Beslutssammandrag gällande indrivning

Enligt 4 § 2 momentet 2 punkten i lagen om indrivning av fordringar (513/1999, nedan indrivningslagen) får man inte vid indrivning orsaka oskäliga eller onödiga kostnader för gäldenären. Onödiga är exempelvis sådana kostnader som har uppkommit av indrivningsåtgärder som vidtagits utan att kontrollera om gäldenären redan har betalat fordran. Ibland betalar gäldenären fordran för sent men ungefär samtidigt som borgenären skickar en betalningspåminnelse eller uppdragstagaren som har hand om indrivningen skickar ett betalningskrav. Gäldenärens ersättningsskyldighet för indrivningsåtgärderna är i sådana situationer beroende av om fordringsägaren eller uppdragstagaren innan betalningen inkommit hunnit vidta indrivningsåtgärder som omfattas av gäldenärens kostnadsansvar. Vid indrivning per brev vidtas indrivningsåtgärderna i regel dagen innan indrivningsbrevet skickas.

Då man betalar med kontoöverföring bestäms betalningstidpunkten i regel enligt bestämmelserna i betaltjänstlagen (290/2010). Betalningen anses då vara gjord då beloppet har kommit in på betalningsmottagarens (dvs. fordringsägaren eller indrivningsföretaget) bankkonto. Enligt betaltjänstlagen ska betalarens bank vid en elektroniskt gjord kontoöverföring betala beloppet till betalningsmottagarens banks senast följande arbetsdag efter betalningstransaktionen. En kontobetalning anses med andra ord vara gjord senast första vardagen efter betalningstransaktionen och då kan indrivningsåtgärder som är gjorda därpå följande dag åtminstone inte höra till indrivningsåtgärder som omfattas av gäldenärens ersättningsskyldighet.

Det att borgenären underlåter att meddela indrivningsföretaget om den gjorda betalningen kan heller inte komma gäldenären till skada.

Diarienummer:  ESAVI/7032/05.11.11/2014
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: befogade indrivningskostnader, nödvändiga indrivningsåtgärder
Beslutsdatum: den 16 juni 2015

Gäldenären (enskild näringsidkare) hade mottagit ett betalningskrav från indrivningsföretaget gällande en tidigare förfallen faktura som gäldenären hade betalat till indrivningsföretaget den 19 juni 2014. Betalningskravet var daterat den 19 juni 2014. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget hade hunnit vidta indrivningsåtgärderna innan betalningen kommit fram till indrivningsföretaget som därmed inte hade tagit ut obefogade kostnader för betalningskravet daterat den 19 juni 2014.

Diarienummer:  ESAVI/201/05.11.11/2014
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: nödvändiga indrivningsåtgärder, betalning till uppdragsgivaren
Beslutsdatum: den 20 februari 2015

Indrivningsföretaget hade skickat gäldenären (företag) det första betalningskravet den 12 december 2013. Gäldenären betalade inte fordran och kontaktade inte indrivningsföretaget före betalningskravets förfallodag och därför skickade indrivningsföretaget gäldenären en tratta den 28 december 2013. Uppdragsgivaren meddelade indrivningsföretaget den 9 januari 2014 att gäldenären hade betalat fordringsbeloppet direkt till uppdragsgivaren den 16 december 2013. Indrivningsföretaget hänförde betalningen till kapitalet i fordran, krediterade indrivningskostnaderna som uppkom av trattan och tog bort noteringen om försenad betalning som trattan orsakade i kredituppgiftsföretagets register. Gäldenären blev skickad ett betalningskrav som gällde kostnader och räntor den 10 januari 2014 (första betalningskravet) som gäldenären reklamerade per telefon den 13 januari 2014. Indrivningsåtgärderna avbröts på grund av att kostnadsfordran var stridig men gäldenären betalade slutligen kostnaderna den 28 januari 2014. Därefter avslutades indrivningen. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget inte hade förfarit i strid med lag eller god indrivningssed vid skötseln av uppdraget.

Enligt 4 § 2 momentet 2 punkten i indrivningslagen får man vid indrivning inte orsaka oskäliga eller onödiga kostnader för gäldenären. En gäldenär ska enligt 10 § 1 momentet i indrivningslagen ersätta borgenären för skäliga kostnader för indrivningen. Ersättningsskyldigheten kan grunda sig både på kostnader som orsakas av fordringsägarens egna indrivningsåtgärder och på kostnader som orsakas av den anledningen att fordringsägaren betalar ersättning till uppdragstagaren som sköter indrivningen. Då man bedömer vilka kostnaderna som är skäliga ska man enligt 10 § 2 mom. i indrivningslagen beakta fordringsbeloppet, hur mycket arbete som är gjort, om indrivningen är genomförd på ett ändamålsenligt sätt och andra faktorer.

Från och med den 1 maj 2022 har maximibeloppen för indrivningskostnaderna i fråga om företagsfordringar fastställts i indrivningslagen. Utöver den övriga kostnadsregleringen i indrivningslagen har man i 10 e § i denna lag fastställt åtgärdsspecifika maximibelopp för indrivningskostnader som krävs vid typiska indrivningsåtgärder. Maximibeloppen per åtgärd får enligt 10 e § i indrivningslagen överskridas om indrivningen har förutsatt en exceptionellt stor arbetsinsats. Gäldenären ska då få en specifikation av de krävda indrivningskostnader och grunderna för dem samt upplysas om att beloppet av kostnaderna är större än de maximibelopp som annars ska tillämpas. Maximibeloppen i fråga om indrivningskostnader för direkt utsökningsbara fordringar får inte överskridas. Bestämmelser om maximibeloppet i fråga om gäldenärens totalkostnadsansvar finns i 10 h § i indrivningslagen. 

För företagsfordringar gäller också en standardersättning på 40 euro enligt 10 i § i indrivningslagen. Standardersättningen kan tas ut i fall där dröjsmålsränta kan tas ut för fordran. Enligt paragrafen har borgenären rätt till ersättning för indrivningskostnaderna avsedda i 10 § bara till den del som deras belopp överstiger standardersättningsbeloppet.

Diarienummer:  ESAVI/16764/2018                                                Nytt (tillagt 24.1.2020)                   Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, litet kapital, företagsfordran
Beslutsdatum: 23.10.2019

Indrivningsföretaget hade fått två olika fordringar att driva in. Indrivningsföretaget hade krävt indrivningskostnader om 69 euro för betalningskravet för den första fordran där kapitalet var 36,44 euro. Indrivningsföretaget hade krävt indrivningskostnader om 54 euro för betalningskravet för den andra fordran där kapitalet var 27,13 euro. Enligt indrivningsföretagets redogörelse bestod indrivningskostnaderna om 69 euro av sedvanliga kostnadsposter för företagsindrivningsuppdrag. Likaså bestod kostnaden om 54 euro av sedvanliga kostnader för företagsindrivning med undantag för valförfarandet gällande indrivningsmetod, som inte gjordes på grund av det lilla kapitalet. Regionförvaltningsverket ansåg att i regel bara nödvändiga åtgärder och kostnadsposter som avviker från det vanliga i enskilda fall kan motivera indrivningskostnader som överstiger fordrans kapital, dock med beaktande av bestämmelserna om standardersättning i 10 e § i indrivningslagen. Vid mycket små fordringar på exempelvis några euro kan också indrivningskostnader orsakade av sedvanliga åtgärder och kostnadsposter i vissa situationer överstiga fordringsbeloppet och ändå vara skäliga. Därtill kan indrivningskostnaderna skäligen överstiga fordringsbeloppet också i fall där man för indrivningen av fordran har varit tvungen att vidta flera indrivningsåtgärder, exempelvis skicka flera indrivningsbrev, på grund av att fordran inte har betalats. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget vid genomförandet av uppdraget hade agerat i strid med lag och god indrivningssed eftersom indrivningskostnaderna om 69 euro och 54 euro som indrivningsföretaget krävde som helhet betraktat var oskäligt höga särskilt med beaktande av de små fordringsbeloppen som skulle drivas in.

Diarienummer:  ESAVI/810/05.11.11/2017                                             
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 15.2.2017

Indrivningsföretaget hade utöver påminnelsekostnader om 10,00 euro krävt 80,11 euro som indrivningskostnader av gäldenären för indrivningen av en fordran på 153,26 euro. Indrivningsföretaget hade skickat ett betalningskrav i ärendet och motiverade kravet på indrivningskostnaden med åtgärder som vidtas vid sedvanlig indrivning av företagsfordringar. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna om 80,11 euro som indrivningsföretaget krävde i ärendet var skäliga.

Diarienummer:  ESAVI/5620/05.11.11/2016                                       
Beslut: varningen som meddelades i ärendet ESAVI/7934/05.11.11/2016 var tillräcklig påföljd
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 3.4.2017

Indrivningsföretaget hade krävt indrivningskostnader om 165,19 euro av gäldenären i det första betalningskravet. Saken gällde indrivningen av en försäkringsavgiftsfordran om 1 409,00 euro som var utmätningsbar. Indrivningsföretaget motiverade för regionförvaltningsverket kravet på indrivningskostnad vid sidan om annat med åtgärder som ska vidtas vid företagsindrivning, med sin rätt att få avkastning på affärsverksamheten och med att indrivningsbrevet var ett betalningskrav med hot om försenad betalning, vilket krävde nästan motsvarande arbetsmängd som vid trattaindrivning. Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att utgångspunkten vid helhetsbedömning av skäligheten hos indrivningskostnader är indrivningens faktiska arbetsmängd. De vidtagna åtgärderna ska emellertid vara nödvändiga och de orsakade kostnaderna skäliga. Däremot kan man vid bedömning av skäligheten hos indrivningskostnaderna som omfattas av gäldenärens ersättningsskyldighet inte i nämnvärd grad lägga vikt vid allmänna kostnader som uppkommer av utövandet av indrivningsverksamhet eller en eventuell arvodesandel som borgenären betalar indrivningsföretaget. Regionförvaltningsverket konstaterade därtill att det vad gäller den extra arbetsmängden som ett betalningskrav med hot om försenad betalning orsakade handlade om indrivningsföretagets interna process. Ur gäldenärens synvinkel skilde sig betalningskravet med hot om försenad betalning de facto inte på något sätt från ett vanligt betalningskrav eftersom en uppgift om försenad betalning enligt 25 § i kreditupplysningslagen (527/2007) kan anmälas också som en följd av försummelse av ett vanligt betalningskrav då bestämmelsens förutsättningar uppfylls. Kostnaderna för eventuellt extra arbete kunde därmed inte anses vara nödvändiga och ändamålsenliga ur gäldenärens synpunkt. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnadskravet på 165,19 euro ska anses vara oskäligt. Regionförvaltningsverket konstaterade därtill att även om man bedömde indrivningskostnadsbeloppet minskat med eventuell mervärdesskatt så ska indrivningskostnader till ett belopp om 133,22 euro även som helhet i det aktuella fallet anses oskäligt högt.

Diarienummer:  ESAVI/9722/05.11.11/2016                                             
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 11.7.2017

Indrivningsföretaget hade vid indrivningen 148,80 euro av gäldenären krävt 15,00 euro för en betalningsanmärkning, 40,00 euro för det första betalningskravet, 72,00 euro för det andra betalningskravet och 28,00 euro för det tredje betalningskravet. Indrivningsföretaget gav i sin redogörelse till regionförvaltningsverket inga närmare motiveringar för de krävda indrivningskostnaderna. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget inte utgående från de inlämnade handlingarna i ärendet vidtagit indrivningsåtgärder som ska ersättas av gäldenären som skulle avvika från ett sedvanligt uppdrag och att indrivningen av fordran vad gäller det andra betalningskravet inte förutsatte större arbetsmängd än för det första betalningskravet. Regionförvaltningsverket konstaterade att då man beaktade kostnaden om 40,00 euro som krävdes för det första betalningskravet, och att arbetsmängden i samband med det första indrivningsbrevet vanligen inte är större än i det andra indrivningsbrevet, och att indrivningsföretaget inte i sin redogörelse hade motiverat de högre kostnaderna, att indrivningskostnaderna om 72,00 euro som krävdes för det andra betalningskravet inte grundade sig på faktiska kostnader och att de därmed som helhet bedömt ska anses oskäligt högt. Regionförvaltningsverket hade inte i övrigt något att anmärka på skäligheten hos indrivningskostnaderna som indrivningsföretaget krävde.

Diarienummer:  ESAVI/5031/05.11.11/2015     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 11.11.2015

Indrivningsföretaget hade krävt indrivningskostnader på 147,56 euro på en fordran vars kapital var 437,19 euro. Kostnaderna som indrivningsföretaget krävde var sålunda mångfaldiga med hänsyn till att den maximala indrivningskostnaden som hade kunnat tas ut för en konsumentfordran av motsvarande belopp enligt indrivningslagen var 24 euro. Indrivningsföretaget hade i sin redogörelse gjort upp en lista över åtgärder som indrivningskostnaderna generellt uppkommer av och gällande dem konstaterade regionförvaltningsverket följande: Den som får indrivningsuppdraget har ingen generell skyldighet enligt indrivningslagen att börja utreda riktigheten i fordran eller ändringar i gäldenärens kontaktuppgifter, om det i fallet inte föreligger särskild grund för åtgärderna och kostnaderna som uppkommit av dem kan därmed inte anses ankomma på gäldenären att betala. Det visades inte att nödvändiga förhandlingar mellan gäldenären och indrivningsföretaget hade förts i det aktuella fallet, och de hade därmed inte kunnat ge upphov till kostnader för indrivningsbyrån. Gällande rapporteringen konstaterade regionförvaltningsverket att indrivningsföretaget inte visat hur rapporteringen vid indrivning av företagsfordringar avviker från konsumentindrivning, hur mycket kostnader rapporteringen hade orsakat och att kostnaderna för rapporteringen skulle vara nödvändiga och skäliga kostnader som ska betalas av gäldenären. Att mata in uppgifter om uppdraget i uppdragssystemet, utskrifts-, postnings- och materialkostnader, administrativa och generella kontorskostnader och avgiftsandelen för åtgärderna är sedvanliga utgiftsposter i samband med indrivningsuppdrag som också gäller konsumentindrivning. Indrivningsbyrån har inte visat att de här åtgärderna skulle ge upphov till särskilda kostnader vid företagsindrivning jämfört med konsumentindrivning. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna på 147,56 euro som debiterades i det första betalningskravet var oskäligt höga med beaktande av helheten.

Diarienummer:  ESAVI/2748/05.11.11/2016     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 21.9.2016

Indrivningsföretaget hade vid indrivning av en fordran på 866,16 euro i det första betalningskravet krävt indrivningskostnader om 130,00 euro och därtill 9,00 euro i det andra betalningskravet. Indrivningsföretaget har i sin redogörelse berättat att de vidtagna åtgärderna i ärendet var mottagning och kontroll av uppdraget, registrering av uppdraget i indrivningsregistret, utredning av kundföretagets betalningssätt, beslut om fortsatta indrivningsåtgärder och skickandet av betalningskravsbrevet. Betalningssättsutredningen på 39,00 euro som ingick i indrivningskostnaderna bestod av skaffande av kreditrekommendation (15 euro) och arbetskostnad för analys av uppgifterna i kreditrekommendationen (24 euro). Behovet av en betalningssättsutredning motiverade indrivningsföretaget med att den kan leda till att indrivningen avbryts för sådana företag som visar sig vara insolventa eller till brådskande åtgärder för sådana gäldenärsföretag som hotas av ändrad förmögenhetssituation. Regionförvaltningsverket ansåg att man inte kunde anse att omständigheterna var sådana att det var nödvändigt eller ändamålsenligt att göra en dylik utredning innan man skickade det första betalningskravet och därför kunde kostnaderna för den inte tas ut av gäldenären. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna som indrivningsföretaget debiterade stred mot indrivningslagen vad gäller 39,00 euro som uppstod av betalningssättsutredningen. Regionförvaltningsverket hade inget att anmärka gällande indrivningskostnaderna som indrivningsföretaget i övrigt krävde.

Diarienummer:  ESAVI/53/05.11.11/2016     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 31.8.2016

Indrivningsföretaget hade utöver kapitalet på 1 128,40 euro krävt indrivningskostnader på totalt 221,67 euro. Betalningskravets kostnader bestod av en grundavgift på 33,37 euro, postnings- och kopieringskostnader på 20,86 euro, redovisningskostnader på 13,70 euro och en indrivningsavgift på 153,74 euro. Indrivningsföretaget informerade i sin redogörelse till regionförvaltningsverket dessutom om manuellt arbete i samband med behandling och utredning av indrivningsuppdragen. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna som indrivningsföretaget angav var sedvanliga utgiftsposter i samband med indrivningsuppdrag som också gäller konsumentindrivning. Indrivningsföretaget har inte visat att de här åtgärderna skulle ge upphov till särskilda kostnader vid företagsindrivning jämfört med konsumentindrivning. De krävda kostnaderna var mångdubbla jämfört med kostnaden på 50 euro som man hade kunnat kräva av en gäldenär för en fordran av motsvarande belopp vid konsumentindrivning. Dessutom konstaterade regionförvaltningsverket att indrivningsföretaget felaktigt tagit ut indrivningskostnadernas mervärdesskatteandel om 42,91 euro av gäldenären även om uppdragsgivarens affärsverksamhet var mervärdesskattepliktig och mervärdesskatten därmed inte blivit en kostnad som gäldenären skulle betala. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna på 221,67 euro som indrivningsföretaget krävde var oskäligt höga med beaktande av helheten.

Diarienummer:  ESAVI/1621/05.11.11/2014   
Beslut: varning
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 28.1.2015

Indrivningsföretaget hade skickat två betalningskrav där indrivningskostnaderna sammanlagt uppgick till 264,00 euro. Fordringsbeloppet uppgick till 348,00 euro. Indrivningsföretaget hade trots begäran av regionförvaltningsverket inte presenterat en detaljerad utredning över hur kostnaderna uppkommit. Med beaktande av fordringsbeloppet och de indrivningsåtgärder som vidtagits ansåg regionförvaltningsverket indrivningskostnaderna vara oskäligt höga.

Diarienummer:  ESAVI/660/05.11.11/2014     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 9.3.2015

Indrivningsföretaget hade sänt tre betalningskrav då det drev in en fordran vars kapital uppgick till 1 813,50 euro. I det sista betalningskravet krävde indrivningsföretaget indrivningskostnader på 317,00 euro. Indrivningsföretaget presenterade inte någon detaljerad redogörelse över indrivningsarbetet eller vilka kostnader det krävde. Regionförvaltningsverket kunde därför inte närmare fastställa grunderna för de indrivningskostnader som indrivningsföretaget krävde. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna var oskäliga.

Diarienummer:  ESAVI/8405/05.11.11/2014
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 31.8.2015

Indrivningsföretaget hade skickat en betalningspåminnelse gällande en fordran vars kapital uppgick till 68,32 euro. Indrivningsföretaget krävde en påminnelsekostnad om 9,00 euro. Efter betalningspåminnelsen hade indrivningsföretaget skickat ett betalningskrav där det förutom påminnelsekostnaden dessutom krävde indrivningskostnader om 45,53 euro. Gäldenären hade betalat kostnaden för betalningspåminnelsen efter att indrivningsföretaget hade hunnit skicka betalningskravet. Därför hade indrivningsföretaget skickat ett ytterligare betalningskrav där det förutom påminnelsekostnaden dessutom krävde indrivningskostnader på 59,13 euro. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna var skäliga.

Diarienummer:  ESAVI/4303/05.11.11/2013
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 29.1.2014

Indrivningsföretaget hade då det drev in en fordran vars kapital uppgick till 216,00 euro skickat åtta betalningskrav för vilka indrivningsföretaget hade krävt indrivningskostnader på sammanlagt 274,60 euro. Indrivningsföretaget hade dessutom med två brev bett gäldenären skicka uppgifter om betalningen av fordran. Utifrån indrivningsföretagets utredning ansåg regionförvaltningsverket att indrivningsåtgärderna hade varit motiverade. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna var skäliga med tanke på storleken på fordran och de vidtagna indrivningsåtgärderna.

Diarienummer:  ESAVI/7472/05.11.11/2013     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 30.5.2014

Indrivningsföretaget hade vid indrivning av en fordran vars kapital uppgick till 1 210,24 euro sänt ut endast ett betalningskrav, där indrivningsföretaget krävde indrivningskostnader på 167,00 euro. Indrivningsföretaget gav ingen utredning över hur mycket arbete den aktuella indrivningen eventuellt hade krävt utöver upprättande och sändning av indrivningsbrevet. Indrivningsföretaget redovisade inte heller för andra nödvändiga kostnader för skötseln av ärendet. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna var oskäliga.

Diarienummer:  ESAVI/3622/05.11.11/2015     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, tratta, standardersättning, företagsfordran
Beslutsdatum: 11.9.2015

Indrivningsföretaget hade sänt ett betalningskrav vid indrivning av en fordran vars kapital uppgick till 100,60 euro. För indrivningskostnaderna krävde indrivningsföretaget en standardersättning på 40,00 euro enligt 10 e § i indrivningslagen, uppdragsgivarens påminnelsekostnader 5,00 euro och kostnader för betalningskravet 66,00 euro. Efter betalningskravet hade indrivningsföretaget sänt en tratta, för vilken indrivningskostnaden uppgick till 33,00 euro. För betalningskravet som indrivningsföretaget sände efter detta krävde de också 33,00 euro i indrivningskostnader. För betalningsuppmaningen togs det ut 5,00 euro i indrivningskostnader. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna var skäliga. Regionförvaltningsverket gjorde dock indrivningsföretaget uppmärksamt på att fordringsägaren enligt 10 e § i indrivningslagen har rätt att utöver standardersättningen på 40 euro få ersättning för indrivningskostnaderna endast till den del deras belopp överstiger standardersättningen. Utgångspunkten är att fordringsägarens påminnelsekostnader ska ingå i standardersättningen på 40 euro, och först då kostnaderna för indrivningsåtgärderna överstiger standardersättningen kan ersättning för dem krävas av gäldenären. Indrivningsföretaget hade inte i betalningskravet eller i sin redogörelse till regionförvaltningsverket presenterat någon motivering till varför fordringsägarens påminnelsekostnader inte ingick i standardersättningen. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget borde ha utrett saken med uppdragsgivaren. Indrivningsföretaget hade således förfarit i strid mot 4 § i indrivningslagen och mot god indrivningssed när det inte utredde riktigheten i fordran.

Diarienummer:  ESAVI/3623/05.11.11/2015
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: indrivningskostnader, tratta, företagsfordran
Beslutsdatum: 11.9.2015

Indrivningsföretaget hade sänt en tratta/ett meddelande då det drev in en fordran på 251,72 euro. Förutom kundens kostnader hade indrivningsföretaget tagit ut indrivningskostnader på 103,01 euro. Indrivningsföretaget hade enligt sin redogörelse vidtagit följande indrivningsåtgärder innan de sände trattan: tagit emot indrivningsuppdraget, gått igenom handlingarna, kontrollerat gäldenärens adressuppgifter och företagsnummer och matat in uppdraget i programmet. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna var skäliga.

Diarienummer:  ESAVI/5170/05.11.11/2013     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, tratta, företagsfordran
Beslutsdatum: 24.3.2014

Indrivningsföretaget hade sänt ett betalningskrav och en tratta för en fordran vars kapital uppgick till 1 846,36 euro. Indrivningsföretaget hade krävt kostnader på 331,23 euro orsakade av sändning av betalningskravet och av den försenade betalningen samt 160,09 euro i trattakostnader, dvs. sammanlagt 491,32 euro. Indrivningsföretaget hade inte specificerat de kostnader som betalningskravet orsakade dem. Regionförvaltningsverket ansåg att dessa kostnader och också de sammanlagda indrivningskostnaderna var oskäliga.

Diarienummer: ESAVI/32534/2022
Beslut: Uppmärksamgörande
Ämnesord: Indrivningskostnader, företagsfordran, 2023
Beslutsdatum: 16.01.2023

Indrivningsbolaget hade krävt 50 euro för det första betalningskravet och 110 euro för trattan vid indrivningen av en direkt utsökbar försäkringspremie vars kapital uppgick till 84,96 euro.  Av förarbetena till indrivningslagen (RP 241/2021 rd) framgår att det allmänna skälighetskravet och skälighetskriterierna i 10 § gällande indrivningskostnaderna också gäller kostnaderna för sådana indrivningsåtgärder för vilka det finns särskilt bestämda maximibelopp. De maximibelopp som bestäms i lagen är inte avsedda som standardbelopp. Avsikten är inte att alltid ta ut maximibeloppet av indrivningskostnaderna av gäldenären, utan kostnaderna ska i varje enskilt fall också uppfylla det allmänna skälighetskravet enligt 10 § i indrivningslagen.

Vid bedömningen av den allmänna skäligheten i indrivningskostnaderna beaktades särskilt följande faktorer: 

• För de båda indrivningsbreven hade det tagits ut maximibelopp enligt indrivningslagen. 
• Summan på fordran som skulle drivas in var liten. 
• Försäkringspremien enligt lagen om pension för arbetstagare kan överföras till direkt utsökning utan att åtgärder för frivillig indrivning först vidtas. 
• Redan i det första betalningskravet hade indrivningskostnader för åtgärder gällande trattan krävts i förskott.  

Indrivningskostnaderna bedömdes som helhet vara orimligt höga.  

Diarienummer: ESAVI/40987/2022
Beslut: Uppmärksamgörande
Ämnesord: Indrivningskostnader, företagsfordran, 2023
Beslutsdatum: 16.01.2023

Indrivningsföretaget hade krävt 50 euro för det första betalningskravet och 110 euro för trattan vid indrivningen av en direkt utsökbar försäkringspremie vars kapital uppgick till 165,97 euro. Av förarbetena till indrivningslagen (RP 241/2021 rd) framgår att det allmänna skälighetskravet och skälighetskriterierna i 10 § gällande indrivningskostnaderna också gäller kostnaderna för sådana indrivningsåtgärder för vilka det finns särskilt bestämda maximibelopp. De maximibelopp som bestäms i lagen är inte avsedda som standardbelopp. Avsikten är inte att alltid ta ut maximibeloppet av indrivningskostnaderna av gäldenären, utan kostnaderna ska i varje enskilt fall också uppfylla det allmänna skälighetskravet i 10 § i indrivningslagen.

Vid bedömningen av den allmänna skäligheten i indrivningskostnaderna beaktades särskilt följande faktorer:

• För de båda indrivningsbreven hade det tagits ut maximibelopp enligt indrivningslagen. 
• Försäkringspremien enligt lagen om pension för arbetstagare kan överföras till direkt utsökning utan att åtgärder för frivillig indrivning först vidtas. 
• Indrivningen av försäkringspremien hade inte bara riktats till företaget utan också direkt till företagaren personligen.
• De sammanlagda indrivningskostnaderna var stora i förhållande till fordringsbeloppet.
• Indrivningsföretaget gav inte regionförvaltningsverket någon exakt utredning om de åtgärder de eventuellt vidtagit för skötseln av indrivningsuppdraget utöver att de gjort upp och sänt indrivningsbreven. 

Indrivningskostnaderna bedömdes som helhet vara orimligt höga. 

Enligt 4 § 2 mom. 2 punkten i lagen om indrivning av fordringar (513/1999, indrivningslagen) får man inte vid indrivning orsaka oskäliga eller onödiga kostnader för gäldenären. En gäldenär ska enligt 10 § 1 momentet i indrivningslagen ersätta borgenären för skäliga kostnader för indrivningen. Ersättningsskyldigheten kan grunda sig både på kostnader som orsakas av fordringsägarens egna indrivningsåtgärder och på kostnader som orsakas av den anledningen att fordringsägaren betalar ersättning till uppdragstagaren som sköter indrivningen. Då man bedömer vilka kostnaderna som är skäliga ska man enligt 10 § 2 mom. i indrivningslagen beakta fordringsbeloppet, hur mycket arbete som är gjort, om indrivningen är genomförd på ett ändamålsenligt sätt och andra påverkande faktorer.

Indrivningskostnaderna för konsumentfordringar är reglerade i detalj i indrivningslagen. Vid sidan av den övriga kostnadsregleringen i indrivningslagen har man i 10 a § i indrivningslagen fastställt maximala belopp per åtgärd som kan tas ut som indrivningskostnader för typiska indrivningsåtgärder. Enligt 10 a § 3 mom. i indrivningslagen får maximibeloppen per åtgärd överskridas i fråga om andra än direkt utsökningsbara fordringar, om indrivningen har förutsatt en exceptionellt stor arbetsinsats. Bestämmelser om konsumentgäldenärens totalkostnadsansvar finns i 10 d § i indrivningslagen.

Diarienummer: ESAVI/8653/2016                              
Beslut: varning (har inte vunnit laga kraft)
Ämnesord: indrivningskostnader, konsumentfordran
Beslutsdatum: 31.10.2017

Indrivningsföretaget hade krävt 24 euro i kostnader för betalningskravet för en fordran där kapitalet var 100 euro. I en betalningspåminnelse hade indrivningsföretaget dessutom utöver påminnelseavgiften om 5 euro debiterat 3,92 euro för att ha tagit reda på ägaruppgifterna hos Trafiksäkerhetsverket Trafi. Indrivningsföretaget motiverade kostnaden om 24 euro med ett tekniskt fel: avsikten var att i samma betalningskrav slå samman två fordringar, men slutligen fanns det bara en fordran. Indrivningsföretaget motiverade den extra kostnaden om 3,92 euro med extra arbete av att kontrollera adressuppgifterna. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget hade agerat vårdslöst då den krävde kostnaden om 24 euro och gjorde indrivningsföretaget uppmärksam på frågan. Gällande den extra kostnaden som debiterades i betalningspåminnelsen ansåg regionförvaltningsverket att indrivningsföretaget hade agerat i strid med lagen och god indrivningssed genom att driva in indrivningskostnader som översteg maximibeloppet om 5 euro i indrivningslagen.

Diarienummer: ESAVI/841/2017                       
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, konsumentfordran
Beslutsdatum: 21.12.2017

Indrivningsföretaget hade totalt skickat gäldenären en kostnadsbelagd betalningspåminnelse, två kostnadsbelagda betalningskrav, två kostnadsbelagds betalningskrav efter extra fordran och två kostnadsbelagda betalningskrav efter delbetalningar. Regionförvaltningsverket ansåg att även om man på basis av en extra fordran kan skicka fler än två kostnadsbelagda betalningskrav så betyder det inte att man kan skicka två nya kostnadsbelagda betalningskrav utan särskild grund. Indrivningsföretaget hade inte motiverat varför det var nödvändigt att skicka ett nytt betalningskrav efter den extra fordran och det ska därför ses som orsakande av onödiga kostnader och är därmed i strid med indrivningslagen.

Diarienummer: ESAVI/1265/2018                       
Beslut: Varning
Ämnesord: indrivningskostnader,  konsumentfordran
Beslutsdatum: 13.6.2018

Indrivningsföretaget hade debiterat 14 euro för ett betalningskrav, alltså maximibeloppet enligt indrivningslagen, då kapitalet var 1 euro. Regionförvaltningsverket ansåg, så som man konstaterat i beslutet som är meddelat av Östra Finlands hovrätt 13.2.2018, att indrivningen inte kan anses ha skett så som lagen förutsätter enbart med den motiveringen att man vid indrivningen har följt de föreskrivna maximibeloppen. Indrivningsföretaget hade inte motiverat kostnadskravet på annat sätt än att kostnaderna som krävdes för fordran i sin helhet är skäliga med hänsyn till vidtagna åtgärder och att de är förenliga med maximibeloppen som är fastställda i indrivningslagen. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget hade agerat i strid med lagen och god indrivningssed genom att driva in oskäliga indrivningskostnader i betalningskravet.

Diarienummer: ESAVI/10866/2016                                       
Beslut: varning
Ämnesord: indrivningskostnader, sammanslagning av fordringar, konsumentfordran
Beslutsdatum: 13.6.2018

Indrivningsbyrån hade drivit in två fordringar av samma borgenär som två separata indrivningsuppdrag. Enligt indrivningsbyrån hade fordringarna sin grund i olika beställningar, de hade uppkommit och kommit till indrivning vid olika tidpunkter. Regionförvaltningsverket ansåg, enligt konsumentombudsmannens riktlinjer, att man vid frivillig indrivning ska sträva efter att undvika onödiga indrivningskostnader genom att efter möjlighet sammanslå samma borgenärs fordringar. Av indrivningsföretagets bokningar framgick att det de facto hade slagit samman fordringarna och anteckningarna om åtgärderna var bokade i systemet utan att skilja på fordringarna. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget hade agerat i strid med lagen och god indrivningssed genom att förorsaka gäldenären onödiga kostnader genom att i olika betalningskrav kräva separata indrivningskostnader för två fordringar av samma borgenär, även om indrivningen av fordringen de facto hade skötts tillsammans och indrivningsåtgärderna för fordringarna hade vidtagits tillsammans.

Diarienummer: ESAVI/16117/2018                            
Beslut: indrivningstillståndet återkallat (inte vunnit laga kraft)
Sakord: indrivningskostnader, konsumentfordran
Beslutsdatum: 31.12.2018       

Indrivningsbolaget hade drivit in fordringar som förts över till indrivningen 2006–2012. På dessa fordringar och kostnaderna som uppbärs för dem tillämpades de tidigare bestämmelserna om indrivningskostnader i lagen om indrivning av fordringar. Indrivningsbolaget hade krävt indrivningskostnader på 21 euro i tre olika ärenden för nio, sex och tio betalningspåminnelser. Regionförvaltningsverket ansåg inte indrivningsbyråns förklaring vara motiverad. Enligt förklaringen hade sändningen av varje brev orsakat samma nödvändiga belopp som motsvarar den maximala arbetsmängden enligt lagen om indrivning av fordringar. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbyrån inte hade framställt någon utredning som visar att mängden avgiftsbelagda indrivningsbrev kunde anses vara nödvändig. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget hade förfarit i strid med lag och god indrivningssed genom att orsaka gäldenären orimliga och onödiga kostnader.

Diarienummer: ESAVI/182/2018                                     
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: indrivningskostnader, betalningsplan, konsumentfordran
Datum för beslutet: 26.2.2019 (Beslutet är delvis sekretessbelagt)    

Indrivningsbolaget hade ingått en betalningsplan med gäldenären med en månadssumma som gäldenären angett vara för stor för sin ekonomiska situation. Indrivningsbolaget hade debiterat 50 euro som kostnad för betalningsplanen. Indrivningsbolaget hade anmält att det debiterar en tilläggsavgift på 8 euro för betalningsplanens sjätte post. Indrivningsbolaget hade debiterat en kostnad på 5 euro då gäldenären begärde förflyttning av förfallodagen för betalningsplanens enskilda poster. Efter att betalningsplanen hävdes ingick indrivningsbolaget en identisk plan som den första betalningsplanen med gäldenären utan att ta reda på om gäldenärens ekonomiska situation hade förändrats. Indrivningsbolaget debiterade 50 euro för den andra betalningsplanen. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget hade förfarit i strid mot lag och god indrivningssed genom att ingå en för orealistisk betalningsplan med tanke på gäldenärens ekonomiska situation och därmed orsakat gäldenären onödiga kostnader. Regionförvaltningsverket ansåg att en tilläggsavgift på 8 euro från och med betalningsplanens sjätte post samt en kostnad på 5 euro för att flytta förfallodagen för en av betalningsplanens enskilda poster var onödiga kostnader.

Diarienummer: ESAVI/4453/2020
Beslut: varning
Ämnesord: indrivningskostnader, betalningsplan,  konsumentfordran
Beslutsdatum: 25.11.2020

Indrivningsbolaget hade debiterat en avgift på 30 euro som kostnad för en betalningsplan för en direkt utsökbar fordran och dessutom en tilläggsavgift på 8 euro för varje post från och med den sjätte posten i betalningsplanen. Enligt indrivningsbolaget hade en direkt utsökbar offentligrättslig konsumentfordran på grund av ett systemfel indrivits som en privaträttslig fordran, inte som en direkt utsökbar konsumentfordran. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed genom att av gäldenären kräva kostnader per post i betalningsplanen för en direkt utsökbar fordran, trots att det i indrivningslagen uttryckligen är förbjudet att ta ut kostnader som överstiger de maximala kostnaderna för betalningsplanen gällande en direkt utsökbar fordran. Dessutom hade bolaget yrkat på en sådan kostnad för att göra upp betalningsplanen för den direkt utsökbara fordringen som överstiger maximikostnaderna för en betalningsplan. Regionförvaltningsverket hade redan tidigare i ärendet ESAVI/182/2018 från 26.2.2019 gjort indrivningsbolaget uppmärksamt på att driva in kostnader per betalningspost. Regionförvaltningsverket ansåg att kravet på kostnader per betalningspost hade varit systematiskt, eftersom indrivningsbolaget inte ens hade påstått att det ändrat sitt förfarande efter beslutet den 26.2.2019 ens i fråga om privaträttsliga fordringar.

Enligt 4 b § i lagen om indrivning av fordringar får indrivning i syfte att förmå gäldenären att frivilligt betala en fordran inte fortsättas, om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet. Enligt 2 mom. i paragrafen får indrivning fortsättas trots bestridande, om gäldenären inte anger någon grund för bestridandet eller åberopar endast en sådan grund som uppenbart inte har någon inverkan på gäldenärens betalningsskyldighet. I förarbetena till 4 b § i lagen om indrivning av fordringar (RP 57/2012 rd) har konstaterats att särskilt höga krav inte får ställas på vilka grunder som gäldenären ska anföra för bestridandet. I förarbetena till paragrafen har också konstaterats att gäldenären kan bestrida sin betalningsskyldighet endast delvis till exempel när gäldenären godkänner att fordran till sina grunder är korrekt, men bestrider beloppet av fordran. Indrivningen kan då fortsättas till den del som fordran inte är stridig. I förarbetena till paragrafen har dessutom konstaterats att om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet utan att anföra någon grund för bestridandet, hör det till god indrivningssed att gäldenären tillfrågas om sin grund för bestridandet. Om gäldenären anför en grund för bestridandet på ett så oklart sätt eller i så stora drag att det utifrån den är omöjligt att bedöma om bestridandet är befogat, hör det till god indrivningssed att gäldenären ombes precisera grunden för bestridandet.

På grund av det ovan anförda finner regionförvaltningsverket att det för att av grundad anledning bestrida indrivningskostnaderna krävs att gäldenären i bestridandet specificerar vilken del av indrivningskostnaderna hen anser vara oskälig och strida mot lagen om indrivning av fordringar, om det inte handlar om att indrivningskostnaderna i sin helhet är ogrundade. Om gäldenären inte specificerar vilken del av indrivningskostnaderna som bestrids, hör det till god indrivningssed att inkassobolaget frågar gäldenären vilken del av kostnadsfordran för indrivningen som är stridig och vilken ostridig. Indrivningen av den ostridiga delen kan fortsätta som frivillig indrivning och den stridiga delen kan föras till domstol för behandling. Om gäldenären inte svarar på inkassobolagets förfrågan om specificering av bestridandet, kan bestridandet inte betraktas som grundat på så sätt att ens en del av kostnadsfordran för indrivningen blivit stridig på grund av det. Till god indrivningssed hör också att informera gäldenären om att indrivningen av kostnadsfordran kommer att fortsätta i sin helhet, om inte gäldenären specificerar vilken del som bestrids.

Diarienummer: ESAVI/6710/05.11.11/2016                                            
Beslut: varning (uppmärksamgörande för bestridandets del)
Ämnesord: indrivningskostnader, bestriden fordran, företagsfordran
Beslutsdatum: 2.2.2017

Gäldenären hade i meddelanden till inkassobolaget konstaterat att indrivningskostnaderna (348,00 euro) är oskäliga utan att specificera vilken del av indrivningskostnaderna hen anser vara oskälig. Inkassobolaget hade svarat på gäldenärens meddelanden med en specifikation av indrivningskostnaderna och uppgett att bolaget anser indrivningskostnaderna vara skäliga och följa 10 § i lagen om indrivning av fordringar. Efter det senare meddelandet hade inkassobolaget gett som förslag att gäldenären betalar indrivningskostnader på 100,00 euro i ärendet. När gäldenären inte svarat på förslaget, hade inkassobolaget skickat ett betalningskrav för de obetalda indrivningskostnaderna (357,00 euro) och förseningsränta på fordran. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolagets förfrågan om en jämkning av indrivningskostnaderna på 100,00 euro kan betraktas som en tillräcklig förfrågan för att utreda den bestridda delen av indrivningskostnaderna. Gäldenären hade inte förstått att inkassobolaget med sin förfrågan avsåg att uppmana gäldenären att precisera sitt bestridande och specificera vilken del av indrivningskostnaderna som var stridig. Inkassobolaget hade inte heller klargjort för gäldenären att indrivningen av kostnadsfordran skulle fortsätta i sin helhet, om inte gäldenären specificerade sitt bestridande. Inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed då det fortsatte med den frivilliga indrivningen av kostnadsfordran för indrivningen utan att fråga gäldenären vilken del av kostnadsfordran hen ansåg vara oskälig och strida mot lagen om indrivning av fordringar.

Diarienummer: ESAVI/7934/05.11.11/2016
Beslut: varning (uppmärksamgörande för bestridandets del)
Ämnesord: indrivningskostnader, bestriden fordran, företagsfordran
Beslutsdatum: 21.3.2017

Gäldenären hade i ett meddelande till inkassobolaget konstaterat att hen ansåg att de indrivningskostnader på 296 euro som inkassobolaget krävde var oskäliga och godkände som skäliga kostnader den summa på 80 euro som hen redan betalat. Inkassobolaget hade trots bestridandet ovan av gäldenären indrivit de 216 euro som blivit över från det första indrivningsbrevet och konstaterat att kostnaderna var skäliga och bör betalas. Efter att ha fått indrivningsbrevet hade gäldenären på nytt skickat ett meddelande till inkassobolaget där hen upprepat sitt konstaterande om att indrivningskostnaderna var oskäliga. Gäldenären hade med sitt förfarande betraktat den summa på 80 euro som redan betalats som ostridig, vilket lett till att en summa på 216 euro av indrivningskostnaden blivit stridig. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed då det fortsatte med den frivilliga indrivningen av den bestridda summan på 216 euro.

Enligt 10 e § i indrivningslagen har borgenären rätt att få en standardersättning på 40 euro om en faktura som avses i 1 § i lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal (30/2013) är försenad så att borgenären har rätt till dröjsmålsränta. Enligt 10 e § i indrivningslagen har borgenären rätt till ersättning för indrivningskostnaderna avsedda i 10 § bara till den del som deras belopp överstiger standardersättningsbeloppet. Borgenärens påminnelsekostnader ska ingå i standardersättningen på 40,00 euro och först då kostnaderna för indrivningsåtgärderna som borgenären vidtagit överstiger standardersättningen kan ersättning för dem krävas av gäldenären.

Enligt 2 § 1 momentet i räntelagen (633/1982) bestäms skyldigheten att betala ränta enligt räntelagen, om inte något annat följer av gäldenärens förbindelse eller av handelsbruk eller något annat är föreskrivet. Enligt 5 § i räntelagen ska förseningsränta betalas från och med förfallodagen om gäldens förfallodag på ett för gäldenären bindande sätt är bestämd på förhand. I förarbetet till räntelagen (RP 109/1981 rd) konstateras särskilt att det inte bara är förfallodagen angiven i fakturan som kan anses vara bestämd i förväg på ett för gäldenären bindande sätt. Enligt 6 § i räntelagen ska i en situation där förfallodagen inte på ett för gäldenären bindande sätt är bestämd i förväg, dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären skickade en faktura till gäldenären eller på något annat sätt krävde att ett bestämt belopp skall betalas. Gäldenären är dock inte skyldig att betala dröjsmålsränta för tiden innan fakturan eller kravet kom gäldenären till handa.

Diarienummer: ESAVI/4151/05.11.11/2016
Beslut: varning
Ämnesord: standardersättning, företagsfordran, indrivningskostnader
Beslutsdatum: den 18 november 2016

Indrivningsföretaget hade krävt totalt 80,00 euro av gäldenären för uppdragsgivarens betalningspåminnelsekostnader som bestod av två påminnelsekostnader på 8,00 euro för varje fem fakturor. Utöver påminnelsekostnaderna hade indrivningsföretaget krävt totalt 200,00 euro som standardersättningar (5 x 40,00 euro) enligt 10 e § i indrivningslagen. Indrivningsföretaget hade inte i sin redogörelse till regionförvaltningsverket lagt fram motiveringar för varför betalningspåminnelsekostnaderna inte hade inkluderats i standardersättningsbeloppet. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget hade agerat i strid med lag och god indrivningssed då det separat krävde uppdragsgivarens påminnelsekostnader av gäldenären eftersom de borde ha varit inkluderade i standardersättningen som man tog ut av uppdragsgivaren.

Diarienummer: ESAVI/4886/05.11.11/2016
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: standardersättning, företagsfordran, indrivningskostnader
Beslutsdatum: den 18 november 2016

Den ursprungliga fakturan gällande fordringen var daterad den 7 april 2016 och fordrans förfallodag på fakturan hade varit den 14 april 2016. I ett betalningskrav från den 26 april 2016 hade indrivningsföretaget på eget initiativ krävt en standardersättning på 40,00 euro. Gäldenären har i sin anmälan till regionförvaltningsverket sagt att betalningstiden för den ursprungliga fakturan utan särskild överenskommelse med gäldenären hade varit sju dagar. Enligt indrivningsföretaget hade borgenären enligt handelsbruk som avses i 2 § 1 momentet i räntelagen haft rätt till dröjsmålsränta från och med förfallodagen angiven i fakturan. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget inte hade visat att gäldenären skulle ha förbundit sig att betala dröjsmålsränta på ett sätt som avviker från räntelagen eller att det skulle ha varit fråga om vedertaget handelsbruk. Indrivningsföretaget hade agerat i strid med lag och god indrivningssed då det hade krävt standardersättning enligt 10 e § i indrivningslagen även om förutsättningarna därtill inte uppfylldes enligt lagen.

En gäldenär ska enligt 10 § 1 momentet i indrivningslagen ersätta borgenären för skäliga kostnader för indrivningen. I samband med att revideringen av lagen om indrivning av fordringar trädde i kraft år 2013 förtydligades lagens språkdräkt enligt de grunder som noggrannare framgår av regeringens proposition (RP 57/2012 rd). I förarbetet har man bland annat konstaterat att gäldenären ansvarar för ersättning av indrivningskostnaderna enbart gentemot innehavaren av huvudfordran. En indrivningsbyrå eller en annan uppdragstagare har därför inte rätt att för egen räkning kräva gäldenären på ersättning för indrivningskostnaderna. Uppdragstagare får av gäldenären som kostnader för indrivning kräva maximalt det belopp som borgenären enligt avtalet med uppdragstagaren har betalat eller är skyldig att betala uppdragstagaren. I regeringens proposition konstateras dessutom att om en gäldenär bestrider korrektheten av indrivningskostnaderna för uppdragstagarens indrivning, är borgenären skyldig att bevisa att den de facto har betalat eller är skyldig att betala uppdragstagaren det belopp som man kräver av gäldenären som indrivningskostnader.   

Kostnadsmotsvarigheten som förutsätts i 10 § 1 momentet i indrivningslagen måste förverkligas för att den ursprungliga borgenären i samband med överföringen av huvudfordran ska kunna överföra fordringsrätten till indrivningskostnaderna till den nya borgenären och för att indrivningsbyrån för den nya borgenärens räkning ska kunna fortsätta driva in de indrivningskostnader som orsakats den ursprungliga borgenären före försäljningen av fordringarna.

Konsumentombudsmannen ansåg i sitt beslut från den 26 juni 2015 (KKV 3018/14.08.01.01/2014) att villkoret i indrivningsuppdragsavtalet enligt vilket borgenärens betalningsskyldighet gentemot uppdragstagaren aktualiseras först när indrivningsåtgärderna riktade mot gäldenären har lett till resultat inte strider mot avsikten i 10 §.  Borgenärens skyldighet att betala indrivningsarvodet ska gälla så länge som den aktuella indrivningskostnaden krävs av gäldenären. Så som man konstaterade i förarbetet till indrivningslagen (RP 57/2012 rd) har indrivningsbyrån ett avtalsförhållande med borgenären om att sköta indrivningsuppdraget och indrivningsbyrån kan med stöd av indrivningsuppdraget ha en fordran enbart på sin avtalspart, det vill säga borgenären. I uppdragsavtal som gäller så kallad resultatlös indrivning utan betalning utgör indrivningskostnaderna, om de inte kan drivas in av gäldenären under tiden för indrivningsuppdraget, i sista hand en förlust för indrivningsbyrån.

En borgenär har principiell rätt att fritt överföra sin fordringsrätt till en tredje part. Med anledning av bestämmelserna i indrivningslagen begränsas dock borgenärens möjlighet att överföra fordringsrätten av att man inte kan skilja åt indrivningen av huvudfordran från indrivningskostnaderna. Om huvudfordran fortfarande är obetald kan borgenären exempelvis inte överföra bara indrivningskostnaderna till en ny borgenär. Indrivningslagen förutsätter dessutom att borgenären ska påvisa att den har betalat eller är förpliktad att till indrivningsbyrån betala minst det indrivningskostnadsbelopp som krävs av gäldenären. Då en ursprunglig borgenär överför fordran till en ny borgenär krävs, för att man ska kunna fortsätta driva in sådana indrivningskostnader av gäldenären som uppstått före överföringen av fordran, att den ursprungliga borgenären har betalat ett belopp motsvarande indrivningskostnaderna till indrivningsbyrån eller att den nya borgenären har tagit ansvar för den ursprungliga borgenärens indrivningskostnadsskuld till indrivningsbyrån och därigenom har betalat eller är förpliktad att till indrivningsbyrån betala ett belopp motsvarande kostnaderna som krävs av gäldenären. I regel krävs borgenärens medgivande till att överföra gäldenärens rättsliga ställning, och överföringen kan snarare uppfattas som ett nytt avtal mellan borgenären och den nya gäldenären. För indrivningskostnadernas del förutsätter sålunda överföring av en borgenärs gäldenärsställning i förhållande till indrivningsbyrån medgivande av indrivningsbyrån.

Regionförvaltningsverket har tagit ställning till lagligheten i indrivningsbyråns förfarande i två tillsynsärenden.

Diarienummer: ESAVI/6351/2017
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: indrivningskostnader, överföring av fordran
Datum för beslutet: 13.6.2018

En indrivningsbyrå hade på uppdrag av en borgenär drivit in fordringar som indrivningsbyrån efteråt köpte av den ursprungliga borgenären. Efter köpet av fordringarna hade indrivningsbyrån för sin egen räkning fortsatt driva in kostnader som hade uppstått före överföringen av fordran. Gäldenären hade inte alls betalat av på fordringarna förrän de överfördes till indrivningsbyrån. Enligt avtalsvillkoren för uppdraget som tillställdes regionförvaltningsverket var uppdragsgivaren inte skyldig att betala ersättning till indrivningsbyrån för indrivningen, eftersom motsvarande betalningar inte hade kunnat drivas in av gäldenären. Utöver villkoren i uppdragsavtalet gav indrivningsbyrån inte heller någon annan redogörelse för hur mycket uppdragsgivaren hade varit skyldig att betala och de facto hade betalat som ersättning för indrivningen till indrivningsbyrån. Den ursprungliga borgenären hade i själva verket inte orsakats andra indrivningskostnader än kostnaderna för de betalningspåminnelser som den själv skickade. I köpekontraktet slogs bland annat fast att säljaren överför fordringarna som avtalet gäller inklusive alla rättigheter anslutna till fordringarna på köparen. I köpekontraktet stod inget särskilt om indrivningsbolagets indrivningskostnader eller ersättningen av dem. Uppdragsgivaren ansågs enligt villkoren i köpekontraktet ha överfört fordringsrätten orsakad av de egna påminnelsekostnaderna till indrivningsbyrån och därmed kunde indrivningsbyrån efter köpet fortsätta driva in den kostnadsfordran av gäldenären. Däremot kunde inte sådana kostnader som indrivningsbyråns egna indrivningsåtgärder hade orsakat borgenären drivas in av gäldenären efter att indrivningsuppdraget hade upphört och fordringarna hade överförts, eftersom borgenären sist och slutligen inte hade varit skyldig att betala motsvarande kostnadsbelopp till indrivningsbyrån och borgenären sålunda inte hade en sådan fordringsrätt avseende dessa kostnader som den skulle ha kunnat överföra till indrivningsbyrån. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbyrån hade agerat i strid med lagen och god indrivningssed då den för sin egen räkning efter att den köpt fordringarna av borgenären hade drivit in sådana indrivningskostnader av gäldenären som hade uppstått under tiden för indrivningsuppdraget före köpet av fordringarna, men som de facto inte hade orsakat kostnader för den ursprungliga borgenären och fordringsrätten hade därför inte kunnat överföras på indrivningsbyrån.

Diarienummer: ESAVI/11968/2016
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Nyckelord: indrivningskostnader, överföring av fordran
Datum för beslutet: 19.12.2017 (Beslutet är delvis sekretessbelagt)

En indrivningsbyrå hade på uppdrag av två borgenärer drivit in fordringar som ett bolag som ingick i indrivningsbyråns koncern sedermera köpte av uppdragsgivarna. I uppdragsavtalet hade man kommit överens om att man av uppdragsgivarna tar ut ett belopp som motsvarar indrivningskostnaderna allt eftersom gäldenären betalar av på fordringarna. Gäldenären hade inte betalat av på fordringarna före överföringen. I samband med köpet av fordringarna hade den nya borgenären tagit över de ursprungliga borgenärernas indrivningskostnadsskulder gentemot indrivningsbyrån som ännu inte hade förfallit till betalning. Indrivningsbyrån hade enligt sin redogörelse samtyckt till att man byter den uppdragsgivare som står i  gäldenärsställning i indrivningsuppdragsförhållandet. Indrivningsbyrån berättade i sin redogörelse att man på grund av koncernförhållandet inte hade gjort upp ett skriftligt uppdragsavtal med den nya borgenären. Indrivningsbyrån tillställde regionförvaltingsverket handlingar med vilka man kunde påvisa att indrivningskostnaderna avseende fordringarna x och y hade fakturerats av den nya borgenären. Avseende fordringarna a och b hade indrivningen upphört som resultatlös och inga indrivningskostnader hade heller tagits ut av den nya borgenären. Regionförvaltingsverket ansåg att det inte fanns någonting att anmärka på indrivningsbyråns förfarande då den för den nya borgenärens räkning hade krävt gäldenären på indrivningskostnader som hade uppstått före överföringen av fordringarna.

Enligt 4 § 2 momentet 2 punkten i indrivningslagen får man vid indrivning inte orsaka oskäliga eller onödiga kostnader för gäldenären.

I konsumentombudsmannens riktlinjer God sed vid indrivning av konsumentfordringar 2/2014 poängteras att man inte får kringgå skälighetskraven i indrivningslagen genom förfarande som på konstlat sätt höjer indrivningskostnadsbeloppet, till exempel genom att vid indrivningsskedet dela upp en fordran som är grundad på samma skuldförhållande i flera olika fordringar. För att undvika onödiga indrivningskostnader ska fordringar som grundar sig på samma avtal eller i övrigt på samma grund behandlas tillsammans och även om fordringen har förfallit till betalning i flera rater ska de obetalda raterna så långt som möjligt slås samman i samma betalningskrav.

Regionförvaltningsverket har ansett att för att undvika onödiga kostnader ska också samma borgenärs fordringar som grundar sig på olika grunder i mån av möjlighet sammanslås vid indrivningen.

Diarienummer: ESAVI/1265/2018                        
Beslut: Varning
Ämnesord: sammanslagning av fordringar, konsumentfordran
Beslutsdatum: 13.6.2018

Indrivningsföretaget hade mottagit fakturorna som hade sin grund i samma beställning för indrivning vid olika tidpunkter. Indrivningsföretaget hade behandlat fakturorna som hade sin grund i samma beställning som separata indrivningsuppdrag. Indrivningsföretaget är enligt förarbetena till indrivningslagen (RP 57/2012 rd) skyldig att behandla delar av "en och samma fordran" tillsammans i indrivningen. " En och samma fordran" betyder i 10 c § fordringar som har sin grund i samma avtal eller annars har samma grund. Så är det vanligen också om fordringen har förfallit i flera rater. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget hade agerat i strid med lagen och god indrivningssed eftersom den inte hade slagit samman betalningsraterna som gällde en och samma fordran i samma betalningskrav vid indrivningen, och eftersom det därigenom hade orsakat gäldenären onödiga kostnader.

Diarienummer: ESAVI/5269/05.11.11/2014
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: sammanslagning av fordringar, indrivningskostnader, konsumentfordran
Beslutsdatum: den 15 juni 2015

Betalningskraven var daterade mellan den 27 februari 2014 och den 13 maj 2014 och borgenären och gäldenären var densamma i samtliga fordringar. Av betalningskravsdatumen framgick att det hade varit möjligt att slå ihop åtminstone de två separata betalningskraven som skickades den 21 mars 2014 men även betalningskraven som skickades den 12 och den 13 maj 2014. Då hade det dessutom varit möjligt att samla samtliga fordringar under samma betalningskrav. Indrivningsföretaget hade agerat i strid med lag och god indrivningssed då det med separata betalningskrav drev in fordringar som man vid indrivning per brev hade kunnat slå samman för att undvika onödiga indrivningskostnader.

Diarienummer: ESAVI/7614/05.11.11/2015
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: sammanslagning av fordringar, företagsfordran, indrivningskostnader
Beslutsdatum: den 13 november 2015

Indrivningsföretaget hade skickat gäldenärsföretaget två betalningskrav daterade den 31 augusti 2015 gällande fordringar grundade på försäkringsavtal. Enligt indrivningsföretaget hade fordringarna inte slagits samman i samma betalningskrav eftersom det var fråga om direkt utmätningsbara fordringar där uppdragsgivaren själv vid utmätningsskedet tar hand om fortsatta åtgärder och indrivningen vid utmätning sker per faktura eller försäkringsperiod. Indrivningsföretaget hade dessutom konstaterat att rytmen vid frivillig indrivning är så snabb att sammanslagning inte kommer på fråga.  Regionförvaltningsverket ansåg att fordringar som gäller samma gäldenär efter möjlighet ska slås samman också vid indrivning av företagsfordringar. Enbart motiveringar i anknytning till utmätningsförfarande eller indrivningsrytm var heller inte tillräckliga motiveringar till att skicka separata betalningskrav till samma gäldenär för fordringar med samma grund. Indrivningsföretaget hade agerat i strid med lag och god indrivningssed genom att orsaka gäldenären onödiga kostnader genom att samma dag skicka gäldenären två separata avgiftsbelagda betalningskrav som gällde samma grund.

Diarienummer: ESAVI/17836/2018
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: sammanslagning av fordringar, konsumentfordran, 2019
Beslutsdatum: 5.12.2019

Gäldenären hade drivit in samma borgenärs fordringar i ärenden som gällde separata elförsäljningsavtal på två olika driftställen. Fordringarna kunde inte sammanslås eftersom man var tvungen att iaktta separata kriterier för att avbryta energileveransen för separata avtalshelheter och driftställen. Med beaktande av särdragen i indrivningen av fordringar borde uppdragen ha skötts separat. Indrivningsbolaget hade således haft en adekvat grund för att inte sammanslå fordringarna och hade således inte förfarit i strid med lagen eller god indrivningssed i ärendet. Trots detta fäste regionförvaltningsverket ändå indrivningsbolagets uppmärksamhet vid att även fordringar som gäller elförsäljningsavtal ska kombineras i senare indrivningsfaser när det är möjligt för att undvika onödiga kostnader.

Gäldenären hade också drivit in två andra borgenärers fordringar som hade varit vanliga fakturafordringar. Även om fordringarna hade uppstått vid olika tidpunkter (olika år), skulle fordringarna i ett senare indrivningsskede ha kunnat slås samman med beaktande av att indrivningen av båda fordringarna hade fortsatt i flera år. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget till denna del har låtit bli att sammanslå fordringarna utan grund och därmed förfarit i strid med lagen och god indrivningssed.

Diarienummer: ESAVI/32832/2019 (beslutet är delvis sekretessbelagt)
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: sammanslagning av fordringar, företagsfordran, 2020
Beslutsdatum: 2.9.2020

Gäldenären hade avkrävts två fordringar av samma borgenär. Av den utredning som regionförvaltningsverket fick framgick inte tydligt om de fordringar som krävdes av gäldenären grundar sig på samma avtal. Regionförvaltningsverket ansåg att även om det inte var fråga om fordringar som grundar sig på samma avtal och som enligt huvudregeln borde slås samman vid indrivningen, har fordringarna dock förfallit samtidigt och grunden för dem har enligt indrivningsbreven varit likartad. Indrivningsbolaget hade dessutom tagit emot indrivningsuppdragen samtidigt. Indrivningsbolaget framförde ingen utredning om varför det hade varit motiverat att driva in fordringarna separat. Regionförvaltningsverket ansåg på ovan nämnda grunder att gäldenärens fordringar borde ha sammanslagits vid indrivningen.

Diarienummer: ESAVI/11730/2019 (beslutet är delvis sekretessbelagt)
Beslut: varning, uppmärksamhet har fästs vid sammanslagning av fordringar
Nyckelord: sammanslagning av fordringar, konsumentfordran, 2020
Beslutsdatum: 2.4.2020

Indrivningsbolaget hade åtta fordringar av samma borgenär för indrivning hos samma gäldenär. Fordringarna hade inte samband med samma avtal eller ett så kallat långfristigt skuldförhållande, men de hade ändå samma grund. Fordringarna hade förfallit till betalning under en tvåårsperiod, så de hade inte uppstått samtidigt eller ens nästan samtidigt. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget i ärendet i fråga inte kan förutsättas ha slagit samman fordringar vid indrivning.

Gäldenären hade flera år senare fått en separat betalningspåminnelse om fordringar av samma borgenär. För varje betalningspåminnelse krävdes separata indrivningskostnader. Regionförvaltningsverket ansåg att när det var fråga om samma borgenärs fordringar av samma gäldenär, på liknande grunder har detta varit lämpligt för att minska indrivningsbolagets nödvändiga arbete i samband med indrivningsåtgärderna i fråga. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget har orsakat gäldenären onödiga och oskäliga kostnader när det har krävt separata indrivningskostnader för varje brev för de åtta av samma borgenärs fordringar, trots att indrivningsbreven hade upprättats samtidigt.

Diarienummer: ESAVI/19972/2024                             
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, sammanslagning av fordringar, konsumentfordran
Beslutsdatum: 21.2.2025 (beslutet är delvis sekretessbelagt)

Vid indrivningen hade indrivningsföretaget slagit samman tre poster som baserade sig på samma avtal och som hade förfallit till betalning vid olika tidpunkter. Med det första betalningskravet hade endast den första fordringsposten som redan hade förfallit till betalning drivits in. För det första betalningskravet var kravet på ersättning av indrivningskostnader 24 euro. För det betalningskrav som indrivningsföretaget hade skickat efter att den tredje fordringsposten hade sammanslagits med de övriga och överförts till indrivning hade företaget krävt en indrivningskostnad på 25 euro. Indrivningsföretaget motiverade kravet på indrivningskostnaden med att summan av posternas kapital efter att den tredje posten sammanslagits med de övriga var över 1000 euro, och att indrivningskostnaden som krävdes därmed var förenlig med maximibeloppet enligt indrivningslagen. Enligt indrivningsföretaget hade sammanslagningen av fordringarna också medfört extra arbete.

Regionförvaltningsverket ansåg att maximibeloppet för kostnaden för betalningskravet innehåller ersättning för allt dithörande arbete, även när indrivningsbyrån slår ihop fordringar som har uppstått på samma grund. Regionförvaltningsverket ansåg också att för följande betalningskrav efter det första betalningskravet får man i regel kräva indrivningskostnader som uppgår till högst hälften av kostnaden för det första betalningskravet. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget hade förfarit i strid med lag och god indrivningssed när företaget för det betalningskrav som skickades efter sammanslagningen av den tredje fakturafordran hade krävt indrivningskostnader som uppgick till mer än hälften av kostnaden för det första betalningskravet. 

Enligt 10 b § i indrivningslagen får det av gäldenären krävas indrivningskostnader för en betalningspåminnelse som sänts till en konsumentgäldenär endast om det till gäldenären har sänts en faktura eller någon annan förfalloanmälan minst 14 dagar innan fordran förfallit till betalning, och det innan betalningspåminnelsen avsänts har gått minst 14 dagar från det att fordran förfallit till betalning. För en ny betalningspåminnelse eller ett nytt betalningskrav får indrivningskostnader krävas av gäldenären endast om det har gått minst 14 dagar sedan den föregående påminnelsen eller det föregående kravet avsändes.

Enligt 10 f § i indrivningslagen får indrivningskostnader tas ut för en ny betalningspåminnelse eller ett nytt betalningskrav som sänts till en företagsgäldenär endast om det har gått minst 10 dagar sedan den föregående påminnelsen eller det föregående kravet avsändes. Vid företagsindrivning får det också krävas att fordran ska betalas genast. Enligt regionförvaltningsverkets avgörandepraxis ska gäldenären dock alltid ha tillräckligt med tid att betala eller göra anmärkningar före förfallodagen eller en ny betalningspåminnelse. Till exempel att ett indrivningsbrev har anlänt till gäldenären först dagen före förfallodagen kan inte anses vara en tillräcklig tid.

Diarienummer: ESAVI/5257/2017                              
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: betalningstid, konsumentfordran
Datum för beslutet: 25.4.2018    

Indrivningsbolaget hade skickat gäldenären tre betalningskrav som alla haft 10 dagar mellan betalningskravets datum och betalningskravets förfallodag. Enligt konsumentombudsmannens linjer för god indrivningssed ska gäldenären ha 10 dagar på sig att reagera från då betalningskravet kommer – och alltså inte från indrivningsbrevets datum. Regionförvaltningsverket fäste indrivningsbolagets uppmärksamhet vid konsumentombudsmannens linjer om den reaktionstid som gäldenären ska ha.

Diarienummer: ESAVI/13637/2018                             
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: betalningstid, företagsfordran
Datum för beslutet: 15.3.2019         

Indrivningsbolaget hade skickat gäldenären en betalningspåminnelse daterad den 21 juni 2018 och med förfallodag den 28 juni 2018. Enligt indrivningsbolagets utredning var det inom avtalsvillkoren för distributionsavtalen möjligt att betalningspåminnelsen hade anlänt till gäldenären först en dag innan förfallodagen. Regionförvaltningsverket fäste indrivningsbolagets uppmärksamhet vid att gäldenären ska reserveras tillräckligt med tid för att göra en anmärkning eller en betalning mellan det datum indrivningsbrevet anländer och dess förfallodag.

Diarienummer: ESAVI/19972/2024                             
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: betalningstid, företagsfordran
Beslutsdatum: 21.2.2025 (beslutet är delvis sekretessbelagt)

Indrivningsföretaget hade skickat indrivningsbrev till gäldenärerna. Indrivningsföretaget konstaterade att på basis av avtalsvillkoren för postutdelningsavtalen skulle gäldenärerna ha fått indrivningsbreven som företaget skickade så sent som en dag före förfallodagen, på förfallodagen eller efter förfallodagen. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbyrån ska bestämma förfallodagen utifrån sin bedömning av när gäldenären senast borde ha fått indrivningsbrevet med tanke på den längsta utdelningstid som indrivningsbyrån kommit överens om med postutdelningsföretaget. 

Regionförvaltningsverket har redan tidigare ansett att det inte kan anses vara en tillräcklig betalningstid om indrivningsbrevet exempelvis når gäldenären på förfallodagen eller en dag före när man utöver annat beaktar att betalningen vid andra än konsumentfordringar ska vara i betalningsmottagarens kontobank redan på förfallodagen. Regionförvaltningsverket ansåg att det faktum att indrivningsföretaget inte vidtog följande indrivningsåtgärder direkt efter förfallodagen saknar betydelse vid bedömningen av om indrivningsföretaget har reserverat en tillräcklig anmärkningstid och betalningstid för gäldenären före förfallodagen som antecknats i indrivningsbrevet. Regionförvaltningsverket gjorde indrivningsföretaget uppmärksamt på att gäldenärerna ska reserveras tillräckligt med tid för anmärkningar eller betalning. 

Enligt 4 b § 1 och 2 mom. i indrivningslagen får indrivning enligt denna lag inte fortsättas om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet. Indrivning får fortsättas trots bestridande om gäldenären inte anger någon grund för bestridandet eller åberopar endast en sådan grund som uppenbart inte har någon inverkan på gäldenärens betalningsskyldighet. I förarbetet till 4 b § i lagen om indrivning av fordringar (RP 57/2012 rd) konstaterat dessutom att om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet genom att framställa en motivering för bestridandet hör det till god indrivningssed att motiveringen till bestridningen efterfrågas av gäldenären. Om gäldenären framställer motiveringen för bestridandet så oklart eller ytligt att det är omöjligt att bedöma om den är skälig, hör det till god indrivningssed att gäldenären begärs precisera motiveringarna för bestridandet. Om gäldenären endast hänvisar till en sådan motivering som tydligt inte påverkar gäldenärens betalningsskyldighet hör det till god indrivningssed att man då indrivningen fortsätts meddelar gäldenären om varför den framställda motiveringen inte påverkar ärendet.

Diarienummer: ESAVI/6870/2017                       
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: bestriden fordran, konsumentfordran
Datum för beslutet: 13.6.2018

Anmälaren hade flera gånger framställt ett påstående att fordran eller fordringarna till uppdragsgivaren hade betalats redan 2010. Anmälaren hade dock inte skickat in några betalningsverifikat som stöd för sina påståenden. Regionförvaltningsverket ansåg att om gäldenären påstår för indrivningsbyrån att fordran redan betalats till borgenären så är indrivningsbyrån skyldig att avbryta indrivningen under utredningens gång. Indrivningsbyrån ska be uppdragsgivaren om en utredning om gäldenärens påstående. Om ingen klarhet fås i ärendet och om gäldenären inte skickar in några bevis som stöd för sitt påstående kan indrivningen fortsättas. Då ska man enligt god indrivningssed berätta för gäldenären då indrivningen fortsätter varför den framställda motiveringen inte påverkar ärendet. Enligt de handlingar som skickats in till regionförvaltningsverket hade indrivningsbolaget inte avbrutit indrivningen av fordringen under tiden gäldenärens påstådda betalning utreddes. Indrivningsbolaget hade inte enligt de handlingar som hade skickats in till regionförvaltningsverket heller begärt uppdragsgivaren om en utredning om fordrans betalningar. Anmälaren hade heller inte i betalningskraven som skickades efter reklamationen berättats varför stridigheten som anmälaren angav inte hade påverkat att indrivningen fortsattes. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed för den bestridda indrivningens del.

Diarienummer: ESAVI/9747/2017                                 
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: bestriden fordran, konsumentfordran
Datum för beslutet: 13.6.2018

Indrivningsbolaget hade skickat gäldenären ett betalningskrav på en fordran som anmälaren reklamerat den 8 juni 2017. Gäldenären ansåg att fordran var oskälig eftersom gäldenären inte ingått det beställningsavtal som fordran baserade sig på. Indrivningsbolaget hade slutat driva in fordran med anledning av reklamationen. Indrivningsbolaget hade den 25 september 2017 skickat gäldenären ett betalningskrav på en fordran som anmälaren reklamerat den 6 oktober 2017. Gäldenären konstaterade att fordran var oskälig eftersom gäldenären inte hade ingått det påstådda beställningsavtalet. Enligt den utredning regionförvaltningsverket erhållit baserade sig betalningskravet de facto på samma påstådda beställningsavtal enligt vilket nya produkter med jämna mellanrum skickats till gäldenären. Regionförvaltningsverket ansåg att gäldenären den 8 juni 2017 hade bestritt grunden till uppdragsgivarens fordran. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget hade förfarit i strid med lag och god indrivningssed genom att driva in en bestridd fordran samt skicka ett nytt betalningskrav baserat på samma avtal, även om gäldenären med motivering bestritt grunderna till fordran redan tidigare.

Diarienummer: ESAVI/16117/2018                                     
Beslut: indrivningstillstånd återkallat (inte vunnit laga kraft)
Sakord: bestriden fordran, konsumentfordran
Beslutsdatum: 31.12.2018

Gäldenären bestred indrivningsbolagets fordringar den 13 augusti 2018 genom att meddela sig misstänka grunderna för fordringarna och sade sig anse att fordringarna hur som helst har förfallit. Indrivningsbolaget ansåg att preskriberingen av fordringarna hade avbrutits per brev och att fordringarna inte tidigare hade bestridits. Indrivningsbolaget förde fram sin åsikt om att fordringar borde bestridas inom rimlig tid. Indrivningsbolaget meddelade att det ämnar fortsätta driva in fordringarna. Gäldenären hade sedermera anmält att den bestrider fordringarna 15.8.2018, 19.8.2018, 27.8.2018, 29.8.2019 och 22.10.2018. Indrivningsbolaget avvärjde försöken att bestrida fordringarna. Regionförvaltningsverket konstaterade att motiveringen som indrivningsbolaget meddelat gäldenären om att bestridandet ska ske inom rimlig tid inte var en sådan som skulle föranleda att indrivningen fortsätter trots att bestridningen uppenbarligen är oskälig. Regionförvaltningsverket konstaterade att även en oavgjord meningsskiljaktighet om fordrans förfallande enligt förarbetet till lagen om indrivning av fordringar leder till att fordran är bestridd och då ska ärendet i sista hand avgöras i domstol. Till de delar som indrivningsbolaget hänvisade till att fordran delvis betalats tidigare, ansåg regionförvaltningsverket att även i sådana här fall ska betalningsskyldigheten i sista hand avgöras i domstol, om gäldenären motiverat nekar till fordrans riktighet. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget handlat i strid med lag och god indrivningssed genom att fortsätta den frivilliga indrivningen av fordran efter att gäldenären hade bestridit den.

Diarienummer: ESAVI/7581/05.11.11/2013
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: bestridande av betalningsskyldighet, felparkeringsavgift, reklamation, bevisbörda, bestriden fordran
Datum för beslutet: den 28 januari 2015

En gäldenär bestred att hen hade kört bil när den s.k. privata felparkeringsavgiften hade påförts. Gäldenären reklamerade avgiften hos inkassobolaget. Till följd av reklamationen hade inkassobolaget först avbrutit indrivningen men återupptog den när uppdragsgivaren meddelade att reklamationen var ogrundad. Regionförvaltningsverket konstaterade att högsta domstolens dom (HD 2010:23) inte överför bevisbördan och redogörelseskyldigheten på fordonets innehavare; den privata parkeringsövervakaren och inkassobolaget som agerar för dess räkning måste fortfarande kunna bevisa vem som har kört fordonet. När fordran blev oklar och stridig på grund av det som anmälaren anförde hade inkassobolaget inte fått fortsätta med den frivilliga indrivningen. Inkassobolaget handlade i strid med lagen och god indrivningssed då det fortsatte med indrivningen trots att skyldigheten av betala fordran hade bestridits på ett motiverat sätt.

Diarienummer: ESAVI/3513/05.11.11/2015
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: bestridande av betalningsskyldighet, reklamation, bestriden fordran
Datum för beslutet: den 28 september 2015

Gäldenären gjorde en reklamation om inkassobolaget. I reklamationen förnekar gäldenären att hen har ingått något avtal med den ursprungliga borgenären. Gäldenären hade dessutom sänt meddelanden om uppsägning till den ursprungliga borgenären. Enligt inkassobolaget handlade det om ett visstidsavtal som inte kunde sägas upp. Regionförvaltningsverket ansåg att fordran hade blivit stridig till följd av gäldenärens reklamation. Inkassobolaget handlade i strid med lagen och god indrivningssed då det fortsatte med den frivilliga indrivningen av fordran genom att sända ett betalningskrav till gäldenären, trots att denne hade bestridit sin skyldighet att betala.

Diarienummer: ESAVI/18688/2024                             
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, bestriden fordran, konsumentfordran
Beslutsdatum: 24.10.2024 (beslutet är delvis sekretessbelagt)

I ett meddelande till indrivningsföretaget hade gäldenären bestridit fordran bland annat med motiveringen att borgenären inte hade fullgjort sin skyldighet enligt 10 § i indrivningslagen att bevisa att den de facto hade betalat eller var skyldig att betala uppdragstagaren det belopp som krävdes av gäldenären som indrivningskostnader. Indrivningsföretaget hade meddelat gäldenären vad indrivningskostnaderna bestod av. Indrivningsföretaget gav emellertid inte gäldenären något bevis för de kostnader som indrivningen orsakat borgenären. Därefter hade indrivningsföretaget skickat gäldenären ett brev som uppfyllde kännetecknen för indrivning. 

Regionförvaltningsverket gjorde indrivningsföretaget uppmärksamt på att när gäldenären har bestridit indrivningskostnaderna med motiveringen att hen av borgenären inte har fått belägg för kostnaderna för indrivningen, kan frivillig indrivning inte fortsättas bara genom att ge en verbal redogörelse för betalningsskyldigheten, om gäldenären uttryckligen har krävt bevis. 

Enligt 4 § i indrivningslagen får det vid indrivning inte användas ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot gäldenären. Indrivningen får exempelvis inte orsaka oskäliga eller onödiga kostnader för gäldenären. En professionell indrivare ska i sin verksamhet särskilt noga respektera gäldenärens rättigheter oberoende av att dess uppdragsgivare är borgenären.

Det kan ibland hända att en gäldenär betalar samma faktura två gånger eller på annat sätt ett större belopp än det var meningen. En part som mottagit en dylik oskälig eller överstor betalning är skyldig att återbetala den mottagna överbetalningen. Vid en överbetalning som gäldenären gjort hör det först och främst till god indrivningssed att borgenären eller indrivningsbyrån utan oskäligt dröjsmål återbetalar den gjorda överbetalningen till gäldenären.

För det andra förutsätter god indrivningssed att borgenären eller indrivningsbyrån utan kostnader ska återbetala överbetalningen till gäldenären om gäldenärens betalning beror på ett fel som borgenären eller indrivningsbyrån begått. Om den obefogade eller överstora betalningen är en följd av gäldenärens egen oaktsamhet kan borgenären eller indrivningsbyrån av gäldenären ta ut skäliga kostnader orsakade av återbetalningen av överbetalningen.

Indrivningsbyrån kan låta bli att återbetala överbetalningen och använda överbetalningen till betalning av gäldenärens övriga skulder bara i det fallet att gäldenären uttryckligen gett sitt samtycke till det.

Diarienummer: ESAVI/10534/05.11.11/2014
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: överbetalning, återbetalning
Datum för beslutet: den 19 augusti 2015

Anmälaren hade i misstag betalat en räkning (80,79 euro) till inkassobolaget två gånger. Inkassobolaget hade inte återbetalat det överskjutande beloppet till anmälaren. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed då det undanlät att betala tillbaka överbetalningen till anmälaren. Baserat på de influtna prestationerna hade inkassobolaget kunnat dra slutsatsen att anmälaren i misstag hade betalat fordran två gånger. Inkassobolaget borde ha återbetalat den del av anmälarens prestation som översteg den ursprungliga fordran, indrivningskostnaderna och en skälig återbetalningskostnad.

Diarienummer: ESAVI/8119/05.11.11/2016                                            
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: överbetalning, återbetalning, företagsfordran
Datum för beslutet: den 20 januari 2017

Den som gjorde anmälan hade i misstag betalat en fordran som var föremål för indrivning både till borgenär A och till indrivningsföretaget. Anmälaren hade betalat 452,98 euro för mycket för en fordran under indrivning. Indrivningsföretaget hade använt anmälarens överbetalning till delbetalning av borgenär B:s fordran på anmälaren. Man hade inte bett om tillstånd av anmälaren att använda överbetalningen till betalning av en annan fordran. Indrivningsföretaget konstaterade i sin redogörelse som begärdes på grund av ärendet att anmälaren skulle ha haft möjlighet att begära att överbetalningen återbetalades.  Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att en gäldenär inte är skyldig att separat begära att indrivningsföretaget återbetalar en överbetalning och att återbetalningen av överbetalningen inte kan vara beroende av om gäldenären märker att den betalat för mycket eller inte. Regionförvaltningsverket konstaterade att indrivningsföretaget hade agerat i strid med lag och god indrivningssed då det lät bli att återbetala överbetalningen till gäldenären och använde den till betalning av en fordran med annan grund utan att fråga om tillstånd av anmälaren.

I 4 § 1 mom. i indrivningslagen fastställs att förhållningssättet till betalningsarrangemang ska vara ansvarsfullt vid indrivning. Denna skyldighet gäller både borgenärer och uppdragstagare. Kravet på ansvarsfullhet preciseras i den regeringsproposition där bestämmelsen föreslås (RP 57/2012 rd). Där fastställs att borgenären inte är skyldig att samtycka till de föreslagna betalningsarrangemangen. Det kan emellertid inte heller anses tillbörligt med tanke på gäldenären att systematiskt neka till olika frivilliga arrangemang. Borgenären ska alltid från fall till fall bedöma om ett betalningsarrangemang kan anses rimligt med tanke på omständigheterna och så långt som möjligt sträva efter en försonlig lösning. De betalningsplaner som görs upp med gäldenären ska också vara realistiska i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga. Borgenären kan förhålla sig stramare till betalningsarrangemang vid indrivningen av företagsfordringar än vid indrivningen av konsumentfordringar.

Diarienummer: ESAVI/7032/05.11.11/2014
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: betalningsarrangemang, betalningsavtal
Datum för beslutet: den 16 juni 2015

Den 14 juli 2014 frågade gäldenären inkassobolaget per e-post om ett betalningsarrangemang kunde avtalas för en företagsfordran. Inkassobolaget svarade den 15 juli 2014 att ett betalningsavtal var möjligt och frågade gäldenären hur hen ville betala fordran. Gäldenären föreslog en betalningsplan på fyra betalningar och trodde att ett betalningsavtal hade uppstått då inget svar kom på det meddelande hen hade skickat. Inkassobolaget sände emellertid gäldenären en tratta daterad den 23 juli 2014. Regionförvaltningsverket ansåg att då inkassobolaget inte hade svarat var det befogat ifall gäldenären hade bildat sig uppfattningen att ett betalningsavtal hade uppstått. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed vid avtalandet av betalningsarrangemang.

Diarienummer: ESAVI/3700/05.11.11/2016                                             
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: betalningsarrangemang, betalningsavtal, företagsfordran 
Beslutsdatum: den 19 december 2016

Gäldenären hade kontaktat inkassobolaget för att avtala om betalningsarrangemang. Gäldenären hade föreslagit att fordran betalas i fem poster. En representant för inkassobolaget hade svarat gäldenären att högst två månaders betalningstid kan beviljas i försäkringsärenden och frågat gäldenären vilka dagar som var lämpliga betalningsdagar. Gäldenären hade i sitt svar uppgett lämpliga betalningsdagar. Trots det hade inkassobolaget sänt gäldenären en tratta för båda fordringarna. Enligt inkassobolagets utredning hade gäldenären inte svarat på meddelandet med förfrågan om lämpliga betalningsdagar för fordringarna, så inkassobolaget hade antagit att gäldenären inte godkänt den betalningstid på två månader som var inkassobolagets förslag. Gäldenären lämnade bevis på att inkassobolagets förfrågan om lämpliga betalningsdagar hade besvarats. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget hade handlat vårdslöst då det inte hade svarat på gäldenärens meddelande, varvid gäldenären felaktigt kan ha bildat sig uppfattningen att ett betalningsavtal hade uppstått.

Enligt 7 § i indrivningslagen får en betalningsuppmaning där betalning krävs inom en viss tid vid äventyr att en underlåtelse att iaktta uppmaningen offentliggörs eller antecknas i kreditupplysningsregistret (tratta) användas endast för indrivning av en klar och ostridig fordran som förfallit till betalning. Fordran kan inte anses vara ostridig om gäldenären har bestridit sin betalningsskyldighet. Vid tillämpningen av 7 § betraktas en direkt utsökningsbar fordran som ostridig, om inte gäldenären har anfört grundbesvär eller utnyttjat något annat därmed jämförbart rättsmedel. En tratta får aldrig användas för att driva in en konsumentfordran.

Användningen av en tratta som betalningsuppmaning med hot om offentliggörande kräver särskild noggrannhet av indrivningsföretaget och därför ska indrivningsföretaget ägna särskild uppmärksamhet åt att uppgifterna är korrekta innan indrivningen påbörjas. Indrivningsföretagets skyldighet att iaktta särskild noggrannhet understryks då man inleder trattaförfarande, eftersom en felaktigt och oskäligt protesterad tratta annars kan orsaka betydande ekonomisk skada och oskäliga följder för gäldenärsföretaget.

Trattan och betalningspåminnelsen ska i regel vara skriftliga. Indrivningsföretagets särskilda aktsamhetsplikt förutsätter vid trattaförfarande att indrivningsföretaget innan det vidtar indrivningsåtgärder ska kontrollera gäldenärens adress i handelsregistret. Om adressen i handelsregistret står i strid med adressen som uppdragsgivaren har angett för gäldenären ska indrivningsföretaget kontrollera gäldenärens rätta adress. Indrivningsföretaget kan i regel lita på att gäldenärens adress som är upptagen i handelsregistret är den rätta. Om gäldenärsföretaget emellertid för uppdragsgivaren eller indrivningsföretaget har uppgett en separat faktureringsadress, ska indrivningsåtgärderna i princip hänföras till adressen som gäldenärsföretaget har uppgett, om den alltjämt kan anses vara tillförlitlig med beaktande av exempelvis hur gammal uppgift det är fråga om. Trattan och betalningspåminnelsen får dock också tillställas gäldenären på något annat varaktigt sätt än skriftligen under de förutsättningar som anges i 7 § 4 och 5 mom. i indrivningslagen.

Vid trattaförfarande förutsätter indrivningsföretagets särskilda aktsamhetsplikt dessutom att indrivningsföretaget innan trattan skickas kontrollerar att gäldenären inte redan har betalat fordran direkt till uppdragsgivaren. Om fordran är betald får ingen tratta skickas.

Diarienummer: ESAVI/4990/2019                                                Nytt (tillagt 24.1.2020)
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: befogade indrivningskostnader, företagsfordran, tratta 
Datum för beslutet: den 11 november 2019

Anmälaren hade betalat fordran till uppdragsgivaren 3.1.2019. Indrivningsföretaget har mottagit uppdraget 4.1.2019 och därefter skickat ett betalningskrav till anmälaren 4.1.2019, en tratta 21.1.2019, ett betalningskrav 7.2.2019 och ett betalningskrav 11.2.2019. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget hade rätt att vidta indrivningsåtgärder och skicka anmälaren det första betalningskravet. Innan indrivningsföretaget skickade en tratta borde i det emellertid ha kontrollerat med uppdragsgivaren om gäldenären hade betalat fordran direkt till uppdragsgivaren, och då ha upptäckt att fordran redan var betald. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget vid uppdraget hade agerat i strid med lagen och god indrivningssed eftersom man inte tillräckligt noggrant hade kontrollerat om anmälaren hade betalat direkt till uppdragsgivaren innan man inledde trattaindrivningen.

Diarienummer: ESAVI/21710/2018                                                Nytt (tillagt 24.1.2020)
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: adressuppgifter, företagsfordran, tratta
Datum för beslutet: den 2 september 2019

Indrivningsföretaget hade utan att kontrollera uppgifterna i handelsregistret inlett indrivningen genom att skicka en tratta till anmälaren till adressen som det hade fått av uppdragsgivaren. Indrivningsföretaget hade därefter skickat anmälaren två trattor till adressen som fanns i handelsregistret. I det aktuella ärendet borde trattorna ha skickats till den separata faktureringsadressen som gäldenären hade gett uppdragsgivaren och inte till adressen som fanns i handelsregistret. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget innan det inledde trattaförfarandet borde ha kontrollerat den officiella adressen för gäldenären i handelsregistret och att indrivningsföretaget dessutom borde ha kontrollerat hos uppdragsgivaren om den hade uppgett rätt adress, eftersom gäldenärens adress i handelsregistret stod i strid med adressen som uppdragsgivaren hade angett. Eftersom adressuppgifterna var motstridiga hade man kunnat säkerställa de rätta uppgifterna också hos anmälaren själv. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget hade agerat i strid med lagen och god indrivningssed eftersom man inte tillräckligt noggrant hade kontrollerat anmälarens adressuppgifter innan man inledde trattaindrivningen.

Diarienummer: ESAVI/3491/05.11.11/2014
Beslut: varning
Nyckelord: tratta, bestriden fordran, företagsfordran, reklamation
Datum för beslutet: den 2 december 2014

Inkassobolaget hade fortsatt med indrivningen av en företagsfodran trots att gäldenären hade reklamerat fordran hos både inkassobolaget och dess uppdragsgivare. I sin reklamation hade anmälaren förnekat att det avtalsförhållande som låg till grund för skulden existerade. Uppdragsgivaren meddelade att fordran var befogad och åberopade som skäl att avtalsförhållandet som låg till grund för skuldförhållandet existerade och att avtalet inte hade sagts upp i tid. Efter denna underrättelse hade inkassobolaget fortsatt med indrivningen, men avbröt den när reklamationen kom. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget inte kunde betrakta fordran som klar och ostridig mot bakgrund av gäldenärens upprepade reklamationer. Inkassobolaget borde ha begärt närmare uppgifter av uppdragsgivaren om avtalet som låg till grund för skulden. Inkassobolaget hade sänt anmälaren en tratta. Tratta får endast användas då man driver in en klar och ostridig fordran. Inkassobolaget handlade i strid med lagen och god indrivningssed då det gav en betalningsuppmaning med hot om offentliggörande avseende en stridig fordran.

Enligt 4 a § i lagen om indrivning av fordringar har gäldenären rätt att av borgenären på begäran kostnadsfritt få uppdaterade uppgifter om det totala beloppet av sina skulder och grunderna för dem, en specifikation över obetalda skulder och amorteringar på dem samt en utredning över hur upplupna räntor och kostnader på skuldkapitalet bestäms. I konsumentombudsmannens riktlinjer för konsumentindrivningen (frågor som kommit upp vid indrivning av konsumentfordringar 16.12.2007 och God sed vid indrivning av konsumentfordringar 2014)) har man ansett att ovan nämnda informationsskyldighet även gäller indrivningsbyråerna. I konsumentombudsmannens riktlinjer för god sed vid indrivning konstateras att gäldenären inte får orsakas onödiga olägenheter genom att man skjuter upp överlåtandet av uppgifterna. Regionförvaltningsverket har dessutom i sin tillsynspraxis ansett att god indrivningssed förutsätter att gäldenären på begäran ges en utredning om vilka åtgärder och kostnadsposter som kravet på indrivningskostnader grundar sig på. En allmän lista över allmänna faktorer som påverkar indrivningskostnaderna är inte en sådan här utredning utan gäldenären ska ges en utredning på de åtgärder som de facto har utförts för att driva in fordran i fråga.

Diarienummer: ESAVI/6870/2017                                     
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: givande av information till gäldenären, konsumentfordran
Datum för beslutet: 13.6.2018

Gäldenären hade bett indrivningsbolaget om information om fordran, bland annat den ursprungliga fakturan, uppgifter om indrivningshistorien samt kopior på de indrivningsbrev som hade skickats. Gäldenären hade enligt sin uppfattning redan betalt fordran och ville utifrån de begärda uppgifterna utvärdera om indrivningen var lagenlig. Indrivningsbolaget berättade i sin utredning till regionförvaltningsverket att de redan hade skickat gäldenären de begärda uppgifterna. Regionförvaltningsverket ansåg att den dokumentation som indrivningsbolaget hänvisade till inte uppfyllde skyldigheten att ge uppgifter enligt 4 a § i lagen om indrivning av fordringar. Indrivningsbolaget hade heller inte besvarat anmälaren något om de ursprungliga fakturorna även om anmälaren uttryckligen berättat sig behöva uppgifterna för att utreda om fordringarna redan är betalade. Regionförvaltningsverket konstaterade att indrivningsbolaget inte är skyldig att skicka de ursprungliga fakturorna till gäldenären enligt 4 a § i lagen om indrivning av fordringar. Regionförvaltningsverket ansåg att om indrivningsbolaget inte hade tillgång till fakturorna borde indrivningsbolaget ha anvisat gäldenären att begära fakturorna eller närmare uppgifter om dem från uppdragsgivaren. Om indrivningsbyrån har tillgång till fakturan kan den skicka fakturan till gäldenären på dennas begäran eller också kan indrivningsbyrån hänvisa begäran till uppdragsgivaren. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget förfarit i strid mot lag och god indrivningssed genom att inte på gäldenärens begäran ge denne en utredning om de vidtagna indrivningsåtgärderna enligt 4 a § i lagen om indrivning av fordringar samt genom att inte besvara gäldenärens begäran om information om de ursprungliga fakturorna.

Diarienummer: ESAVI/18688/2024                             
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: lämnande av uppgifter till gäldenär, tredskodom, konsumentfordran
Beslutsdatum: 24.10.2024 (beslutet är delvis sekretessbelagt)

Gäldenären hade bett indrivningsföretaget om uppgifter om en skuld för vilken en tredskodom hade meddelats. Indrivningsföretaget hade svarat gäldenären att indrivningen av fordran grundar sig på tredskodomen. Indrivningsföretaget hade dessutom meddelat gäldenären att företaget inte börjar utreda vad fordran som nämndes i tredskodomen ursprungligen grundade sig på. Indrivningsföretaget hade vidare meddelat gäldenären att en kopia av tredskodomen kan begäras av tingsrätten.

Regionförvaltningsverket konstaterade att gäldenärens rätt att få uppgifter av domstol eller utsökningsmyndighet inte begränsar gäldenärens rätt att få uppgifter av borgenären eller indrivningsbyrån. Till exempel den omständigheten att en dom eller tredskodom har meddelats i domstol för en skuld avlägsnar inte gäldenärens rätt att av indrivningsbyrån få de uppgifter som avses i 4 a § i indrivningslagen när den är borgenärens ombud. Det ovan nämnda kunde också tillämpas när fordran som grundade sig på en tredskodom hade återgått till indrivningsföretaget för frivillig indrivning. 

Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget inte hade informerat gäldenären om grunden för fordran på det sätt som avses i lagen. Regionförvaltningsverket gjorde indrivningsföretaget uppmärksamt på att det ska iaktta 4 a § i indrivningslagen. 

I 4 § i lagen om indrivning av fordringar föreskrivs att det vid indrivning inte får användas ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot gäldenären. God fordringssed förutsätter att de som bedriver professionell indrivningsverksamhet särskilt beaktar gäldenärens rättigheter. I de professionella indrivarnas särskilda omsorgsplikt ingår bland annat att säkerställa sådana grunduppgifter om uppdragen som kan utredas utan oskälig möda. Detta innebär bland annat att lagstridiga eller klart ogrundade inte ska tas emot för indrivning. God indrivningssed anses dock inte omfatta att bedrivaren av indrivningsverksamhet har en allmän skyldighet att utreda om fordran är korrekt.

Diarienummer: ESAVI/9747/2017                                   
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: utredning av om fordringen är korrekt, konsumentfordran
Datum för beslutet: 13.6.2018

Indrivningsbolaget hade drivit in fordringar från en sådan uppdragsgivare av vars uppdrag 1558 stycken hade avslutats på grund av att gäldenären hade bestridit fordran och där 1048 stycken hade återkallats av uppdragsgivaren på grund av gäldenärens bestridande. Ingen av fordringarna hade gått över till juridisk indrivning. Konsument Europa hade informerat om rikliga klagomål om uppdragsgivarens fordringar. Utifrån kontakterna hade konsumenter i flera europeiska länder fått fakturor för produkter de aldrig beställt. Indrivningsbolaget ansåg att det var frågan om enskilda konsumentfordringar och att uppdragsgivarens fordringar inte kategoriskt kunde anses vara klart ogrundade. Regionförvaltningsverket ansåg att de otaliga reklamationerna och oklarheterna i fordringarnas grunder samt konsumentmyndighetens observationer gav indrivningsbyrån grundad anledning att misstänka korrektheten i uppdragsgivarens fordringar av samma typ. Indrivningsbyrån borde enligt de professionella indrivarnas särskilda omsorgsplikt utreda att fordran har en korrekt grund innan den vidtar indrivningsåtgärder. Regionförvaltningsverket konstaterade att indrivningsbyrån kan säkerställa att fordran har en korrekt grund till exempel genom att av uppdragsgivaren begära avtalet som beställningen som fordran baserar sig på eller begära att få höra det inspelade samtalet. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget hade förfarit i strid mot lag och god indrivningssed genom att inte utreda om uppdragsgivarens fordran är grundad innan indrivningen, även om indrivningsbolaget hade haft kännedom om oklarheter kring grunderna för uppdragsgivarens fordringar av samma typ.

Diarienummer: ESAVI/31357/2021
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: utredning av fordrans riktighet, konsumentfordran, 2022
Beslutsdatum: 04.11.2022

I regionförvaltningsverkets beslut 4.11.2022 ESAVI/31357/2021 hade indrivningsbyrån drivit in uppdragsgivarens fordringar som gäldenärerna hade gjort reklamationer om till indrivningsbyrån 624 gånger under åren 2019–2021. 16 ärenden hade övergått till den juridiska indrivningen. Konkurrens- och konsumentverket hade publicerat flera meddelanden om problem med fordringarna gällande indrivningsbolagets uppdragsgivare. Gäldenärerna hade berättat om olika fel och brister i avtalen, faktureringen och kundservicen. Till exempel hade avtal ingåtts utan att kunden hade godkänt det erbjudna avtalet och faktureringen hade inte jämnats ut regelbundet så att den motsvarade den faktiska elförbrukningen. Enligt indrivningsbyrån hade uppdragsgivaren inte meddelat att de fordringar som skulle överföras till dem var bestridna och indrivningsbyrån hade rätt att lita på att fordringarna var korrekta. 

Regionförvaltningsverket konstaterade att de många reklamationerna och oklarheterna i fordringarnas riktighet samt konsumentmyndighetens observationer gav indrivningsbyrån anledning att betvivla riktigheten hos liknande fordringar hos uppdragsgivaren. Indrivningsbyrån ska i enlighet med den professionella indrivarens särskilda aktsamhetsplikt utreda om grunden för fordran är korrekt innan indrivningsåtgärder vidtas. Regionförvaltningsverket konstaterade dessutom att indrivningsbyrån kan försäkra sig om att grunden för fordran är riktig t.ex. genom att av uppdragsgivaren begära att få se beställningsavtalet eller lyssna på telefoninspelningen. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbyrån hade agerat i strid med lag och god indrivningssed när den inte hade utrett riktigheten i uppdragsgivarens fordran innan indrivningen inleddes, trots att indrivningsbyrån kände till oklarheterna kring grunderna för liknande fordringar.

Professionella inkassoaktörer måste iaktta särskild omsorg i sitt arbete. Skyldigheten att iaktta särskild omsorg innebär bland annat att dessa aktörer före varje inkassouppdrag måste försäkra sig om de centrala och grundläggande omständigheterna i uppdraget, i den mån dessa kan utredas utan oskälig möda. I förarbetena till 5 § i lagen om indrivning av fordringar (RP 199/1996 rd) fastställs dock att borgenären eller uppdragstagaren inte är skyldig att börja utreda eventuella adressändringar på eget initiativ, utan att betalningskrav kan sändas till den adress som gäldenären senast har uppgett. Regionförvaltningsverket har dessutom i sina beslut konstaterat att adressuppgifterna ska kontrolleras innan indrivningen fortsätts ifall det till exempel på grund av motstridigheter i uppgifterna finns skäl att anta att de inte stämmer. I förarbetena till bestämmelsen (RP 57/2012 rd) konstateras dessutom att om ett betalningskrav som skickats per post returneras till avsändaren på grund av felaktiga adressuppgifter så hör det till god indrivningssed att borgenären i mån av möjlighet försöker reda ut gäldenärens korrekta adress och skickar betalningskravet till den adressen eller använder något annat sätt för att säkerställa att gäldenären får kännedom om fordran.

En tratta, dvs. en betalningsuppmaning med hot om offentliggörande, kräver särskild försiktighet hos inkassobolaget. En tratta som protesteras felaktigt och obefogat kan nämligen leda till avsevärd ekonomisk skada och orimliga konsekvenser för det företag som är gäldenär. Skyldigheten att iaktta särskild försiktighet vid indrivning via tratta innebär bl.a. att inkassobolaget måste kontrollera gäldenärsföretagets adressinformation innan indrivningen börjar. I regel kan inkassobolaget förlita sig på att den adress som gäldenärsföretaget har enligt handelsregistret stämmer. Om inkassobolaget använder en adress som uppdragsgivaren uppgett som gäldenärsföretagets adress men som inte är samma som i handelsregistret bör inkassobolaget kontrollera hos uppdragsgivaren eller gäldenären att adressen stämmer. Om gäldenärsföretaget uttryckligen har meddelat sin adress till uppdragsgivaren eller inkassobolaget ska inkassobolaget i regel använda denna adress, såvida informationen fortfarande kan anses tillförlitlig med beaktande av bl.a. hur gammal den är.

Diarienummer: ESAVI/1265/2018                                         
Beslut: Varning
Nyckelord: adressuppgifter, konsumentfordran
Datum för beslutet: 13.6.2018

Indrivningsbolaget hade tagit emot adressuppgifterna av uppdragsgivaren i samband med indrivningsuppdraget. Indrivningsbolaget hade skickat indrivningsbreven till den erhållna adressen som dock varit bristfällig, eftersom det endast varit vägens namn utan bostadsnummer. Regionförvaltningsverket ansåg att även om indrivningsbyrån i regel kan lita på adresserna som uppdragsgivaren ger ska indrivningsbyrån sträva efter att ta reda på gäldenärens rätta adress om det förekommer uppenbara brister eller motstridigheter i den adress som uppdragsgivaren anger. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget agerat i strid med lag och god indrivningssed genom att skicka gäldenären indrivningsbrev med bristfälliga adressuppgifter samt fortsatt skicka indrivningsbrev till den felaktiga adressen även efter att gäldenären kontaktat indrivningsbolaget i ärendet.

Diarienummer: ESAVI/12620/2017                                             
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: adressuppgifter
Datum för beslutet: 28.9.2018         

Indrivningsbolaget hade skickat gäldenären betalningskrav den 4 maj 2016 och den 23 maj 2016 till den adress som uppdragsgivaren gett. Adressen var gäldenärens tidigare adress. Indrivningsbolaget fick kännedom om gäldenärens nya adress den 7 juli 2016. Indrivningsbolaget hade skickat ett nytt betalningskrav till gäldenärens aktuella adress och samma dag anhängiggjort en stämningsansökan vid tingsrätten. Med beaktande av att indrivningsbolaget innan stämningsansökan anhängiggjordes fått kännedom om att de tidigare betalningskraven hade skickats till fel adress borde indrivningsbolaget vid det här skedet ha säkerställt att gäldenären har tagit emot betalningskravet genom att skicka ett nytt betalningskrav till rätt adress innan stämningsansökan anhängiggörs, eller med hjälp av andra kontaktuppgifter säkerställa att gäldenären haft kännedom om obetalda fordringar och om de betalningskrav som skickats ut. Eftersom indrivningsbolaget inte gjort detta handlade det i ärendet i strid med lag och god indrivningssed.

Diarienummer: ESAVI/8605/05.11.11/2013
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: adressuppgifter, företagsfordran
Datum för beslutet: den 26 januari 2015

Anmälaren (ett företag) hade fått två betalningskrav skickade till fel adress. Adressen var den som uppdragsgivaren hade angivit. I regel kan inkassobolaget förlita sig på att den adress som uppdragsgivaren har gett för gäldenärsföretaget stämmer. Till god indrivningssed hör att ett inkassobolag före indrivning inleds ska kontrollera gäldenärens uppgifter mm. och vid behov begära om närmare uppgifter av uppdragsgivaren ifall det råder oklarheter i den information som uppdragsgivaren gett. I detta fall hade det funnits anledning att göra så. Anmälarens adress var korrekt på uppdragsgivarens faktura men betalningskravet skickades till en annan adress. Inkassobolaget borde ha kontrollerat adressen antingen hos uppdragsgivaren eller t.ex. via Företags- och organisationsdatasystemet (YTJ). Inkassobolaget hade handlat i strid med god indrivningssed då det skickade indrivningsbreven till fel adress. Bolaget borde ha lagt märke till skiljaktigheten mellan adresserna.

Diarienummer: ESAVI/5719/05.11.11/2015
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: adressuppgifter, företagsfordran, tratta
Datum för beslutet: den 15 oktober 2015

Inkassobolaget hade sänt ut tre indrivningsbrev, ett av vilka innehöll en tratta, till den senaste kända adressen enligt information från uppdragsgivaren. Gatuadressen var korrekt, men staden och postnumret var felaktiga. Breven returnerades inte till inkassobolaget med posten. Regionförvaltningsverket ansåg att före det inledde en tratta borde inkassobolaget ha kontrollerat gäldenärens officiella adress enligt handelsregistret och att bolaget dessutom borde ha kontrollerat hos uppdragsgivaren om den uppgivna adressen för gäldenären var korrekt om adressen enligt handelsregistret inte var den samma som den som uppdragsgivaren hade uppgett. I ljuset av skiljaktigheten mellan adresserna kunde inkassobolaget också ha kontrollerat uppgifterna direkt hos gäldenärsföretaget. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed då det inte hade utrett anmälarens adressuppgifter tillräckligt noggrant före det inledde indrivning med tratta.

Professionella inkassoaktörer måste iaktta särskild försiktighet i sitt arbete. Skyldigheten att iaktta särskild försiktighet innebär bland annat att dessa aktörer före varje inkassouppdrag måste försäkra sig om de centrala och grundläggande omständigheterna i uppdraget, i den mån dessa kan utredas utan oskälig möda. Till god indrivningssed enligt 4 § i indrivningslagen hör också att inkassobolaget ska kontrollera gäldenärens uppgifter före indrivning inleds och vid behov be om närmare uppgifter av uppdragsgivaren (borgenären) ifall det förekommer oklarheter i de uppgifter som uppdragsgivaren har gett.

Diarienummer: ESAVI/8304/05.11.11/2013
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: fel gäldenär
Datum för beslutet: den 20 februari 2015

En person hade gjort en anmälan hos regionförvaltningsverket. Enligt anmälan hade ett inkassobolag indrivit en fordran av personen trots att den riktiga gäldenären var personens arbetsgivare. I sin redogörelse till regionförvaltningsverket berättade inkassobolaget att fordran hade indrivits av anmälaren på grund av ett misstag. Enligt uppdraget och de ursprungliga fakturorna var det arbetsgivaren som var gäldenär för fordran. Indrivningen hade i misstag riktats mot anmälaren eftersom denna var anställd hos gäldenärsföretaget och hade gjort den varubeställning som låg till grund för fordran. Enligt inkassobolaget avbröts dock indrivningen till följd av anmälarens reklamation och saken reddes upp. Anmälaren underrättades skriftligt om att indrivningen hade avbrutits. Inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed då det försummade sin skyldighet att iaktta särskild försiktighet och utreda vem som var gäldenär.

I 4 § i indrivningslagen föreskrivs att det vid indrivning inte får användas ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot gäldenären.

Enligt lagen om förmyndarverksamhet (442/1999, förmyndarlagen) är den som inte fyllt 18 år omyndig. Enligt förmyndarlagen får en minderårig utan förmyndarens samtycke företa endast rättshandlingar som med beaktande av omständigheterna är sedvanliga och av mindre betydelse. En minderårig har dessutom rätt att förfoga över vad som han eller hon under omyndigheten har förvärvat genom eget arbete. En minderårig kan i princip endast handla med kontanter och enligt förmyndarlagen kan minderåriga inte ta lån, inte ens med förmyndarens samtycke, med undantag av studielån med statsborgen. I lagen om förmyndarverksamhet begränsas rättshandlingsförmågan hos barn under 18 år eftersom syftet med regleringen är att skydda den minderårigas bristfälliga förmåga att sköta sina ekonomiska angelägenheter.

Enligt konsumentombudsmannens anvisning God indrivningssed vid konsumentindrivning 2/2014 krävs särskild aktsamhet av yrkesmässiga indrivare. I anvisningen betonas också att principen om skydd av minderåriga ska beaktas vid indrivningen och att indrivningen mot minderåriga ska ske i undantagsfall. Enligt konsumentombudsmannen borde utgångspunkten redan i avtalspraxis vara att man i avtal som kräver vårdnadshavarens samtycke kommer överens om att den vårdnadshavare som ger sitt samtycke är betalningsskyldig och inte den minderåriga som använder tjänsten. Även riksdagens justitieombudsman har i sin avgörandepraxis övervägt om fakturering och indrivning är befogade med tanke på det minderåriga barnets bästa samt behandlat gränserna för barnets självbestämmanderätt (till exempel EOAK 18.6.2009, dnr 1090/2007 och EOAK 1.3.2019, dnr 89/2018). Enligt avgörandena ska borgenären fästa särskild uppmärksamhet vid att debiteringen är befogad och att indrivningsåtgärderna riktas på ett sätt som beaktar omständigheter som hänför sig till skyddet av barnet och barnets självbestämmanderätt. 

Med hänsyn till den inskränkta rättshandlingsförmåga som minderåriga har är det märkligt att en minderårig överhuvudtaget skulle behöva utsättas för indrivningsåtgärder. Det är visserligen möjligt att indriva fordringar baserade på exempelvis skadestånd eller skattskyldighet av minderåriga. Då indrivning riktas mot en minderårig måste man dock alltid vara särskilt uppmärksam på att indrivningen inte äventyrar principen om skydd av minderåriga i onödan och också i övrigt på att den minderåriga gäldenärens rättigheter tillgodoses. De som idkar indrivningsverksamhet professionellt måste iaktta särskild försiktighet. Detta innebär bland annat att man måste försäkra sig om sådana grundläggande uppgifter i indrivningsuppdraget som kan utredas utan oskälig möda. Då gäldenären är en minderårig är det viktigt att man utreder först och främst om det är juridiskt korrekt att rikta indrivningen mot den minderåriga.

Diarienummer: ESAVI/6770/05.11.11/2013
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: minderårig, barn
Datum för beslutet: den 30 maj 2014

Enligt en anmälan hos regionförvaltningsverket hade ett inkassobolag riktat indrivningsåtgärder mot en person som var 9 år gammal. Kraven som inkassobolaget ställde grundade sig på förseningsavgifter för böcker som hade lånats från stadens bibliotek. Mot bakgrund av den redogörelse som gavs i fallet ansåg regionförvaltningsverket det bevisat att inkassobolaget hade inlett indrivningen utan att bemöda sig tillräckligt om att kontrollera huruvida det var juridiskt korrekt att rikta indrivningsåtgärder mot personen i fråga med hänsyn till dennas ålder. Genom att låta bli att utreda denna grundläggande omständighet som rörde fordran hade inkassobolaget försummat sin skyldighet att iaktta särskild försiktighet och hade därmed handlat i strid med lagen och god indrivningssed.

Diarienummer: ESAVI/30566/2020
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: minderårig, barn, indrivning av bestridd fordran 
Beslutsdatum: 04.06.2021

Indrivningsbolaget hade riktat indrivningsåtgärder mot ett 3-årigt barn genom att skicka denne betal-ningskrav daterade 21.9.2020 och 7.10.2020 samt ett avgiftsfritt meddelande daterat 23.10.2020 om prövning av rättslig indrivning. Indrivningsbolaget hade också riktat indrivningsåtgärder mot ett annat barn under 1 år genom att skicka barnet ett betalningskrav daterat 27.1.2021 samt betalningspåmin-nelser för den öppna slutskulden daterade 10.2.2021 och 8.3.2021. Kraven som indriv-ningsbolaget framförde hade i fråga om båda barnen grundat sig på samma uppdragsgivares pri-vaträttsliga fordringar.    

Regionförvaltningsverket ansåg det vara klart att det med beaktande av barnens ålder inte var juridiskt motiverat att rikta indrivningsåtgärderna mot de små barnen i fråga. Indrivningsåtgärderna borde ha riktats mot deras vårdnadshavare. Regionförvaltningsverket ansåg på basis av den erhållna utredningen att indrivningsbolaget inte för någondera av barnen innan indrivningen inleddes i tillräcklig grad försäkrat sig om huruvida indrivningen riktad mot dessa små barn var juridiskt motiverad med beaktande av deras ålder. Indrivningsbolaget hade således förfarit i strid med lagen och i strid med god indrivningssed, eftersom det hade försummat att iaktta den särskilda aktsam-hetsplikt som krävs av yrkesmässig indrivningsverksamhet.

Indrivningsbolaget hade dessutom fortsatt indrivningen av den bestridda fordran för det andra barnets del i strid med lagen och god indrivningssed. Indrivningsbolaget hade trots ett motiverat bestri-dande av vårdnadshavaren daterat 24.2.2021 skickat en betalningspåminnelse daterad 8.3.2021 till barnet under 1 år. Indrivningsbolaget hade behandlat vårdnadshavarens bestridande först efter betalningspåminnelsen på grund av rusning i kundtjänsten, vilket inte kunde anses vara ett lämpligt förfaringssätt med beaktande av den tid som gått åt till att behandla bestridandet. Indrivningsbolaget ska ordna sin kundservice i alla situationer så att bestridanden kan behandlas inom skälig tid.

Enligt 4 § i indrivningslagen får det vid indrivning av fordringar inte användas förfaranden som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörliga mot gäldenären. Vid yrkesmässig indrivning kan man ställa särskilda krav på god indrivningssed. Den som bedriver yrkesmässig indrivning ska i sin verksamhet beakta också gäldenärens rättigheter.

Arbetsgruppen för upphovsrätt som är tillsatt av undervisnings- och kulturministeriet har publicerat 15 rekommendationer för god praxis i brevövervakning som riktar sig till privatpersoner. Rekommendationerna hittas på Undervisnings- och kulturministeriets webbsidan:

• Rekommendationer om god praxis för och tillvägagångssätt gällande upphovsrättsbrev

Regionförvaltningsverket har ansett att indrivningsföretagen när de bedriver brevövervakning av misstänkt intrång i upphovsrätt är sådana i brevövervakning deltagande aktörer som avses i publikationen ovan. Tillämpliga delar av rekommendationerna kan anses vara en del av god indrivningssed som indrivningsföretagen ska följa.

Diarienummer: ESAVI/21159/2018                                                Nytt (tillagt 24.1.2020)
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: kränkning av upphovsrätt, indrivning av gottgörelse
Datum för beslutet: den 17 december 2019

Indrivningsföretaget hade skickat anmälaren en betalningspåminnelse med vilken man hade drivit in gottgörelse för kränkning av upphovsrätt. Därefter hade indrivningsföretaget besvarat anmälarens reklamation gällande indrivningen av gottgörelsen med ett standardsvar. Regionförvaltningsverket ansåg att rekommendationerna som är publicerade av arbetsgruppen för upphovsrätt som är tillsatt av undervisnings- och kulturministeriet för gäldenärernas rättskydd till tillämpliga delar ingår i god indrivningssed enligt följande. Om innehavaren av abonnemanget inte har reagerat på tillsynsbrev gällande misstänkt kränkning av upphovsrätt som borgenären, borgenärens ombud eller någon annan aktör redan tidigare har skickat ska indrivningsbyrån beakta möjligheten att indrivningsbrevet som den skickar är den första kontakten som når innehavaren av abonnemanget. Indrivningsbyrån ska då i samband med den första kontakten med innehavaren av abonnemanget angående tillsynen över misstänkt kränkning av upphovsrätt följa alla rekommendationer av arbetsgruppen för upphovsrätt. Samma förfarande ska följas också om innehavaren av abonnemanget inte har reagerat på det första eller därpå följande indrivningsbrev som indrivningsföretaget har skickat.

Om innehavaren av abonnemanget bevisligen redan har reagerat på tillsynsbrevet gällande kränkning av upphovsrätt som gäldenären eller indrivningsföretaget redan tidigare har skickat ska indrivningsföretaget därefter då det kontaktar innehavaren av abonnemanget gällande tillsynen av kränkningen av upphovsrätt följa rekommendationer av arbetsgruppen för upphovsrätt bara till den del som de gäller samtliga kontakter. Dessutom ska i alla indrivningsbrev anges de uppgifter som förutsätts enligt indrivningslagen. Ovannämnda ska följas i alla kontakter med den som är misstänkt för kränkningen.

Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget vid uppdraget hade agerat i strid med lag och god indrivningssed då man i dess betalningspåminnelse inte till alla delar hade följt rekommendationerna av arbetsgruppen för upphovsrätt. Dessutom fäste man indrivningsföretagets uppmärksamhet vid att rekommendationerna av arbetsgruppen för upphovsrätt till tillämpliga delar ska följas i samtliga kontakter med den som är misstänkt för kränkningen, inklusive svar på reklamationer.