fel som kränkt klientens grundläggande fri- och rättigheter.
Verksamheten har därtill varit felaktig till den del att ifrågavarande läkare inte varit en sådan läkare i tjänsteförhållande som avses i lagen om smittsamma sjukdomar. Beslut om att en person ska hållas i karantän eller isoleras kan endast fattas av en läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar. Den ifrågavarande läkaren hade alltså inte rätt att isolera klienten eller hålla klienten i karantän.
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Datum för avgörandet 9.12.2020
diarienummer ISAVI/6296/2020
En äldre minnessjuk klient flyttade till en enhet för serviceboende med heldygnsomsorg. Den behandlande läkaren vid vårdhemmet hade ombetts ge klienten tillstånd att använda en hygienoverall nattetid, men hygienoverallen användes regelbundet även dagtid. Utifrån anteckningarna följde man inte upp eller bedömde behovet av hygienoveraller i tillräcklig utsträckning och på vårdhemmet sökte man inte på behörigt sätt alternativa sätt som respekterar klientens självbestämmanderätt. Det var också oklart om de anhöriga hade gett tillstånd för användning av hygienoverall.
Anteckningar gjordes i klientens vård- och serviceplan på vårdhemmet utan samarbete med klientens anhöriga. Den halvfärdiga planen skickades till de anhöriga för granskning med fördröjning och först efter att den anhöriga begärt den. Anteckningarna som gjordes på vårdhemmet var bristfälliga och språket som användes i dem kränkte människovärdet för den minnessjuka klienten i detta sammanhang.
Regionförvaltningsverket fäste samkommunens uppmärksamhet vid att åtgärder som begränsar klientens självbestämmanderätt får användas inom boendeservice enligt socialvårdslagen endast för viss tid genom beslut av läkare. Användningen av begränsningsåtgärder ska följas upp och dokumenteras och avslutas genast när det inte längre är nödvändigt.
Samkommunen uppmärksammades också på att vård- och serviceplanen ska utarbetas på det sätt som förutsätts i klientlagen i samarbete med klienten och vid behov med klientens närstående och att den ska lämnas till parterna utan ogrundat dröjsmål.
Regionförvaltningsverket fäste samkommunens uppmärksamhet vid att i klienthandlingarna ska göras nödvändiga och tillräckliga anteckningar. Dessutom uttryckte regionförvaltningsverket sin uppfattning att de anteckningar om den minnessjuka klienten som gjordes på vårdhemmet innehöll ett språk som kränker klientens människovärde på ett sätt som strider mot 4 § 1 mom. i klientlagen.
Genom att använda hygienoveraller ingriper man i klientens grundläggande fri- och rättigheter. Lagen innehåller inga bestämmelser om användning av åtgärder eller redskap som begränsar självbestämmanderätten i boendeservice enligt socialvårdslagen. Riksdagens justitieombudsman har konstaterat att begränsningsåtgärder ska grunda sig på ett läkarbeslut och att ärendet ska diskuteras med klienten och hans eller hennes anhöriga och närstående. Justitieombudsmannen har också konstaterat att behovet av en begränsning ska bedömas kontinuerligt och att användningen av begränsningen ska upphöra utan dröjsmål när den inte längre är nödvändigt.
En vård- och serviceplan eller någon annan motsvarande plan ska göras upp för klienten inom den boendeservice som avses i socialvårdslagen. Planen ska utarbetas i samarbete med klienten och vid behov med klientens anhöriga eller närstående.
Anteckningarna om klienten ska vara behövliga och tillräckliga med tanke på ordnandet, planeringen, tillhandahållandet, uppföljningen och övervakningen av socialvården. Klienten ska bemötas så att hans eller hennes människovärde inte kränks. Detta gäller även anteckningar om klienter som borde vara neutrala och baserade på fakta.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 4.12.2020
diarienummer ISAVI/2403/2020
Enligt en samkommuns klientanvisning om färdtjänster enligt handikappservicelagen bestäms resans självriskandel utifrån färdtjänstresans längd och självrisktabellen. Självrisktabellen baserar sig på priset på bussbiljetter som Matkahuolto sålt från och med den 1 juli 2014, och den billigaste biljetten för en resa under sex kilometer kostar 3,40 euro. I regionens kollektivtrafik använder man det riksomfattande biljettsystemet Waltti. I Waltti baserar sig biljettpriset på de zoner man reser i och på kundgruppen. Den billigaste biljetten i Waltti-systemet kostar 2,00 euro. Enligt huvudregeln i 6 § i förordningen om klientavgifter kan för färdtjänst som ordnas för gravt handikappade uppbäras högst en avgift som motsvarar den avgift som uppbärs i offentlig trafik på orten.
I sin utredning konstaterar samkommunen att den inte kan försätta sina klienter i ojämlik ställning i fråga om självriskandelen för färdtjänsten för gravt handikappade. Självriskandelen för en kilometerbaserad färdtjänst är vid tidpunkten för behandlingen av ärendet den mest rättvisa och jämlika samt förmånligaste för klienten. Priserna på självriskandelen har varit desamma sedan 2014.
Regionförvaltningsverket anser att bestämning av självriskandelen utgående från kilometer, oberoende av klientens boningsort, är ett förfarande som strider mot lagen om klientavgifter och handikappservicelagen.
Waltti-kortsystemet kommer att ändras i samkommunen före sommaren 2021. Regionförvaltningsverket anser det vara tillräckligt att ålägga samkommunen att senast den 31 mars 2021 lämna en utredning om de åtgärder som kommunen har vidtagit för att säkerställa lagenligheten av självriskandelen för färdtjänster enligt handikappservicelagen.
Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt årsboksbeslut HFD 2020:20 ansett att kommunens motsvarande beslut i samband med ett annat fall är lagstridigt och upphävt beslutet. Enligt beslutet hade man för färdtjänster för gravt handikappade enligt 8 § 2 mom. i handikappservicelagen ytterligare uppburit en avgift utifrån priserna från Matkahuoltos prislista för enkelbiljetter 2014. Priserna för bussresor i kommunen har från och med den 1 juli 2016 fastställs utifrån zonindelningen i Waltti-kortsystemet. Priserna enligt det nya systemet var delvis förmånligare än de tidigare priserna för enkelbiljetter.
Regionförvaltningsverket anser det vara viktigt att samkommunen strävar efter att behandla alla invånare i sitt område likvärdigt. Syftet med handikappservicelagen är att främja förutsättningarna för en handikappad person att leva och vara verksam som jämbördig medlem av samhället samt att förebygga och undanröja olägenheter och hinder som handikappet medför. Regionförvaltningsverket anser att jämlikheten i färdtjänstavgifterna i första hand ska bedömas så att självriskandelen för färdtjänster för handikappade personer inte får bli högre än kollektivtrafikavgiften för den icke-handikappade grannen till denna person.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvården
Beslutsdatum 8.12.2020
Diarienummer LAAVI/1129/2019 och LAAVI/1193/2019
Grundtrygghetsnämnden i X kommun hade godkänt de förnyade anvisningarna för beviljande av stöd för närståendevård. Enligt A hade kommunen förfarit lagstridigt eftersom kommunen inte hade gett rådet för personer med funktionsnedsättning möjlighet att delta i beredningen av anvisningen. Dessutom bad A att lagenligheten av den så kallade stödklassen som nämns i anvisningen utreds. Enligt A behandlade inte den av grundtrygghetsnämnden godkända anvisningen personer med funktionsnedsättning jämlikt och likvärdigt när de sökandes stödrättigheter bedömdes.
Regionförvaltningsverket fäste med tanke på framtiden nämndens uppmärksamhet vid att rådet för personer med funktionsnedsättning på det sätt som avses i kommunallagen ska ges möjlighet att bli hört och delta i beredningen av de ärenden som nämns i kommunallagen och som gäller personer med funktionsnedsättning. Dessutom uppmanade regionförvaltningsverket kommunen att precisera sina anvisningar om stöd för närståendevård vad gäller den så kallade stödklassen. I övrigt föranledde ärendet inga vidare åtgärder av regionförvaltningsverket.
Enligt 28 § 1 mom. i kommunallagen ska kommunstyrelsen inrätta ett råd för personer med funktionsnedsättning för att garantera möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att delta och påverka. Personer med funktionsnedsättning samt deras anhöriga och organisationer ska ha en tillräcklig representation i rådet. Enligt 2 mom. i samma paragraf ska rådet för personer med funktionsnedsättning ges möjlighet att påverka planering, beredning och uppföljning inom olika kommunala verksamheter i frågor som är av betydelse för personer med funktionsnedsättning och för deras välfärd, hälsa, delaktighet, livsmiljö, boende, rörlighet eller möjligheter att klara de dagliga funktionerna eller med tanke på den service som de behöver. Regionförvaltningsverket ansåg att anvisningen om stöd för närståendevård är ett sådant ärende som gäller personer med funktionsnedsättning och vars beredning rådet för personer med funktionsnedsättning borde ha getts möjlighet att påverka.
I fråga om den så kallade stödklassen har regionförvaltningsverket uttryckt sin uppfattning att om stödklassen betraktas som en del av systemet för stöd för närståendevård, ska lagen om stöd för närståendevård iakttas när stödklassen ordnas. Om stödklassen däremot inte anses höra till stödet för närståendevård, ska ordnandet av de tjänster som ges på basis av den skötas enligt socialvårdslagen (27 b eller 28 §).
Dessutom konstaterar regionförvaltningsverket i motiveringen till beslutet att stödet för närståendevård inte är en så kallad subjektiv rättighet, utan att det inom ramen för de anslag som reserverats för social- och hälsovården är upp till kommunen att besluta om den ekonomiska stödåtgärden i fråga i enlighet med de grunder för beviljande av stöd som kommunen fastställt. Om kriterierna för beviljande av stöd inte uppfylls kan kommunen således fatta ett beslut till den sökandens nackdel utan att förfarandet kan anses vara diskriminerande.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Norra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 25.11.2020
diarienummer PSAVI/3135/2018
Den ledande tjänsteinnehavaren mottog två barnskyddsanmälningar mot barnet. Handläggningen av dessa flyttades över till nästa dag utan en omedelbar bedömning av barnets eventuella behov av brådskande barnskydd. Barnet var inte klient hos barnskyddet före de inkomna barnskyddsanmälningarna. Utifrån barnskyddsanmälningarna fattade en socialarbetare beslut om brådskande placering av barnet utan att höra barnets närförälder. I situationen med brådskande placering kom socialarbetaren tillsammans med den ledande tjänsteinnehavaren fram till att barnets närförälder inte skulle höras i beslutet om brådskande placering. I besluten om brådskande placering hade inga parters åsikter antecknats. Enligt anteckningarna i klienthandlingarna gav barnet och den andra vårdnadshavaren sitt samtycke till brådskande placering. Enligt socialarbetarens utredning hade parterna hörts i det fortsatta beslutet om bråds-kande placering, men det finns inga anteckningar om detta i klienthandlingarna.
Socialarbetaren tog kontakt med barnets vårdnadshavare först den tredje dagen efter placeringen. Närföräldern hade informerats om placeringen av barnet, men inte informerats om att en klientrelation med barnskyddet inletts eller att behovet av barnskydd har utretts. Bedömningen av servicebehovet har gjorts på umgängesförälderns namn och barnets behov av service har bedömts. En klientplan för den brådskande placeringen utarbetades för barnet när det hade gått 18 dagar sedan placeringen inled-des. Under denna tid hade barnets ansvariga socialarbetare fört ett telefonsamtal med närföräldern. Man träffade barnets närförälder första gången då den brådskande placeringen pågått i 23 dagar. Social-arbetaren konstaterade i sin utredning att arbetet med barnet och båda föräldrarna har genomförts på ett jämlikt sätt. Socialarbetaren diskuterade barnets ärenden med en vän till närföräldern och med en person som anmält sig som företrädare för närföräldern och som inte hade fullmakt. Socialarbetaren bad företrädarens förmedla till närföräldern i slutet av den brådskande placeringen att barnets kundrelation med barnskyddet flyttas över till en annan ort dit barnet skulle flytta tillsammans med umgängesföräldern. Socialarbetaren hade avslutat barnets klientrelation inom barnskyddet samtidigt som den brådskande placeringen upphörde eftersom det inte fanns grunder för att fortsätta klientrelationen. Utifrån dokumentationen i klienthandlingarna informerades närföräldern inte om att klientrelationen upphörde.
Närföräldern hade flera gånger krävt att barnet ska skickas hem och om att få träffa barnet under place-ringen. I socialarbetarens klienthandlingar har man inte antecknat om närföräldern accepterade att barnet inte var villigt att träffa sin närförälder. Enligt de tillgängliga handlingarna har man inte diskuterat utar-betandet av klientplanen med barnet och närföräldern och inte heller involverat dem i arbetet. I klient-planen hade antecknats att barnet kan träffa sina närstående enligt överenskommelse och att barnet hade erbjudits möjlighet att kontakta sin närförälder, men att barnet hade vägrat. Under placeringen deltog barnet i en nära anhörigs begravning. Socialarbetarna deltog i begravningen genom att följa med dit. Enligt den givna utredningen var socialarbetarnas mål att trygga barnets fredliga deltagande i begrav-ningen.
Regionförvaltningsverket beslöt att ge en socialarbetare och en ledande tjänsteinnehavare en anmärkning enligt lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården om felaktigt och lagstridigt förfarande.
Regionförvaltningsverket ansåg utifrån den erhållna utredningen att den ledande tjänsteinnehavaren i egenskap av jourhavande socialskötare i enlighet med 26 § i barnskyddslagen omedelbart efter att barn-skyddsärendet inletts borde ha bedömt barnets eventuella brådskande behov av barnskydd och inte skjutit upp behandlingen till dagen efter. Barnets ansvariga socialarbetare borde ha inlett bedömningen av barnets servicebehov i enlighet med 26 § i barnskyddslagen och 36 § i socialvårdslagen och informerat barnets närförälder om att klientrelationen inom barnskyddet inletts i enlighet med 26 § i barnskyddsla-gen. Barnets ansvariga socialarbetare borde ha utrett parternas åsikt om besluten om brådskande placering i enlighet med 39 a § i barnskyddslagen och 34 § i förvaltningslagen. Den ledande tjänsteinnehavaren borde ha anvisat socialarbetaren att agera i enlighet med barnskyddslagen i en situation med brådskande placering.
Av de handlingar som regionförvaltningsverket erhållit som utredning framgår inte tydligt vilken roll soci-alarbetarna hade och hur socialarbetarna tryggade barnets trygga deltagande i den nära anhörigas be-gravning. Privatpersoner som deltog i jordfästningen ingrep i umgänget med barnet och en person som var begravningsgäst medan de socialarbetare som var på plats följde upp hur de "säkerhetsvakter" som barnets släktingar ordnat för barnet utförde sina åtgärder. Regionförvaltningsverket ansåg utifrån den erhållna utredningen att socialarbetarna lämnade barnet mitt i en lojalitetskonflikt även om de borde ha handlat i enlighet med barnets intresse och möjliggjort ett barnorienterat möte mellan närföräldern och släktingarna. Regionförvaltningsverket ansåg att det förfarande barnets ansvariga socialarbetare uppvisade stred mot de yrkesetiska skyldigheterna. Närföräldern krävde flera gånger rätt att träffa barnet under processen. Regionförvaltningsverket ansåg att man på grund av närvårdarens krav på umgänge med barnet borde ha fattat ett beslut om begränsning av kontakterna om förutsättningarna för att begränsa kontakterna uppfylls. Dessutom anser Regionförvaltningsverket att socialarbetarna inte heller kan trygga barnets bästa i den ovan beskrivna situationen utan ett beslut om begränsning av kontakterna enligt 63 § i barnsaltlagen.
Regionförvaltningsverket konstaterar att det av klienthandlingarna eller dokumentutredningarna inte framgick om närföräldern hade gett företrädaren fullmakt att som ombud eller biträde sköta barnskyddsärendet som gäller barnet i enlighet med 12 § i förvaltningslagen. Dessutom ansåg regionförvaltningsverket utifrån den erhållna utredningen att den ledande tjänsteinnehavaren och socialarbetaren inte har iakttagit skyldigheterna i lagen om klienthandlingar inom socialvården och barnskyddslagen i besluten och dokumentregistreringarna om barnet.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Lappland
Social- och hälsovård
Beslutsdatum 31.7.2020
Diarienummer LAAVI/1477/2019
Klienten hade varit klient hos kommunens hemservice och stöd för närståendevård i flera år. Hen hade också ansökt om annan socialservice. Kommunen hade inte alls gjort upp en bedömning av servicebehovet eller en klientplan för klienten enligt socialvårdslagen, även om det hade skett förändringar i klientens funktionsförmåga och förhållanden och mer service hade sökts för klienten. För servicen hade man endast gjort upp en utvärderings-, vård- och serviceplan för hemvården och hemsjukvården, som innehöll uppgifter om hemservicens timantal och sättet på vilket den genomfördes.
Regionförvaltningsverket gav kommunen en anmärkning för försummelse att utarbeta en bedömning av servicebehovet och en serviceplan som förutsätts i socialvårdslagen.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att bedömningen av hemvården och hemsjukvården samt vård- och serviceplanerna inte till sin utformning eller sitt innehåll motsvarar bedömningen av servicebehovet och klientplanen enligt socialvårdslagen.
Kommunen ska bedöma servicebehovet i en sådan omfattning som klientens livssituation förutsätter. Bedömningen görs vid behov i samarbete med de anhöriga och närstående samt med andra aktörer. I samband med bedömningen ska klientens rättigheter, skyldigheter och andra omständigheter som är av betydelse för klientens sak utredas för klienten.
Den klientplan som avses i socialvårdslagen utarbetas utifrån en bedömning av servicebehovet och dess avsikt är att stödja ett systematiskt och målinriktat genomförande av socialvården. Den ska vara en övergripande bedömning av de tjänster och stödåtgärder som klientens och familjens situation kräver, hur de genomförs och vilka som ansvarar för dem - inte bara en beskrivning av en enskild tjänst.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland
Socialvård
Beslut 27.8.2020
diarienummer LSAVI/5322/2018
Vårdnadshavaren hade inte fått veta datumet för ändring av platsen för vård utom hemmet för ett omhändertaget barn. Platsen för vård utom hemmet ändrades i en situation där platsen för vård utom hemmet upphörde med sin verksamhet. Kommunen hade kommit överens om att den anställda på den plats där barnet då vårdades utom hemmet ska underrätta vårdnadshavarna om en ändring av platsen för vård utom hemmet och att ärendet också hade diskuterats i samband med klientplanen. Barnets åsikt hade utretts två veckor före förhandlingarna om klientplanen. Beslutet om ändring av vård utom hemmet hade beretts och fastställts av den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter en månad efter förhandlingarna om klientplanen och tre dagar efter beslutet hade barnet flyttat till en ny plats för vård utom hemmet.
Regionförvaltningsverket fäste med tanke på framtiden kommunens och dess tjänsteinnehavares uppmärksamhet vid att beslutet om ändring av vård utom hemmet fastställs av en ledande tjänsteinnehavare inom socialvården enligt 13 § 2 mom. i barnskyddslagen efter det att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har berett ärendet.
Dessutom fäste regionförvaltningsverket med tanke på framtiden kommunens och dess tjänsteinnehavares uppmärksamhet vid att parterna ska ges tillfälle att bli hörda innan ett ärende som gäller ändring i vård utom hemmet avgörs.
Regionförvaltningsverket betonade att beslut om ändring av vård utom hemmet under omhändertagande och brådskande placering fattas av en tjänsteinnehavare som bestäms enligt 13 § 2 och 3 mom. efter det att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har berett ärendet. Regionförvaltningsverket ansåg det vara klandervärt att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter i den aktuella situationen hade berett och fastställt ett beslut om ändring av vården utom hemmet. Vid beredningen och fastställandet av beslutet har en ledande tjänsteinnehavare enligt 13 § 2 mom. i barnskyddslagen inte bedömt tillgodoseendet av barnets bästa och rättigheter på det sätt som förutsätts i barnskyddslagen och förvaltningslagen.
Regionförvaltningsverket betonade att parterna i ett ärende som gäller ändring av vård utom hemmet ska ges tillfälle att yttra sin åsikt. Före tillfället att bli hörd ska parterna få möjlighet att ta del av eventuella handlingar som påverkar beslutet och av den framtida platsen för vård utom hemmet som svarar mot barnets behov, så att de genuint kan framföra sin egen åsikt i ärendet. Regionförvaltningsverket ansåg det vara klandervärt att det av beslutet om ändring av vård utom hemmet inte framgick när och hur vårdnadshavarna har hörts i ett ärende som gäller ändring av vård utom hemmet. Regionförvaltningsverket betonade vidare att förhandlingarna om klientplanen och det hörande som avses i 34 § i förvaltningslagen (434/2003) har olika syften och därför bör hållas åtskilda. I sitt avgörande bedömer regionförvaltningsverket dessutom att beslutet om ändring av vård utom hemmet inte har nått vårdnadshavarna per post innan barnet flyttat till den nya platsen för vård utom hemmet, om det inte har sänts direkt till vårdnadshavarna, varför de särskilt borde ha informerats om dagen för barnets flytt till den nya platsen för vård utom hemmet.
Mer information:
• Förvaltningslagen
• Barnskyddslagen
• Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Socialvård
Beslutsdatum
462/2019
Person A framförde tillsammans med sin make/maka B en anmärkning till den ledande sociala myndigheten i kommunen. Åtminstone person B var part i ärendet. Myndigheten besvarade inte anmärkningen. Anmärkningen gällde bland annat barnskyddsmyndighetens förfarande när den utredde bedömningen av barnens servicebehov och hälso- och sjukvårdstjänster. Vid utredningen av ärendet framkom det att anmärkningen inte hade registrerats i kommunens ärendehanteringssystem.
Regionförvaltningsverket gav barnskyddet i kommunen en anmärkning för att ha försummat att besvara anmärkningen.
Enligt den utredning som den ledande myndigheten i kommunen lämnade ansåg den att det var möjligt att anmärkningen inte hade kommit fram. Av en handling i ärendet framkom det att anmärkningen hade skickats till två ledande tjänsteinnehavare och att deras e-postadresser var korrekta. Av en handling i ärendet framkom det att meddelandet från den person som sände anmärkningen hade besvarats, men att de ärenden som anmärkningen gällde däremot inte hade besvarats. Regionförvaltningsverket ansåg att myndigheten hade tagit emot anmärkningen och därmed borde ha antecknat den i ärendehanteringssystemet och gett ett svar på anmärkningen.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 16.4.2020
diarienummer ISAVI/3766/2019
Enligt 6 § i handikappserviceförordningen ska färdtjänst ordnas för en gravt handikappad person så, att personen förutom de resor som är nödvändiga med tanke på arbete och studier även kan företa minst aderton sådana månatliga enkelresor som hör till det dagliga livet.
Enligt samkommunens tillämpningsanvisning kan antalet resor som beviljas också vara mindre enligt kundens individuella servicebehov. I enlighet med sina anvisningar hade kommunens tjänsteinnehavare fattat beslut om att bevilja kunden färdtjänst under 18 resor i månaden.
Regionförvaltningsverket gav samkommunen en anmärkning om att anvisningen om mängden transporttjänster i anvisningen om tillämpning av färdtjänst enligt handikappservicelagen är lagstridig. Regionförvaltningsverket bad samkommunen meddela vilka åtgärder den vidtar med anledning av anmärkningen.
Samkommunens anvisning strider mot handikappserviceförordningen och begränsar således på ett lagstridigt sätt rätten till färdtjänst för gravt handikappade. Förordningens ordalydelse är tydlig och det nämns inte att antalet resor som beviljas kan vara mindre än 18 enkelresor. Regionförvaltningsverket anser att antalet resor som beviljas ska vara minst 18 enkelresor, även om kunden ansöker om ett mindre antal än detta. Inte heller i samkommunens ansökningsblankett uppgavs det minimiantal resor som förordningen föreskriver, utan man frågade endast antalet sökta resor.
Med anledning av anmärkningen korrigerade samkommunen sina tillämpningsanvisningar så att de var lagenliga, varför ärendet inte gav anledning till några ytterligare åtgärder vid regionförvaltningsverket.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvård
Beslutsdatum 5.5.2020
diarienummer ISAVI/3691/2019
Två barnskyddsanmälningar hade lämnats in om ett barn (barnets lärare gjorde en anmälan den 10 april och barnets vårdnadshavare den 17 april). Fram till det att ett klagomål i ärendet anfördes den 7 maj hade samkommunen inte varit i kontakt med barnets vårdnadshavare. Enligt samkommunens utredning hade lärarens anmälan tagits upp till behandling den 23 april vid en inledande bedömning av anmälan.
Regionförvaltningsverket gör samkommunen uppmärksam på att tidsfristerna enligt barnskyddslagen ska iakttas vid behandling av barnskyddsanmälningar.
På basis av det utredningsmaterial som fåtts i ärendet konstaterar regionförvaltningsverket att tidsfristen för behandling av barnskyddsärendet för klagandens barn har överskridits.
Efter att ett barnskyddsärende har inletts måste barnskyddsarbetaren omedelbart bedöma barnets eventuella brådskande behov av barnskydd. Dessutom ska en bedömning av servicebehovet enligt socialvårdslagen göras, om det inte är uppenbart onödigt att göra bedömningen.
I samband med bedömningen av servicebehovet utreds behovet av barnskydd, om inte ärendet till sin natur klart är sådant att stödåtgärder inom barnskyddet inte behövs. Bedömningen måste inledas utan dröjsmål och slutföras utan ogrundat dröjsmål. Bedömningen ska påbörjas senast den sjunde vardagen efter att ärendet inleddes och den ska bli färdig senast tre månader efter att ärendet inleddes.
Regionförvaltningsverket följer utgående från Institutet för hälsa och välfärds riksomfattande datainsamling upp hur de tidsfrister som föreskrivs i barnskyddslagen följs.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 8.1.2020
Diarienummer ISAVI/314/2019
Klaganden har varit placerad. Sedan 2013 har den klagandes medel för eget hushåll inte flutit in på grund av att underhållsavtal inte ingåtts på behörigt sätt. Klaganden ber regionförvaltningsverket undersöka varför kommunen inte i tid har ordnat avtal om underhållsstöd.
I samband med beslutet om omhändertagande av klaganden fattades 2013 ett beslut om indrivning och föräldrarna har instruerats att gå till barnatillsyningsmannen, men ärendet har inte skötts. Ärendet har varit anhängigt på nytt 2016, då fadern har gett ett förslag till underhållsavtal (s.k. ”nollavtal”) som kommunens barnatillsyningsman inte har godkänt, eftersom fadern har haft underhållsförmåga. Fastställandet av beloppet för faderns underhållsförmåga har inte framskridit, men barnatillsyningsmannen har inte fört ärendet till tingsrätten för avgörande i enlighet med samkommunens anvisningar. Klagomålet gällde dock uttryckligen endast den socialarbetare som var ansvarig för barnets angelägenheter.
Regionförvaltningsverket anser att samkommunen har försummat att på behörigt sätt sköta inflödet av medel för eget hushåll till den klagande.
Regionförvaltningsverket fäster samkommunens uppmärksamhet vid att den ska se till att dess personal som sköter ärenden som gäller placerade barn och personalen inom familjerättsliga tjänster känner till och följer de lagar och samkommunens anvisningar som inverkar på hur placerade barns medel för eget hushåll inflyter.
Regionförvaltningsverket uttrycker sin uppfattning att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter borde ha övervakat tillgodoseendet av barnets bästa på det sätt som förutsätts i 24 § i barnskyddslagen och således för sin del se till att behandlingen av ärendet har framskridit inom familjerättsliga tjänster utan ogrundat dröjsmål.
Klaganden har med stöd av barnskyddslagen rätt till eftervård efter avslutad vård utom hemmet. Som eftervård har ett barn eller en ung person alltid rätt till en tillräcklig utkomst och bostad, men till eftervården hör utöver dessa även stöd enligt barnets eller den unga personens behov, som bestäms på ett sätt som motsvarar stödet inom barnskyddets öppenvård. Som stöd kan således ges t.ex. terapiservice eller ekonomiskt stöd för behövliga anskaffningar.
Med medel för eget hushåll avses i barnskyddslagen särskilda medel som reserveras för att ett barn som fått vård utom hemmet i första hand ska bli självständigt efter att eftervården avslutats. Dessa medel hör således inte till stödåtgärderna för eftervården, utan är separata medel som den unga själv har rätt till. Placeringskommunens socialvårdsmyndighet har dock rätt att besluta om tidpunkten för utbetalningen av medlen för eget hushåll. Dessutom ska den se till att medlen används till utgifter som stöder barnets eller den ungas självständighetsprocess.
Bestämmelsen om medel för eget hushåll i 77 § i barnskyddslagen innehåller ingen direkt förpliktelse enligt vilken placeringskommunen ska verka aktivt för att fastställa underhållsbidraget för ett barn för vilket det inte tidigare fastställts. Med beaktande av barnets bästa anser regionförvaltningsverket dock att placeringskommunen med aktiva åtgärder ska sträva efter att fastställa underhållsbidraget för föräldrar till placerade barn. På grund av att lagen är otydlig anser regionförvaltningsverket att det inte är möjligt att ge en anmärkning i ärendet, även om regionförvaltningsverket anser att samkommunens förfarande i klagandens ärende är klandervärt.
Utifrån 77 § 2 mom. i barnskyddslagen ska ett organ i placeringskommunen, om barnet inte har inkomster eller tillgodohavanden för att inbringa medel för eget hushåll eller om de är otillräckliga, betala de nödvändiga medlen för eget hushåll av kommunens medel.
Regionförvaltningsverket har inte behörighet att fastställa beloppet av de medel för eget hushåll som beviljas klaganden. Regionförvaltningsverket hänvisar den klagande att kontakta den socialarbetare som ansvarar för hans eller hennes angelägenheter i samband med boende, utbildning och andra behov som hänför sig till hans eller hennes självständighetsprocess. Om den unga och socialarbetaren är oeniga om användningen av medlen för eget hushåll eller betalningen av dem, ska ett överklagbart beslut fattas i ärendet. Den som är missnöjd med beslutet kan i sista hand föra ärendet till förvaltningsdomstolen för avgörande.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslut 11.6.2020
diarienummer ISAVI/4806/2020
Klaganden har i sitt brev uttryckt missnöje med individualiteten hos den färdtjänst som samkommunen ordnar enligt handikappservicelagen. Regionförvaltningsverket har vid utredningen av ärendet upptäckt att det i samkommunens anvisningar om färdtjänst inte har berättats om möjligheten att ansöka om egen taxi eller ensamreserätt eller någon annan därmed jämförbar särskild rättighet.
Regionförvaltningsverket fäster samkommunens uppmärksamhet vid myndighetens skyldighet att ge råd. Myndigheten ska på ett klart och konsekvent sätt informera och ge klienten anvisningar om förfarandet för ansökan om särskilda rättigheter i anslutning till transporttjänster.
Regionförvaltningsverket anser det vara en brist att det i samkommunens anvisningar om färdtjänst inte uttryckligen nämns möjligheten att ansöka om egen taxi och ensamreserätt eller någon annan därmed jämförbar särskild rättighet (t.ex. snabbresa). Dessa särskilda rättigheter är särskilt betydelsefulla med tanke på genomförandet av transporttjänsterna för flera klienter. Klienten vet dock inte nödvändigtvis vilka enskilda rättigheter som gäller sättet att ordna färdtjänst som hen kan ansöka om, om inte dessa centrala rättigheter särskilt nämns i klientanvisningen.
En gravt handikappad person har rätt att kräva att färdtjänsten ordnas på ett sätt som är lämpligt och individuellt med tanke på personens handikapp eller sjukdom. Detta innebär att kommunen också i fråga om yrkanden som gäller sättet att ordna tjänster ska fatta ett beslut som kan omprövas. I sista hand undersöker domstolen i enskilda fall om en gravt handikappad klients rätt till färdtjänst tillgodoses fullt ut och om klienten på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom har rätt till det individuella sätt att ordna färdtjänst som hen ansökt om.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvården
Beslutsdatum 31.7.2020
Diarienummer LAAVI/1477/2019
En socialarbetare hade genom sitt hembesök dagen efter att ansökan inkommit bedömt behovet av service och stödåtgärder enligt handikappservicelagen. Vid hembesöket hade man diskuterat ändringsarbeten i bostaden och personlig assistans för utomhusvistelse. Socialarbetaren hade beslutat bevilja sökanden en del av ändringsarbetena. En del av de ändringsarbeten som söktes i bostaden ansåg socialarbetaren var av typen ombyggnad och kunde därmed inte ersättas med stöd av handikappservicelagen. Ändringsarbetena i bostaden hade utförts inom en vecka från hembesöket till den del socialarbetaren hade ansett att de var nödvändiga. Sökanden fick dock inte något skriftligt beslut i ärendet, varför sökanden inte kunde söka ändring i beslutet till den del man inte samtyckt till sökandens yrkande.
Ett skriftligt beslut i ärendet gavs nio månader efter det att ansökan hade registrerats hos kommunen. Enligt kommunens utredning hade socialarbetaren efter sitt hembesök överraskande uteblivit från arbetet, varför ett skriftligt beslut inte hade fattats. Ärendet uppdagades först i samband med klagomålet.
Regionförvaltningsverket gav det kommunala organ som ansvarar för socialvården en anmärkning med tanke på framtida verksamhet.
Regionförvaltningsverket konstaterar i sitt beslut att sökandens yrkande på ändringsarbeten i bostaden i sig hade tagits upp till behandling och avgjorts utan ogrundat dröjsmål. Beslutet har dock inte utan dröjsmål meddelats på det sätt som förutsätts i förvaltningslagen även med skriftliga motiveringar och anvisningar om begäran om omprövning. Eftersom ett skriftligt beslut saknades hade sökanden inte möjlighet att utöva sin grundlagsenliga rätt att utan dröjsmål föra ärendet till den behöriga myndigheten för prövning, om sökanden så önskade, till den del tjänsteinnehavaren inte hade samtyckt till alla yrkanden som framfördes i ansökan.
Regionförvaltningsverket konstaterar dessutom i sitt beslut att kommunen ska ordna sin dokumentförvaltning och sina administrativa processer så att den som uträttar ärenden inom förvaltningen på behörigt sätt får förvaltningstjänster och myndigheten kan utföra sina uppgifter på ett resultatrikt sätt. Serviceprincipen för förvaltningen förutsätter att förvaltningens tjänster fungerar smidigt också vid plötslig frånvaro.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Lappland
Socialvård
Beslutsdatum 20.8.2020
diarienummer LAAVI/119/2020
Föräldrarna hade ett genom tingsrättens beslut fastställt arrangemang för vårdnaden om och umgängesrätten med barnet. På grund av meningsskiljaktigheter hade båda föräldrarna överklagat beslutet. Innan ett nytt beslut fattades inleddes en utredning om barnskyddsbehovet. Ärendet gällde huruvida en socialarbetare kan begränsa kontakten mellan barnet och föräldern när barnet inte är omhändertaget.
Barnet bodde med sin mamma och träffade sin pappa i enlighet med tingsrättens beslut. På grund av meningsskiljaktigheter om umgängesarrangemangen överklagade båda föräldrarna beslutet till tingsrätten. Medan behandlingen av överklagan pågick gjordes en barnskyddsanmälan om barnet. Efter att ha diskuterat situationen med barnets mamma skrev socialarbetaren med mammans samtycke ett brev där hen förbjöd möten mellan barnet och pappan till dess att ett genomförbart umgängesavtal hade ingåtts. Barnet var inte omhändertaget under behandlingen av ärendet, eftersom bedömningen av behovet av barnskydd bara var i utredningsskedet.
Regionförvaltningsverket gav socialarbetaren en anmärkning med tanke på den framtida verksamheten. Enligt regionförvaltningsverkets syn överskred socialarbetaren sin behörighet och agerade lagstridigt genom att förbjuda möten mellan barnet och pappan i strid med tingsrättens gällande beslut.
Regionförvaltningsverket konstaterar i sitt beslut att förfarandet inte var förenligt med barnets bästa eller principerna om god förvaltning. Umgängesförbudet kränkte allvarligt barnets grundlagsenliga rätt till skydd för familjelivet. Socialarbetaren borde inte ha förbjudit möten mellan barnet och pappan i strid med tingsrättens gällande beslut.
Socialarbetare ska bedöma ett eventuellt behov av barnskydd och besluta om de åtgärder som de anser att behövs i situationen. Åtgärderna ska dock vara förenliga med lag och barnets bästa.
I sitt beslut ansåg regionförvaltningsverket att det brev som socialarbetaren hade skickat till pappan inte var ett meddelande om överenskommelsen, utan att socialarbetaren i själva verket genom sitt brev hade avsett att förbjuda möten mellan barnet och pappan. Vid tidpunkten var barnet inte omhändertaget av socialnämnden, utan det pågick en utredning av behovet av barnskydd. Socialarbetaren skulle således inte ha kunnat begränsa mötena mellan barnet och pappan med stöd av barnskyddslagen, eftersom det med stöd av barnskyddslagen endast är möjligt att begränsa ett omhändertaget barns kontakter. Det är inte möjligt att begränsa kontakterna som en stödåtgärd inom öppenvården.
Domstolens beslut om vårdnad om och umgängesrätten med barnet är bindande för alla parter, och inte heller myndigheterna har rätt att låta bli att följa beslutet. Socialarbetaren hade således inte rätt att förbjuda möten enligt beslutet eller ändra förelägganden och villkor som rörde umgänget mellan barnet och föräldern genom att komma överens om ändringar med den andra vårdnadshavaren.
Eftersom brevet som var avsett att utgöra ett verkligt beslut dessutom hade upprättats endast i samråd med barnets mamma utan att alla parter hördes, stred förfarandet mot principerna om god förvaltning och kunde äventyra förtroendet för myndighetens opartiskhet.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Undervisningsväsendet
Beslutsdatum 2.7.2020
diarienummer LSSAVI/2454/2020
Klaganden ansåg att kommunens bildningsdirektör hade förfarit felaktigt genom att utan ogrundat dröjsmål låta bli att behandla ansökan om beviljande av ett personligt biträde till ett barn som får särskilt stöd enligt 17 § i lagen om grundläggande utbildning. I ett ärende som gällde erhållande av ett personligt biträde hade man fått ett överklagbart beslut först mer än tre månader efter det att den pedagogiska utredningen hade utarbetats. Det lämnades ingen förklaring till att beslutet fördröjdes, och bildningsdirektören kontaktade inte elevens vårdnadshavare eller skola på eget initiativ för att be om behövlig tilläggsutredning för att fatta beslutet. När vårdnadshavarna frågat om behandlingen av ärendet har bildningsdirektören konstaterat att hen behöver ett separat utlåtande för att avgöra ärendet.
Regionförvaltningsverket fäste den kommunala bildningsdirektörens uppmärksamhet vid att ordnandet av särskilt stöd för en elev avgörs genom ett skriftligt förvaltningsbeslut i enlighet med det förfarande som föreskrivs i lagen om grundläggande utbildning och i förvaltningslagen utan ogrundat dröjsmål.
Ordnandet av särskilt stöd och de stödtjänster som ges en elev avgörs enligt 17 § 3 mom. i lagen om grundläggande utbildning i regel på basis av en pedagogisk utredning. Vårdnadshavarna kan förutsättas lämna in ett utlåtande av en utomstående sakkunnig endast om lärarnas bedömningar av elevens behov av stöd inte räcker till för att bedöma behovet av ett personligt biträde. Lagen om grundläggande utbildning innehåller inga bestämmelser om tidsfrister för behandlingen av ärenden som gäller elevens rättigheter och som avgörs genom förvaltningsbeslut. Allt beslutsfattande omfattas dock av kravet på behandling utan dröjsmål i 23 § 1 mom. i förvaltningslagen. Vid behandlingen ska också 30 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning beaktas, enligt vilket eleven har rätt att få det stöd eleven behöver genast när stödbehovet uppstår. Det är viktigt att ärendet behandlas utan dröjsmål för att elevens rätt till tillräckligt stöd för inlärningen ska tillgodoses.
I enlighet med 31 § 1 mom. i förvaltningslagen ska tjänsteinnehavaren se till att ärendet utreds tillräckligt och på behörigt sätt genom att skaffa den information och de utredningar som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. 22 § 1 mom. i förvaltningslagen förutsätter däremot att tjänsteinnehavaren begär komplettering av ansökan, om tjänsteinnehavaren anser att tilläggsutredning behövs. Dessutom förpliktar 23 § 1 mom. i förvaltningslagen tjänsteinnehavaren att behandla ett ärende utan ogrundat dröjsmål. Med beaktande av rättsskyddet enligt 21 § i Finlands grundlag är det viktigt för eleven att få ett överklagbart beslut som vid behov möjliggör sökande av ändring.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Norra Finland
Socialvård
Beslutsdatum 13.5.2020
diarienummer PSAVI/3135/2020
En socialarbetare gjorde ett hembesök tillsammans med en familjearbetare för att utreda en barnskyddsanmälan. För vårdnadshavarna föreslogs placering av familjens barn som en stödåtgärd inom öppenvården. Mamman gick med på att barnen placerades inom öppenvården, men enligt socialarbetaren uttryckte pappan inte tydligt sin åsikt i situationen. Barnen placerades som en stödåtgärd inom öppenvården trots pappans oklara åsikt. Pappan gick först följande dag med på att barnen placerades inom öppenvården.
Det ordnades senare en nätverksdiskussion om barnens ärenden, och pappan berättade då att han hade fört fram att han inte samtyckte till placering inom öppenvården och ville att barnen genast skulle komma hem. Trots detta fortsatte en annan socialarbetare placeringen av barnen inom öppenvården. När pappan klagade till kommunen över placeringen inom öppenvården gjorde socialarbetarna en brådskande placering av barnen och ändrade det överenskomna hemveckoslutet för barnen till en understödd dagträff i fosterfamiljen. Trots att pappan motsatte sig att umgängesarrangemanget ändrades fattades det inget beslut om begränsning av kontakterna när ändringen gjordes. Det upprättades inte heller några klientplaner för barnen.
Regionförvaltningsverket beslöt att ge socialarbetarna en anmärkning om felaktigt och lagstridigt förfarande på grund av att socialarbetarna hade fattat beslut om placering inom öppenvården och förlängt besluten utan uttryckligt samtycke av barnens båda vårdnadshavare, begränsat kontakterna under den brådskande placeringen utan ett i barnskyddslagen avsett begränsningsbeslut och på grund av att inga klientplaner hade gjorts upp för barnen.
Pappan och socialarbetarna hade avvikande åsikt om huruvida placering inom öppenvården och om förlängning av den hade överenskommits i samförstånd. Enligt socialarbetarnas utredning gick fadern inte med på att uttrycka sin åsikt direkt och uttryckte inte tillräckligt tydligt att han motsatte sig placeringen. På basis av utredningarna som getts ansåg regionförvaltningsverket att fadern inte gav ett entydigt klart samtycke till placeringen inom öppenvården, men att det av klientanteckningarna framgick att fadern hade motsatt sig placeringen.
Regionförvaltningsverket konstaterade att myndigheten är skyldig att i oklara situationer utreda parternas åsikter t.ex. genom preciserande frågor. En part bör förstå innehållet i och betydelsen av det ärende som behandlas. För att ett samtycke av en part ska vara giltigt ska det vara medvetet, genuint frivilligt och en entydig viljeyttring i saken. En parts viljeyttring ska antecknas på behörigt sätt i handlingarna så att åsikten framgår tillräckligt entydigt och täckande av anteckningarna.
Regionförvaltningsverket konstaterade att om samtycke för placering som en stödåtgärd inom öppenvården inte fås av båda föräldrarna som bor tillsammans med barnet finns det inte förutsättningar för placering inom öppenvården. Myndigheten borde ha bedömt om den skulle göra en brådskande placering om det var så att lagstiftningens grunder för en brådskande placering uppfylldes. Regionförvaltningsverket konstaterade att för att placera ett barn ensamt som en stödåtgärd inom öppenvården krävs det enligt 37 § i barnskyddslagen samtycke av vårdnadshavarna som bor med barnet och av barnet självt, om barnet har fyllt 12 år. Om vårdnadshavaren eller ett barn som har fyllt 12 år inte samtycker till placeringen inom öppenvården kan stödåtgärden inte genomföras. Innan beslut fattas om stödåtgärder inom öppenvården och åtgärderna genomförs ska parterna ges tillfälle att framföra sin egen åsikt om stödåtgärden samt tillfälle att ge en förklaring till alla sådana yrkanden och utredningar som kan inverka på avgörandet av ärendet.
Socialarbetaren hade begränsat barnens kontakter under den brådskande placeringen genom att ändra barnens överenskomna hemledighet till en understödd träff i fosterfamiljen. Det fattades inte något sådant skriftligt beslut om begränsning av kontakterna som avses i barnskyddslagen trots att pappan motsatte sig ändringen av träffen med barnen. Enligt 62 § 2 mom. i barnskyddslagen får rätten för ett barn som vårdas utom hemmet att hålla kontakt med sina föräldrar eller andra barnet närstående personer begränsas genom beslut som avses i 63 §, om det inte har varit möjligt att komma överens om kontakterna i en klientplan enligt 30 §. Regionförvaltningsverket konstaterade att om det uppstår meningsskiljaktigheter mellan parterna om omfattningen av och sättet att genomföra kontakterna, ska ett överklagbart beslut enligt 63 § i barnskyddslagen fattas om begränsning av kontakterna. Av beslutet ska det tydligt framgå bl.a. orsaken till begränsningen och de personer som begränsningen gäller samt i vilken omfattning begränsningen genomförs och hur länge den gäller. Socialarbetaren har till uppgift att bedöma om det finns lagliga grunder för att begränsa kontakterna och fatta ett överklagbart beslut om det jämte motiveringar för samma dag som begränsningen av kontakterna de facto börjar. Kontakterna kan begränsas om de äventyrar syftet med barnets vård utanför hemmet eller om kontakterna medför olägenhet för barnet.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvården
Beslutsdatum 7.5.2020
diarienummer ISAVI/6019/2018 och ISAVI/6020/2018
Bror A hade tagit hand om sin bror B, som varit enstöring redan i flera årtionden. Bröderna bodde ihop. A hade skött parets/brödernas alla ärenden med den utomstående världen, men var inte B:s intressebevakare. Brödernas nära släktingar, grannar samt hälso- och sjukvårdspersonalen hade gjort sådana anmälningar till kommunen om brödernas servicebehov som avses i paragrafen i äldreomsorgslagen. Frågan gäller om huruvida en bror på en klients vägnar kan förbjuda den omsorg som är nödvändig för klienten.
Kommunen hade inlett en bedömning av brödernas servicebehov i februari 2018. Enligt patientjournalerna försökte man i fortsättningen erbjuda klienten B och dennes bror olika alternativ som stöd för att bo hemma. Dessutom strävade man efter att upprätthålla någon form av uppföljning som stöd för att de skulle klara sig hemma. Efter juni 2018 hade genomförandet av de planerade tjänsterna dock inte slutförts, eftersom A hade vägrat ta emot tjänster för sin egen och sin brors räkning. I december 2018 hittades bröderna döda i sitt hem.
Enligt regionförvaltningsverkets åsikt borde kommunen ha fortsatt uppföljningen och kontakten med bröderna trots den vägran som den andra brodern hade meddelat.
I regionförvaltningsverkets beslut konstaterar vi att hygienvård och behandling av sjukdomar hos äldre är en väsentlig del av god vård och behandling av äldre. Med beaktande av brödernas uppskattade behov av tjänster borde kommunen i enlighet med sin plan ha fortsatt att upprätthålla en uppföljning för att stödja A:s och B:s boende hemma, även om den ena brodern vägrade att ta emot tjänster både för sin egen och för sin brors del.
Efter bedömningen av servicebehovet ska en serviceplan utarbetas tillsammans med klienten, om det inte finns uppenbara hinder för det. Om man inte når samförstånd med klienten om tjänsterna eller sättet att ordna tjänsterna, är det viktigt att anteckna både klientens och kommunens arbetstagares synpunkter inklusive motiveringar. En klient har rätt att vägra utarbeta en plan. Innan klienten avstår från åtgärderna ska klienten dock ges en redogörelse om sina rättigheter och skyldigheter. Klienten ska också informeras om olika alternativ som är av betydelse för klientens ärende och om deras konsekvenser.
A var inte laglig företrädare för sin bror B och hade därför inte rätt att vägra tjänster och nödvändig omsorg för sin bror (på dennes vägnar). Kommunen borde således ha sörjt för sin lagenliga skyldighet och inte ha agerat utifrån denna vägran, i synnerhet med beaktande av klientsäkerheten. En person som är klient hos socialvården har självbestämmanderätt när klienten är kapabel att fatta ett sådant beslut. Beslut kan dock inte fattas på någon annans vägnar utan laglig ställning eller befullmäktigande.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Basservice, rättsskydd och tillstånd
13.2.2025
ESAVI/42029/2024
Klaganden fick en remiss till den specialiserade sjukvården i september 2022. Remissen påskyndades i november 2022. Klaganden besökte i mars 2023 läkare inom den specialiserade sjukvården för bedömning av vårdbehovet och sattes då i kö till ingreppet. I augusti 2023 informerades klaganden om att tidpunkten för ingreppet var försenad. I juli 2024 gjorde klaganden en anmärkning till hälso- och sjukvårdsorganisationen. Anmärkningen besvarades i augusti 2024.
I november 2024 hänvisades klaganden till en annan tjänsteproducent inom ramen för myndighetssamarbetet. Den externa tjänsteproducenten konstaterade emellertid att den inte rekommenderar att klaganden genomgår det planerade ingreppet. Bedömningen av genomförandet av ingreppet flyttades således tillbaka till den ursprungliga hälso- och sjukvårdsorganisationen. I november 2024 visste klaganden ännu inte när ingreppet skulle genomföras.
Regionförvaltningsverket gav hälso- och sjukvårdsorganisationen en anmärkning eftersom den specialistbedömning som krävdes för bedömningen av klagandens vårdbehov och den vård som hade konstaterats vara nödvändig inte inleddes inom de lagstadgade tidsfristerna. Dessutom gav regionförvaltningsverket hälso- och sjukvårdsorganisationen en anmärkning eftersom klaganden inte hade meddelats tidpunkten för när hen skulle få vård.
Regionförvaltningsverket konstaterade att bedömningen av klagandens vårdbehov inleddes inom den lagstadgade tidsfristen på tre veckor. Däremot skedde inte besöket hos specialist som krävdes för bedömningen av vårdbehovet inom den lagstadgade tidsfristen på tre månader, utan försenades med ungefär tre månader. Klaganden fick inte heller den vård som på basis av bedömningen av vårdbehovet hade konstaterats vara nödvändig inom den lagstadgade tidsfristen på sex månader.
Regionförvaltningsverket konstaterade att patienten ska meddelas tidpunkten för när han eller hon får vård. Patienten får inte ställas i kö för att vänta på vården på obestämd tid.
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 5.2.2025
ESAVI/27335/2024
I september 2023 fick klaganden en remiss till den specialiserade sjukvården. Remissen godkändes inom den specialiserade sjukvården på två veckor. I samband med godkännandet av remissen bestämdes att klaganden skulle genomgå ett första läkarbesök och en röntgenundersökning, men klaganden gavs inte tider till dessa. Klagandens remiss hade påskyndats i februari 2024 och i maj 2024. Klaganden hade också utan framgång begärt en servicesedel till sjukhuset eller den privata sektorn. Klaganden gjorde en anmärkning om saken i maj 2024, men fick till svar att det inte går att göra något åt saken. Efter att remissen hade påskyndats i maj 2024 reserverades patienten en mottagningstid inom den specialiserade sjukvården i augusti 2024.
Regionförvaltningsverket gav hälso- och sjukvårdsorganisationen en anmärkning eftersom klaganden inte inom den lagstadgade tidsfristen fick den specialistbedömning eller de bilddiagnostikundersökningar som krävdes för bedömningen av vårdbehovet.
Inom den specialiserade sjukvården ska bedömningen av vårdbehovet inledas inom tre veckor från det att en remiss har anlänt till verksamhetsenheten. Om bedömningen av vårdbehovet förutsätter en bedömning av en specialist, särskild bilddiagnostik eller särskilda laboratorieundersökningar, ska bedömningen och de behövliga undersökningarna göras inom tre månader från det att remissen anlände till verksamhetsenheten för specialiserad sjukvård. Att sätta patienten i undersöknings- eller poliklinikköer motsvarar inte en individuell bedömning av patientens vårdbehov.
I beslutet konstaterade regionförvaltningsverket att bedömningen av klagandens vårdbehov inleddes inom den lagstadgade tidsfristen på tre veckor. Klaganden fick dock inte den bedömning eller de bilddiagnostikundersökningar som krävdes för bedömningen av vårdbehovet inom den lagstadgade tidsfristen på tre månader.
Regionförvaltningsverket konstaterade på ett allmänt plan i beslutet att patienten ska meddelas tidpunkten för när han eller hon får vård och att patienten inte får ställas i kö för att vänta på vård på obestämd tid. Regionförvaltningsverket konstaterade vidare på ett allmänt plan att om den myndighet som ansvarar för ordnandet av hälso- och sjukvården inte själv kan producera vård, undersökningar eller rehabilitering inom de lagstadgade tidsfristerna ska vård, undersökning eller rehabilitering som konstaterats vara nödvändig ordnas för patienten genom att de skaffas av en annan tjänsteproducent t.ex. i samarbete med ett annat välfärdsområde. Också de tjänster som skaffats annanstans ifrån ska tillhandahållas inom de lagstadgade tidsfristerna.
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvården
17.2.2025
ESAVI/10573/2024
Klaganden kom till jouren på natten ledsagad av polisen. Enligt klaganden förde en förstavårdare klaganden till jourens säkerhetsrum. När jourhavande läkaren träffade klaganden fick klaganden genast tillstånd att lämna säkerhetsrummet, eftersom läkaren inte såg någon grund för att klaganden placerats i säkerhetsrummet. Klaganden visste inte
Regionförvaltningsverket gav välfärdsområdet en anmärkning, eftersom klaganden hade placerats i jourens säkerhetsrum utan giltiga skäl.
Regionförvaltningsverket fäste läkarens och triagesjukskötarens uppmärksamhet vid vikten av ändamålsenliga anteckningar i journalhandlingarna.
Riksdagens justitieombudsman har i sitt tidigare avgörande konstaterat att det enligt nuvarande lagstiftning kan vara tillåtet att isolera en patient vid somatiska hälso- och sjukvårdsenheter som nödvärn eller nödtillstånd. Med tanke på att isolering innebär en kränkning av patientens personliga frihet som tryggas i grundlagen, har riksdagens justitieombudsman ansett att det måste finnas vägande skäl för åtgärden och den bör dokumenteras noggrant för att möjliggöra övervakning. (JO dnr 1768/4/15, 25.5.2016)
Regionförvaltningsverket konstaterade att det är en betydande begränsningsåtgärd att placera en patient i säkerhetsrummet och att man då ingriper i patientens grundläggande rättigheter. Beslutet att placera personen i säkerhetsrummet borde ha fattats av en läkare. I brådskande fall skulle en vårdanställd ha kunnat placera klaganden i säkerhetsrummet och läkaren borde då ha underrättats om detta omedelbart.
Regionförvaltningsverket konstaterade att när patientens självbestämmanderätt begränsas genom att patienten placeras i ett säkerhetsrum mot sin vilja, ska orsaken till åtgärden, åtgärdens art och varaktighet samt en bedömning av hur åtgärden har inverkat på vården av patienten antecknas i journalhandlingarna. Dessutom ska namnet på den läkare som beslutat om åtgärden och de personer som utfört åtgärden nämnas. Ingen av de yrkesutbildade personer som deltog i vården av klaganden antecknade i journalhandlingarna att klaganden placerats i säkerhetsrummet, om klagandens tillstånd hade övervakats eller om klaganden fått tillstånd att lämna säkerhetsrummet.
Regionförvaltningsverket ansåg att triagesjukskötaren har handlat i strid med lagen, eftersom hen inte har gjort anteckningar i journalhandlingarna om vem som hade beslutat att klaganden ska placeras i säkerhetsrummet och på vilka grunder. Regionförvaltningsverket ansåg också att den läkare som vårdade klaganden inte gjort anteckningar i journalhandlingarna i enlighet med de krav som lagen ställer. Läkaren borde ha gjort anteckningar om
Regionförvaltningsverket konstaterade att välfärdsområdet ansvarade för vården av klaganden, för vårdens ändamålsenlighet och för att de åtgärder som vidtagits följde det som föreskrivs i lagen. Av handlingarna framgick det att klaganden inte hade uppträtt aggressivt eller hotfullt när han kom till jouren. Dessutom var en ordningsvakt närvarande. Trots detta placerades klaganden i säkerhetsrummet, även om det utifrån den bild som handlingarna ger inte fanns grunder för detta.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 15.5.2025
ESAVI/16167/2025
Klaganden berättade att hen av välfärdsområdets social- och patientombud hade fått anvisningar om att först göra en anmärkning i ärendet och efter att hen fått svar på anmärkningen, om hen inte är nöjd med anmärkningsförfarandet, lämna in ett klagomål. Klaganden väntade på ett svar på anmärkningen i fem månader. Då klaganden hade fått svar på anmärkningen lämnade hen ett klagomål till regionförvaltningsverket. Då hade det redan gått över två år sedan händelsen som klagomålet gällde. Klaganden bad regionförvaltningsverket överväga att behandla ärendet som klagomål eftersom hen hade fått felaktiga anvisningar gällande ärendet.
Enligt regionförvaltningsverkets bedömning hade klaganden skäl att lita på att de anvisningar gällande att lämna klagomål som hen fick av patient- och socialombudet som fungerade i myndighetsställning var korrekta. De anvisningar som klaganden fick var felaktiga. Därför ansåg regionförvaltningsverket att särskilda skäl för att klagomålet skulle behandlas närmare uppfylldes i klagandens fall. Regionförvaltningsverket behandlade klagandens ärende utgående från de handlingar som klaganden lämnat in trots att det rörde sig om ärenden som var över två år gamla räknat från då klagomålet blev anhängigt.
Regionförvaltningsverket konstaterade att välfärdsområdet är skyldigt att inom egenkontrollen säkerställa att patientombudets verksamhet är adekvat. Utgående från vad som ovan konstaterats gällande att de anvisningar som ges till en patient ska vara adekvata, gällande förtroendeskyddet och serviceprincipen meddelade regionförvaltningsverket välfärdsområde sitt beslut så att det kan ta det i beaktade vid ordnandet av tjänster.
I 53 b § 3 momentet i förvaltningslagen (434/2003) bestäms det att en förvaltningsklagan som gäller en omständighet som ligger mer än två år tillbaka i tiden inte ska prövas, om det inte finns särskilda skäl. I regeringspropositionen om ändring av förvaltningslagen konstateras att utgångspunkten gällande preskription av klagomål kan vara att ett ärende som är äldre än fem år inte tas till prövning (RP 50/2013 rd, s. 28).
Vidare ska det enligt regeringspropositionen vara möjligt att avvika från preskriptionstiden på två år för att övervakningen även i fortsättningen ska vara effektiv och flexibel. När särskilda skäl bedöms bör avseende fästas vid bland annat sakens allmänna betydelse, sakens betydelse för klaganden eller den som är föremål för klagomålet, hur betydande det lagstridiga eller felaktiga förfarande som anmälts är och klagandens faktiska möjligheter att reagera inom den lagenliga preskriptionstiden (RP 50/2013 rd, s. 27–28).
Regionförvaltningsverket konstaterade att förvaltningslagen utöver bestämmelser gällande preskription av klagomål även innehåller bestämmelser om grunderna för god förvaltning som också omfattar bl.a. rättsprinciperna inom förvaltningen. Grunderna för god förvaltning omfattar även serviceprincipen och rådgivning.
Regionförvaltningsverket konstaterade att rättsprinciperna inom förvaltningen enligt 6 § i förvaltningslagen bland annat omfattar principen om förtroendeskydd. I rättslitteraturen anses att förtroendeskydd inom förvaltningen innebär att enskilda personer, företag eller andra rättssubjekt under grundade förutsättningar ska ha rätt att kunna lita på myndigheternas verksamhet (Mäenpää Olli, Hallinto-oikeus, päivittyvä hakuteos, Hallinnon oikeusperiaatteet, Luottamuksensuojaperiaate). Enligt regionförvaltningsverket bedömning innebär detta för klagandens del att hen hade rätt att kunna lita på att de anvisningar som hen fått av myndigheterna var korrekta.
Regionförvaltningsverket konstaterade att ett svar på en anmärkning ska ges inom skälig tid efter att anmärkningen gjorts. Detta innebär enligt Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovårdens styrning 1–4 veckor och enligt riksdagens justitieombudsman i regel ungefär en månad, eller 1–2 månader om ärendet är mycket problematiskt och kräver utredning (RP 185/1991 rd). Klaganden fick svar på sin anmärkning ungefär fem månader efter att den gjorts.
Regionförvaltningsverket ansåg att klaganden av myndigheten fick felaktig information om att ett klagomål inte skulle kunna lämnas in då ärendet behandlas som anmärkning. Regionförvaltningsverket konstaterade att ett ärende där en patient är missnöjd med sin vård eller med bemötandet primärt ska behandlas som anmärkning och inte i första hand som klagomålsärende för att reda ut det skedda (RP 185/2014 rd) och att det även i många fall är ändamålsenligt att behandla missförhållanden som gäller bemötandet eller vården av en patient som anmärkning först innan ett klagomål lämnas in. Enligt 10 § 3 mom. i lagen om patientens ställning och rättigheter begränsar en anmärkning dock inte patientens rätt att anföra klagomål hos de myndigheter som övervakar hälso- eller sjukvården.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 2.4.2025
Diarienummer LSSAVI/14690/2024
Klaganden fick långvarig psykiatrisk sjukhusvård. Redan innan klaganden vårdades på sjukhus behövde hen protetisk behandling. Det var oklart för sjukhuset vem som skulle ansvara för kostnaderna för den protetiska behandlingen och därför fördröjdes den protetiska behandlingen som klagandens hälsotillstånd förutsatte.
Regionförvaltningsverket gjorde sjukhuset uppmärksamt på att en patient som får långvarig psykiatrisk sjukhusvård har rätt till mun- och tandvård som hans eller hennes hälsotillstånd förutsätter. I vården ska det vid behov göras upp en plan för hur och enligt vilken tidtabell vården av patienten ska ordnas. Planen ska utarbetas i samförstånd med patienten.
En patient har rätt till sådan hälso- och sjukvård som hans eller hennes hälsotillstånd förutsätter. Inom hälso- och sjukvården ska det vid behov utarbetas en plan för undersökning, vård och medicinsk rehabilitering eller någon annan motsvarande plan. Av planen ska framgå hur och enligt vilken tidtabell vården av patienten ordnas. Vården och behandlingen ska ges i samförstånd med patienten. Riksdagens justitieombudsman har i sitt avgörande diarienummer 2977/4/12 ansett att mun- och tandvårdtjänster för patienter i institutionsvård hör till de nödvändiga tjänsterna som ingår i behandlingshelheten. Patienter som vårdas på en institution har alltså rätt att få den nödvändiga mun- och tandvård, både brådskande och icke-brådskande, som deras hälsotillstånd förutsätter. Regionförvaltningsverket instämde med riksdagens justitieombudsmans uppfattning. Enligt regionförvaltningsverkets uppfattning borde man i klagandens fall ha gjort upp en plan för hur den protetiska behandlingen skulle ordnas och enligt vilken tidtabell.
Regionförvaltningsverket konstaterar att patienten som fick långvarig psykiatrisk sjukhusvård hade rätt till sådan mun- och tandvård som hens hälsotillstånd förutsatte på det sätt som förutsätts i 3 § i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992).
Lag om patientens ställning och rättigheter (785/1992) 3 §, 4 a §, 5 §, 6 §
Lag om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992) 7 b §
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 07.11.2024
diarienummer ESAVI/11028/2024
Klaganden hade fått preventivmedelskapseln Nexplanon insatt med anvisningen att byta ut kapseln efter tre år. När det hade gått nästan tre år kontaktade klaganden hälsovårdens preventivrådgivning och bad om en tid för byte av kapseln. Preventivrådgivningen ville inte reservera någon tid åt klaganden, utan informerade klaganden om att kapselns användningstid är fyra år och att den behövde bytas ut först om ett år. Saken diskuterades inte desto mer med klaganden. Hon blev senare gravid, men fick missfall.
Regionförvaltningsverket gjorde organisationen uppmärksam på att patienten ska informeras på tillräckligt sätt och att vården och behandlingen ska ges i samförstånd med patienten.
I sin redogörelse till regionförvaltningsverket hänvisade hälsovårdsorganisationen till flera internationella studier enligt vilka Nexplanons preventiva effekt varar i fem år. Organisationen konstaterade att den redan i flera års tid hade haft den anvisningen att användningstiden för Nexplanon bör förlängas till fyra år. Enligt det sakkunnigläkarutlåtande som hälsovårdsorganisationen hade begärt var det fråga om off label-användning av Nexplanon. Organisationen ansåg att dess praxis baserade sig på forskningsrön.
I sitt beslut hänvisade regionförvaltningsverket bland annat till Nexplanons produktresumé som säger att kapseln ska tas ut eller bytas till en ny senast tre år efter att den har satts in. Regionförvaltningsverket hänvisade i sitt beslut även till riksdagens justitieombudsmans avgörandepraxis om förskrivning av off label-läkemedel.
Regionförvaltningsverket konstaterade att en patient har rätt till god vård och behandling och rätt till självbestämmande. Vården och behandlingen ska också ges i samförstånd med patienten, vilket förutsätter att patienten får tillräckligt med information om de omständigheter som hänför sig till vården och behandlingen. Regionförvaltningsverket konstaterade att överenskommelse om behandling med läkemedel ska ingås i samförstånd med patienten och att läkemedelsförskrivaren därmed ska ge patienten tillräcklig information om läkemedlets användningsändamål och användning.
I klagandens fall frångick man det användningsändamål som anges i läkemedlets produktresumé och den tidigare anvisningen som klaganden hade fått att kapseln skulle bytas senast efter tre år. Enligt handlingarna i ärendet diskuterades saken inte med klaganden. Vårdanvisningen som klaganden tidigare hade fått gällande byte av kapseln uppdaterades inte heller. Regionförvaltningsverket ansåg att klaganden borde ha informerats om situationen och vad användningstiden på fyra år baserade sig på. Regionförvaltningsverket ansåg att efter det här borde vården ha getts i samförstånd med klaganden.
Enligt regionförvaltningsverket förverkligades inte klagandens rätt till en god vård. Klagandens rätt till information och självbestämmande förverkligades inte heller på tillbörligt sätt. Beträffande detta anser regionförvaltningsverket att organisationens förfarande var lagstridigt.
Centrala lagar och rekommendationer
RFV: Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Sektor: Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum: 7.8.2024
Diarienummer ESAVI/29685/2022
Klaganden hade inte fått svar på sin anmärkning av en organisation inom hälso- och sjukvården. Vid tidpunkten för klagomålet hade klaganden väntat på svar på anmärkningen i cirka tre och en halv månad.
Enligt utredningen som hälso- och sjukvårdsorganisationen lämnat till regionförvaltningsverket hade svar på klagandens anmärkning getts med över ett års fördröjning. Det hade skett ett personalbyte i organisationen, och alla tidigare inkomna anmärkningar hade inte överförts till personen som behandlade anmärkningarna, utan hen fick kännedom om dem först senare.
Regionförvaltningsverket gav hälso- och sjukvårdsorganisationen en anmärkning om att anmärkningen inte hade besvarats inom skälig tid.
Regionförvaltningsverket konstaterade att det totalt hade tagit nästan 15 månader att behandla anmärkningen.
Enligt regeringens proposition om ändring av patientlagen (RP 185/2014 rd) ska en anmärkning besvaras skriftligen inom skälig tid. Valvira har i sin styrning konstaterat att 1–4 veckor ska anses vara en skälig tid. Även enligt riksdagens justitieombudsman är en skälig tid i regel cirka en månad eller 1–2 månader om ärendet är mycket problematiskt och kräver utredning.
Regionförvaltningsverket konstaterade att man ska se till att anmärkningar behandlas inom skälig tid även under personalbyten. Regionförvaltningsverket konstaterade att det är viktigt att en patients anmärkning besvaras så snabbt som möjligt. På det sättet blir anmärkningsförfarandet en enkel, snabb och flexibel möjlighet för patienten att få bättring på missförhållandet.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 31.5.2024
Diarienummer LSSAVI/11252/2023
Patientens arbetsgivare bad företagshälsovården göra en bedömning av patientens arbetsförmåga utan att det fanns någon lagstadgad grund för ett utlåtande från företagshälsovården. Företagsläkaren gav ett utlåtande om patientens hälsoundersökning som patienten enligt klagomålet inte hade informerats om. Företagsläkaren uppgav i sin klagomålsutredning att hen tangerat utlåtandeärendet i samtalen med patienten, men detta hade inte antecknats i journalhandlingarna. Företagsläkaren beklagade den otillräckliga utredning patienten fått i ärendet.
Regionförvaltningsverket fäste företagsläkarens uppmärksamhet vid att patienten tillräckligt tydligt ska informeras om att det ges ett utlåtande om hälsoundersökningen och om frågor i anslutning till detta innan utlåtandet ges.
Det är inte tillåtet att ge ett läkarutlåtande om en patient utan personens samtycke, om inte något annat föreskrivs i lag. Patienten ska med stöd av 5 § i lagen om patientens ställning och rättigheter tydligt informeras om att ett utlåtande görs och om frågor i anslutning till detta innan utlåtandet ges. Den information som patienten fått av företagsläkaren om bland annat utfärdandet av utlåtandet om hälsoundersökningen hade enligt de handlingar som fanns att tillgå uppenbarligen varit otillräcklig.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 18.6.2024
Diarienummer LSSAVI/3299/2024
Den klagande genomgick en undersökning där en intervjublankett användes som hjälp. Den yrkesutbildade person inom hälso- och sjukvården som gjorde intervjun fyllde i blanketten för hand. Den klagande bad om att få den ifyllda blanketten, men det var inte möjligt eftersom blanketten hade förstörts.
Regionförvaltningsverket uppmärksammade den yrkesutbildade personen inom hälso- och sjukvården på att blanketter för datainsamling ska bevaras i 12 år från det att datainsamlingen genomfördes. Regionförvaltningsverket anvisade den yrkesutbildade personen inom hälso- och sjukvården att ge personalen anvisningar om bevarandet av blanketter för datainsamling.
Patienten har i regel rätt att på begäran avgiftsfritt få journalhandlingar som berör personen själv. En specificerad begäran ska framställas till tillhandahållaren av hälso- och sjukvårdstjänster. Uppgifter kan inte fås om de kan medföra allvarlig fara för patientens hälsa eller vård eller för någon annans rättigheter. Den klagande hade framfört en begäran till tillhandahållaren av hälso- och sjukvårdstjänster i syfte att få en intervjublankett som handlade om personen själv. Regionförvaltningsverket bad tillhandahållaren av hälso- och sjukvårdstjänster att lämna ut den klagandes journalhandlingar för tiden för klagomålet. Intervjublanketten i fråga fanns inte bland journalhandlingarna.
Regionförvaltningsverket konstaterar att intervjublanketten är en journalhandling enligt 3 § i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (703/2023) och att den ska bevaras i 12 år enligt ovan nämnda lag.
Centrala lagar
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 19.6.2024
diarienummer ISAVI/2630/2024
Patienten hade hittats liggandes medvetslös i en snödriva. Den prehospitala akutsjukvården transporterade personen till jourenheten för vård på grund av nedsatt kroppstemperatur, lågt blodsocker, medvetslöshet och alkoholförgiftning. Patientens rusmedelsanvändning bedömdes vara långvarig. Under observationen blev patienten vid medvetande och började må bättre. Patienten berättade att hen försökt ta sitt liv. Patienten skrevs ut från jouren under följande dygn. Enligt patienten skrevs hen ut i så dåligt skick att det var fråga om utsättande för fara. Patienten kunde inte gå eller klä på sig själv och hen bodde ensam. I ärendet är det frågan om huruvida patientens förmåga att klara sig hemma tryggades på ett ändamålsenligt sätt.
Enligt välfärdsområdets utredningar behövde patienten vid utskrivningen inte längre sjukhusvård. Patienten hade bytt kläder på egen hand och var självständig även i andra sysslor. Patientens psykiska tillstånd beskrevs som lugnt och hen hade nekat till att ha självdestruktiva tankar vid utskrivningen. Välfärdsområdet ansåg att det utifrån utredningarna och anteckningarna i journalhandlingarna här fanns en konflikt med det som patienten påstod.
Regionförvaltningsverket uttryckte sin uppfattning att patientens förmåga att klara sig hemma borde ha tryggats bättre genom att jourenheten gör en anmälan till socialmyndigheten för att bedöma stödbehovet.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att behandlingen av klagomålet grundar sig på dokumentutredningar och att regionförvaltningsverket inte med de medel som står till dess förfogande i efterhand kan utreda vilket patientens faktiska tillstånd har varit i utskrivningsskedet då parterna är oeniga om saken. Regionförvaltningsverket ansåg det dock sannolikt att patienten till följd av en akut livsfarlig försämring av hälsotillståndet samt på grund av långvariga missbruksproblem och psykiska problem ännu vid utskrivningen har haft behov av hjälp i sina dagliga sysslor.
En socialarbetare i tjänsteförhållande ansvarar för bedömningen av servicebehovet hos patienter som behöver särskilt stöd. I en sådan situation bör man säkerställa att patienten klarar sig hemma genom att med låg tröskel göra en anmälan till socialmyndigheten för en bedömning av stödbehovet.
Socialvårdslagen innehåller bestämmelser om anmälningsskyldigheten för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Om en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården i sin uppgift har fått kännedom om en person vars behov av socialvård är uppenbart, ska den yrkesutbildade hänvisa personen till att söka socialservice eller med personens samtycke kontakta den myndighet som ansvarar för socialvården i välfärdsområdet för en bedömning av stödbehovet. Om samtycke inte kan fås och personen är uppenbart oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa eller säkerhet, ska en anmälan om behovet av socialvård göras utan dröjsmål utan hinder av sekretessbestämmelserna.
Centrala lagar
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Sektor: Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 8.11.2024
Diarienummer ESAVI/13694/2023
Klaganden besökte ögonläkaren på grund av symtom på inflammation i ögat. Hen ordinerades medicinering och en planerad kontroll om en månad. Klaganden kontaktades om kontrollen först tre månader efter den planerade tidpunkten.
Regionförvaltningsverket uttryckte sin uppfattning till hälso- och sjukvårdsorganisationen att en patients kontroll hos ögonläkaren ska ordnas enligt den tidtabell som läkaren har planerat.
Regionförvaltningsverket konstaterade att en legitimerad läkare beslutar om medicinska undersökningar av en patient, ställer diagnos och beslutar om vården och behandlingen i samband därmed. Regionförvaltningsverket konstaterade att eftersom läkaren hade rekommenderat att kontrollen skulle genomföras om en månad, hade det varit korrekt att ordna kontrollen enligt den tidtabell som läkaren planerat. Klaganden hade kontaktats gällande kontrollen först tre månader efter den planerade tidpunkten för kontrollen, och därför ansåg regionförvaltningsverket att fördröjningen i planen var avsevärd i klagandens fall.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Social- och hälsovård
Avgjord: 31.7.2024
Diarienummer: LSSAVI/20369/2023
Den klagande hade kontaktat välfärdsområdets hälsostation på grund av magbesvär. Därefter hade hen ofta besökt hälsostationen och sjukhusets jour på grund av magbesvären. Personalen vid välfärdsområdets hälsostation upptäckte att det uppstod utmaningar i interaktionen då man pratade finska med klaganden. På läkarmottagningen hade man utöver finska även talat engelska med personen, men detta hade inte antecknats i journalhandlingarna. Efter att klaganden flera gånger besökt mottagningen och jouren berättade överläkaren på sin mottagning att det enligt undersökningarna inte fanns några tecken på allvarlig sjukdom.
Klagandens hälsotillstånd, vård och vårdalternativ diskuterades på finska utan tolk på överläkarens mottagning. Den klagande hade varken finska eller svenska som modersmål, men kunde finska och engelska. Klagandens djupa oro för sin hälsa lindrades inte av samtalet med överläkaren, utan personen sökte sig senare på nytt till hälsostationens läkarmottagning och bad om ytterligare undersökningar. Ärendet handlade också om huruvida det språk som användes fördröjde den klagandes undersökningar och bedömningen av vårdbehovet.
Välfärdsområdet borde ha sett till att en tolk vid behov begärdes som stöd för den klagande på mottagningen. Eftersom den klagandes kontaktspråk och eventuella behov av tolk inte hade antecknats i journalhandlingarna på behörigt sätt, kunde den klagandes språkliga behov inte beaktas på förhand på hälsostationens läkarmottagningar. I synnerhet på överläkarens mottagning skulle den klagande sannolikt ha behövt en tolk, eftersom man på mottagningen tillsammans med den klagande gick igenom de undersökningar som gjorts och gav upplysningar om personens hälsotillstånd och hur hens vårdbehov hade bedömts. De språkliga utmaningarna i interaktionen kan också ha orsakat dröjsmål i undersökningarna av den klagande.
Regionförvaltningsverket fäste välfärdsområdets uppmärksamhet vid att det i journalhandlingarna ska antecknas tillräckliga uppgifter som behövs för att trygga ordnandet, planeringen, genomförandet och uppföljningen av en god vård av patienten.
Anteckningarna i journalhandlingarna har en central betydelse både för genomförandet och för planeringen av vården, så de ska också innehålla de uppgifter som behövs för att planera vården och som är tillräckligt omfattande.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut på ett allmänt plan att utmaningar i interaktionen mellan yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och patienten kan leda till att patientsäkerheten försämras samt till exempel förhindra och fördröja vård som konstaterats vara nödvändig. Därför ska patientens kontaktspråk vid behov framgå av journalhandlingarna.
Dessutom ansåg regionförvaltningsverket att det är viktigt att det av anteckningarna i journalhandlingarna vid behov tydligt framgår på vilket språk patienten uträttar ärenden och om personen till exempel har behov av en tolk. Tydliga och tillräckliga anteckningar i journalhandlingarna bidrar till exempel till att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården kan förbereda sig tillräckligt inför mottagningen genom att beakta patientens individuella behov på förhand.
Regionförvaltningsverket bedömde också att den klagande inte hade getts upplysningar om sitt hälsotillstånd och vårdalternativ på ett sådant sätt att personen förstod innehållet i upplysningarna tillräckligt väl. Ärendet hade således sannolikt påverkats väsentligt av att dessa upplysningar inte hade getts på ett för klaganden lämpligt kontaktspråk. De språkliga utmaningarna hade sannolikt påverkat klagandens uppfattning om sitt hälsotillstånd, vilka undersökningar som var nödvändiga och vilka vårdalternativ som stod till förfogande.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 11.4.2024
diarienummer ISAVI/6797/2023
Regionförvaltningsverket inledde övervakningen av välfärdsområdets poliklinik för ögonsjukdomar hos barn utifrån flera klagomål och kontakter. Tillgången till specialiserad sjukvård för barn hade inte förverkligats inom den maximitid som föreskrivs i hälso- och sjukvårdslagen (vårdgarantin). Eftersom undersökning och vård inte kunde erbjudas i välfärdsområdet inom den tid som vårdgarantin förutsätter på grund av den svåra bristen på ögonläkare, hade välfärdsområdet instruerat barnens vårdnadshavare att skaffa nödvändiga undersökningar och vård hos ögonläkare inom den privata hälso- och sjukvården.
Ärendet handlar om huruvida välfärdsområdet kan hänvisa patienter till den privata hälso- och sjukvården på egen bekostnad, i fall där välfärdsområdet inte själv kan producera de tjänster som det ansvarar för att ordna inom den maximitid som föreskrivs i hälso- och sjukvårdslagen.
Enligt välfärdsområdets utredning är det möjligt att personalen felaktigt har instruerat barnens vårdnadshavare att på egen bekostnad uppsöka privat hälso- och sjukvård. Välfärdsområdet konstaterade att det påminner aktörerna om ändamålsenlig handledning. Välfärdsområdet kommer bland annat att ta i bruk en servicesedel för ögonundersökningar av barn.
Regionförvaltningsverket konstaterar att välfärdsområdet är skyldigt att sörja för tillgången till social- och hälsovårdstjänster enligt invånarnas servicebehov i alla situationer, varvid en hänvisning till privat hälso- och sjukvård som praxis inte är ändamålsenlig.
Välfärdsområdet ansvarar för att ordna social- och hälsovård inom sitt område och ansvarar för att ordna social- och hälsovård för sina invånare. Om välfärdsområdet inte själv kan producera nödvändiga tjänster inom de maximitider som föreskrivs i lagen, ska tjänsterna ordnas i samarbete med ett annat välfärdsområde eller skaffas av andra tjänsteproducenter på basis av ett avtal.
Centrala lagar
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 22.11.2023
diarienummer ISAVI/7540/2023
I samband med behandlingen av ett annat ärende fick regionförvaltningsverket kännedom om ett fall där ett barn hade genomgått en hälsoundersökning under en brådskande placering, varpå det hade framkommit att barnet inte genomgått 2- och 3-årskontrollerna på rådgivningen. Regionförvaltningsverket inledde på eget initiativ tillsyn över välfärdsområdets verksamhetssätt när det gäller att utreda behovet av stöd för de barn som uteblir från rådgivningskontrollerna.
Av välfärdsområdets utredning framgick att de har en anvisning om hur man identifierar barn som uteblir från rådgivningens hälsoundersökningar, hur man får föräldrar och barn att komma till kontrollerna, hur man kontaktar barnfamiljetjänsterna för att bedöma servicebehovet, hur man gör en barnskyddsanmälan om barnets uppväxt och utveckling äventyras samt om hur man gör anteckningar om dessa i journalhandlingarna. I utredningen konstateras att arbetsanvisningen inte innehåller anvisningar om att göra en anmälan om farlig situation, om man inom det uppsökande arbetet upptäcker sådana som uteblivit från rådgivningsbesöken.
Inte ens en situation där ett barn som uteblivit från kontrollerna och som placerats utanför hemmet har enligt välfärdsområdets anvisning gett anledning att göra en anmälan om farlig situation. Därför anser regionförvaltningsverket att styrningen av åtgärderna för egenkontroll är motiverad.
Att undersöka farliga incidenter är en del av verksamhetsenhetens egenkontroll och ett centralt förfarande för att utveckla klient- och patientsäkerheten. För att lära sig av farliga händelser krävs både kontinuerlig uppföljning av händelser med lägre risk och en noggrannare utredning av situationer med allvarligare konsekvenser. För de här utredningarna ska organisationen ha de resurser, den kompetens och de överenskomna förfaringssätt som behövs.
Egenkontrollplanen är tjänsteproducentens verktyg, med vilken det dagliga klientarbetet följs upp och utvecklas. Med hjälp av egenkontrollplanen kan missförhållanden och risksituationer identifieras och förebyggas och vid behov åtgärdas snabbt. Enligt lagen om tillsyn över social- och hälsovården, som träder i kraft 1.1.2024, ska egenkontrollplanen innehålla en beskrivning av förfarandet för anmälan om farliga situationer och hur man kan dra lärdomar av dem.
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvård (och socialvård)
Datum för avgörandet 27.11.2023
diarienummer ISAVI/10686/2021
I samband med ett tillsynsärende inom hälso- och sjukvården tillställdes regionförvaltningsverket en arbetsanvisning som samkommunen för social- och hälsovårdstjänster hade utarbetat om beviljande av neuropsykologisk undersökning och rehabilitering av barn och unga inom primärvården. Enligt arbetsanvisningen är målet att trygga en motiverad, jämlik och likvärdig tillgång till neuropsykologisk rehabilitering inom samkommunens område. I anvisningen konstateras att en klient kan beviljas sammanlagt högst två rehabiliteringsperioder på 20 gånger inom den specialiserade sjukvården och primärvården.
Regionförvaltningsverket anser att tolkningen av samkommunens arbetsanvisning om likvärdig tillgång inte är förenlig med den jämlikhet som avses i grundlagen. Regionförvaltningsverket tillkännager för välfärdsområdet, som har haft organiseringsansvar sedan 1.1.2023, sin styrning av verksamheten under samkommunens tid och för att beaktas vid ordnandet av tjänsterna.
Riksdagens justitieombudsman konstaterar i sitt avgörande om neuropsykologisk rehabilitering av barn att tillgång till neuropsykologisk rehabilitering av barn ska grunda sig på ett sådant medicinskt motiverat behov av rehabilitering som barnets hälsotillstånd förutsätter. Dessutom betonas i avgörandet att man genom anvisningar om ordnande av hälso- och sjukvårdstjänster inte kan begränsa eller utesluta rätten till tjänster som tryggas i lagstiftningen och att de således inte berättigar till att avvika från det individuella behov hos den som behöver tjänster som förutsätts i lagstiftningen.
Regionförvaltningsverket anser att samkommunens förfarande att kategoriskt begränsa mängden neuropsykologisk rehabilitering till två perioder på 20 gånger strider mot kommunens och senare välfärdsområdets skyldighet enligt 24 § i hälso- och sjukvårdslagen att ordna sjukvårdstjänster för invånarna i sitt område, till vilka medicinsk rehabilitering hör. Enligt bestämmelsen ska rehabiliteringen genomföras enligt patientens medicinska eller odontologiska behov och enligt de enhetliga grunder för vård som står till buds. Även enligt förarbetena till patientlagen (RP 185/1991 rd s. 14) ska bedömningen av vårdbehovet på grund av patientens hälsotillstånd grunda sig på medicinskt godtagbara kriterier. Regionförvaltningsverket anser att anvisningen begränsar barns och ungas rätt till de tjänster som tryggas i lagstiftningen.
Regionförvaltningsverket betonar att grundlagen förutsätter lika behandling i likadana fall. Däremot förutsätter bestämmelsen om likabehandling inte att alla människor behandlas lika, om inte de omständigheter som påverkar ärendet är likadana. Likabehandling av alla garanterar inte alltid jämlikhet. Faktisk jämlikhet i tillgången till social- och hälsovårdstjänster innebär att alla får tillräckliga och så bra tjänster som möjligt med tanke på sina behov.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 20.6.2023
diarienummer ESAVI/31309/2021
Den klagande hade anfört klagomål angående bland annat det att läkaren omhändertar telefoner utan orsak och förhindrar således kontakterna med närstående.
Regionförvaltningsverket ansåg att det fanns anledning att anmärka på läkare X:s agerande, eftersom varken ett skriftligt förvaltningsbeslut om begränsning av kontakter eller ett skriftligt förvaltningsbeslut om omhändertagande av egendom hade gjorts över omhändertagandet av den klagandes telefon.
Regionförvaltningsverket gjorde för framtida behov läkare X uppmärksam på att en begränsning av en patients kontakter kräver ett skriftligt beslut av den överläkare som ansvarar för den psykiatriska vården på sjukhuset eller någon annan ansvarig läkare enligt mentalvårdslagen.
Den klagande deltog i en observationsperiod under vilken behovet av psykiatrisk vård på sjukhus oberoende av sin vilja bedömdes. Den klagande hade oavbrutet ringt upp och stört sin närstående. Omhändertagandet av den klagandes telefon ansågs av sjukhusets personal vara nödvändigt för att kunna skydda den närståendes privatliv. Den klagande hade motsatt sig överlämnandet av sina telefoner.
Den läkare som omhändertog telefonen hade inte gjort ett skriftligt förvaltningsbeslut som den klagande skulle ha kunnat överklaga genom att anföra besvär hos förvaltningsdomstolen med normala rättsmedel.
Läkaren hade tagit telefonerna från den klagande och lagt dem i ett skåp med lås. Läkaren hade antecknat detta i journalhandlingarna och en blankett om begränsningar enligt mentalvårdslagen. Detta förfarande kunde inte anses vara lagenligt, eftersom inget överklagbart förvaltningsbeslut fattades i ärendet.
Det handlade dock om hur omhändertagande av egendom ska göras enligt mentalvårdslagen när de lagstadgade förutsättningarna uppfylls.
Bestämmelsen i 22 g § i mentalvårdslagen gäller omhändertagande av egendom och 22 j § begränsning av kontakter. Båda bestämmelserna möjliggör omhändertagande av egendom. Regionförvaltningsverket konstaterade att det inte är entydigt vilken bestämmelse ska tillämpas på datateknisk utrustning.
Regionförvaltningsverket hänvisade till riksdagens justitieombudsmans avgörande i en motsvarande situation där man valde 22 j §, eftersom ett beslut om begränsning av kontakter alltid ska gälla för en bestämd tid, högst 30 dagar åt gången. Ett beslut enligt 22 g § om omhändertagande av egendom gäller tillsvidare så länge det är motiverat.
Regionförvaltningsverket hänvisade även till Åbo förvaltningsdomstols avgörande i en motsvarande situation. Enligt detta beslut ska omhändertagande av telefon övervägas i första hand med stöd av specialbestämmelserna om begränsning av kontakter i mentalvårdslagen och inte på basis av bestämmelserna om omhändertagande av egendom.
Regionförvaltningsverket ansåg att omhändertagandet av en telefon är till sin karaktär de facto begränsning av kontakter. Regionförvaltningsverket bedömde att man i ärendet i första hand borde ha gjort ett överklagbart beslut om begränsning av kontakter enligt mentalvårdslagen. Regionförvaltningsverket konstaterade att beslut om omhändertagande av egendom samt beslut om begränsning av kontakter ska göras enligt de formulär som finns i bilagan till social- och hälsovårdsministeriets förordning.
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 6.3.2023
diarienummer ESAVI/32535/2022
Den klagande hade anfört klagomål till regionförvaltningsverket, eftersom hen inte hade fått vård inom den föreskrivna tidsfristen. Den klagande hade meddelat organisationen X att en servicesedel går lika bra. Organisationen X, som ansvarar för vården, hade enligt den klagande konstaterat att ingen servicesedel kan ges, eftersom den klagande har en spärrmarkering. På grund av orsaker som beror på organisationen kunde inga servicesedlar ges till klienter med spärrmarkering. Den klagande ansåg att hen har försatts i en ojämlik ställning i förhållande till andra klienter.
Regionförvaltningsverket gav organisationen X en anmärkning, eftersom den klagande inte beviljades servicesedel på grund av hens spärrmarkering och därmed fick den klagande inte vård inom den föreskrivna tidsfristen.
Den klagande beviljades inte servicesedel på grund av att hen hade en spärrmarkering. Vid organisationen X hade man förbjudit att bevilja servicesedel till klienter med spärrmarkering. Organisationen X motiverade förbudet med att man inom processen upptäckt oklarheter. I det utlåtande som organisationen X lämnat till regionförvaltningsverket anges inte närmare vilka dessa oklarheter var. Förbudet var tillfälligt och det har nu upphävts. En servicesedel erbjöds de klagande efter 10 månader efter att hen kontaktade organisationen X och bad om att få vård.
Regionförvaltningsverket konstaterade att klienter med spärrmarkering har lika rätt till hälsovårdstjänster som andra klienter.
Förfarandet av organisationen X stred mot 6 § i grundlagen och 3 § i patientlagen, eftersom man inte erbjöd klienter med spärrmarkering lika tillgång till vård. Regionförvaltningsverket konstaterade att det även föreskrivs om likabehandling och diskriminering i diskrimineringslagen (1325/2014).
Regionförvaltningsverket gav organisationen X en anmärkning, eftersom den klagande inte beviljades servicesedel på grund av hens spärrmarkering och därmed fick den klagande inte vård inom den föreskrivna tidsfristen.
Finlands grundlag 6 §, 22 §
Lag om patientens ställning och rättigheter 3 §
Hälso- och sjukvårdslag 8 §, 51 §
Lag om servicesedlar inom social- och hälsovården 1 §
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Social- och hälsovård
Beslutsdatum 29.5.2023
diarienummer ISAVI/2209/2022
Vårdnadshavare A hade begärt information om en magnetundersökning av sitt minderåriga barn B, eftersom resultaten inte fanns till påseende i tjänsten MittKanta. Resultaten av magnetundersökningen hade tidigare refererats muntligt till barnets förälder C. Vårdnadshavare A kontaktade polikliniken och fick då veta att resultaten av magnetundersökningarna inte syntes i Kantasystemet eftersom en fördröjning på 365 dagar hade ställts för publiceringen av resultaten. Vårdåtgärder och registreringar i enlighet med kunduppgiftslagen hade gjorts inom två olika sjukvårdsdistrikt. Ärendet handlar om huruvida en ettårig fördröjning i uppdateringen av uppgifterna är ändamålsenlig och om man på basis av den kunde vägra att lämna ut de begärda personuppgifterna.
Sjukhusets patientdatasystem hade en fördröjning på 365 dagar för radiologiska undersökningars synlighet i MittKanta. Systemet tillät inte att ändra på fördröjningens längd. Undersökningarna var omedelbart synliga i Kanta-arkivet för de hälso- och sjukvårdsenheter som vårdar patienten. Fördröjningen i MittKanta hade ursprungligen gjorts för att patienten skulle få undersökningsresultatet och tolkningen av det av den behandlande läkaren och inte så att patienten eller barnets vårdnadshavare först skulle se svaret direkt via MittKanta.
Sjukhuset borde ha lämnat de begärda personuppgifterna inom den lagstadgade tidsfristen på en månad. Fördröjningen på 356 dagar som fastställts i systemet stred mot kraven i dataskyddsförordningen.
Regionförvaltningsverket delgav välfärdsområdet beslutet för kännedom så att det genom egenkontroll kan beakta de omständigheter som framförts i beslutet i anslutning till kraven i kunduppgiftslagen och dataskyddsförordningen. Enligt välfärdsområdets utredning vidtogs utvecklingsåtgärder omedelbart efter att missförhållandet uppdagades.
En begäran om granskning av egna uppgifter ska besvaras utan obefogat dröjsmål, dock senast inom en månad från det att begäran framställs. Om en sådan begäran inte uppfylls, måste man ge en motivering till vägran att ge uppgifterna. Regionförvaltningsverket konstaterar i sitt beslut att patienten i regel ska ha direkt tillgång till uppgifter om honom eller henne i tjänsten MittKanta och att uppgifterna inte ska behöva begäras separat.
I vilket fall som helst har inte alla personuppgifter lämnats inom den lagstadgade tidsfristen på en månad trots vårdnadshavarens begäran, och en fördröjning på 365 dagar för synligheten i MittKanta strider mot kraven i dataskyddsförordningen. Systemproblem, oklarheter i anslutning till den personuppgiftsansvariges och personuppgiftsbiträdets roller får inte hindra den registrerades faktiska och lagstadgade rätt att få tillgång till sina egna personuppgifter och på begäran få sina personuppgifter.
När det gäller uppgifternas synlighet i MittKanta konstaterar regionförvaltningsverket i sitt beslut att enligt artikel 15 i dataskyddsförordningen hade den registrerade, dvs. i detta fall den klagande, rätt att få bekräftelse på huruvida personuppgifter som rör honom eller henne eller hans eller hennes barn, vars uppgifter föräldern har rätt att läsa, håller på att behandlas och i så fall hade den klagande rätt att få tillgång till personuppgifterna. I ärendet hade inte påvisats någon grund för undantag enligt 34 § i dataskyddslagen.
Regionförvaltningsverket i Lappland
Basservice, rättsskydd och tillstånd
Datum för avgörandet 10.2.2023
diarienummer LAAVI/621/2021
A anförde klagan över hälso- och sjukvårdsverksamheten i kommunen X i anslutning till genomförandet av hens opioidsubstitutionsbehandling. Substitutionsbehandlingen hade avslutats på grund av en brottsutredning riktad mot A. Som motivering användes punkten i avtalet om substitutionsbehandling mellan A och den behandlande instansen, enligt vilken brottslig verksamhet leder till att vården avslutas. Enligt A användes avslutandet av substitutionsbehandlingen som straff.
Enligt chefsläkare B avslutades opioidsubstitutionsbehandlingen eftersom det inte längre fanns hälsosäkra förutsättningar för den. Man hade påträffat stora mängder narkotikaklassade substanser i A:s ägo, vilket ökade antalet allvarliga risker i samband med fortsatt substitutionsbehandling. B konstaterade också att A:s vårdbehov i sig inte hade förändrats.
Regionförvaltningsverket anser att de medicinska orsakerna till att den klagandes substitutionsbehandling avslutades inte blev presenterade i den erhållna utredningen.
I ärendet framkom inga sådana medicinska skäl i anslutning till A eller förändringar i A:s vårdbehov som skulle ha lett till att beslutet om att avsluta vården skulle ha uppfyllt kraven i lagen.
Regionförvaltningsverket ansåg att anvisningar och praxis för opioidsubstitutionsbehandling i kommunen X inte till alla delar motsvarade patientens rätt till hälso- och sjukvård av god kvalitet enligt patientlagen. Regionförvaltningsverket fäste också A:s vårdande läkares uppmärksamhet vid skyldigheten att enligt patientlagen vårda patienten på ett medicinskt godtagbart sätt.
Enligt justitieombudsmannens riktlinjer (6.3.2009, dnr 4314/3/06) kan vården av en patient inte avslutas som straff för patientens uppförande och avslutandet av vården mot patientens vilja kan inte motiveras enbart med att patienten inte har iakttagit vårdavtalet. Regionförvaltningsverket konstaterade att vid beslut om att avsluta en patients substitutionsbehandling ska bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen iakttas. Utgångspunkten för opioidsubstitutionsbehandling är patientens behov av vård. Enligt patientlagen ska man i vården av en patient sträva efter att hitta en medicinskt godtagbar vårdform som kan genomföras i samförstånd med patienten.
Anvisningar och praxis i kommunen X för opioidsubstitutionsbehandling var inte förenliga med patientlagen i fråga om praxis gällande vårdavtal. Anvisningarna och praxisen hade kunnat leda till en situation där man förutsatte att patienten förband sig till regler som strider mot tillgodoseendet av de grundläggande friheterna och rättigheterna och bestämmelserna i patientlagen. Avtalsbrott kunde leda till sådana förändringar i vården som inte stod i rätt proportion till målen. Anvisningarna och praxisen ska lämna utrymme för att beakta den servicebehövandes individuella behov.
Regionförvaltningsverket i Lappland
Basservice, rättsskydd och tillstånd
Beslutsdatum 26.4.2023
diarienummer LAAVI/1151/2021 och LAAVI/942/2022
En klient i servicehemmet X var föremål för begränsningsåtgärder. Grunden för åtgärderna var isolering av en coronapositiv person. Klienten var föremål för följande begränsningsåtgärder: kameraövervakning, spännbälte och grenbälte. Åtgärderna var i kraft i 17 dygn. För åtgärderna fanns tillstånd av den ledande läkare som ansvarade för smittsamma sjukdomar och åtgärderna motiverades med klientens egen säkerhet. Enligt utredningarna klarade klienten under den aktuella tiden av att gå själv, men var i övrigt helt och hållet i behov av hjälp på grund av sin sjukdom i det centrala nervsystemet. Spännbälten hade använts regelbundet nästan dagligen och i samband med det användes också kameraövervakning. Det framgick inte alltid av klientanteckningarna när begränsningsåtgärderna inleddes och avslutades.
En del av servicehemmets övriga invånare var också föremål för begränsningsåtgärder som begränsade deras rörelsefrihet. Ärendet gällde huruvida begränsningsåtgärderna i servicehemmet hade tillämpats på rätt sätt och om de stod i rätt proportion till sitt syfte.
Servicehemmet begränsade klienternas självbestämmanderätt i strid med grundlagen utan någon lagstadgad grund. Att det fanns ett gällande vårdbeslut om användningen av begränsningsåtgärden innebar inte att individens rörelsefrihet genom åtgärden kunde begränsas i flera timmar, upprepade gånger eller utan en läkares bedömning. Att spänna fast klienten för att förhindra att hen skulle kunna lämna sängen eller rummet eller för att förhindra fallrisk uppfyllde inte proportionalitetsprincipen när man fattade beslut om begränsningsåtgärderna. Också i specialsituationer, såsom när man försökte förhindra spridning av en smittsam sjukdom, borde man ha valt sådana metoder som i så liten utsträckning som möjligt skulle ha begränsat klientens självbestämmanderätt.
För att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna krävs att det i lagen finns exakta och noggrant avgränsade bestämmelser om rätten att vidta en begränsningsåtgärd. När vården och omsorgen om äldre ordnas finns det inga allmänna bestämmelser eller någon rätt att begränsa en persons självbestämmanderätt exempelvis genom att begränsa hens rörelsefrihet genom fastspänning eller kameraövervakning. Om en klient är föremål för begränsningsåtgärder på basis av en uttrycklig bestämmelse i lagen ska man alltid fästa uppmärksamhet vid hur länge begränsningen varar, hur nödvändig den är samt att personen hålls under tillsyn vid alla former av fastspänning eller isolering. Det ska också alltid finnas adekvata anteckningar i klientjournalen om användningen av begränsningsåtgärder och om när användningen inleds och upphör.
Att en dement klient som kunde röra sig på egen hand isolerades i sitt eget rum i 17 dagar för att förhindra spridning av en smittsam sjukdom var en exceptionell situation för klienten där det var viktigt att fästa särskild uppmärksamhet vid klientens välmående. Detta innebar exempelvis att främja klientens välbefinnande genom tillräcklig personal, tillsyn och rekreationsverksamhet beroende på vad klientens mående och funktionsförmåga tillät. Det primära är att klientens självbestämmanderätt respekteras. Man ska sträva efter att vården och omsorgen ska ges i samarbete med klienten och på andra sätt eller med så små begränsningsåtgärder som möjligt.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 19.4.2023
Diarienummet LSSAVI/3994/2022
A klagade över ett medicineringsfel i vården av en närstående och att adekvat vård hade getts med fördröjning. Hemvården hade till B delat ut starka mediciner som hörde till en annan person. Jourhavande läkare C hade inte ordinerat sjukhusvård för patienten utan uppföljning i hemmet. Under det följande hembesöket efter två timmar hittades B medvetslös och hen hade spytt. Till följd av det skedda måste patienten få intensivvård. Ärendet handlade om huruvida den valda behandlingslinjen var adekvat.
B var en äldre och samsjuklig person som bodde ensam med stöd av hemvård. Hemvården hade av misstag delat ut en annan persons mediciner till B, bland dem starka mediciner som påverkade det centrala nervsystemet. Efter att ha upptäckt felet hade skötaren konsulterat jourhavande läkare C som i sitt svar hade gett anvisningar om hemuppföljning. Läkare C hade anvisat hemvården att kontrollera B:s tillstånd på nytt inom ett par timmar och vid behov på nytt kontakta läkaren. Efter att intoxikationen upptäcktes lämnades B i hemmet för uppföljning och när skötaren kom tillbaka för att kontrollera hur B mådde så hittades hen medvetslös och hen hade spytt. Efter detta transporterades B med ambulans till sjukhuset för fortsatt vård. I sjukhuset hamnade B på intensivvårdsavdelning för uppföljning och hade fått bl.a. aspirationspneumoni. De utredningar som läkare C senare gav var delvis motstridiga. Enligt utredningarna påverkades valet av behandlingslinje antingen av fel uppfattning om innehållet i hemvården eller allvarlig minnessjukdom och att ett DNR-beslut hade fattats för B.
I det här beslutssammandraget behandlas enbart läkarens agerande. Regionförvaltningsverket gav läkare C en anmärkning för att ha försummat medicinsk vård av god kvalitet vid valet av behandlingslinjen för intoxikation. I behandlingslinjen hade man inte heller i tillräcklig grad beaktat om hemuppföljning kunde genomföras för en ensamboende, samsjuklig patient med avsevärt nedsatt handlingsförmåga. Patientens rätt till vård av god kvalitet förverkligades inte. Regionförvaltningsverket ansåg försummelsen vara allvarlig.
Regionförvaltningsverket fastställde i sitt beslut att patientens DNR-beslut inte hade någon betydelse vid bedömningen av vårdbehovet. Regionförvaltningsverket konstaterade vidare att inte ens en allvarlig minnessjukdom får förhindra ändamålsenlig medicinsk behandling av intoxikation till följd av en olyckshändelse. Regionförvaltningsverket ansåg att den glesa uppföljningen som gjordes av hemvården inte var tillräcklig och poängterade att det är läkaren som fattar beslutetom hur en patient vårdas.
Enligt 3 § i lagen om patientens ställning och rättigheter har varje patient utan diskriminering rätt till sådan hälso- och sjukvård av god kvalitet som personens hälsotillstånd kräver.
Finlands grundlag tryggar rätten till oundgänglig omsorg för var och en och tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster enligt vad som närmare bestäms i lagen (19 § 1 & 3 mom.).
Oundgänglig omsorg omfattar vars och ens rätt till akut sjukvård (RP 309/1993 rd). I lagstiftningen om hälso- och sjukvård bestäms patientens rätt till vård utgående från patientens individuella vårdbehov. Patienten har rätt till både akut och icke akut hälso- och sjukvård som hans eller hennes hälsotillstånd kräver. Brådskande vård är enligt 50 § i hälso- och sjukvårdslagen sådan omedelbar bedömning och vård som inte kan skjutas upp utan att sjukdomen förvärras eller kroppsskadan försvåras och som gäller exempelvis akut sjukdom, kroppsskada, försämring av en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning.
Regionförvaltningsverket ansåg att den jourhavande läkaren hade försummat adekvat brådskande vård av patienten genom att lämna hen att uppföljas i hemmet efter att intoxikationen upptäcktes. Läkaren orsakade därför försening av adekvat vård. DNR-beslutet och minnessjukdomen hade inte fått påverka den brådskande sjukvården som patienten behövde. Läkaren borde dessutom vid valet av behandlingslinje bättre ha beaktat omständigheterna i samband med förverkligandet av hemuppföljningen för en samsjuklig äldre person som bor ensam.
Regionförvaltningsverket konstaterade dessutom att det enligt 22 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården är läkaren som beslutar om vården av en patient och läkaren kan inte lägga ansvaret för bedömningen om uppföljning i hemmet är adekvat för patienten på en skötare. Patientens rätt till vård av god kvalitet enligt 3 § 2 mom. i lagen om patientens ställning och rättigheter hade inte förverkligats då läkaren beslutade om uppföljning i hemmet som behandlingslinje.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 8.4.2022
diarienummer LSSAVI/1752/2021
Patient A klagade över tillgången till vård i anslutning till ADHD/ADD-undersökningar, tillgängligheten av vård och undersökningar samt deras längd. Behovet av att kartlägga A:s ADHD/ADD-symtom hade konstaterats vid en enhet inom hälso- och sjukvården i februari 2019. A hade kommit till psykologundersökningar först i november 2020 dvs. mer än 1,5 år efter att behovet av att kartlägga ADHD/ADD-symtomen hade konstaterats.
A hade för första gången funderat på en eventuell ADHD-diagnos på en psykiatrisk sjukskötares och en läkares mottagning i januari 2019. I februari 2019 hade man vid hälso- och sjukvårdsenheten gjort upp en plan för att kartlägga A:s ADHD/ADD-symtom på sjukskötarens mottagning för att bedöma behovet av och planera fortsatta undersökningar. Mottagningsbesöket blev inte av, eftersom A aldrig kallades till mottagningen. Framskridandet av A:s diagnostiska bedömningsprocess beträffande ADHD/ADD-symtom avbröts. Ett år senare, i februari 2020, fyllde A i ett ADHD/ADD-test, vars svar skulle behandlas i en multiprofessionell arbetsgrupp inom hälso- och sjukvården. A:s diagnostiska bedömningsprocess avbröts igen på våren 2020, eftersom den uppgjorda planen för att behandla ärendet i arbetsgruppen inte hade genomförts och/eller antecknats.
Regionförvaltningsverket gav organisation X en anmärkning, eftersom den hade försummat sin skyldighet enligt hälso- och sjukvårdslagen att vid bedömningen av vårdbehovet ordna de ADHD/ADD-undersökningar som anses vara nödvändiga inom tre månader från att behovet av att kartlägga ADHD/ADD-symtom har konstaterats. Regionförvaltningsverket fäste dessutom organisation X uppmärksamhet vid att göra anteckningar i journalhandlingarna på det sätt som lagen förutsätter.
Regionförvaltningsverket konstaterade dessutom att om organisation X inte själv kan ge sjukvård inom maximitiden, ska den enligt hälso- och sjukvårdslagen ordna vård genom att skaffa den från andra tjänsteproducenter.
I sitt beslut konstaterade regionförvaltningsverket att A enligt journalanteckningarna från och med januari 2019 upprepade gånger hade övervägt möjligheten av ADHD på mottagningarna. Enligt utredningarna hade man inte sett något klart behov av ADHD/ADD-undersökningar för A förrän hösten 2020. Journalhandlingarna innehöll dock inga anteckningar om att det inte hade ansetts nödvändigt eller aktuellt att kartlägga klagandens ADHD/ADD-symtom 2019–2020. Däremot ansåg den multiprofessionella arbetsgruppen enligt journalhandlingarna redan i februari 2019 att det var nödvändigt att kartlägga klagandens ADHD/ADD-symtom närmare före det slutliga beslutet om behovet av fortsatta undersökningar av en psykolog. Utifrån handlingarna kunde man inte heller utreda varför sjukskötarens mottagningsbesök för att kartlägga ADHD/ADD-symtomen inte hade genomförts enligt planen. Ingen närmare utredning gavs i detta ärende trots regionförvaltningsverkets begäran. I sitt beslut konstaterade regionförvaltningsverket att avvikelserna från de planer som gjorts för klaganden således hade betydelse för hur klagandens diagnostiska process för ADHD/ADD framskred både 2019 och 2020.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att bristfälliga anteckningar i journalhandlingarna försvårade tillsynsmyndighetens bedömning av ärendet. På grund av bristfälliga anteckningar i journalhandlingarna förblev det oklart när och på vilka grunder man hade beslutat att hänvisa klaganden till psykologundersökningar och när hen har placerats i kö för psykologundersökningar. Det förblev också oklart varför det besök på sjukskötarens mottagning för att kartlägga ADHD/ADD-symtomen, som hade beslutats i den multiprofessionella arbetsgruppen i februari 2019, inte hade blivit av som planerat och varför ärendet inte hade behandlats i den multiprofessionella arbetsgruppen som planerat 2020, till exempel om man glömde bort att föra ärendet till klientarbetsgruppen eller om de slutsatser/planer som gjorts där inte antecknades. Regionförvaltningsverket fäste organisation X uppmärksamhet vid att göra anteckningar i journalhandlingarna på det sätt som lagen förutsätter.
Regionförvaltningsverket konstaterade att det i Finland rådde undantagsförhållanden enligt 3 § i beredskapslagen under perioden 16.3–16.6.2020, varvid kommunerna i enlighet med 88 § 1 punkten i beredskapslagen hade rätt att avvika från tidsfristerna i hälso- och sjukvårdslagen i ordnandet av icke-brådskande vård. Regionförvaltningsverket konstaterade att det även efter att undantagsförhållandena och de tillåtna avvikelserna från tidsfrister som föreskrivs i beredskapslagen upphörde att gälla hade gått cirka fem månader innan A genomgick de psykologiska undersökningar som bedömts vara nödvändiga.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 4.11.2022
diarienummer ESAVI/36568/06.03.00/2020
På en specialistläkarmottagning framkom att klaganden hade ett exceptionellt högt värde som tydde på cancer. Specialistläkaren försökte samma dag kontakta en läkare specialiserad på cancern i fråga, men fick inte kontakt med denne. Klaganden besökte en hälsocentralläkare efter cirka nio månader och då hade värdet som tydde på cancer stigit ytterligare. Den klagande fick en brådskande remiss till den specialiserade sjukvården och efter cirka 1,5 månader konstaterades på basis av undersökningar cancer som orsakat metastaser.
I sitt beslut gav regionförvaltningsverket specialistläkaren en anmärkning för försummelse att hänvisa patienten till fortsatt vård.
Regionförvaltningsverket konstaterade att diagnostiseringen av den klagandes cancer och inledandet av behandlingen mycket sannolikt fördröjdes när det förhöjda värdet inte undersöktes noggrannare genast när det framgick av laboratorieundersökningarna. Läkaren försökte informera det andra specialområdet om patientens förhöjda värde, men såg inte till att de fortsatta undersökningarna genomfördes när hen inte fick tag på specialistläkaren samma dag. Regionförvaltningsverket konstaterade att patienten har rätt till ändamålsenlig undersökning och vård. Läkaren ska försäkra sig om att en specialistläkare konsulteras vid behov om avvikande undersökningsresultat och att information om behovet av fortsatta undersökningar förmedlas till rätt instans.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Socialvård och hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 03.11.2022
diarienummer ISAVI/1965/2021
Patient A hade uppsökt läkare Y för ögonundersökning för att slippa använda glasögon. I undersökningarna konstaterades inget hinder för en linsbytesoperation, men nyttan och riskerna och det eventuella slutresultatet av ingreppet klargjordes inte tillräckligt tydligt för patienten. Mätresultaten av förundersökningen arkiverades inte heller i organisation X. Läkare Y gjorde bristfälliga anteckningar om ingreppet och lät bli att anteckna de komplikationer som uppstod under ingreppet. Även eftervården av komplikationerna försummades och skedde med dröjsmål.
Läkaren borde ha berättat tillräckligt om nyttan, riskerna och resultaten av operationen för patienten, särskilt då det inte fanns något medicinskt behov av operation. Dessutom borde operationsförloppet, särskilt komplikationerna under operationen, ha dokumenterats korrekt i patientjournalen. Eftervården av patienten borde ha skötts utgående från det individuella behovet och även komplikationerna under operationen borde ha beaktats. Dessutom borde undersökningsresultaten ha arkiverats och förvarats i enlighet med förordningen om journalhandlingar.
I sitt beslut gav regionförvaltningsverket läkare Y en allvarlig anmärkning med tanke på den fortsatta verksamheten för otillräcklig förhandsinformation om ingreppet och vården, bristfälliga anteckningar av journaluppgifter och försummelse av eftervården av komplikationer som uppstod under operationen.
Regionförvaltningsverket fortsätter övervaka läkare Y:s yrkesverksamhet och ingriper vid behov inom ramen för sin behörighet eller hänskjuter vid behov ärendet till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira för behandling om läkaren inte rättar till bristerna i sin verksamhet på behörigt sätt.
Dessutom uppmärksamgjorde regionförvaltningsverket direktör Z, som ansvarar för organisationen X, på att journalhandlingarna ska behandlas och förvaras på behörigt sätt i enlighet med patientlagen och förordningen om journalhandlingar.
Linsbytesoperationen som utfördes på patient A var inte en nödvändig åtgärd och det fanns inga medicinska indikationer för den. Eftersom operationen innebar en risk för försämrad syn borde läkaren tydligt ha klargjort risken för komplikationer för patient A och berättat att resultatet i vissa fall kan vara sämre än före operationen. Det här borde ha dokumenterats tydligt, liksom det att patient A önskade opereras trots att hen kände till riskerna.
Regionförvaltningsverket konstaterar att enligt 5 § 1 mom. i patientlagen har en patient rätt att få upplysningar om sitt hälsotillstånd, vårdens och behandlingens betydelse, olika vård- och behandlingsalternativ och deras verkningar samt om andra omständigheter som hänför sig till vården och behandlingen och som har betydelse då beslut fattas om hur patienten ska vårdas. Enligt 2 mom. i paragrafen ska yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ge upplysningarna på ett sådant sätt att patienten i tillräcklig utsträckning förstår innebörden av dem. Regionförvaltningsverket konstaterar att det hade varit skäl att tillsammans med patient A mycket grundligt överväga risken och nyttan med ingreppet, med beaktande av den icke-medicinska indikationen på operationen. Före ingreppet hade patient A normal synskärpa på distans utan glasögon och använde endast läsglasögon. Regionförvaltningsverket anser att patient A:s utgångsläge före operationen borde ha beaktats mera kritiskt vid bedömningen av risken och nyttan av ingreppet.
Regionförvaltningsverket konstaterar att händelserna under ingreppet antecknades knapphändigt och bristfälligt med beaktande av utmaningarna och komplikationer som uppstod under operationen. Dessutom försummades eftervården och uppföljningen av komplikationerna.
Uppgifterna i den digitala undersökningsapparaturen borde ha säkerhetskopierats regelbundet och allra senast innan uppgifterna tömdes helt från apparaturen. Arkiveringen och lagringen av undersökningsresultaten hos organisation X var därför inte förenliga med förordningen om journalhandlingar.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 08.04.2022
diarienummer LSSAVI/16441/2020 och LSSAVI/2657/2021
Dottern anförde klagomål gällande läkare Y:s verksamhet i vården av sin mor (patient A). Läkare Y hade fått en begäran om förnyelse av recept av en sjukskötare och förskrivit patient A ett läkemedel som hör till bensodiazepinerna utan att försäkra sig om att receptet/receptbegäran gällde rätt patient och utan att kontrollera i patientdatasystemet om patienten hade ifrågavarande läkemedel i användning. Patient A använde inte läkemedlet i fråga. Läkare Y hade med ett enskilt recept förskrivit en stor dos (200 st.) av läkemedelspreparatet bensodiazepin. Ärendet kom fram och receptet makulerades fem månader efter förskrivningen när den anhöriga påpekade detta. Patient A hade inte hunnit få läkemedlet i fråga.
Läkare Y hade inte antecknat namnet på den sjukskötare som begärt att läkemedlet skulle förnyas, innehållet i och grunderna för begäran, uppgifter om tidigare användning av läkemedlet och inte heller läkemedlets användningsändamål i journalhandlingarna. Läkare Y hade inte heller följt upp patientens faktiska användning av läkemedlet vid förskrivningen för att förebygga att läkemedelsberoende utvecklas.
I samband med fallet upptäcktes att läkare Y inte heller tidigare hade regelmässigt säkerställt att läkemedlet var i användning vid begäran om receptförnyelse, utan litat på att begäran var korrekt. Således har det varit fråga om läkare Y:s sätt att agera vid förskrivning av läkemedel i stället för en enskild situation.
Regionförvaltningsverket gav läkare Y en anmärkning om att hen vid utfärdandet av bensodiazepinreceptet hade försummat flera skyldigheter som ingår i utfärdandet av recept samt de yrkesetiska skyldigheter som föreskrivs i 15 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Dessutom uppmärksammade regionförvaltningsverket läkare Y på att hen skulle upprätta korrekta journalhandlingar eftersom de gällande recept delvis var bristfälliga.
Regionförvaltningsverket hänvisade i sitt beslut bland annat till förordningen om förskrivning av läkemedel. I samband med utfärdandet av recept ska patientens behov av medicinering säkerställas. Vid förskrivning av ett läkemedel som kan missbrukas bör läkemedelsförskrivaren om möjligt följa upp den faktiska användningen av läkemedlet för att förhindra att ett läkemedelsberoende utvecklas. I sitt beslut konstaterade regionförvaltningsverket att särskild omsorg och försiktighet måste iakttas vid förskrivning av läkemedelspreparat som hör till bensodiazepinerna på grund av den risk för beroende och missbruk som är förknippad med läkemedlet. Åldringar är särskilt mottagliga för biverkningar av bensodiazepiner.
Regionsförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att innan receptet utfärdades hade patientens faktiska behov av läkemedlet inte kunnat fastställas på ett tillförlitligt sätt. Läkemedlets verkliga användningsändamål hade inte heller utretts och särskild omsorg och försiktighet hade inte iakttagits vid förskrivningen av ett läkemedel som kan missbrukas. Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att det är centralt att fastställa patientens behov av läkemedel för att garantera läkemedelssäkerheten och ändamålsenlig vård.
Regionförvaltningsverket konstaterade att läkare Y:s verksamhet inte uppfyllde de yrkesetiska skyldigheter som föreskrivs i 15 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Läkare Y:s verksamhet uppfyllde heller inte vad som bestäms i 10 § och 11 § i social- och hälsovårdsministeriets förordning om förskrivning av ett läkemedel som kan missbrukas samt om den särskilda omsorg och försiktighet som bör iakttas vid förskrivningen.
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 04.03.2022
diarienummer LSSAVI/11657/2021
Klaganden hade begärt att få tillgång till journalhandlingarna gällande sitt avlidna barn av sjukvårdsdistrikt X för att bedöma ett eventuellt vårdfel. Ansökan hade avslagits. Enligt klaganden hade hen inte fått någon motiverad anledning till avslaget eller något negativt beslut som klaganden hade kunnat överklaga hos förvaltningsdomstolen. Regionförvaltningsverket gjorde en bedömning om sjukvårdsdistriktet hade agerat på behörigt sätt vid behandlingen av begäran om handlingar. Det bör också noteras att sjukhusdistriktet inte svarade på regionförvaltningsverkets begäran om tilläggsutredning inom utsatt tid, utan lämnade sitt svar nästan fyra månader för sent.
Den klagandes ansökan om utlämning av uppgifter om en avliden person hade avslagits. Därefter hade avdelningsläkaren utfärdat ett intyg om vägran att lämna ut uppgifter och beslutat att inte lämna ut uppgifterna i patientregistret i fråga till den som begärt uppgifterna. Vägran gällde endast en del av uppgifterna i patientregistret. Till intyget om vägran bifogades en fullföljdsanvisning där det fanns anvisningar om ett skriftligt rättelseyrkande till samkommunens styrelse för sjukvårdsdistriktet i fråga samt en besvärsanvisning till förvaltningsdomstolen. Enligt sjukhusdistriktet gällde vägran det sätt på vilket uppgifterna lämnades ut, inte tillhandahållandet eller utlämnandet av uppgifterna som sådant. Detta hade inneburit att ett stort datainnehåll som krävde sakkunskap skulle lämnas ut i form av skriftliga kopior eller utskrifter, vilket enligt sjukhusdistriktet inte var motiverat i detta fall. Klaganden hade reserverats möjlighet att bekanta sig med de uppgifter som intensivvårdsavdelningens datasystem producerat, men inget egentligt skriftligt beslut hade utfärdats. Det förblev oklart i vilket skede och på vilket sätt klaganden informerades om detta.
Den klagande hade framställt ett rättelseyrkande till sjukvårdsdistriktet i enlighet med fullföljdsanvisningen som bifogats till intyget om vägran. Sjukhusdistriktet ansåg dock att det i detta fall inte var nödvändigt att behandla rättelseyrkandet med sjukhusdistriktets styrelse för samkommunen, eftersom man inte hade vägrat lämna ut uppgifterna, utan problemet var det sätt på vilket uppgifterna utlämnades.
Regionförvaltningsverket gav sjukvårdsdistriktet X en anmärkning om att man inte iakttagit 58 § i lagen om specialiserad sjukvård, eftersom distriktet inte lämnade in tilläggsutredningen till regionförvaltningsverket inom utsatt tid trots flera begäran om påskyndande.
Regionförvaltningsverket uppmärksammade sjukhusdistrikt X på skyldigheten att följa förfarandebestämmelserna i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet vid behandlingen av begäran om uppgifter som gäller journalhandlingar.
I sitt beslut konstaterade regionförvaltningsverket att det inte var behörigt att bedöma om de handlingar som nämns i klagomålet ska överlämnas till klaganden eller inte. Förvaltningsdomstolen ska göra en bedömning av överlämnandet av handlingarna med lagenliga rättsmedel. Regionförvaltningsverkets tillsyn begränsas till att iaktta och utvärdera procedurbestämmelserna.
I avgörandet konstaterades att den som begär om uppgifter har rätt att få ett skriftligt förvaltningsbeslut till en begäran om handlingar enligt 43 § i förvaltningslagen. Beslutet ska motiveras i enlighet med 45 § i förvaltningslagen och det ska vara möjligt att söka ändring i beslutet med stöd av 21 § i grundlagen. Ett skriftligt beslut är en förutsättning för att beslutet ska kunna överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen.
Sjukvårdsdistrikt X hade i de bifogade fullföljdsanvisningarna anvisat den klagande att först göra ett rättelseyrkande till samkommunens styrelse för sjukvårdsdistriktet i fråga. Regionförvaltningsverket konstaterade att omprövningsförförandet och förvaltningslagens bestämmelser inte tillämpas på beslut om utlämnande av en handling med stöd av 14 § i offentlighetslagen. Däremot ska ett överklagbart beslut för begäran om handlingar ges enligt offentlighetslagen, vars innehållsmässiga riktighet kan läggas fram för förvaltningsdomstolen för avgörande. Regionförvaltningsverket ansåg att sjukvårdsdistriktet vid behandlingen av begäran om handlingar inte till alla delar hade följt det förfarande som föreskrivs i 14 § i offentlighetslagen.
Regionförvaltningsverket hade bett sjukvårdsdistriktet om en tilläggsutredning med anledning av den komplettering som den klagande lämnat in till regionförvaltningsverket, men tilläggsutredningen hade inte inkommit inom den utsatta tidsfristen. Sjukvårdsdistriktet hade inte lämnat in den begärda tilläggsutredningen ens efter två påskyndande uppmaningar. Dessutom hade regionförvaltningsverket skickat sjukvårdsdistriktet begäran om utredning, men inte heller utredningen hade lämnats in inom tidsfristen. Båda inlämnades slutligen till regionförvaltningsverket, tilläggsutredningen nästan fyra månader efter tidsfristen. Enligt regionförvaltningsverket fördröjdes behandlingen av ärendet på grund av att tilläggsutredningen anlände sent. Tilläggsutredningen hade varit viktig för bedömningen av de omständigheter som klaganden framfört. Regionförvaltningsverket konstaterade att sjukvårdsdistriktet är skyldig att lämna uppgifter och utredningar om sin verksamhet med stöd av 58 § i lagen om specialiserad sjukvård samt hälso- och sjukvårdslagen, om detta är nödvändigt för att regionförvaltningsverket ska kunna sköta sina uppgifter på behörigt sätt.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 22.2.2022
diarienummer ISAVI/9554/2021
Dottern klagade över beslutet att inte återuppliva hennes far på vårdhemmet (DNR-beslut). Beslutet hade fattats kort efter att klienten flyttat till vårdhemmet och utan att läkaren hade träffat klienten och bedömt hans kliniska tillstånd. Informationen om klientens hälsotillstånd och funktionsförmåga förmedlades per telefon via vårdhemmets vårdare till läkaren, och det fanns ingen anteckning i handlingarna om vilken information om klienten och hans funktionsförmåga som hade förmedlats. Klientens åsikt i frågan hade inte utretts. Det har också rått oklarhet mellan vårdpersonalen och läkaren angående verksamhetspraxis och ansvar i vårdhemmet gällande klientens DNR-process.
I sitt beslut gav regionförvaltningsverket läkaren Y en anmärkning för framtiden med konstaterandet att innan ett DNR-beslut fattas krävs en individuell bedömning av patientens/klientens kliniska situation, en diskussion med patienten eller dennes lagliga företrädare och att motiveringarna till omständigheterna och beslutet antecknas i journalhandlingarna.
Regionförvaltningsverket gav organisationen X en anmärkning för framtiden om att den ska beakta erforderliga processer och utarbetade anvisningar för DNR-beslut i utbildningen och introduktionen av läkare och att klienterna och deras anhöriga vid behov ska tryggas vårdöverläggning och åtminstone en individuell bedömning av klientens tillstånd innan betydande vårdbeslut fattas.
Regionförvaltningsverket gav ansvarsperson Z en anmärkning för framtiden om att vårdhemmets personal ska introduceras i de anvisningar som utarbetats inom organisationen och att de anvisningar som getts ska följas. Dessutom instruerade regionförvaltningsverket ansvarspersonen att se till att hela personalen sköter om att journalanteckningarna är korrekta.
Utöver det som nämnts ovan inledde regionförvaltningsverket en separat tillsyn av att enhetens läkartjänster var adekvata.
DNR-beslutet är enligt patientlagen ett sådant viktigt vårdbeslut som ska diskuteras, vid behov flera gånger, med patienten själv eller om patienten inte själv kan fatta beslut om sin vård, med hans eller hennes anhöriga eller andra närstående. Om det inte går att diskutera saken med patienten själv ska man i diskussionerna med andra i synnerhet försöka reda ut hur patienten själv hade önskat sig sin vård. En anteckning om beslutet ska göras i journalhandlingarna. Av anteckningen ska framgå vem som fattat beslutet, de medicinska grunderna för beslutet, den diskussion som förts med patienten eller de anhöriga och patientens eller de anhörigas ställningstagande till beslutet.
Då en patient blir klient inom serviceboende med heldygnsomsorg är det enligt regionförvaltningsverket ändamålsenligt att läkaren undersöker och bedömer klientens kliniska tillstånd som grund för vårdplanen och eventuella vårdriktlinjer. Även i det här fallet skulle det ha inneburit att man förutom att bekanta sig med förhandsinformationen även skulle ha undersökt patienten kliniskt innan man fattade ett DNR-beslut. Dessutom anser regionförvaltningsverket att grunderna för besluten ska antecknas tillräckligt noggrant i journalhandlingarna.
I det ärende som nu bedömts förblir klientens egen syn på DNR-beslutet och dess innebörd oklar. Regionförvaltningsverket anser att klientens åsikt borde ha antecknats i handlingarna eller alternativt att klienten på grund av sin sjukdom inte kan ta ställning till beslutet. Av handlingarna framgick att de anhöriga i princip hade motsatt sig DNR-beslutet.
Av handlingarna framgick inte heller vilken information vårdhemmets vårdare förmedlade till läkaren om klientens hälsotillstånd och funktionsförmåga innan läkaren fattade DNR-beslutet utifrån en diskussion med klientens maka.
Enligt utredningen sköts klienternas ärenden i vårdhemmet huvudsakligen på distans. I det här fallet genomfördes det som ett telefonsamtal mellan vårdaren och läkaren. Regionförvaltningsverket anser att ett telefonsamtal mellan sjukskötare och läkare inte kan jämställas med distanskontakt, vilket är viktigt att organisationen beaktar i sin framtida verksamhet.
Dessutom inledde regionförvaltningsverket en separat tillsyn av att enhetens läkartjänster var adekvata.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 19.10.2021
diarienummer LSSAVI/12907/2020
Stadens överläkare svarade på en anmärkning av en patient som gällde överläkarens egen verksamhet. Dessutom saknade läkarens svar på anmärkningen besvärsförbud, trots att man inte kan söka ändring i svar på anmärkning (Lagen om patientens ställning och rättigheter 15 §).
Regionförvaltningsverket gjorde överläkaren uppmärksam på att en anmärkning riktadmot en yrkesutbildad persons egen verksamhet inom hälso- och sjukvården lämpligen bör flyttas över till en ojävig person inom organisationen. Dessutom gjorde regionförvaltningsverket överläkaren uppmärksam på att ett besvärsförbud ska bifogas till svaret på anmärkningen enligt 15 § i lagen om patientens ställning och rättigheter.
Regionförvaltningsverket rekommenderar att staden gör ett tillägg till stadens anvisningar om anmärkningsförfarandet att endast en ojävig person kan ge svar på en anmärkning och inte den som är part i ärendet.
Ärendet som anmärkningen gäller ska granskas opartiskt av hälso- och sjukvårdsenheten. På så sätt blir utredningen trovärdig och patienten blir hörd på ett genuint sätt. Kravet på ojävighet garanterar en god förvaltning. På behandlingen av en anmärkning inom den offentliga hälso- och sjukvården tillämpas förvaltningslagens bestämmelser. Bestämmelser om jäv finns i förvaltningslagens paragrafer 27 och 28: en tjänsteman får inte delta i behandlingen av ett ärende om tjänstemannen är part.
Om det enligt paragraf 48 i förvaltningslagen enligt en särskild bestämmelse är förbjudet att anföra besvär eller beslutet inte är överklagbart, skall den bestämmelse som ligger till grund för detta anges i beslutet. I det här fallet gäller det anmärkning enligt 10 § 1 mom. i lagen om patientens ställning och rättigheter. I mom. 15 i samma lag konstateras att beslutet inte kan överklagas genom besvär.
Centrala lagar
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 22.12.2021
diarienummer LSSAVI/19182/2019
Patient A lämnade ett klagomål över den prehospitala akutsjukvården. Ambulanspersonalen inom den prehospitala akutsjukvården hade inte transporterat hen till jouren på sjukhus X, trots att hen mådde mycket dåligt. Slutligen åkte A till jouren på egen hand. Från jourmottagningen hade A överförts till intensivvårdsavdelningen då man konstaterat att hen hade lunginflammation, blodförgiftning och akut njurskada.
A hade haft feber i fyra dagar. Hens allmäntillstånd var svagt, pulsen var hög och blodtrycket lågt, urinutsöndringen var liten och hen hade tungt att andas. Samma ambulansenhet hade besökt A två gånger under kvällen. Vid första besöket hade ambulanspersonalen utfört en grundundersökning med mätningar och gjort en bedömning av A:s tillstånd. Akutvårdarna B och C hade tolkat läget som en normal förkylning med feber. Akutvårdarna hade uppmanat A att ta värkmedicin och att uppsöka hälsocentralens jour nästa dag. Under det andra besöket var A:s hälsotillstånd enligt akutvårdarna samma som förut och de hade instruerat A att vid behov ta sig till jouren med egen transport. Vid båda tillfällena var A:s syresaturation 92%. Akutvårdarna konsulterade inte läkare vid någotdera besöket då de ansåg att A:s allmäntillstånd var bra.
Regionförvaltningsverket gav akutvårdarna B och C en anmärkning för att de hade försummat sin skyldighet att ge hjälp till den som är i brådskande behov av vård. Deras agerande hade äventyrat patientsäkerheten och patientens rätt till vård av god kvalitet.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att akutvårdarna tillsammans hade varit ansvariga för undersökningar, bedömningar och slutsatser gällande patient A, och att de utgående från sin utbildning och erfarenhet borde ha identifierat behovet av vård och transport eller åtminstone behovet av att konsultera läkare. Akutvårdarna borde ha konsulterat läkare och/eller transporterat patienten till jouren.
Regionförvaltningsverket hänvisade i sitt beslut till Finska läkarföreningen Duodecims handbok för prehospital akutsjukvård, enligt vilken man ska bedöma syresättningen hos en patient som lider av andningssvårigheter och omedelbart efter mätningen börja ge extra syre. Enligt guiden ska kontinuerlig uppföljning inledas om patientens syresaturation är avvikande (under 96%). Vid undersökningen av A konstaterades som största avvikelse en nedsatt syresaturation på 92% i kapillärblodet. För en person med normalt friska lungor vars allmäntillstånd är kraftlöst ger det här anledning till omedelbara fortsatta utredningar. Akutvårdarna borde med tanke på sin utbildning och erfarenhet ha beaktat den låga syresaturationen och identifierat störningar i A:s vitala funktioner, risken för allmän infektion och behovet av vård och transport eller åtminstone behovet av läkarkonsultation. Redan under sitt första besök borde akutvårdarna ha konsulterat läkaren och/eller transporterat patienten A till jouren.
Enligt 22 § 1 mom. i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården beslutar en läkare om medicinska undersökningar av en patient, ställer diagnos och beslutar om vården och behandlingen i samband därmed. Alltid då det kan konstateras störningar i de vitala funktionerna och alltid i situationer som är ens lite oklara är det akutvårdarnas ansvar att begära en vårdanvisning av akutvårdsläkaren innan patienten lämnas utan transport. Akutvårdarna hade försummat den här skyldigheten. Regionförvaltningsverket hänvisade till handboken för prehospital akutsjukvård och konstaterade att beslutet att inte transportera patienten förutsätter att patienten har undersökts grundligt, att de vitala funktionerna har diagnostiserats och att de är normala. Den tidiga identifieringen av symtom och fynd som tyder på störningar i de vitala funktionerna och på allmän inflammation hos patient A var bristfällig, liksom också bedömningen av hur brådskande vården var. Regionförvaltningsverket konstaterade att det inom den prehospitala akutsjukvården finns en ökad risk för att patientsäkerheten äventyras om man grundar sig på bristfälliga undersökningar och/eller slutsatser och beslutar att låta bli att transportera patienten.
Akutvårdarna B:s och C :s agerande hade äventyrat patientsäkerheten enligt 8 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen och patientens rätt till vård av god kvalitet enligt 3 § 2 mom. i patientlagen, när B och C varken hade konsulterat läkare om fynden hos patient A eller transporterat A till jouren. Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att den prehospitala akutsjukvården i fortsättningen ska identifiera och beakta symtom och fynd som tyder på störningar i patientens vitala funktioner och på allmän inflammation och att bedömningen av hur brådskande situationen är görs på behörigt sätt.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 24.11.2021
diarienummer LSSAVI/13094/2020
Beskrivning av ärendet
Enligt klagomålet bad patienten efter vårdrelationens slut att få se anteckningarna i journalhandlingarna, men psykoterapeuten vägrade att lämna ut dem. Dessutom skickade psykoterapeuten sekretessbelagda, personliga uppgifter om patienten till patienten via en oskyddad e-postförbindelse.
Beslut i ärendet
Psykoterapeutens verksamhet stred mot lagens förutsättningar för att göra och förvara anteckningar i journalhandlingar, svara på begäran om kontroll av patientuppgifter, informera patienten och förmedla sekretessbelagda uppgifter. I fråga om att göra och förvara anteckningar i journalhandlingarna samt svara på begäran om kontroll av patientuppgifter hade den lagstridiga verksamheten varit systematisk och upprepats även med andra patienter. På basis av detta gav regionförvaltningsverket psykoterapeuten en anmärkning. Anmärkningen kvarstår i tio år i centralregistret för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården.
Vad gäller denna psykoterapeut förblev det oklart om hen överhuvudtaget gör anteckningar i journalhandlingar enligt lagen och förordningen. De anteckningar som skickats till regionförvaltningsverket och som antecknats för hand uppfyller inte kraven i patientlagen och förordningen om journalhandlingar. I patientlagen, förordningen om journalhandlingar och Valviras anvisningar till psykoterapeuter ges tydliga och detaljerade anvisningar om hur anteckningarna ska göras. Psykoterapeutens anteckningar innehöll till exempel ingen vårdplan alls. Den handskrivna texten var också ställvis svårbegriplig och det var svårt att dra slutsatser om patientens tillstånd från den. Om patienten ber att få se anteckningarna är de också av denna anledning svåra att utnyttja.
Psykoterapeuten konstaterade i sin redogörelse till regionförvaltningsverket att hen hade förstört journalanteckningarna efter att vårdförhållandet upphört. Detta är ett förfaringssätt som strider mot lagen.
Dessutom utlämnade psykoterapeuten inga anteckningar när patienten bad att få se anteckningarna i journalhandlingarna. Psykoterapeuten informerade också patienten fel i ärendet.
Psykoterapeuten gick också klandervärt till väga genom att förmedla uppgifter om patienten som klassificerats som sekretessbelagda per e-post, via en oskyddad e-postförbindelse.
Grunder för beslutet
Enligt 16 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården gäller det som i patientlagen stadgas om skyldigheten för yrkesutbildade personer att föra och förvara journalhandlingar samt om tystnadsplikten i fråga om uppgifterna i dem. Enligt 12 § i patientlagen ska en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården anteckna sådana uppgifter i journalhandlingar som behövs för att ordna, planera, tillhandahålla och följa upp vården och behandlingen av en patient. Enligt 3 § i förordningen om journalhandlingar ska journalhandlingarna upprättas och förvaras med medel och metoder som säkerställer att integriteten och användbarheten hos de uppgifter som finns i handlingarna kan tryggas under förvaringstiden. Enligt 11 § i förordningen om journalhandlingar ska det i patientjournalen göras anteckningar om patientens samtliga servicehändelser, och av uppgifterna om servicehändelserna ska i nödvändig omfattning framgå orsaken, förhandsuppgifter (anamnes), status, observationer, undersökningsresultat, problem, diagnos eller hälsorisk, slutsatser samt planering, genomförande och uppföljning av vården, sjukdomsförloppet samt ett slututlåtande.
I Valviras anvisningar för psykoterapeuter (uppdaterade 31.10.2018) konstateras att psykoterapeuten ska anteckna patientens varje psykoterapibesök utan dröjsmål och i realtid. Om patienten uteblivit från ett besök eller avbokat ett besök, antingen på patientens eller på psykoterapeutens initiativ, ska detta antecknas. I början av vården ska anteckningarna vara grundligare och patientens vårdplan ska skrivas ner på ett tydligt och klart sätt. Tillräckliga anteckningar om enskilda besök kan vara korta vid långvarig psykoterapi med tätt återkommande besök, förutsatt att patienten mår relativt bra och har rimligen god funktionsförmåga och det inte har skett förändringar i hälsotillståndet eller vårdplanen, och det inte kommer fram faktorer som påverkar patientsäkerheten eller annat särskilt. Patientens hälsotillstånd och funktionsförmåga ska emellertid också under den typen av vård med jämna mellanrum beskrivas grundligare. Enligt Valviras uppfattning bör en grundligare beskrivning helst göras åtminstone varannan månad och under långvarig vård åtminstone varje halvår. En bedömning av utfallet av vårdplanen och eventuella ändringsbehov ska också göras, även om det inte skulle ha skett väsentliga förändringar i patientens hälsotillstånd eller behandling.
En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska förvara journalhandlingarna under den tid som patientens vård ordnas och genomförs, under den tid som förutsätts av eventuella ersättningsyrkanden i anslutning till vården samt den tid som den vetenskapliga forskningen kräver. Enligt förordningen om journalhandlingar ska patientens grunduppgifter och handlingar som innehåller centrala vårduppgifter, anteckningar om planeringen, genomförandet, uppföljningen och utvärderingen av vården samt sammanfattningar om patientens vård förvaras i 12 år efter patientens död, eller, om dödstidpunkten är okänd, i 120 år efter patientens födelse.
När patienten begär att få se journalanteckningarna, ska de i enlighet med EU:s allmänna dataskyddsförordning överlämnas utan dröjsmål och senast inom en månad efter begäran. Om anteckningarna inte överlämnas, ska en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inom en månad meddela orsaken till varför uppgifterna inte överlämnas, och då även informera patienten om möjligheten att lämna in ett klagomål till tillsynsmyndigheten och använda andra rättsmedel.
Enligt 13 § i patientlagen är uppgifterna om patienten som behandlas under psykoterapi sekretessbelagda, och enligt 24 § i offentlighetslagen är uppgifter om patientens hälsotillstånd och den hälso- och sjukvårdstjänst som patienten fått sekretessbelagda. Sekretessbelagda uppgifter får inte förmedlas via en oskyddad e-postförbindelse.
Centrala lagar och förordningar
Lag om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) 24 § 1 mom. 25 punkten
Lag om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) 15 § 2 mom.
Lag om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården 18 § 1 mom.
Lag om patientens ställning och rättigheter (785/1992, patientlag) 3 § 2 mom.
Patientlag 5 § 1 mom.
Patientlag 12 § 1 mom.
Patientlag 13 §
SHM:s förordning om journalhandlingar (298/2009, förordning om journalhandlingar) 3 § 1 mom.
Förordning om journalhandlingar 7 § 1 mom.
Förordning om journalhandlingar 9 § 1 mom.
Förordning om journalhandlingar 10 § 1 mom.
Förordning om journalhandlingar 11 §
Förordning om journalhandlingar 22 §
Förordning om journalhandlingar 23 § 1 mom.
EU:s allmänna dataskyddsförordning (679/2016, GDPR, Europaparlamentets och rådets förordning om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG) artikel 12 punkt 3
EU:s allmänna dataskyddsförordning artikel 12 punkt 4
EU:s allmänna dataskyddsförordning artikel 15 punkt 1
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Social- och hälsovård
Datum för avgörandet 16.11.2021
diarienummer LSSAVI/4335/2021
Beskrivning av ärendet
Enligt klagomålet fattades ett DNR-beslut (beslut om att inte återuppliva) för en klient vid en enhet för serviceboende med heldygnsomsorg utan att maken, den lagliga intressebevakaren, kallades till platsen, hördes eller informerades om beslutet. DNR-beslutet återkallades senare. Omnämnandet om att inte återuppliva förblev kvar i klientens journalanteckningar. I klagomålet hänvisades till att beslutet hade fattats på basis av COVID-19.
Beslut i ärendet
Regionförvaltningsverket fäste allvarlig uppmärksamhet av den läkare som fattat DNR-beslutet vid lagstiftningen och andra anvisningar om DNR-beslut som ska beaktas i dennes motsvarande verksamhet.
Utifrån klient-/patientuppgifterna förblev det oklart om det fanns tillräckliga grunder för DNR-beslutet och om de var medicinska. Detta bekräftas också av att DNR-beslutet återkallades senare. I samband med utredningen av ärendet framkom tecken på att COVID-19-pandemin kan ha påverkat ärendet. Dessutom ifrågasattes om klienten själv hade kunnat ta ställning i frågan.
DNR-beslut är betydande vårdbeslut, i samband med vilket maken, i egenskap av intressebevakare, enligt 6 § patientlagen borde ha hörts innan beslutet fattades. Läkaren handlade felaktigt när hen fattade DNR-beslutet utan att diskutera med maken.
DNR-beslutet registrerades felaktigt i klientens uppgifter före samtalet med maken. Registreringen blev kvar i klientens uppgifter, trots att beslutet senare återkallades. I klientuppgifterna fanns en felaktig registrering av DNR-beslutet i flera månader. Detta kunde ha haft betydande konsekvenser för liv och hälsa.
Grunder för beslutet
Ett DNR-beslut ska alltid ha medicinska grunder. Dessutom ska beslutet grunda sig på individuell prövning. Det medicinska beslutet grundar sig på en individuell bedömning av patientens situation och inte till exempel på att patienten hör till en viss patientgrupp. Beslutet ska inte till exempel fattas på basis av COVID-19-pandemin.
En minnessjuk patient kan inte nödvändigtvis ta ställning till beslut som gäller dennes vård, varvid utredningen av klientens åsikt via de anhöriga betonas. När läkaren fattar ett DNR-beslut ska hen diskutera med patienten, eller om patienten själv inte kan fatta beslut om sin vård, med de anhöriga. Syftet med samtal med andra personer än patienten själv är att utreda hurdan vård som bäst motsvarar patientens vilja.
DNR-beslut är betydande vårdbeslut, i vilka intressebevakaren ska höras innan beslutet fattas.
Centrala lagar
Lag om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) 8.1 §
Lag om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) 22.1 §
Lag om patientens ställning och rättigheter (785/1992, patientlag) 6 §
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvården
Datum för avgörandet 4.2.2021
diarienummer ESAVI/44142/06.03.00/2019
Beskrivning av ärendet
Klaganden sökte sig till hälsovårdscentralen på grund av sina symtom och läkaren vid hälsovårdscentralen skrev en remiss till den specialiserade sjukvården. Klagandens symtom fortsatte och hen kontaktade verksamhetsenheten för specialiserad sjukvård när det hade gått ungefär 6,5 veckor sedan remissen skrevs och hen inte hade blivit kontaktad från polikliniken.
Beslut i ärendet
I sitt beslut gav regionförvaltningsverket verksamhetsenheten för specialiserad sjukvård en anmärkning för försummelse av behandlingen av remissen om patientens vård.
Grunder för beslutet
Regionförvaltningsverket konstaterar att bedömningen av vårdbehovet enligt hälso- och sjukvårdslagen ska inledas inom tre veckor från det att remissen anlänt till verksamhetsenheten för specialiserad sjukvård. Remissen ska således behandlas inom tre veckor från det att den anlänt. Klagandens remiss behandlades inom ungefär 7,5 veckor, så behandlingen fördröjdes med cirka 4,5 veckor.
Regionförvaltningsverket konstaterar att även om klaganden fick en bedömning av en specialist inom tre månader från det att remissen hade anlänt till verksamhetsenheten för specialiserad sjukvård, ska remisserna behandlas på behörigt sätt inom de tidsfrister som förutsätts i hälso- och sjukvårdslagen.
Mer information:
• Hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) 52 §
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 17.8.2021
diarienummer ESAVI/10059/2020
Patient A hade i juli 2019 fått en remiss till kliniken för ögonsjukdomar i sjukvårdsdistrikt X. På kliniken för ögonsjukdomar hade remissen behandlats inom vederbörlig tid. Ett beslut fattades om att överföra den vård som utgående från remissen bedömdes vara nödvändig för patient A till köptjänstföretaget Y. Köptjänstföretaget Y tog i augusti 2019 emot en betalningsförbindelse för patient A där den målsatta tiden för fullföljandet av patientens vård hade fastställts till tre månader. Anhopningen av verksamheten på köptjänstföretaget Y fördröjde dock genomförandet av vården av patienten A som inte fick vård inom den utsatta måltiden. Coronapandemin som började våren 2020 inverkade på köptjänstföretaget Y:s verksamhet, vilket också fördröjde vården av patient A.
Patient A:s vård genomfördes slutligen i juli 2020, det vill säga nästan nio månader senare än den fastställda måltidpunkten och mer än ett år efter att patient A:s vårdbehov hade konstaterats på kliniken för ögonsjukdomar i sjukvårdsdistrikt X.
Regionförvaltningsverket gav kliniken för ögonsjukdomar i sjukvårdsdistriktet X en anmärkning, eftersom den inte säkerställde patienten A:s tillgång till vård inom en rimlig tid och i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen.
Patienten har rätt till sådan hälso- och sjukvård av god kvalitet som hens hälsotillstånd förutsätter.
Kommunen eller samkommunen kan utöver den egna produktionen ordna sina uppgifter som hör till social- och hälsovården bland annat genom att skaffa tjänster av en privat tjänsteleverantör. Vid anskaffning av tjänster från en privat tjänsteleverantör ska kommunen eller samkommunen försäkra sig om att tjänsterna motsvarar den nivå som krävs av en motsvarande kommunal aktör.
Kommunen eller samkommunen är skyldig att ordna vården av patienten inom de tidsfrister som föreskrivs i hälso- och sjukvårdslagen för tillgång till vård. Enligt tidsfristerna för tillgång till vård ska bedömningen av vårdbehovet inom den specialiserade sjukvården inledas inom tre veckor från att remissen har anlänt till samkommunens sjukhus eller någon annan verksamhetsenhet som tillhandahåller specialiserad sjukvård. Vård som på basis av bedömningen av vårdbehovet konstaterats vara nödvändig ska ordnas och inledas inom skälig tid med beaktande av hur brådskande vården är. Vården ska dock ordnas och inledas senast sex månader efter att vårdbehovet har konstaterats.
I sitt avgörande konstaterade regionförvaltningsverket att samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt kan ordna de tjänster inom den specialiserade sjukvården som tillhör dess organiseringsansvar genom att skaffa tjänster bland annat från privata tjänsteleverantörer. Samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt ansvarar dock också för fullföljandet av de tjänster som den skaffat från en annan tjänsteleverantör. Anskaffning av tjänster som köptjänster överför alltså inte samkommunens organiseringsansvar för tjänsterna till den andra tjänsteleverantören. När det gäller köpta tjänster ansvarar sjukvårdsdistriktets samkommun således bland annat för att den vård som skaffats av en annan tjänsteleverantör fullföljs inom en rimlig tid med tanke på patientens behov. Vården ska dock genomföras senast inom ramen för de i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivna maximala tidsfristerna för tillgången till vård.
Sjukvårdsdistriktets samkommun ska följa upp genomförandet av patientens vård för att uppfylla dess organiseringsansvar. Om ett köptjänstföretag inte kan fullfölja vården av en patient inom skälig tid och senast inom den tid som föreskrivs i hälso- och sjukvårdslagen, ska samkommunen ordna vården av patienten på något annat sätt och på så sätt se till att patientens vård genomförs lagenligt.
Regionförvaltningsverket konstaterade att vården av patient A inte genomfördes inom den tidsfrist som föreskrivs i hälso- och sjukvårdslagen. A fick tillgång till nödvändig vård mer än ett år efter att remissen gällande A hade behandlats och behovet av vård konstaterats på kliniken för ögonsjukdomar i sjukvårdsdistrikt X i juli 2019. A:s tillgång till vård överskred därmed den målsatta tidsfristen på tre månader med cirka nio månader och den maximala tidsfristen på sex månader enligt hälso- och sjukvårdslagen med cirka sex månader.
Regionförvaltningsverket ansåg på basis av sin utredning att kliniken för ögonsjukdomar i sjukvårdsdistrikt X hade försummat sin skyldighet att följa upp genomförandet av vården av A i köptjänstföretaget Y. Detta ledde till att vården av patient A inte genomfördes lagenligt. Regionförvaltningsverket gav kliniken för ögonsjukdomar i sjukvårdsdistrikt X en anmärkning.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 13.4.2021
diarienummer ESAVI/1630/06.03.00/2020
Läkaren ska underrätta det organ som ansvarar för socialvården när han eller hon har fått kännedom om ett barn vars behov av omsorg förutsätter att behovet av barnskydd utreds. Sekretessplikten utgör inget hinder för anmälan.
Den klagande klagade på att hen hade skrivits ut från sjukhuset och dagen därpå meddelats att läkaren hade gjort en barnskyddsanmälan om klagandens barn. Enligt den klagande var barnskyddsanmälan ogrundad. Enligt den klagande hade man inte frågat om hens åsikt och klaganden hade inte gett sitt samtycke till att uppgifter om hens angelägenheter lämnas ut.
I sitt beslut kunde regionförvaltningsverket inte konstatera något klandervärt i agerandet hos den yrkesutbildade person inom hälso- och sjukvården som hade underrättat det organ som ansvarar för socialvården om patientens barn, vars behov av omsorg förutsatte att behovet av barnskydd utreddes.
Regionförvaltningsverket konstaterar att det är en lagstadgad skyldighet att göra en barnskyddsanmälan när till exempel en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården i sitt arbete upptäcker eller får veta sådana saker som ger anledning att utreda barnets behov av barnskydd. Anmälningsskyldigheten går före sekretessplikten. Det är fråga om personens egen bedömning av om barnets behov av barnskydd behöver utredas. Omständigheterna bakom en anmälan och utredning av behovet av barnskydd kan vara mycket olika. De kan ha att göra med barnets behov av vård och omsorg, omständigheter som äventyrar barnets utveckling eller barnets eget beteende. Enligt regeringspropositionen (252/2006 rd) till barnskyddslagen får tröskeln att göra en barnskyddsanmälan inte vara för hög.
Regionförvaltningsverket konstaterar att man med barnskyddslagen strävat efter att skapa en skyldighet för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården att göra anmälan med låg tröskel. Den som gör barnskyddsanmälan fyller i blanketten med egna ord och endast till de delar som han eller hon har uppgifter om. Man behöver till exempel inte skriva detaljerade hälsouppgifter i blanketten. Socialarbetaren inom barnskyddet bedömer vilka fortsatta åtgärder som vidtas till följd av barnskyddsanmälan.
Regionförvaltningsverket konstaterar att den yrkesutbildade personen inom hälso- och sjukvården bedömt att det finns ett behov av att utreda behovet av barnskydd hos patientens barn. Regionförvaltningsverket konstaterar att den som gör barnskyddsanmälan lämpligen bör informera patienten om att en barnskyddsanmälan kommer att göras. Patienten hade dock redan hunnit skrivas ut innan man av journalhandlingarna upptäckte att hen hade barn och att det var motiverat att omedelbart utreda barnens behov av barnskydd. Regionförvaltningsverket konstaterar att trots att patienten på behörigt sätt ska informeras om en barnskyddsanmälan, behöver en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte patientens samtycke till att göra anmälan.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 19.7.2021
diarienummer LSSAVI/16137/2020
Person A hade begärt att få vård hos staden X hälsostation i maj 2020. Klaganden fick vård i mitten av oktober, alltså cirka fem månader senare. Enligt klaganden hade staden inte följt vårdgarantins maximala tid om tre månader, eftersom hens vård hade fördröjts till fem månader. Staden X ledande läkare konstaterade i sin redogörelse till regionförvaltningsverket att man blev tvungen att omorganisera hälsostationernas verksamhet på grund av covid-19-läget som rådde våren 2020 och på sommaren på grund av sommarsemestrar. I ärendet är det fråga om ifall staden X kunde avvika från den utsatta tiden för att få primärvård som föreskrivs i 51 § 2 momentet i hälso- och sjukvårdslagen.
Regionförvaltningsverket fäste med stöd av 44 § 2 momentet i folkhälsolagen staden X ledande läkares uppmärksamhet vid iakttagandet av de utsatta tiderna för att få primärvård som föreskrivs i 51 § 2 momentet i hälso- och sjukvårdslagen och säkerställandet av tillräckliga resurser för att tillgodose vården.
Regionförvaltningsverket konstaterar i beslutet att det under perioden 16.3–16.6.2020 rådde undantagsförhållanden enligt 3 § i beredskapslagen i Finland. Statsrådets förordningar som utfärdades med stöd av beredskapslagen under den perioden gjorde det möjligt för kommuner att avvika från de utsatta tiderna för icke-brådskande vård som föreskrivs i hälso- och sjukvårdslagen. Klaganden hade uttryckt sin vilja att få vård i maj. Undantagsförhållandena upphörde 16.6.2020, alltså kunde man avvika från vårdgarantin under cirka en månads tid. Regionförvaltningsverket konstaterade emellertid i sitt beslut att rätten att avvika från att ge vård inom de utsatta tiderna som föreskrivs i 88 § i beredskapslagen inte är automatisk, även om undantagsförhållanden skulle vara i kraft.
I beslutet hänvisade regionförvaltningsverket bland annat till att det allmänna enligt 19 paragrafen tredje momentet i Finlands grundlag ska tillförsäkra var och en tillräckliga hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt det allmännas skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses enligt lagens 22 paragraf. Regionförvaltningsverket ansåg att det hade gått cirka fyra månader också efter det att undantagsförhållandena och avvikandet av de utsatta tiderna enligt beredskapslagen upphörde innan klaganden fick vård. Kommunerna har från och med 17.6.2020 inte haft rätt att avvika från vårdgarantin. Regionförvaltningsverket ansåg att sommarsemestrarna som nämndes i redogörelsen och sommarstängningarna av hälsostationerna med anledning av dem inte var grund för att avvika från de utsatta tiderna för att få vård. Samtidigt konstaterade regionförvaltningsverket att om en kommun inte själv kan ge vård inom de längsta väntetiderna ska den enligt 54 paragrafen i hälso- och sjukvårdslagen ordna vården genom att köpa den av någon annan vårdgivare.
Tillämpade bestämmelser
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 18.3.2021
diarienummer ISAVI/8765/2019
En äldre person förlorade plötsligt medvetandet på en stugö. Den prehospitala akutsjukvården anlände med över en timmes fördröjning. Den prehospitala akutsjukvården betraktade händelsen som en svimning och fattade beslutet att lämna patienten hemma. Nästa dag visade det sig att patienten hade haft bröstsmärtor innan hen förlorade medvetandet och att de närvarande hade gett första hjälp.
Regionförvaltningsverket fäste den prehospitala akutsjukvårdens uppmärksamhet vid utredning och dokumentering av tillräcklig anamnes samt beaktande av exceptionellt svårframkomliga förhållanden i samband med beslutet om att lämna patienten hemma.
Regionförvaltningsverket anvisade att man vid utarbetandet av en anvisning om bedömningen av patientens vårdbehov enligt förordningen ska beakta behovet av utredning och dokumentering av tillräcklig anamnes.
I förordningen om prehospital akutsjukvård fastställs inga tider för att nå befolkningen på obebodda områden, men prehospital akutsjukvård ska ordnas även i dessa områden.
Enligt handboken för prehospital akutsjukvård (Duodecim terveysportti) ska patienten intervjuas och undersökas grundligt före transportbeslutet och valet av transportsätt. I klagomålsärendet saknade journalen över den prehospitala akutsjukvården uppgifter om symtom som föregick medvetslösheten eller förhandssymtom eller frågor som utesluter dessa symtom, trots att patienten annars hade undersökts på behörigt sätt. Förstavårdarna bad akutvårdsläkaren om en vårdanvisning, varvid det bedömdes att det var fråga om svimning och att patienten kunde stanna på stugön.
Enligt läkarens handbok (Duodecim) typer upprepade svimningar och typiska förhandssymtom på reflexmedierad medvetandeförlust. Däremot ökas sannolikheten för allvarlig hjärtrelaterad medvetandestörning av högre ålder, manligt kön och riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar. En hjärtrelaterad medvetandestörning börjar plötsligt eller under ansträngning och är ofta förknippad med hjärtsymtom, såsom förnimmelser av arytmi eller bröstsmärta.
Enligt handboken för prehospital akutsjukvård ska man känna till orsaken till symtomet när beslutet om att lämna patienten hemma fattas. Den läkare som ger vårdanvisningen ska vid behov utreda ytterligare uppgifter enligt vilka patienten skulle behöva jourvård. Regionförvaltningsverket ansåg att akutvårdsläkaren i situationen som överklagas borde ha kompletterat förhandsuppgifterna med frågor som utesluter hjärtrelaterad medvetandestörning. Regionförvaltningsverket ansåg att den förvirrande faktorn var att det förekom en lång fördröjning mellan nödsamtalet och akutsjukvårdens ankomst till platsen, varvid patientens tillstånd hade jämnats ut och undersökningsfynden till centrala delar var normala. Det förblev oklart varför den prehospitala akutsjukvården var omedveten om den första hjälp som redan getts.
Regionförvaltningsverket beslutade att fästa både förstavårdarnas och akutvårdsläkarens uppmärksamhet vid utredning och dokumentering av tillräcklig anamnes, för akutvårdsläkarens del också tillräcklig differentialdiagnostik, samt noggrann utvärdering av förutsättningarna för beslutet att lämna patienten hemma i exceptionellt svårframkomliga förhållanden.
Regionförvaltningsverket ansåg det också viktigt att tillräcklig utredning och dokumentering av anamnesen beaktas i de regionala utbildningarna för förstavårdare.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 15.2.2021
diarienummer ISAVI/7031/2020
Klagomålet handlar om ett beslut om att inte återuppliva en person, dvs. ett DNR-beslut, som fattats för en multisjuk äldre person med minnessjukdom. I november 2019 hade man för en patient fattat ett första DNR-beslut. Anteckningar om och motiveringar för beslutet, samt en anteckning över diskussionen med de anhöriga, utarbetades fyra dagar efter själva beslutet. Genom beslutet begränsades inga andra behandlingar. En annan läkare hade återkallat DNR-beslutet fem dagar senare. Motiveringen för återkallandet var de anhörigas önskemål.
Åtta månader senare (i juli 2020) hade ett nytt DNR-beslut fattats för patienten. Hälsocentralläkaren hade fattat beslutet efter att ha diskuterat saken med patienten och överläkaren. Samtidigt avgränsades patienten från intensivvård och BiPAP-ventilatorbehandling. Informationen om det nya beslutet var en överraskning för de anhöriga, och de erhöll ingen utredning över vilka vårdbegränsningar som hade gjorts för patienten. I journalhandlingarna motiverades inte heller DNR-beslutet medicinskt.
Regionförvaltningsverket fäster med tanke på den framtida verksamheten hälsocentralläkarens och överläkarens uppmärksamhet vid att man vid beslut om att inte återuppliva (DNR) personer med minnessjukdom också måste diskutera saken med de anhöriga, anteckna de anhörigas synpunkt på saken och motiveringarna för DNR-beslutet samt även berätta om dessa för de anhöriga.
Regionförvaltningsverket konstaterar att en patient eller en anhörig inte kan kräva att ett medicinskt korrekt och motiverat DNR-beslut ska upphävas.
DNR-beslutet är ett viktigt vårdbeslut som avses i patientlagen och ska diskuteras, vid behov flera gånger, med patienten själv. Om patienten inte själv kan fatta beslut om sin vård ska ärendet diskuteras med patientens anhöriga eller andra närstående. Om det inte är möjligt att diskutera frågan med patienten själv, ska strävan vara att i diskussioner med andra särskilt utreda hur patienten själv hade önskat bli vårdad. En notering om beslutet ska göras i journalhandlingarna med uppgifter om vem som har fattat beslutet, de medicinska grunderna för beslutet, diskuss-ionen med patienten och/eller en anhörig och dennas ställningstagande till beslutet.
Regionförvaltningsverket anser att det DNR-beslut som läkaren fattat för patienten i november 2019 baserade sig på medicinska grunder och till denna del var ändamålsenligt. Regionförvaltningsverket anser att motiveringarna för DNR-beslutet borde ha antecknats den dag då beslutet fattades. Nu antecknades motiveringarna först fyra dagar senare. Enligt handlingarna hade man dock diskuterat saken med patienten och de anhöriga den dag då beslutet fattades och informerat dem om att beslutet inte utesluter något annat från patientens vård än återupplivning.
Regionförvaltningsverket konstaterar att patientens DNR-beslut och deras upphähande i november 2019 på basis av journalanteckningarna är förvirrande. Upphävandet av beslutet motiverades inte medicinskt och hälsocentralläkaren konsulterade inte överläkaren, som man bör göra enligt organisationens anvisningar.
Regionförvaltningsverket anser att DNR-beslutet som fattades i juli 2020 inte fattades på behörigt sätt. Ärendet diskuterades inte med de anhöriga och inga moti-veringar för DNR-beslutet antecknades i journalhandlingarna. De anhöriga informerades inte heller om vårdbegränsningarna eller själva beslutet. Regionförvaltnings-verket fäste läkarnas uppmärksamhet för den framtida verksamheten vid det som sägs ovan. Dessutom instruerade regionförvaltningsverket organisationen att preci-sera sina anvisningar för läkare om hur DNR-beslut fattas och upphävs.
Regionförvaltningsverket konstaterar att en patient eller en anhörig inte kan kräva att ett medicinskt korrekt och motiverat DNR-beslut ska upphävas.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälsovård
Datum för avgörande: 4.6.2021
Diarienummer: ESAVI/43284/2019
A berättade i sitt klagomål att hen vill att de felaktiga anteckningarna i journalhandlingarna som gäller hen korrigeras. A berättade att läkaren hade bland annat felaktigt antecknat variationsintervallet för A:s laboratorieprov i patientjournalen.
Hälsostationens överläkare hade i sitt utlåtande berättat att hen inte hittade ett sådant fel i journalanteckningarna om A som skulle föranleda en korrigering av anteckningarna. Överläkaren konstaterade att A kan föra ärendet till dataombudsmannen för behandling.
Regionförvaltningsverket konstaterade att det inte har behörighet att bestämma om journalanteckningar
ska korrigeras eller ändras. Regionförvaltningsverket konstaterade på allmän nivå att den registrerade utan dröjsmål ska ges ett skriftligt beslut, om den personuppgiftsansvarige inte vidtar åtgärder enligt den registrerades begäran.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att rättelseyrkanden som gäller anteckningar i journalhandlingar ska framställas till den personuppgiftsansvarige, som i allmänhet är den organisation som producerat tjänsten. Om den personuppgiftsansvarige inte vidtar åtgärder på begäran av den registrerade, ska den registrerade underrättas om detta genom ett skriftligt beslut utan dröjsmål eller senast inom en månad. I beslutet ska den registrerade informeras om grunderna för beslutet samt om möjligheten att anföra besvär hos tillsynsmyndigheten och använda andra rättsmedel.
Anteckningarna i journalhandlingarna kan ändras om uppgiften är felaktig eller om den inte är nödvändig med tanke på patientens vård. Regionförvaltningsverket konstaterade att anteckningarna i journalhandlingarna
ska korrigeras på ett sådant sätt att både den ursprungliga och den korrigerade anteckningen senare kan läsas. Namnet på den som gjort korrigeringen, personens tjänsteställning, datum för korrigeringen och grunden för den ska antecknas i journalhandlingarna. Den som är personuppgiftsansvarig är inte skyldig att göra de krävda rättelserna om uppgifterna som är lagrade i registret med tanke på hanteringen av personuppgifterna är felfria och nödvändiga och de inte är bristfälliga eller föråldrade.
Enligt regionförvaltningsverket utgör anteckningarna i journalhandlingarna den yrkesutbildade personens syn på saken. Patienten kan be att hens åsikt fogas till journalhandlingarna om hälso- och sjukvårdsenheten meddelar att den inte korrigerar journalhandlingarna. Dataombudsmannen har på sin webbplats (hänvisad till den 8 januari 2021) rekommenderat att anteckningar i patientjournaler kompletteras med patientens uppfattning om händelseförloppet eller vad patienten berättat, särskilt om en beskrivning enligt patientens syn på saken kunde ha påverkat eller kan påverka avgöranden som gäller patientens vård. De uppgifter som ska komplettera anteckningen ska vara nödvändiga med tanke på patientuppgifternas användningsändamål.
Regionförvaltningsverket konstaterade att man kan låta ett beslut i ett ärende som rör korrigering av journalhandlingar prövas av dataombudsmannen. Det ingår inte i dataombudsmannens behörighet att avgöra om en läkare enligt yrkesmässig bedömning har förfarit på lämpligt sätt då hen gjorde sin bedömning om patientens hälsotillstånd. Dataombudsmannen bestämmer därför inte att till exempel diagnosuppgifter ska korrigeras. Dataombudsmannen kan heller inte bestämma att en medicinsk bedömning som antecknats i patientuppgifterna ska rättas på basis av ett läkarutlåtande som erhållits någon annanstans.
Centrala lagar och rekommendationer
Regionförvaltningsverket i Norra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 31.1.2020
diarienummer PSAVI/3725/2018
Patienten hade upprepade gånger sökt sig till en serviceproducent inom den offentliga hälso- och sjukvården, eftersom hen under en lång tid hade lidit av täppta bihålor och förkylningsliknande symtom. Läkaren som behandlade hen hade ordinerat kortisonnässpray för behandling av symtomen och rekommenderat saltvattensköljning med näskanna.
Patienten upplevde att hen inte fått tillräcklig vård och hade därför sökt vård på en privat hälsostation. På privatläkarens mottagning hade patientens bihålor punkterats. Därefter hade patienten vidare begärt motsvarande vård av den offentliga serviceproducenten enligt privatläkarens rekommendation för fortsatt vård.
Ärendet handlade om huruvida patienten hade fått tillräcklig vård av serviceproducenten inom den offentliga hälso- och sjukvården och om den offentliga serviceproducenten borde ha genomfört vården i enlighet med privatläkarens rekommendationer för fortsatt vård.
Läkaren inom den offentliga hälso- och sjukvården hade behandlat patientens bihålesymtom på behörigt sätt och i enlighet med de nationella vårdrekommendationerna.
Patienten har rätt till god hälso- och sjukvård. Syftet med läkarens yrkesverksamhet är att upprätthålla och främja hälsan, förebygga och bota sjukdomar och lindra lidande. Läkaren ska i sin yrkesverksamhet beakta nyttan och olägenheten av vården.
Provet från bihålepunktionen som togs av patienten innehöll normal flora och tydde inte på inflammation. Med beaktande av symtomens varaktighet, styrka och fynd var den vård som patienten fick innehållsmässigt och kvantitativt ändamålsenlig. Till exempel bihålepunktion eller antimikrobiella läkemedel hade inte varit lämpliga eftersom patienten inte hade någon inflammation eller kraftiga symtom.
Den behandlande läkaren beslutar om patientens vård och ansvarar för bedömningen av helhetssituationen och planeringen av den vård som ska ges.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland
Social- och hälsovårdsenheten
Beslutsdatum 5.2.2020
Diarienummer LSAVI/2001/2018
Klaganden framförde i sin skrivelse sitt missnöje med psykoterapeutens verksamhet och kritiserade bl.a. den vård hen fått av psykoterapeuten. Klaganden upplevde att hen inte fick tillräckligt stöd för sina problem av psykoterapeuten.
I sin utredning till regionförvaltningsverket uppgav psykoterapeuten att hen upplevde att stödet till klaganden var stort. Psykoterapeuten berättade att hen hade kontaktat klaganden exceptionellt mycket även mellan mottagningstiderna.
Valviras sakkunniga gav ett utlåtande i ärendet på regionförvaltningsverkets begäran. Den sakkunniga konstaterade att de journalhandlingar som psykoterapeuten hade gjort var otillräckliga för att bedöma om psykoterapin var korrekt och att de inte heller skulle vara tillräckliga för att trygga kontinuiteten i vården i det fall att den behandlande instansen skulle bytas ut.
Med anledning av utlåtandet av den sakkunniga gav regionförvaltningsverket psykoterapeuten tillfälle att lämna en egen skriftlig utredning. Som bilaga till sin utredning till regionförvaltningsverket lämnade psykoterapeuten anteckningar om klagandens psykoterapibesök. Psykoterapeuten hade dock inte gjort några egentliga anteckningar om mottagningsbesöken i journalhandlingarna.
Regionförvaltningsverket fäster i sitt beslut psykoterapeutens uppmärksamhet vid skyldigheten för en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården att göra anteckningar i journalhandlingar enligt förordningen om journalhandlingar.
Regionförvaltningsverket konstaterar i sitt beslut att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården är skyldig att göra ändamålsenliga anteckningar i journalhandlingarna. Bestämmelser om upprättande av journalhandlingar finns i förordningen om journalhandlingar. Av förordningen framgår vilka uppgifter som ska antecknas i journalhandlingarna.
Enligt förordningen om journalhandlingar ska en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården och en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som självständigt utövar sitt yrke för varje patient föra en patientjournal i fortlöpande och kronologisk form.
I patientjournalen ska det göras anteckningar om varje servicehändelse. Av uppgifterna om servicehändelserna ska i nödvändig omfattning framgå följande saker: orsak, förhandsuppgifter (anamnes), status, observationer, undersökningsresultat, problem, diagnos eller hälsorisk, slutsatser samt planering, genomförande och uppföljning av vården, sjukdomsförloppet samt ett slututlåtande.
Av anteckningarna i journalhandlingarna ska det i tillräcklig omfattning framgå grunderna för diagnosen, för den vård som valts och för de vårdavgöranden som fattats. Av anteckningarna ska dessutom framgå hur vården har genomförts, om det under behandlingen har framkommit något särskilt och hurdana vårdbeslut som har fattats under den.
Journalhandlingarnas primära uppgift är att betjäna planeringen och genomförandet av patientens vård samt främja kontinuiteten i vården. För att garantera god vård och patientens säkerhet ska uppgifterna i journalhandlingarna vara korrekta, felfria och tillräckligt omfattande. Informationen i journalhandlingarna är av största vikt till exempel när en annan verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården eller en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården tar över ansvaret för vården av en patient. På basis av ändamålsenliga anteckningar är det möjligt att följa upp hur vården av patienten framskrider.
Utifrån journalhandlingarna bedöms dessutom ändamålsenligheten i verksamheten hos en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Korrekt uppgjorda journalhandlingar är också viktiga med tanke på patientens rätt till information och rättsskydd samt på motsvarande sätt för att tillgodose rättsskyddet för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 7.1.2020
diarienummer ESAVI/12383/2018
A klagade på sin till åren komna fars vård på sjukhusets avdelning. A kritiserade särskilt begränsningen av självbestämmanderätten hos fadern som var under somatisk vård samt att saken inte hade diskuterats med de anhöriga. Faderns rörelsefrihet hade bland annat begränsats genom att använda magnet- och grenbälte (nedan bälten).
I sitt beslut uppmärksammar regionförvaltningsverket bland annat
- läkarna och sjukhusets vårdpersonal som beslutat om begränsning av rörligheten allvarligt på att göra ändamålsenliga anteckningar i journalhandlingarna.
Regionförvaltningsverket anser i sitt beslut att det utifrån de erhållna utredningarna kunde anses motiverat att använda bälten och att användningen i huvudsak hade genomförts på behörigt sätt med beaktande av att det utgör en hälsorisk för äldre personer om de faller ur sängen eller ramlar. Regionförvaltningsverket konstaterar dock att såväl läkarnas som vårdarnas anteckningar om begränsningen av patientens självbestämmanderätt är mycket knappa. Särskilt vårdarnas anteckningar om begränsningen av rörelsefriheten lämnar många luckor och regionförvaltningsverket kan inte helt försäkra sig om att begränsningen av patientens självbestämmanderätt har till alla delar genomförts på behörigt sätt.
- sjukhuset på ändamålsenlig information till patientens anhöriga.
Regionförvaltningsverket konstaterar att patienten vid tiden för begränsningen av rörligheten har varit i ett förvirrat tillstånd och att han inte har förstått anvisningarna. Begränsningen av rörligheten borde i en sådan situation ha diskuterats med patientens närmaste anhöriga. Enligt regionförvaltningsverkets bedömning handlade man inte helt korrekt i saken.
I lagen finns inga bestämmelser om begränsning av patientens rörelsefrihet under somatisk vård (jfr begränsning under psykiatrisk vård oberoende av patientens vilja). Justitieombudsmannen har till exempel i sitt beslut från 2016 konstaterat att vårdpersonalen vid somatiska verksamhetsenheter inom social- och hälsovården i praktiken kan vara tvungna att förlita sig på åtgärder som begränsar patientens bestämmanderätt för att garantera antingen patientens egen hälsa eller säkerhet eller en annan persons hälsa och säkerhet och som den inte uttryckligen har lagstadgad rätt till. I justitieombudsmannens praxis har begränsningar av patienternas självbestämmanderätt, som inte grundar sig på mentalvårdslagen, i vissa fall betraktats som nödtillstånd och därför har åtgärderna inte ansetts vara lagstridiga. I justitieombudsmannens beslut konstateras också att när det är fråga om en åtgärd som förordnats av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården har det i justitieombudsmannens praxis dessutom förutsatts att man vid bedömningen av en gärnings försvarlighet ska beakta de rättsregler och etiska normer som styr läkarens och den övriga yrkesutbildade personalens verksamhet inom hälso- och sjukvården.
Valvira har gett en anvisning om användningen av säkerhetsredskap som begränsar rörligheten under somatisk vård. I anvisningen betonas att patientens rörelsefrihet kan begränsas endast i syfte att garantera patientens säkerhet och endast i den utsträckning som i den aktuella situationen är nödvändig. Ett beslut om begränsning av rörligheten ska fattas av läkare och ändamålsenliga anteckningar ska göras om beslutet. Det är fråga om ett sådant viktigt vårdbeslut som ska diskuteras med patienten eller patientens närstående. När läkaren fattat beslut om begränsning av rörligheten kan yrkesutbildade personer inom vårdarbetet besluta om användningen av begränsningar. Behovet för begränsningsåtgärder ska prövas separat varje gång och varje gång ett redskap används ska ändamålsenliga anteckningar om det göras i jourhandlingarna.
Ytterligare information:
• Lagen om patientens ställning och rättigheter
• Valviras anvisning om användning av säkerhetsredskap som begränsar rörligheten, tillgänglig på adressen www.valvira.fi
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 1.6.2020
diarienummer ISAVI/3973/2020
Klagandens släkting är en äldre, fysiskt multisjuk, sängbunden patient som dock till sin mentala hälsa är fullt frisk. Hen har varit sängbunden i anstaltsvård i mer än fem år. Förutom övriga sjukdomar konstaterades även diabetes hos patienten och insulinbehandling inleddes. Till en början gick patienten med på behandlingen, men började kort därefter ångra sig eftersom hen är medveten om att insulinet sannolikt förlänger hens liv. Patienten hade diskuterat med sin behandlande läkare om möjligheten att avbryta insulinbehandlingen, men läkaren hade varit motsträvig. Den behandlande läkaren och hens chef hade erbjudit patienten möjlighet att ersätta insulinbehandlingen med tablettbehandling, men patienten ville inte heller ta emot den behandlingen. Klaganden frågar regionförvaltningsverket hur man ska lösa den etiska konflikten mellan patientens rätt att vägra ta emot vård och läkarens lagliga skyldighet att befrämja patientens hälsa.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt brev till klaganden att om patienten vägrar ta emot en viss vård eller behandling, ska den i mån av möjlighet och i samförstånd med honom eller henne ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. Patienten har om hen så vill emellertid laglig rätt att i behandlingen av sin diabetes vägra ta emot både insulinbehandling och andra läkemedelspreparat.
Den behandlande läkaren ska bedöma om patienten är kapabel att fatta beslut om sin egen vård. Om så är fallet har patienten om hen så vill rätt att vägra ta emot insulinbehandling av sin diabetes. Den behandlande läkaren bör i första hand försöka behandla patientens diabetes i samförstånd med patienten på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. Patienten har om hen så vill emellertid laglig rätt att i behandlingen av sin diabetes vägra ta emot både insulinbehandling och andra läkemedelspreparat. Följderna av vägran ska förklaras för patienten på ett realistiskt och begripligt sätt. Patienten får inte utsättas för några försök till extern påverkan.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 3.4.2020
diarienummer ISAVI/3613/2019
Klaganden klagade över sjukhusets poliklinik för mun- och käksjukdomar som gällde förstöring av en tandbrygga i guld och titan i samband med en mottagningsåtgärd. Klaganden hade lämnat in en ansökan om skadestånd till sjukhuset och fått avslag på denna ansökan.
Sjukhusets skadeståndsbeslut är negativt, eftersom klaganden till sjukhuset inte hade framfört ett sådant fel eller sådan oaktsamhet som skulle medföra skadeståndsansvar för sjukhuset enligt skadeståndslagen.
Regionförvaltningsverket konstaterar att förvaltningsklagan inte är ett rättsmedel som syftar till att ändra eller upphäva ett förvaltningsbeslut. Regionförvaltningsverket har inte behörighet att avgöra privaträttsliga skadeståndsyrkanden. Behörig myndighet i privaträttsliga tvistemål är en allmän domstol, tingsrätten i första instans.
Regionförvaltningsverket har inte behörighet att ta ställning till innehållet i skadeståndsbeslutet.
Regionförvaltningsverket är den myndighet som utövar tillsyn över sjukhusets verksamhet med stöd av lagen om specialiserad sjukvård. I tillsynsverksamheten ingriper man framför allt i misstankar om lagstridig verksamhet som till sin natur eller omfattning är betydande. Regionförvaltningsverket anser att förstöringen av en tandbrygga i titan och guld i samband med en åtgärd vid mottagningen inte ger anledning till tillsynsåtgärder av regionförvaltningsverket.
Regionförvaltningsverket i Östra Finland
Hälso- och sjukvården
Beslutsdatum 22.3.2020
diarienummer ISAVI/1268/2019
Klaganden klagade över en läkares förfarande i ett ärende som gällde förnyelse av körkort. Läkaren gav ett utvidgat läkarutlåtande som kräver en tidigareläggning av läkarundersökningen om två år. Enligt den klagandes uppfattning strider läkarundersökningen mot körkortslagen och anvisningarna. I anmärkningsförfarandet har läkaren motiverat detta bl.a. med att läkaren redan i flera år har gett körrätt för alla som fyllt 80 år för endast två år.
Regionförvaltningsverket anser att läkarens utlåtande i klagandens körkortsärende är medicinskt motiverat och således inte kan tolkas som diskriminering.
Enligt körkortslagen utfärdas körkort för femton år i sänder, men högst för en tid som upphör när sökanden fyller 70 år. Därefter utfärdas körkort för fem år i sänder. Körkortet ska utfärdas för en kortare tid än vad som föreskrivs i detta moment, om detta förutsätts i ett läkarutlåtande.
I Trafiksäkerhetsverket Trafis anvisningar för bedömning av körhälsan är bakgrunden till olyckor i landsvägstrafik som orsakats av äldre förare eller som inträffat för äldre i huvudsak i faktorer som leder till antingen plötslig förlust av funktionsförmåga eller avvikande och bristfällig verksamhet. De vanligaste orsakerna till plötslig funktionsnedsättning hos äldre är händelser i anslutning till hjärtat, hjärnan och blodkärl. De viktigaste orsakerna till felaktig verksamhet är multisjukdomar, multimedicinering och hjärnsjukdomar. De är ofta förknippade med nedsatt vakenhetsgrad eller kognitiv funktionsförmåga.
Av journalhandlingarna framgår att den klagande som diagnoser har essentiell (primär) hypertoni och övergående cirkulationsrubbningar i hjärnan och närbesläktade symtom. Mot denna bakgrund anser regionförvaltningsverket att läkarutlåtandet är medicinskt motiverat och därmed kan regionförvaltningsverket inte tolka läkarutlåtandet som diskriminering. Ärendet föranledde således inte åtgärder av regionförvaltningsverket.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 20.4.2020
diarienummer LSSAVI/7527/2019
A uppsökte på kvällen hälsocentraljouren i kommunen X eftersom hen hade skadat benet i en olycka. A hade utnyttjat sin valfrihet som patient och hade tidigare valt att få sin vård i en annan kommun, kommunen Y. Hälsocentralen i kommunen X vägrade ta in patienten för vård eftersom hen hade valt att få sina hälso- och sjukvårdstjänster i en annan kommun.
När A anmälde sig på hälsocentralen informerades A om att av sådana patienter som har bytt vårdplats är det endast patienter i livsfara som tas in för vård. Patienten uppmanades att uppsöka jouren i kommunen Y som fortfarande hade öppet en stund. Patient A råddes alternativt att uppsöka sjukvårdsdistriktets jour. Som kund hos kommunen X hade patienten alltså kunnat få komma till läkare, men eftersom hen hade valt att få tjänster av kommunen Y fick hen inte komma till läkare. Det gjordes inga journalanteckningar om det aktuella besöket.
Regionförvaltningsverket beslöt att ge en anmärkning till den sjukskötare som hade tagit emot A vid hälsovårdscentralen i kommunen X och instruerat hen att söka sig någon annanstans. Anmärkning gavs på grund av att journalanteckningar saknades, det fanns brister i anamnes och undersökning och att patienten felaktigt hänvisats till vård någon annanstans.
I enlighet med 24 a § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården införs en anmärkning i det centralregister över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som förs av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira. Anteckningen bevaras i registret i tio år.
Patientens valfrihet innebär att patienten oberoende av boningsort kan välja vilken hälsostation som ska ansvara för patientens primärvårdstjänster. Denna valfrihet gäller icke-brådskande vård. Enligt 50 § i hälso- och sjukvårdslagen ska däremot brådskande sjukvård ges en patient som behöver den oberoende av var patienten bor. Med brådskande vård avses omedelbar bedömning och vård som inte kan skjutas upp utan att sjukdomen förvärras eller kroppsskadan försvåras och som gäller exempelvis en akut kroppsskada eller funktionsnedsättning. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska göra sitt bästa för att utreda om patientens vårdbehov är brådskande. Detta sker genom att patienten eller ledsagaren intervjuas och vid behov också genom att patienten undersöks tillräckligt.
Yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska aktivt sträva efter att hålla sina kunskaper uppdaterade om gällande allmänt vedertagen verksamhetspraxis, anvisningar och lagstiftning inom sitt område. Regionförvaltningsverket ansåg att principen om brådskande vård enligt 50 § i hälso- och sjukvårdslagen är så väsentlig med tanke på det dagliga arbetet att den bör vara känd för de yrkespersoner som arbetar i branschen. Sjukskötare måste dessutom ha förutsättningar att bedöma hur brådskande vården är. Utgångspunkten är att det är ett jourärende att utreda till exempel en traumapatients rörelseförmåga och eventuella synliga skador.
Enligt 12 § i patientlagen ska en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården anteckna sådana uppgifter i journalhandlingar som behövs för att ordna, planera, tillhandahålla och följa upp vården och behandlingen av en patient. Sjukskötaren borde senast då patienten lämnade hälsovårdscentralen ha gjort ett kort sammandrag av besöket. Utöver att patientsäkerheten säkerställs har saken betydelse med tanke på den yrkesutbildade personens eget rättsskydd. Om anteckningar i journalhandlingarna saknas kan det anses att den version som patienten berättat har en relativt större vikt. Det var ett klart misstag att journalanteckningar inte gjordes i klagomålsärendet i fråga.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Lappland
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 4.9.2020
diarienummer LAAVI/1046/2019
Klaganden hade besökt en specialist i neurologi för att få en ny utvärdering av sin migränmedicinering och ett B-utlåtande som krävdes för att få ersättningsrätt för migränläkemedlet. Läkaren föreslog för klaganden att innan ett nytt läkemedel förskrivs och ett utlåtande skrivs skulle man testa att sätta ut de gamla läkemedlen. Ärendet gällde huruvida klaganden hade rätt att få den behandling och det läkemedel som hen önskade.
Klaganden hade lidit av kronisk migrän i åratal och migränen hade behandlats med flera profylaktiska läkemedel och andra behandlingar. Klaganden önskade få ett B-utlåtande av en specialist i neurologi för att hos FPA kunna ansöka om ersättningsrätt för ett nytt migränläkemedel. Enligt specialisten var det dock möjligt att klagandens huvudvärk upprätthölls av läkemedelsorsakad värkmedicinhuvudvärk och att det nya läkemedlet inte skulle vara till nytta förrän den gamla medicineringen hade satts ut. Klaganden var inte nöjd med det bemötande hen fått av specialisten, utan upplevde att specialisten inte hade hört hens ärende utan förhindrat patientens självbestämmanderätt genom att föreslå att patienten skulle testa andra behandlingsformer än migränläkemedlet.
Regionförvaltningsverket ansåg att specialisten inte hade agerat lagstridigt eller på annat sätt felaktigt i ärendet. Klagomålet föranledde inga ytterligare åtgärder av regionförvaltningsverket.
Enligt patientlagen har en patient rätt till hälso- och sjukvård av god kvalitet. Detta innebär dock inte att patienten har rätt att få vilken vård eller behandling som helst, utan den behandling som ges ska basera sig på medicinskt godtagbara grunder. I praktiken är det den behandlande läkaren som avgör hurudan behandling patientens hälsotillstånd förutsätter och hurudan behandling patienten således har rätt till.
Patientens självbestämmanderätt innebär å sin sida att vården av en patient ska ske i samförstånd med honom eller henne. För att inleda vården eller behandlingen, besluta om dess innehåll och avsluta vården eller behandlingen krävs i regel patientens samtycke. Om patienten inte samtycker till den vård eller behandling som läkaren föreslår, ska den i mån av möjlighet och i samförstånd ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. Självbestämmanderätt innebär patientens rätt att delta i beslutsfattande som gäller honom eller henne. Om en överenskommelse om behandlingen inte nås, beslutar läkaren om behandlingen på medicinska grunder och på basis av sin expertis.
Trots att patientens autonomi är en central princip för mänskliga rättigheter minskar den inte läkarens ansvar att fatta beslut om vården eller behandlingen. Även om läkaren agerar på patientens villkor, ska han eller hon samtidigt vara opartisk expert och behöver inte tillgodose patientens alla krav. Patienten kan framföra sina åsikter om undersökningar och behandlingar, men detta innebär inte att läkaren är skyldig att följa patientens vilja.
Regionförvaltningsverket ansåg att specialisten inte hade agerat lagstridigt eller felaktigt när hen försökte utarbeta en vårdplan med respekt för klagandens självbestämmanderätt och gjorde det möjligt att påbörja medicinering med ett nytt migränläkemedel, men samtidigt fullföljde sin skyldighet som läkare att besluta om vården enligt medicinska och på expertis grundade kriterier. Det var motiverat och i enlighet med rekommendationen God medicinsk praxis att som en del av vården av patienten som helhet behandla den läkemedelsorsakade huvudvärken som eventuellt förvärrade migränen. Den hälso- och sjukvård som tillhandahölls klaganden var av god kvalitet.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Lappland
Hälso- och sjukvård
Beslutsdatum 25.8.2020
diarienummer LAAVI/803/2019
En läkare hade utfört en allmän medicinsk undersökning av ett 13-årigt barn på begäran av barnets pappa. Barnets föräldrar hade skilt sig och båda två var vårdnadshavare till barnet. Barnets mamma ansåg att läkaren inte borde ha utfört undersökningen eftersom hen kände till vårdnadshavarnas pågående skilsmässa.
Läkaren hade i förväg informerats om att barnets föräldrar hade skilt sig och att barnet bodde hos sin pappa. Barnet var ensamt i mottagningsrummet när själva undersökningen gjordes. Enligt läkaren samtyckte barnet till undersökningen och kontrollen gjordes med respekt för barnets vilja.
Läkaren borde ha tagit reda på och bedömt om barnet utifrån sin ålder och utvecklingsnivå själv kunde besluta om sin vård och antecknat bedömningen jämte motiveringar i journalhandlingarna. Om barnet inte självt hade kunnat besluta om sin vård borde läkaren inte ha utfört undersökningen utan den andra vårdnadshavarens samtycke. Med tanke på den framtida verksamheten informerade regionförvaltningsverket läkaren om sin syn på saken.
En minderårig patients åsikter om en vård- eller behandlingsåtgärd ska utredas, om det med beaktande av patientens ålder eller utveckling är möjligt. När en läkare anser att en minderårig patient är tillräckligt mogen för att förstå betydelsen av den aktuella vårdlösningen och själv ge sitt samtycke till vården ska detta antecknas i journalhandlingarna. I anteckningen ska det ingå ett motiverat ställningstagande till vem en minderårig patient vårdas i samförstånd med.
Regionförvaltningsverket ansåg att läkaren borde ha bedömt barnets förmåga att själv besluta om hälsoundersökningen och dess betydelse samt antecknat bedömningen jämte motiveringar i journalhandlingarna. Läkaren hade konstaterat att barnet samtyckte till undersökningen, men det framgick inte om läkaren hade bedömt barnets förmåga att själv besluta om sin vård.
Om barnet inte är kapabelt att fatta beslut om sin vård ska han eller hon vårdas i samråd med sin vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Huvudregeln är att barnets vårdnadshavare gemensamt ansvarar för vårdnaden om barnet. Vid åtgärder av ringa betydelse kan den ena vårdnadshavaren dock på basis av sin ställning ensam företräda barnet och besluta om vården utan den andra vårdnadshavarens uttryckliga samtycke. Den andra vårdnadshavarens samtycke kan då grunda sig på en toleransfullmakt.
Regionförvaltningsverket ansåg att undersökningen inte var en liten rutinmässig åtgärd för vilken endast den andra vårdnadshavarens samtycke räckte. Det var t.ex. inte fråga om vård av ett sår, där man kan anta att vårdnadshavarna agerar i samförstånd och att den andra vårdnadshavarens åsikt inte utan särskilda skäl behöver utredas separat. Det var inte heller fråga om en brådskande eller sedvanlig vårdåtgärd när man beaktar att barnet omfattades av regelbundna hälsoundersökningar inom skolhälsovården.
Läkaren hade varit medveten om föräldrarnas skilsmässa och behovet av vårdåtgärden var inte brådskande. Om barnet hade bedömts vara oförmögen att bestämma över sig själv borde läkaren inte ha inlett en undersökning utan den andra vårdnadshavarens uttryckliga samtycke.
Mer information:
Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Hälso- och sjukvård, psykisk hälsa
Beslutsdatum 25.6.2020
diarienummer LSSAVI/1528/2019
Patient A vårdades oberoende av sin vilja på Sjuhuset Y. Som en del av vården hade A:s kontakter begränsats i enlighet med mentalvårdslagen. Hen fick endast kontakta vissa angivna närstående. Medan vården pågick meddelade patient A till skötare B att hen ville kontakta sin advokat. Skötare B avslog begäran. Skötare B motiverade förbudet med ett beslut om begränsning av kontakterna enligt vilket patient A hade tillstånd att hålla kontakt endast med sina angivna närstående.
Ärendet handlade om huruvida rätten för en patient som får vård oberoende av sin vilja att hålla kontakt med sitt rättsbiträde kan begränsas med stöd av ett beslut om begränsning av kontakter.
Patient A specificerade i klagomålet det datum då kontakterna hade begränsats. Regionförvaltningsverket bad sjukhuset Y om en utredning. Enligt svaret från sjukhuset Y hade patient A inte förbjudits hålla kontakt med sin advokat. Vid utredningen av ärendet gick regionförvaltningsverket igenom alla anteckningar i journalhandlingarna som hänförde sig till vården av patienten. Anteckningarna i journalhandlingarna visade att patient A hade förbjudits att kontakta sin advokat. Anteckningen i journalhandlingen gällde en annan tidpunkt än den som patient A uppgett i sitt klagomål. Av anteckningarna i journalhandlingarna framgick också att skötare B hade motiverat begränsningen med att patient A endast får kontakta sina närstående. Av journalhandlingarna framgick att situationen rättades till efter några dagar och att patient A i fortsättningen fick hålla kontakt med sin advokat.
I beslutet konstaterade regionförvaltningsverket att en patient som vårdas oberoende av sin vilja har rätt att hålla kontakt med sitt rättsbiträde trots annan begränsning av kontakterna.
Som administrativ styrning gjorde regionförvaltningsverket skötare B uppmärksam på förfarandet inför framtiden.
Regionförvaltningsverket bad också Sjukhuset Y lämna in en utredning om de åtgärder som de vidtagit med anledning av beslutet.
Regionförvaltningsverket konstaterade att de erhållna utredningarna och journalhandlingarna stod i konflikt med varandra i fråga om huruvida patient A var förbjuden att kontakta sin advokat. Journalhandlingarna bekräftade dock patient A:s berättelse: kontakten med rättsbiträdet hade begränsats.
I 22 j § i mentalvårdslagen föreskrivs om begränsning av kontakterna vid vård oberoende av patientens vilja. Patientens kontakter utanför sjukhuset får begränsas om kontakterna vållar allvarliga olägenheter för vården och rehabiliteringen av patienten eller för patientens säkerhet eller om en begränsning behövs för att skydda någon annans privatliv. I 4 momentet i samma paragraf bestäms det att brevväxlingen och övriga kontakter mellan patienten och de myndigheter som övervakar sjukhusets verksamhet, rättskipningsmyndigheterna och internationella organ för övervakning av de mänskliga rättigheterna inte får begränsas. Patientens kontakter med sitt rättsbiträde eller patientombudsmannen på sjukhuset får inte heller begränsas.
Enligt 2 § 3 mom. i Finlands grundlag ska all utövning av offentlig makt bygga på lag. I enlighet med rättsstatsprincipen i samma lagrum ska lagen noggrant iakttas i all offentlig verksamhet. Genom att klaganden förvägrades möjligheten att ringa sin advokat har det i detta enskilda fall skett en överträdelse av lagen.
Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att det är särskilt viktigt att rättsstatsprincipen iakttas i fråga om de personer som inte nödvändigtvis själva kan bevaka sina egna intressen t.ex. på grund av sjukdom eller nedsatt funktionsförmåga i övrigt. När det gäller sådana personer är det särskilt viktigt att det allmänna tryggar tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna på det sätt som föreskrivs i 22 § i grundlagen.
De yrkesutbildade personer som hör till vårdpersonalen ska vara medvetna om patientens rättigheter vid vård oberoende av patientens vilja och iaktta lagstiftningen.
Som administrativ styrning är det tillräckligt att fästa skötare B:s uppmärksamhet vid förfarandet inför framtiden, eftersom det enligt handlingarna var fråga om en enskild händelse.
På basis av utredningarna förblev det oklart för regionförvaltningsverket på vilket sätt Sjukhus Y har sörjt för att personalen är medveten om patientens rättigheter och de begränsningar som hänför sig till patientens självbestämmanderätt. Av de handlingar och utredningar som inkom framgick det inte om sjukhuset på något sätt har säkerställt att personalen har tillräcklig kännedom om lagstiftningen om patientens rättigheter (t.ex. interna anvisningar, utbildning osv.). Regionförvaltningsverket bad därför sjukhusets ledning att säkerställa att sjukhusets personal är tillräckligt insatt i lagens principer. I sitt beslut bad regionförvaltningsverket Sjukhuset Y att inom utsatt tid utreda vilka åtgärder som vidtagits med anledning av beslutet.
Mer information:
