Kuulin erään nuoren sanovan, että voi kunpa elettäisiin vielä sitä aikaa, mistä hän on kuullut vanhemmiltaan heidän nuoruudestaan. Silloin kesät olivat lämpöisiä, talvet lumisia ja internetiä ja älykännyköitä ei todellakaan vielä ollut. Lauantaisin käytiin saunassa ja katsottiin televisiosta samoja ohjelmia. Niinpä.

Suomessa lapset ja nuoret elävät historiallisesti poikkeuksellista aikaa. Olemme juuri päässeet erityisesti lapsia ja nuoria kuormittavasta pandemiasta eroon, mutta huolet ja haasteet nuorten tieltä eivät ole poistuneet. Moni kokee koulun ahdistavana, koska kiusaamisesta on tullut paikoin lähes arkea ja puolustautuminen väkivaltaa sekä varastamista vastaan tuntuu jopa normaalilta. On hyvä tuuri, jos säästyy mustelmilta, haavoilta tai ruhjeilta – joillekuille jopa hengissä pysyminen tuntuu kamppailulta. Osa ei pysykään: mieli voi musertua ympäristön moninaisissa haasteissa ja nuoriin kohdistuvissa paineissa.

Viranomaisena kuulemme myös lasten ja nuorten kanssa työskentelevien hätähuudon siitä, mistä saataisiin apua näille huonosti voiville lapsille ja nuorille. Palveluja ei ole riittävästi saatavilla, eikä palvelujen lisäämisen virta ole enää mahdollinen. Resursseja ei ole, ja nyt joudutaan tekemään kipeimpiä ratkaisuja: palvelun tarvitsijoita joudutaan jättämään vaille tarvitsemaansa apua. Koulujen ammattilaisetkin nujertuvat vähitellen ongelmien edessä, ja opettajien ulosvirtaus on jo nähtävissä.

Sotepalvelujen järjestämisvastuun siirto kunnista hyvinvointialueille ei ole kaikkien palvelujen osalta ollut täysin selkeää, ja tämä on aiheuttanut katvealueita, tehottomuutta ja epätietoisuutta. Koska vastuut ovat epäselviä tai resursseista on pulaa, eri tahot sortuvat myös nuorten asioiden pallotteluun: lastensuojelu vierittää vastuuta koululle, koulu terveydenhuollolle ja terveydenhuolto lastensuojelulle tai toisinpäin. Ja olisiko poliisillakin tässä joku rooli?

Yhä yltyvä pahoinvointi jättimäisen soteuudistuksen haasteiden rinnalla alkaa näkyä erityisesti Etelä-Suomessa radanvarsikunnissa, jossa ekaluokkalaisen repusta saattaa löytyy puukko, jotta hän voi suojella itseään pahalta. Junissa kulkee alaikäisiä kuriireja rikollisten käsikassaroina. Entä kun kukaan ei enää uskalla mennä toreille tai turuille, koska siellä on väkivaltaa uhkuva nuorisojengi, jota perinteiset sosiaaliset normit eivät pidättele? Uutiset lasten ja nuorten lisääntyneestä pahanvoinnista ovat olleet jo jonkin aikaan hälyttäviä. Seurauksena nähtiin jo pahin mahdollinen Vantaalla koulussa tapahtuneen ampumisvälikohtauksen muodossa. Miten me olemme yhteiskuntana tulleet tähän pisteeseen? Missä ovat kaikki aikuiset? Missä ovat näiden lasten vanhemmat ja huoltajat? Entä viranomaiset, jotka pystyvät tarttumaan ongelmiin lapsia ja nuoria aidosti kuullen, ja kestäviä ratkaisuja löytäen?

Viheliäisten ongelmien ratkominen vaatii tiivistä yhteistyötä

Äkkiseltään sitä ajattelisi, että eihän se ole juttu eikä mikään määritellä vastuut ja tehtävät, jotta tiedetään, mikä asia kuuluu kenenkin hoidettavaksi. Käytännön yhteistyö monimutkaisten, juurisyiltään vaikeasti hahmottuvien ongelmien äärellä vaatii kuitenkin tiivistä verkostoitumista ja toistemme tuntemista. On vaikea tehdä yhteistyötä, jos ei tiedä edes nimitasolla, kehen ottaa yhteyttä. Sanomattakin on selvää, että johdon rooli on tässä merkittävä monestakin eri näkökulmasta. Ongelmien ratkomiseksi tarvitaan sekä ylätason rakenteita että käytännön tilanteiden vaikuttavaa toimintaa.

Aikuiset, me emme voi jättää lapsia ja nuoria oman onnensa varaan heitteille. Me emme saa myöskään pelätä heitä, emmekä jättää heitä yksin haasteidensa kanssa. Me emme voi kääntää ongelmille selkäämme ja ajatella, että joku muu hoitaa. Me emme voi vain kokoontua, keskustella, juoda kahvia ja taivastella. Nyt on tekojen aika, välittämisen aika, näytön paikka. Tähän tarvitaan meitä kaikkia - sinua, minua ja heitä. Enää emme voi odottaa, yhteisen toiminnan aika on nyt.

Me Etelä-Suomen aluehallintovirastossa olemme perustaneet yhteistyön tueksi Radanvarsifoorumin, jonka tavoitteena on tunnistaa lasten ja nuorten ongelmien viheliäisyys ja koota yhteen eri toimijat yli sektoreiden, hallinnon ja toimivaltuuksien rajojen. Ensimmäinen Radanvarsifoorumi käynnistyi Järvenpäässä 5.4.2024, ja toimintaa on tarkoitus jatkaa seuraavaksi Vantaalla ja Keravalla. Ensimmäisessä foorumissa työskenneltiin radanvarsiteeman mukaisesti eri vaunuissa ja eri aiheiden parissa erätaukomenetelmää soveltaen. Jatkossa etsitään ”vaunuille vetureita” ja lunastetaan vaunuissa annettuja lupauksia. Foorumin keskeinen viesti on, aikuisen tarve ja kaipuu on suurta. Näkemättömyyden kokemuksia on aivan liian monilla lapsilla ja nuorilla. Yksinkertaisuudessaan lapsilla ja nuorilla on tarve jutella aikuisten kanssa. Toivon edistäminen on aikuisten tehtävä!

Järvenpään radanvarsifoorumi järjestettiin vain kaksi päivää Viertolan koulun tapahtumien jälkeen. Moni koki lohdullisena olla juuri silloin mukana foorumissa ja viettää yhdessä hiljainen hetki Vantaan kouluampumisen uhreille. Tilaisuudessa yhteisöllisyys oli vahvasti läsnä ja antoi meille kaikille rauhaa pysähtyä ja surra, luoda yhdessä toivoa tulevaan. Lapset ja nuoret ovat tärkeintä, mitä meillä on tulevaisuutta ajatellen. Tämä on jakamaton arvo, kaikin tavoin. Me toimimme, joten toimithan sinäkin – ja yhdessä toimimalla olemme enemmän.

johtaja Marja-Liisa Keski-Rauska
opetus- ja kulttuuritoimi
Etelä-Suomen aluehallintovirasto

Regionförvaltningsverket är den myndighet som behandlar omprövningsärenden som gäller beslut om anordnande av undervisning för elever och studerande. Omprövningsförfarandet är avsett för granskning av förvaltningsbeslutets lagenlighet. Det är med andra ord fråga om ett rättsskyddsförfarande som säkerställer att lagstiftningen har iakttagits i beslutsfattandet vid skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter. Anordnandet av undervisning är en offentlig förvaltningsuppgift som i regel sköts av kommunen. Största delen av omprövningsärendena gäller beslut som fattats av tjänsteinnehavare i kommuner eller samkommuner, men regionförvaltningsverket är också behörigt att pröva beslut som har fattats av privata eller statliga skolor och läroanstalter.

De omprövningsärenden som regionförvaltningsverket behandlar gäller många olika aspekter av anordnandet av undervisningen för elever och studerande. I utbildningslagstiftningen ges regionförvaltningsverket behörighet att undersöka till exempel beslut som gäller ordnande av stöd för elever och studerande samt i fråga om gymnasie- och yrkesutbildning beslut som gäller studietiden. Största delen av omprövningsärendena gäller dock beslut om antagning av elever och studerande, i synnerhet sådana som gäller förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen.

Bestämmande av barnets skolplats inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen

Kommunen ansvarar för att anordna förskoleundervisning och grundläggande utbildning. För att fullgöra skyldigheten ska kommunen med iakttagande av närskoleprincipen anvisa barn som bor i kommunen en förskola eller skola. Som en plats inom förskoleundervisningen kan alternativt anvisas en plats inom småbarnspedagogiken i stället för vid en skola, och i fortsättningen avses med skola även en sådan plats i förskoleundervisningen.

Då kommunen beslutar om närskola ska man bedöma hur säkra och korta barnens skolresor är med beaktande av var barnen bor och var skolorna är belägna samt trafikförbindelserna. Utgångspunkten är att kommunen anvisar en närskola så att skolresan är så trygg och kort som möjligt. I beslutsfattandet ska man dock granska barnens skolresor som en helhet och beakta det begränsade antalet elevplatser i skolorna. Kommunen behöver inte anvisa ett enskilt barn den skola som ligger geografiskt närmast barnet och som har den tryggaste rutten. Kommunen har behörighet att besluta om barnets närskola och behöver således inte följa vårdnadshavarens önskemål om barnets skolplats. I lagen om grundläggande utbildning föreskrivs inte heller att kommunen när den anvisar en närskola ska beakta barnets kamratrelationer, de äldre syskonens skolplats eller andra omständigheter i anslutning till barnets liv eller familjens vardag.

När det gäller en närskola som anvisats barnet handlar prövningen av beslutets lagenlighet framför allt om huruvida kommunen har iakttagit närskoleprincipen enligt 6 § i lagen om grundläggande utbildning. Kommunen kan styra beslutsfattandet som gäller närskolan med hjälp av indelning i elevupptagningsområden och andra kriterier för antagning av elever. Huruvida dessa tillämpas jämlikt ska också bedömas när en begäran om omprövning avgörs. Kommunen ska i beslutsfattandet beakta principen om likabehandling i 6 § i förvaltningslagen, som förutsätter att barnen bemöts jämlikt när barnen anvisas en närskola. Kravet på likabehandling innebär inte att alla ska ha samma rätt till en viss plats. Såväl barnens bostadsadresser som det begränsade antalet elevplatser i skolorna sätter sina gränser. Dessutom ålägger 30 § i lagen om grundläggande utbildning kommunen att se till att det i alla skolor kan bildas rimligt stora undervisningsgrupper, vilket för sin del tryggar goda förutsättningar för barnen att lära sig och gå i skolan.

Ovan nämnda bestämmelser ger kommunen stor prövningsrätt när det gäller anvisande av närskola. Särskilt i tätt bebyggda områden med ett tätt skolnät kan det finnas flera lagenliga lösningar vid valet av barnets närskola. Antalet barn varierar också från år till år i olika områden, vilket kan innebära att alla barn i en familj inte anvisas samma närskola. Detta förfarande strider inte mot principen om likabehandling, eftersom likabehandlingen endast bedöms i förhållande till de andra barn vars skolplats bestäms vid samma tidpunkt.

Antagning till sekundär skola

Inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen används också en så kallad antagning till sekundärskola. Bestämmelsen i 28 § 2 momentet i lagen om grundläggande utbildning ger barnet möjlighet att ansöka om inträde till en annan skola än den närskola som anvisats barnet. Barnet har rätt att få en plats i en sekundärskola om det ännu finns plats i skolan efter att alla elever har anvisats en närskola. För att de sökande ska bemötas jämlikt ska utbildningsanordnaren (kommunen, staten, den privata aktören) före elevantagningen besluta om maximiantalet elever som kan antas till undervisningsgrupperna samt på vilka grunder de sökande placeras i prioritetsordning om det inte finns tillräckligt med platser för alla sökande. Kommunen får i urvalet prioritera sökande som bor i kommunen.

I lagen om grundläggande utbildning och dess förarbeten anges tydligt att det primära är att trygga att närskoleprincipen iakttas i förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen. Kommunen kan vid fastställandet av maximiantalet elever för antagning till sekundärskola beakta att barn som flyttar till närområdet under läsåret ska kunna antas till skolan. Vid anvisande av närskola kan kommunen överstiga det fastställda maximiantalet elever och enligt eget övervägande anvisa ett barn som har flyttat in i närheten skolan som närskola.

Det är också fråga om antagning till sekundärskola om undervisningen följer en läroplan med betoning på ett eller flera läroämnen, såsom till exempel undervisning i gymnastik- och musikklasser samt undervisning på engelska. I detta fall får man vid antagningen av elever också ordna ett prov för att pröva elevernas anlag för denna undervisning. I urvalsprovet och poängsättningen av provet ska sökandena bemötas jämlikt och eleverna väljas i den ordning som poängen i provet anger. Utbildningsanordnaren kan fastställa en minimipoänggräns för att bli antagen.

Slutligen

Utifrån statistiken är utfallet i största delen av omprövningsärendena som gäller beslut om antagning av elever till förskoleundervisning och grundläggande utbildning att omprövningsbegäran avslås. Beslutet anses med andra ord vara lagenligt och således finns det inte någon grund för att upphäva det och återförvisa ärendet till utbildningsanordnaren för ny behandling. I synnerhet närskolebeslut konstateras sällan vara lagstridiga, eftersom kommunen har mycket stor prövningsrätt inom ramen för närskoleprincipen. Vid antagning till sekundärskola kan beslutets lagstridighet bland annat bero på att barnet inte har antagits till skolan trots att det finns plats där eller att antagningsgrunderna inte har tillämpats jämlikt på de sökande. I allmänhet är dock också beslut som gäller sekundärskolplats lagenliga.

Omprövningsärenden som gäller finskspråkig undervisning behandlas vid regionförvaltningsverken i enlighet med det geografiska verksamhetsområdet. Det behöriga regionförvaltningsverket bestäms med andra ord på basis av inom vilket regionförvaltningsverks verksamhetsområde den skola eller läroanstalt som fattat beslutet finns. Behandlingen av omprövningsärenden som gäller svenskspråkig undervisning har koncentrerats till den svenska enheten för bildningsväsendet vid Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland, som har riksomfattande behörighet (med undantag av landskapet Åland).

Ledande jurist Kreeta Pölönen, Regionförvaltningsverket i Södra Finland, ansvarsområdet för undervisnings- och kulturväsendet

The Regional State Administrative Agency acts as the authority processing claims for rectification in certain matters concerning the provision of education for pupils and students. The procedure of claiming for rectification is meant for investigating the legality of an administrative decision. In other words, it is a procedure of legal protection that ensures that decision-making related to the performance of public administrative tasks is carried out in accordance with the law. The provision of teaching is a public administrative task, which is mainly the responsibility of municipalities. The majority of the claims for rectification concern decisions made by the officials of municipalities or joint municipal authorities in matters concerning individual pupils and students. The Regional State Administrative Agency is as competent to investigate claims for rectification concerning decisions made by private schools and educational institutions as decisions made by state-owned schools.

The claims for rectification processed by the Regional State Administrative Agency concern various issues related to the provision of teaching for pupils and students. The legislation on education grants the Regional State Administrative Agency the power to investigate decisions concerning matters such as the provision of support for pupils and students and, in the case of general upper secondary and vocational education and training, decisions related to the duration of studies. However, most of the claims for rectification concern decisions made on pupil and student admissions, especially in pre-primary and basic education.

Determination of a child's school in pre-primary and basic education

Municipalities are responsible for providing pre-primary and basic education. To fulfil this obligation, each municipality must assign a school to children of pre-primary and basic education age who live in their respective areas by following the neighbourhood school principle. The assigned place for pre-primary education can be in early childhood education and care instead of a school; this meaning will be included when school is mentioned in further on.

Decision-making concerning the neighbourhood school must include an assessment of the safety and distance of the child’s school trip, taking into account the location of home and school and transport connections. The premise is that the municipality assigns a neighbourhood school that is as nearby as possible and can be reached as safely as possible. However, consideration in the decision-making must be given to the children's school trips as a whole, taking into account the limited number of places for pupils in schools. The municipality does not need to assign any individual child the neighbourhood school that is geographically closest and within the safest route. The municipality has the power to decide on the child's neighbourhood school, and there is no obligation to comply with a guardian's request for their child's school placement. The Basic Education Act also does not provide that, when assigning a neighbourhood school, the municipality should take into account the child's friendships or where their older siblings go to school, or other matters related to the child's life or the family's daily life.

When investigating the legality of a decision on a child's assigned neighbourhood school, the investigation is primarily focused on whether the municipality has complied with the neighbourhood school principle laid down in section 6 of the Basic Education Act. Municipalities may steer decision-making concerning neighbourhood schools by sectioning areas between schools and with other pupil admission criteria whose equal application is also assessed when the decision on a claim for rectification is made. In decision-making, the municipality must follow the principle of non-discrimination laid down in section 6 of the Administrative Procedure Act, which requires equal treatment of children when assigning neighbourhood schools. The requirement of equal treatment does not mean that completely identical treatment should be guaranteed in decision-making. The location of children's homes alone and also the limited number places for pupils in schools are limiting factors. Municipalities are also obligated under section 30 of the Basic Education Act to ensure that teaching groups of a reasonable size can be formed in all schools, which helps to ensure that children have good prerequisites for learning and school attendance.

The above-mentioned provisions give municipalities a great amount of discretion when assigning a neighbourhood school. Especially in densely built areas with an equally dense network of schools, there may be many lawful solutions for a child's neighbourhood school. The number of children also varies annually in different areas, which may mean that not all children in a family are assigned the same neighbourhood school. Doing so is not contrary to equal treatment because equality is only assessed between the children who are being assigned a place in school at any given time.

Secondary pupil admission

In pre-primary and basic education, secondary pupil admission is also an option. Section 28(2) of the Basic Education Act gives children the option to apply for a place at any school other than the neighbourhood school assigned to them. A child is entitled to a secondary place of schooling if there is room in the school after the primary pupil admission (assignment of neighbourhood schools). To ensure equal treatment of applicants, the education provider (municipality, state or private) must decide before pupil admissions on the maximum number of pupils that can be admitted to each teaching group and on what grounds the applicants are prioritised if there are not enough places for all applicants. The municipality can give priority to applicants residing in the municipality.

The Basic Education Act and the related legislative drafting documents clearly state that the priority in pre-primary and basic education is that the principle of neighbourhood schools is ensured. Municipalities can thus only set the maximum number of pupils for secondary pupil admission to ensure that any children moving to a nearby area can be admitted to school during the school year. In other words, a municipality can exceed the maximum number of pupils in primary pupil admissions and, at its discretion, assign a school as a neighbourhood school to a child who moves nearby.

Another case of secondary pupil admission is when there is special emphasis on one or more subjects. Examples of this include the focus on sports or music, or when teaching is arranged in English. In such cases, pupil admission may be based on an aptitude test for the relevant education. Applicants must be treated equally in the aptitude tests and related scoring, and pupils must be admitted in the order of their score. The education provider may set a minimum number of points for admission.

Conclusion

Statistics show that most claims for rectification concerning decisions on pupil admission in pre-primary and basic education are rejected. The rejection of a request means that the decision is considered lawful, in which case there is no justification for revoking the decision and returning the matter to the education provider for re-examination. Especially decisions on neighbourhood schools are rarely found to be unlawful because municipalities have fairly large discretionary power within the limits of the neighbourhood school principle. In secondary pupil admission, a decision might be unlawful if a child has not been admitted to a school even though there is space or if admission criteria have not been applied to applicants equally. However, most decisions on secondary places of schooling are in accordance with the law.

Claims for rectification concerning education provided in Finnish are processed by Regional State Administrative Agencies according to their geographical scope. In other words, the competent Regional State Administrative Agency is determined based on where the school or educational institution that made the decision is located. All claims for rectification concerning education in Swedish are processed by the Swedish-speaking education and culture unit at the Regional State Administrative Agency for Western and Inland Finland, which has national competence in the matter (excluding the province of Åland).

Leading Legal Counsel Kreeta Pölönen, Regional State Administrative Agency for Southern Finland, Division of Education and Culture

Aluehallintovirasto toimii oikaisuvaatimuksen käsittelevänä viranomaisena tietyissä oppilaiden ja opiskelijoiden opetuksen järjestämistä koskevissa asioissa. Oikaisuvaatimusmenettely on tarkoitettu hallintopäätöksen lainmukaisuuden tutkimiseen. Kyse on toisin sanoen oikeusturvamenettelystä, jolla varmistetaan, että julkisten hallintotehtävien hoitamiseen liittyvässä päätöksenteossa on noudatettu lainsäädäntöä. Opetuksen järjestäminen on julkinen hallintotehtävä, jota hoitaa pääsääntöisesti kunta. Suurin osa oikaisuvaatimuksista koskeekin kuntien tai kuntayhtymien viranhaltijoiden tekemiä päätöksiä yksittäisten oppilaiden ja opiskelijoiden asioissa. Aluehallintovirasto on joka tapauksessa toimivaltainen tutkimaan yhtä lailla yksityisten ja valtion koulujen ja oppilaitosten päätöksistä tehtyjä oikaisuvaatimuksia.

Aluehallintoviraston käsittelemät oikaisuvaatimukset koskevat monia erilaisia oppilaiden ja opiskelijoiden opetuksen järjestämiseen liittyviä asioita. Koulutuslainsäädännössä on annettu aluehallintovirastolle toimivalta tutkia esimerkiksi oppilaiden ja opiskelijoiden tuen järjestämistä koskevia päätöksiä sekä lukio- ja ammatillisen koulutuksen osalta opiskeluaikaan liittyviä päätöksiä. Suurin osa oikaisuvaatimuksista koskee kuitenkin oppilas- ja opiskelijavalinnoista tehtyjä päätöksiä, erityisesti esi- ja perusopetuksesta.

Lapsen koulupaikan määräytyminen esi- ja perusopetuksessa

Kunta vastaa esi- ja perusopetuksen järjestämisestä. Velvoitteen toteuttaakseen kunnan on osoitettava alueellaan asuville esi- ja perusopetusikäisille lapsille koulu lähikouluperiaatetta noudattaen. Esiopetuspaikaksi voidaan osoittaa koulun sijasta vaihtoehtoisesti varhaiskasvatuspaikka, jota esiopetuksen osalta jäljempänä myös tarkoitetaan, kun mainitaan koulu.

Lähikoulua koskevassa päätöksenteossa on arvioitava lasten koulumatkojen turvallisuus ja lyhyys huomioiden kotien ja koulujen sijainti sekä liikenneyhteydet. Lähtökohtana on, että kunta osoittaa lähikoulun mahdollisimman turvallisen ja lyhyen matkan päästä. Päätöksenteossa on tarkasteltava kuitenkin lasten koulumatkoja kokonaisuutena huomioiden koulujen oppilaspaikkojen rajallinen määrä. Kunnan ei tarvitse osoittaa yksittäiselle lapselle lähikouluksi koulua, joka on hänelle maantieteellisesti lähin ja reitiltään turvallisin. Kunnalla on toimivalta päättää lapsen lähikoulusta, eikä sen siten tarvitse noudattaa huoltajan toivomusta lapsensa koulupaikasta. Perusopetuslaissa ei myöskään säädetä, että lähikoulua osoittaessaan kunnan tulisi huomioida lapsen kaverisuhteita, vanhempien sisarusten koulupaikkaa tai muita lapsen elämään tai perheen arkeen liittyviä seikkoja.

Lapselle osoitetun lähikoulun osalta päätöksen lainmukaisuuden tutkiminen kohdistuu ennen kaikkea siihen, onko kunta noudattanut perusopetuslain 6 §:ssä säädettyä lähikouluperiaatetta. Kunta voi ohjata lähikoulua koskevaa päätöksentekoa oppilasaluejaolla ja muilla oppilasvalintaperusteilla, joiden yhdenvertaista soveltamista oikaisuvaatimusta ratkaistaessa myös arvioidaan. Kunnan on huomioitava päätöksenteossa hallintolain 6 §:ssä säädetty yhdenvertaisuusperiaate, joka edellyttää lähikoulun osoittamisessa lasten tasapuolista kohtelua. Tasapuolisen kohtelun vaatimus ei tarkoita sitä, että päätöksenteossa tulisi turvata täysin samanlainen kohtelu. Jo lasten kotien sijainti, mutta myös koulujen oppilaspaikkojen rajallinen määrä asettavat sille rajansa. Kunnalle tulee lisäksi perusopetuslain 30 §:stä velvoite huomioida, että kaikkiin kouluihin saadaan muodostettua kohtuullisen kokoiset opetusryhmät, millä turvataan lapsille osaltaan hyvät oppimisen ja koulunkäynnin edellytykset.

Edellä mainitut säännökset antavat kunnalle paljon harkintavaltaa lähikoulun osoittamiseen. Erityisesti tiiviisti rakennetuilla alueilla, joilla on tiheä kouluverkko, voi olla monta lainmukaista ratkaisua lapsen lähikouluksi. Lasten määrät myös vaihtelevat eri alueilla vuosittain, mikä voi tarkoittaa, että perheen kaikille lapsille ei osoiteta samaa lähikoulua. Tasapuolisen kohtelun vastaista ei ole menetellä näin, koska yhdenvertaisuutta arvioidaan vain niiden lasten osalta, joiden koulupaikasta kulloinkin päätetään.

Toissijainen oppilasvalinta

Esi- ja perusopetuksessa on käytössä myös niin sanottu toissijainen oppilasvalinta. Perusopetuslain 28 §:n 2 momentissa annetaan lapselle mahdollisuus hakea koulupaikkaa mistä tahansa muusta koulusta kuin hänelle osoitetusta lähikoulusta. Lapsella on oikeus saada toissijainen koulupaikka, jos koulussa on tilaa ensisijaisen oppilasvalinnan (lähikoulun osoittamisen) jälkeen. Hakijoiden tasapuoliseksi kohtelemiseksi opetuksen järjestäjän (kunta, valtio, yksityinen) on päätettävä ennen oppilasvalintaa, kuinka paljon oppilaita opetusryhmiin voidaan enintään ottaa sekä millä perusteilla hakijat asetetaan etusijajärjestykseen, jos paikkoja ei riitä kaikille hakijoille. Kunta saa asettaa valinnassa etusijalle kunnassa asuvat hakijat.

Perusopetuslaissa ja sitä koskevissa lainvalmisteluasiakirjoissa ilmaistaan selkeästi, että esi- ja perusopetuksessa on ensisijaista turvata lähikouluperiaatteen toteutuminen. Kunta voi siten vahvistaa enimmäisoppilasmäärät vain toissijaiseen oppilasvalintaan ja siltä osin huomioida, että kouluun voidaan ottaa lukuvuoden aikana lähialueelle muuttavia lapsia. Kunta voi toisin sanoen ylittää enimmäisoppilasmäärät ensisijaisessa oppilasvalinnassa ja harkintansa mukaan osoittaa koulun lähikouluksi lähelle muuttaneelle lapselle.

Toissijaisesta oppilasvalinnasta on kyse myös silloin, kun opetuksessa painotetaan yhtä tai useampaa oppiainetta. Painotettua opetusta on esimerkiksi liikunta- ja musiikkiluokilla järjestettävä opetus sekä englannin kielellä annettava opetus. Tällöin oppilaita valittaessa saadaan käyttää koetta, jolla arvioidaan lapsen taipumuksia kyseiseen opetukseen. Valintakokeessa ja kokeen pisteytyksessä on kohdeltava hakijoita tasapuolisesti, ja oppilaat on valittava kokeen pistemäärän mukaisessa järjestyksessä. Opetuksen järjestäjä voi asettaa valituksi tulemiselle vähimmäispistemäärärajan.

Lopuksi

Esi- ja perusopetuksen oppilasvalintapäätöksiä koskevista oikaisuvaatimuksista hylätään tilastojen perusteella suurin osa. Päätöksen katsotaan toisin sanoen olevan lainmukainen, jolloin ei ole perustetta kumota sitä ja palauttaa asiaa opetuksen järjestäjälle uudelleen käsiteltäväksi. Erityisesti lähikoulupäätös todetaan harvoin lainvastaiseksi, koska lähikouluperiaatteen rajoissa kunnan harkintavalta on varsin suuri. Toissijaisessa oppilasvalinnassa päätöksen lainvastaisuus voi johtua muun muassa siitä, että lasta ei ole otettu kouluun, vaikka siellä on tilaa, tai valintaperusteita ei ole sovellettu hakijoihin yhdenvertaisesti. Yleensä toissijaista koulupaikkaa koskevat päätökset ovat kuitenkin lainmukaisia.

Suomenkielistä opetusta koskevat oikaisuvaatimukset käsitellään aluehallintovirastoissa maantieteellisen toimialueen mukaisesti. Toimivaltainen aluehallintovirasto määräytyy toisin sanoen sillä perusteella, minkä aluehallintoviraston toimialueella päätöksen tehnyt koulu tai oppilaitos sijaitsee. Ruotsinkielistä opetusta koskevien oikaisuvaatimusten käsittely on keskitetty Länsi- ja Sisä-Suomen aluehallintovirastoon ruotsinkielisen sivistystoimen palveluyksikköön, jolla on valtakunnallinen toimivalta (pois lukien Ahvenanmaan maakunta).

Johtava juristi Kreeta Pölönen, Etelä-Suomen aluehallintovirasto, opetus- ja kulttuuritoimen vastuualue

Det blev en konferensvecka utan dess like. Från Nordiska skolledarkongressen 2024 i Göteborg till slutseminarium för temanätverket SALT i Nagu. Från 1500 deltagare till ett något småskaligare evenemang. Från skolledarskap till skolverksamhet, kan man väl också tänka sig. Jag tror det var Boris Jokic, direktör för Institutet för samhällsforskning i Zagreb, som konstaterade att skolan inte är bättre än det som sker i klassrummen. Avståndet mellan skolledarskap och skärgårdskunskap är alltså inte så långt som man skulle tro.

Vad tar jag då med mig från denna vecka? För att låna vår presidents uttryck – tre saker: Det relationella perspektivet, känsla av sammanhang och den organiska intelligensen.

I många av talturerna i Göteborg lyftes det relationella perspektivet. I både teman som AI och PISA-resultat betonades det relationella, human to human, att se varandra i ögonen och känna av varandra. Det går inte att nog understryka den betydelse som relationen mellan lärare och elev har för att nå undervisningsresultat. Den är avgörande för hur undervisningen fungerar. Ifall den inte var det, kunde vi bara servera kunskap via robotar – vilket vi de facto har möjlighet till idag - men är det något vi lärde oss under pandemin var det hur viktiga vi är för varandra.

Känsla av sammanhang, vad betyder det? Ja, kort sagt är det väl en känsla av gemenskap, att höra till och kanske också att ha en betydelse i sitt närsamhälle. Att det en gör skapar mening.

Temanätverket SALT (Skärgård och landsbygd i samverkan) har som syfte att främja barns och ungas hembygdsidentitet, välbefinnande och delaktighet. Alltså just det, ge barnen och de unga en känsla av sammanhang, att de hör till och är viktiga medaktörer i sin hembygd.

Och så den organiska intelligensen, då? Ja det är ett uttryck som författaren och journalisten Andreas Ekström menar att måste finnas, eftersom det finns något som kallas artificiell intelligens. Den organiska intelligensen är motsatsen till den artificiella, den vi biologiska varelser har. Jag vill tro att den intelligensen inte bara består i hjärna, utan också i hjärta. Enligt Ekström handlar framgången inte om hur bra AI vi investerar i utan vilken organisk intelligens vi anställer, det vill säga kunnig, erfaren och empatisk personal.

För att eleven (eller skolan om man vill formulera sig så) ska bli framgångsrik behöver vi alltså anställa personal med organisk intelligens som genom relationer kan skapa en känsla av sammanhang hos de unga.

En intensiv vecka med många goda diskussioner, fantastiska talturer och varierande miljö är till ända. Mycket att smälta bearbeta och fortsätta utforska för att sedan förmedla vidare och skapa ringar på vattnet. Tänk att en kan vara trött och nyter på samma gång.

Här hittar du SALT-projektets materialbank

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet

Man kan inte undgå nyheter som gäller illamående unga, hur brottsligheten ökar bland barn och unga, eller hur allt yngre blir delaktiga i brott antingen som offer eller förövare.  Våldsamheten ökar och blir alltmer grövre.  Att man bär med sig t.ex. en kniv ”för säkerhets skull” då man ger sig ut på stan en fredag kväll har tyvärr blivit i viss mån vanligare. Då vapen finns med i bilden ökar risken för att något allvarligare händer märkbart. Trygghetskänslan i skolorna har också i viss mån minskat, arbetsron minskar och oron över lag är större än tidigare. Mobbning och ensamhet finns och ökar.

Lyckligtvis har man kunnat konstatera att det för majoriteten av våra finländska barn och unga går riktigt bra. En majoritet mår bra, har hobbyn och vänner.  Men, dess värre, tenderar situationen bli allt svårare för dem som det går dåligt för. Polariseringen är ett faktum och problemen och illamåendet avspeglas onekligen också till omgivningen t.ex i form av våld och trakasserier. Det blir allt vanligare att unga rånar unga och statistiken visar att våldsbrotten bland unga har ökat markant under de senaste åren. Samhället bör aktivt och konkret reagera på, förebygga och motarbeta denna negativa spiral.

Hantering av problem i ett tidigt skede ger de bästa förutsättningarna för minimering av skadorna på ett personligt plan. Kostnaden för samhället blir då naturligtvis också mindre. Man kan lugnt konstatera att sektorsövergripande samarbete och det förebyggande arbetet just nu är viktigare än någonsin tidigare. En trygg och säker uppväxtmiljö för barn och unga resulterar i en tryggare vardag. För att nå det här förutsätts att vi har trygga vuxna d.v.s. föräldrar, lärare, kuratorer handledare och vid behov övriga myndigheter.

Trygghetsdagarna 2024 - ett exempel på samarbete

Inom Regionförvaltningsverken har man fattat ett beslut om ett gemensamt mål, d.v.s. att öka det sektorövergripande samarbetet. Inom Svenska enhetens verksamhet är Trygghetsdagarna 2024 som gick av stapeln 6-7.3.2024 ett konkret exempel på sektorövergripande samarbete. Seminariet planeredas av representanter från olika sektorer och riktades till bland annat rektorer, bildningsdirektörer, skolors säkerhetsansvariga, ungdomsarbetare och till aktörer inom tredje sektorn. Målsättningen för årets dagar var att få ny kunskap om trygghets- och säkerhetsfrågor inom den grundläggande utbildningen, andra stadiet samt ungdomsarbetet.

Nyckelordet för årets Trygghetsdagar var ”Samarbete”. Temat behandlades från olika synvinklar: nationellt, vilka möjligheter lagstiftningen ger och hur man helt konkret utvecklar och tar fram nya samarbetsformer.

Under dagarna fick vi ta del av många aktuella och intressanta talturer. Undervisnings- och kulturministeriet öppnade upp skoltrygghetsfrågorna under nuvarande regeringsperiod, Yrkesakademin i Österbotten och Vamia presenterade hur ankarverksamheten utvecklas inom yrkesutbildningen. Polisens syn på sektorsövergripande samarbete innehöll en hel del intressant information. Under dagarna presenterades även skolungdomsarbetet i Kyrkslätt och Västra Nylands välfärdsområdets kuratortjänster. Därtill presenterades School to Belong -helheten.

Fortsatt sektorövergripande samarbete

Det sektorsövergripande samarbetet fortsätter. Regionförvaltningsverkets svenska enhet för bildningsväsendet koordinerar nätverket ”Trygg lärmiljö”. I nätverket finns representation från skolan, ungdomsarbetet, kommuner och tredje sektorn. På nätverksmötena utbyts information om frågor relaterade till bland annat skoltrygghet. Nätverket deltar också aktivt i planeringen och genomförandet av Trygghetsdagarna.

Utgående från den feedback vi har fått från bland annat deltagarna under Trygghetsdagarna kommer vi att fortsätta det här arbetet. Tanken är att vi ordnar ett liknande evenemang våren 2025. Till hösten planerar vi ett webbinarium som behandlar den digitala tryggheten. Vi funderar också på att starta upp så kallade ”Trygghetskaffen”: en timme på teams där vi utbyter tankar och idéer om ett aktuellt tema. Mer info om detta senare.

Jobbar du med barn och unga i skolan eller inom ungdomsarbetet och vill delta i nätverksarbetet är du varmt välkommen med i verksamheten.

Michael Mäkelä
Överinspektör för bildningsväsendet

Vi tror vi är effektiva då vi multitaskar. Vad fantastiskt att vi kan göra två saker samtidigt - och spara tid på samma gång!

Ja, riktigt så enkelt är det ju inte och många är de artiklarna som handlar om att vi faktiskt inte gör två saker samtidigt utan att vi switchar fokus blixtsnabbt mellan olika uppgifter och lurar oss själv att tro att vi faktiskt är det där undantaget som KAN multitaska.

Som lärare är det lätt att påpeka detta för eleverna. Något jag ofta sa i klassrummet var: ”Den som tror den kan prata och lyssna samtidigt får stanna efter timmen och berätta åt mig hur man gör.” Som du förstår var det aldrig någon elev som ville avslöja denna ädla konst, i stället tystnade eleven för att inte behöva sitta efter timmen och avslöja tricket för mig. Och de flesta eleverna förstod naturligt vis också sarkasmen.

Jag gissar att multitaskande hos elever inte har minskat i och med att elever använder olika digitala hjälpmedel i skolan. Garanterat är det någon elev som har flera flikar öppna samtidigt på lärplattan.

Och varför skulle eleverna vara annorlunda än vi vuxna? Under de fortbildningar vi ordnar ser vi samma fenomen som det som rapporteras från skolvärlden. I vissa konferensutrymmen finns telefonparkeringar – de brukar ändå förbli tomma. Många använder digitala verktyg, antecknar på datorer och fotograferar de bilder som projiceras på stora duken – men fokus kan lätt också skifta till något Wilmameddelande som måste besvaras eller någon uppgift som behöver förberedas inför nästa dag.

Hur det ser ut under distansföreläsningarna vet bara den som deltar. Själv har jag svårt att hålla fokus. Gärna har jag en stickning i händerna, det hjälper mig att koncentrera mig. Men ibland har jag inte det och då händer det att fokus flyttas till annat. Plötsligt slår en viktig tanke mig och jag måste genast kolla upp något. Eller så kommer jag ihåg något jag håller på att glömma och måste anteckna det i kalendern – och samtidigt ser jag att det kommit ett viktigt mail.

När jag deltar i en fortbildning eller i ett webbinarium är det ju bara jag själv som förlorar på att multitaska. Det är jag som missar det viktiga som blev sagt och det kommer kanske en chans att ta reda på det en annan gång.

Lärare har inte alltid möjlighet att delta i allt fortbildningsutbud som finns. Vi hör om vikariestopp, växande arbetsbörda som uppstår om man får ta in en vikarie och om att man inte vill belasta kolleger med att vara frånvarande. Vi önskar förstås att de här hindren inte skulle finnas, men ibland måste man prioritera. Däremot hoppas vi att ingen förman tror att en lärare ska kunna delta i ett webbinarium samtidigt som hen undervisar – för hur blir det då med den pedagogiska tryggheten?

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet

I går hörde jag en ung person önska att vi levde under den tid som hen hade hört om av sina föräldrar då de berättat om sin ungdomstid. Då var somrarna varma, det fanns snö på vintrarna och det fanns varken internet eller smarttelefoner. På lördagarna badade man bastu och tittade alltid på samma program på tv.

I Finland lever barn och unga i en exceptionell tid historiskt sett. Vi har nyss lämnat en pandemi bakom oss som särskilt belastade barn och unga. Alla har ändå inte återhämtat sig från pandemin och inte heller har bekymren och utmaningarna för de unga försvunnit. Många upplever skolan som ångestfylld eftersom mobbning ställvis har blivit nästan vardag och att försvara sig mot våld och stöld känns nästan normalt. Det är tur om man slipper blåmärken, sår eller andra skador – för vissa känns det till och med som en kamp att överleva. En del unga vinner inte den kampen utan bryts ner psykiskt av de många utmaningarna och den belastning som de utsätts för.

Som myndighet får vi också höra nödrop från dem som arbetar med barn och unga om varifrån man kan få hjälp för dessa barn och unga som mår dåligt. Det finns inte tillräckligt med tjänster och det är inte längre möjligt att öka flödet av tjänster. Det finns inga resurser och nu är man tvungen att fatta de mest smärtsamma besluten: de som behöver tjänster måste lämnas utan den hjälp de behöver. Även skolpersonalen blir småningom knäckt av problemen, och att lärarna lämnar sina jobb syns redan.

Överföringen av ansvaret för att ordna social- och hälsovårdstjänster från kommunerna till välfärdsområdena har inte varit helt tydlig för alla tjänsters del, vilket har orsakat skuggområden, ineffektivitet och ovisshet. Eftersom ansvaret är oklart eller det råder brist på resurser gör sig olika aktörer också skyldiga till att bolla med ungdomarnas ärenden: barnskyddet skyfflar över ansvaret på skolan, skolan på hälsovården och hälsovården på barnskyddet eller tvärtom. Och har polisen också någon roll i det här?

Den ständigt ökande psykiska ohälsan vid sidan av utmaningarna med den gigantiska social- och hälsovårdsreformen börjar synas särskilt i södra Finland i kommunerna längs med järnvägen. I dessa kommuner kan en skolelev i årskurs ett ha en kniv i ryggsäcken för att skydda sig. Hur har vi som samhälle kommit till denna punkt? På tågen finns minderåriga kurirer som fungerar som hantlangare för brottslingar. Vad gör vi när ingen längre vågar gå ut på torgen och gatorna på grund av ungdomsgäng som hotar med våld och som inte hålls tillbaka av traditionella sociala normer? Var är alla vuxna? Var finns barnens föräldrar och vårdnadshavare? Och myndigheterna som kan ta tag i problemen genom att genuint höra barn och unga och hitta hållbara lösningar?

Det krävs ett nära samarbete för att lösa svåra problem

Snabbt tänkt borde det inte vara någon stor grej att bestämma ansvar och uppgifter så att man vet vem som sköter vad. Det praktiska samarbetet kring komplicerade problem med svåröverskådliga grundorsaker kräver dock tätt nätverkande och att vi känner varandra. Det är svårt att samarbeta om man inte ens vet namnet på vem man ska kontakta. Det säger sig självt att ledningens roll här är betydande ur många olika synvinklar. För att lösa problemen behövs både strukturer på högre nivå och effektiv verksamhet i praktiska situationer.

Vi vuxna kan inte lämna barn och unga att klara sig på egen hand. Vi får inte heller vara rädda för dem eller lämna dem ensamma med sina utmaningar. Vi kan inte vända ryggen till problemen och tänka att någon annan tar hand om dem. Vi kan inte bara träffas, diskutera, dricka kaffe och himla oss. Nu är det dags för handlingar och för omsorg, det är upp till bevis. Barnen och ungdomarna är det viktigaste vi har med tanke på framtiden. Det är ett värde, odelbart, på alla sätt.

För detta behövs vi alla: du, jag och de. Vi kan inte vänta längre, nu är det dags för gemensamma åtgärder. Vi på Regionförvaltningsverket i Södra Finland inrättar som stöd för samarbetet ett forum som identifierar de problem barn och unga har och sammanför olika aktörer över sektorernas, förvaltningens och befogenheternas gränser. Detta forum (Radanvarsifoorumi) startar i Träskända vårvintern 2024 och avsikten är att utvidga verksamheten till andra kommuner längs järnvägen. Vi agerar, gör du det också – och genom att samarbeta är vi mer.

direktör Marja-Liisa Keski-Rauska
undervisnings- och kulturväsendet 
Regionförvaltningsverket i Södra Finland

Aluehallintovirastot jakoivat keväällä valtionavustuksia Harrastamisen Suomen mallin toteuttamiseen 17 miljoonaa euroa kaudelle 2023–2024. (Tiedote myönnetyistä avustuksista.) Mukana on nyt 262 kuntaa 252 hankkeessa. Pilottikauden jälkeen tämä oli kolmas avustuskierros. Monessa kunnassa toimintamalli on jo hyvin vakiintunut, mutta haasteitakin edelleen on esimerkiksi ohjaajien saatavuudessa ja nuorten tavoittamisessa harrastusten pariin. 

Panostus lasten ja nuorten harrastamiseen on ollut sekä euro- että työmääräisesti merkittävä, joten Opetus- ja kulttuuriministeriö tilasi Kansalliselta koulutuksen arviointikeskukselta KARVIlta Harrastamisen Suomen mallin arvioinnin, joka julkaistiin huhtikuussa 2023. Arvioinnin tulokset ovat hyvin samansuuntaisia kuin mallin tilanne on aluehallintovirastoissakin avustushakemusten, loppuraporttien ja hanketoimijoiden kanssa käytyjen keskustelujen perusteella näyttäytynyt. Raportissa annetaan paikalliset ja valtakunnalliset kehittämissuositukset, joista muutamia nostoja seuraavassa.

KARVIn arvioinnin keskeisin johtopäätös on, että Harrastamisen Suomen mallin kehittämisessä olennaisinta on lasten ja nuorten näkökulman huomioiminen kaikilla tasoilla. Lasten ja nuorten osallisuutta ja osallistumista ei voi liikaa korostaa. Hankkeissa on lukuisia esimerkkejä toimintatavoista, joilla osallisuutta on onnistuttu lisäämään. Harrastustoiveiden esittämisen lisäksi harrastuksissa osallistutaan sisältöjen suunnitteluun ja hankkeiden ohjausryhmiin on otettu lasten ja nuorten edustajia mukaan. Tärkein osallisuus toteutuu kuitenkin joka päivä harrastustoiminnan arjessa ja siksi ohjaajien ammattitaidolla on keskeinen merkitys. Tiettyyn harrastukseen liittyvän osaamisen lisäksi jokaisen lapsen ja nuoren kohtaaminen harrastuksessa luo pohjaa osallisuudelle.

Tulevalla hankekaudella on koko Suomessa tarkoitus järjestää harrastuksia noin 450 000 lapselle ja nuorelle. Aluehallintovirastoille kertyy hankehakemusten myötä jonkin verran yleisen tason tilastotietoa Harrastamisen Suomen mallista, mutta tällä hetkellä sitä ei julkaista missään. KARVIn selvityksen perusteella kunnilla olisi tarvetta saada valtakunnallista tilastotietoa, jotta mallin kehittämistä voisi vahvemmin johtaa tiedolla. Seurantatiedon keruu tulisikin ratkaista jollain tavalla. 

Osassa hankkeista on toteutettu palautekyselyjä, joiden perusteella on voitu arvioida niiden lasten ja nuorten määrää, joille mallin mukainen harrastus on ainoa. Hankkeiden loppuselvitysten perusteella liikutaan noin 20–30 % osuudessa. Tietoa ei kaikista hankkeista tällä hetkellä ole, mutta osuutta uskaltanee yleistää laajemmaksikin suuntaa antavaksi arvioksi mallin tavoittavuudesta.

Lasten ja nuorten harrastamisesta ja toiveista kunnat voivat puolestaan jo tälläkin hetkellä kerätä tarkempaa tietoa omilla kyselyillään ja muilla tiedonkeruilla valtakunnallisen koululaiskyselyn lisäksi. Harrastustoiveiden ja palautteiden osalta tarve on nimenomaan yksityiskohtaisemmalle koulu-, luokka- ja harrastusryhmäkohtaiselle tiedolle. 

Hankkeissa on kehitetty monenlaisia etsivän harrastustoiminnan muotoja. Kaikille toimintamalleille yhteistä on monialainen yhteistyö kunnan ja nyt myös hyvinvointialueen ammattilaisten kesken. Päättyneellä hankekaudella 2022-2023 on ollut mahdollista järjestää itse harrastustoimintaa vielä koulupäivän sisällä, mutta jatkossa mallin mukaista toimintaa voidaan järjestää vain ennen ja jälkeen koulupäivän. Tämä muutos haastaa erityisesti etsivää harrastustoimintaa, koska välitunneilla on voitu järjestää erilaista harrastusten kokeilua. Edelleen etsivää harrastustoimintaa voidaan tehdä myös koulupäivän aikana, mutta varsinaiset harrastukset ja niiden kokeilun tulee kuitenkin tapahtua koulupäivän ulkopuolella.

Yhteistyöverkostot ovat olennaisia paitsi etsivässä harrastustoiminnan myös koko Harrastamisen Suomen mallin toimivuuden kannalta. Monissa kunnissa harrastustoiminnan edistäminen on otettu strategiatason tavoitteeksi ja tällä tavoin saatu vahva mandaatti mallin juurruttamiselle lasten ja nuorten arkeen. Myös eri toimijoiden sitoutuminen toteutukseen saa näin vakaan perustan.

Ylitarkastaja Marko Ojala
Etelä-Suomen aluehallintovirasto

Lähde: 

Laimi T., Pusa A-M., Rajala K. & Stenvall E. 2023. Mielekästä vapaa-aikaa, kavereita ja koordinaatiota. Harrastamisen Suomen mallin arviointi. Kansallinen koulutuksen arviointikeskus. Julkaisut 12:2023.
 

Onsdagen 4.10.2023 samlades 80 personer i Tammerfors för att ta del av Skolcoachprojektets slutseminarium. Dagen riktade sig till skolcoacher och andra personer med liknande arbetsbild. Under dagen presenterade Carolina Silin och Nanette Westergård från Novia YH samt Matilda Wrede-Jäntti från Helsingfors universitet sin kartläggning av skolcoacher i Svenskfinland 2022 och skolcoachernas arbetsbild.

Att uppskatta hur många skolcoacher som finns i Svenskfinland och hur deras arbetsbild och arbetsvillkor ser ut är svårt då variationerna är stora. Att lagstiftningen inte reglerar arbetet gör också att det finns ett frirum för tolkning av vad en skolcoach är och ska göra. Skolcoachens arbetstid varierar från 6-45 h/vecka och den beräknade medellönen landade på 2520 € - dock med stor spridning. Arbetsbilden kan dessutom variera mellan skolorna, och så ska det säkert också vara eftersom skolcoacherna kan jobbar i grundskola, på andra stadiet eller på tredje stadiet. Gemensamt är att skolcoachen jobbar förebyggande och främjande med grupper i en skola. I en diskussion under seminariet sade en av deltagarna att hen, på frågan om hur arbetsbilden ser ut, snarare brukar säga vad hen inte är; jag är inte kurator, inte lärare, inte skolpsykolog, inte förälder, inte kompis...

Under ett arbetspass med temat mångprofessionellt arbete blev det tydligt att det allra viktigaste utvecklingsförslaget är en tydlig arbetsbeskrivning som ger tydliga ramar för arbetet – men som samtidigt tillåter flexibilitet. Att lagen och styrdokumentet skulle känna till befattningen skulle underlätta för samtliga. Visserligen önskar många skolcoacher för egen del att arbetsbilden skulle vara klart uttalad, men ännu viktigare för det mångprofessionella arbetet är att alla i en arbetsgemenskap känner till varandras uppgifter. Det är också viktigt att granska gränssnittet mellan de olika yrkesgrupperna, för visst finns det alltid överlappningar då alla arbetar mot ett gemensamt mål. Den här kunskapen når vi i nuläget endast genom att föra diskussionen på det lokala planet. När vi känner till varandras arbetsbilder kan vi samarbeta smidigt med varandra. Jag ber färdigt om ursäkt för min något dammiga referens, men mina tankar vandrar till Johnny i Dirty Dancing som säger: ”This is my dance space. This is your dance space. I don't go into yours, you don't go into mine. You gotta hold the frame.”

Det har varit intressant att ingå i styrgruppen för Novias skolcoachprojekt. Projektet har visat på hur viktigt det är att vi också gör separata lägesanalyser för den svenskspråkiga skolutvecklingen i Finland. Nationellt sett kan en grupp med ~45 skolcoacher kännas som ett marginellt fenomen, men i Svenskfinland är det en betydande yrkesgrupp. Vi har ca 200 skolor med svenska som undervisningsspråk och det skulle betyda att var femte skola har en skolcoach, och i nuläget har antalet skolcoacher därtill ökat. Ifall antalet skolcoacher växer är det viktigt att vi vet vad denna yrkesgrupp ska göra, vilken kompetens som krävs samt hur skolcoachens arbete förhåller sig till de övriga professionerna i skolvärlden. För att arbetet ska fungera behöver vi tydliga ramar och strukturer. Dessa skapas genom politiska beslut. Men till dess kan vi arbeta på det lokala planet för att ge strukturer i nuläget och sedan hålla oss inom de ramarna.

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet
Regionförvaltningsverkens svenska enhet för bildningsväsendet

Läs mer om Skolcoachprojektet vid Novia YH:

• Svängrum-e: Skolcoachprojektet erbjuder fortbildning och kartlägger skolcoachens arbetsbild
• Novia: Skolcoach - Konstsamfundet, Svenska Kulturfonden

Många av oss vet inte riktigt vad vi ska svara när någon frågar vilka kompetenser vi har. Det är lätt att berätta om genomförda examina och var man har jobbat. Men hur är det med alla andra kompetenser som vi har samlat på oss under olika skeden av vårt liv? Tänker vi ens på att detta kunnande ger ett mervärde i olika sammanhang, inte minst i arbetslivet och i utbildning?

Det är ofta först när vi står inför förändringar som vi börjar reflektera över vårt kunnande. Många av oss är omedvetna om vad vi faktiskt kan, och att vi besitter många ännu oerkända kompetenser, som vi har förvärvat genom arbetslivet, i vardagen, på fritiden, i familjelivet, och genom utbildning med mera. Att ha god kännedom om och en överblick över sina egna kompetenser gör det lättare att gå vidare i arbetslivet. Det europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning, Cedefop, har i studier bland annat påvisat att personer som inser att deras kompetenser kan överföras till och användas i andra sammanhang har en bättre chans att orientera sig och navigera i arbetslivet samt byta karriär. Att upptäcka sitt kunnande ökar även motivationen och handlingsförmågan.

Inom livslångt lärande ligger fokus oftast på att människor ska förvärva nya kompetenser. Men i verkligheten handlar det lika mycket om att identifiera och erkänna vilka kompetenser människor redan besitter och kan använda i ett bredare perspektiv, antingen direkt som grund för ett nytt jobb eller för ytterligare kompetensutveckling. Kompetenser, oavsett varifrån de kommer, kan användas i olika sammanhang, och det är viktigt för både individen och samhället att de identifieras och tas i bruk. Vid vägledning av vuxna är kompetenskartläggningar av yttersta vikt, och till en början borde vi fokusera på resurser i stället för brister. Det finns olika modeller för hur man kan genomföra dessa kartläggningar. Så varför inte göra en kompetenskartläggning av ditt kunnande? Om du gräver djupt kommer du att upptäcka vilken potential du besitter.

Vi firar "Upptäck ditt kunnande"-veckan 2–8 oktober. Servicecentret för kontinuerligt lärande och sysselsättning, Skols, står bakom initiativet. Syftet är att hjälpa människor och grupper att upptäcka och visa upp sitt kunnande samt att föra upp frågan till allmän diskussion. Skols uppmanar olika aktörer att delta i veckan. Mer information finns på Skols webbsida.

Carola Bryggman
Överinspektör för bildningsväsendet

Vaasan kansalaisopisto Almassa vietettiin 24.–25. elokuuta kaksipäiväisiä, valtakunnallisia vapaan sivistystyön päiviä. Kansalaisopisto Alman johtava rehtori Sannasirkku Autio iloitsi koolla olleen yli sata opettajaa ja alan toimijaa, joiden lisäksi verkosta tilaisuutta seurasi useita kymmeniä etäosallistujia. 

Päivien tarkoituksena oli välittää ajankohtaista ja pedagogista ajassa liikkuvaa tietoa opettajille ja muille sektorin toimijoille. Päivien antia olivat lisäksi verkostoituminen sekä yhteiset keskustelut, joissa niin nuoret kuin pitkään alalla toimineet yhdenvertaisesti tukivat ja kohtasivat toisiaan valtakunnallisesti, yli oppilaitosmuotojen. 

Vaasassa päivien keskeisiksi teemoiksi nousivat kestävä tulevaisuus, digitaalisuus ja vihreä siirtymä sekä kansainvälisyys. Päivien tarjottimessa oli monipuolista antia aina filosofiasta käytännön hyötyyn. Myös yhdenvertaisuus- ja tasa-arvokysymykset koulutuksessa olivat näkyvästi esillä.
 

  
Kuvassa vasemmalla Sannasirkku Autio. Keskellä osallistujia Vaasan kansalaisopisto Alman salissa. Kuvassa oikealla istuvat Björn Wallèn vasemmalla sekä Kari Lehtola oikealla.
Kuvissa taustalla Juha Tammenpään taideteos "Pelkureiden parhaimmistoa".

"Vapaa sivistystyö on volyymiltaan merkittävä koulutusmuoto Suomessa", toteaa päivien järjestämiseen osallistunut Itä-Suomen aluehallintoviraston ylitarkastaja Kari Lehtola. "Koulutusmuotoon panostamista puoltaa viimeaikainen Benefits of Lifelong Learning (BeLL) -tutkimus, joka osoittaa nonformaaliin koulutukseen osallistumisen heijastelevan positiivisesti kansanterveyteen, jopa suoraan sosiaali- ja terveydenhuollon menoihin", hän lisää.

Myös vapaan sivistystyön tutkimuksessa on otettu lähivuosina uusia askeleita. Sen avulla saadaan tietoa vapaan sivistystyön vaikutuksesta ja vaikuttavuudesta suomalaisessa yhteiskunnassa, kuten myös kansainvälisesti. 

"Suomi voi olla tässä tutkimuksessa edelläkävijänä", toivoo Vapaa sivistystyö ry:n puheenjohtaja Björn Wallèn, joka oli mukana päiviä edeltäneessä Vapaan sivistystyön toimijoiden tutkimustapaamisessa. "Vapaan sivistystyön tutkimukseen kannattaa perehtyä lisää", hän kannustaa. 

Kun vapaan sivistystyön päivät järjestetään vuonna 2024, eletään valtakunnallista sivistyksen teemavuotta. Teemavuosi ja päivät mahdollistavat sivistyksen roolin ja vapaan sivistystyön yhteiskunnallisen merkityksen nostamisen valokeilaan, yhä suuremman yleisön tietoisuuteen. 

Teksti ja kuvat: 
Jenni Westö, viestintäpäällikkö
Länsi- ja Sisä-Suomen aluehallintovirasto

Från och med april 2023 kan också anordnarna av grundläggande konstundervisning använda informationsresursen KOSKI. Det är frivilligt och kräver förstås en del arbete innan systemet kan tas i bruk men ”införandet av studieprestationer i tjänsten Koski stärker den grundläggande konstundervisningens ställning som en viktig aktör inom den finska utbildningssektorn. Med hjälp av tjänsten är det dessutom möjligt att bättre än tidigare synliggöra kunnande som förvärvats inom fleråriga studier i olika konstarter när eleven söker till studier till exempel på andra stadiet eller vid en högskola, eller övergår till arbetslivet” citerar Utbildningsstyrelsen undervisningsrådet Alma Muukka-Marjovuo på sin webbplats.

Anordnarna av grundläggande konstundervisning kan kategoriseras i tre grupper enligt finansieringen, och finansieringen beror på vem som gett anordnaren undervisningstillstånd. Läroanstalter med eget undervisningstillstånd finansieras med statsandelar. I fråga om undervisning som ges inom fria bildningen, närmare bestämt inom arbetar- och medborgarinstituten är det kommunen som har beviljats undervisningstillstånd. Deras verksamhet är statligt finansierad enligt lagen om fritt bildningsarbete, som liknar den ovannämnda finansieringen. Den tredje gruppen består av föreningar och organisationer som ger grundläggande konstundervisning helt utan statlig finansiering. Dessa utbildningsanordnare har fått sitt undervisningstillstånd av kommunen och kallas anskaffad utbildning. Deras finansiering är helt beroende av kommunala bidrag, elevavgifter, och eventuella bidrag från privata stiftelser och fonder. 

Viktigt att elever behandlas likvärdigt

För den enskilda elevens undervisning kanske det inte har någon större skillnad hur administrationen bakom verksamheten ser ut, men ur regionförvaltningsverkets synvinkel har detta stor relevans då vårt övergripande mål är att främja regional jämlikhet. Det är viktigt att alla elever inom grundläggande konstundervisningen behandlas likvärdigt. Därför är det att föredra att alla utbildningsanordnare har möjlighet att föra in elevernas studieprestationer i KOSKI.

Då det gäller anskaffad utbildning är det kommunen som beslutar om utbildningsanordnarens rätt att föra in studieprestationer. En anordnare av grundläggande konstundervisning kan därtill ha undervisningstillstånd från flera kommuner, också därför är det viktigt att alla kommuner handlar likadant så samtliga elever behandlas lika också gällande synliggörande av kunskap i ansökningsprocesser för vidare studier och i samband med arbetsansökningar. 

Tillförlitlig kunskap som bas för politiska beslut

KOSKI är också en viktig informationskälla för olika myndigheter som behöver uppgifterna för sin egen verksamhet, såsom utbildningsanordnare, kommuner, undervisnings- och kulturministeriet, Utbildningsstyrelsen, Folkpensionsanstalten (FPA), Pensionsskyddscentralen, arbetskraftsförvaltning, Nationella centret för utbildningsutvärdering NCU, finansministeriet, tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira), Migrationsverket (Migri) och Statistikcentralen. Genom ett enhetligt system för informationsinsamling får vi tillförlitligare kunskap att bygga politiska beslut på. Enligt det pinfärska regeringsprogrammet finns en lagändring för grundläggande konstundervisning att vänta. Också för en sådan revidering behövs bakgrundskunskap om undervisningen och dess elever. Därför är det viktigt att synliggöra verksamheten genom att införa den i KOSKI.

Malin Eriksson
överinspektör för bildningsväsendet

Under senhösten fick jag in ett ärende som gällde språkstigarna för de olika språkgrupperna i kommunen samt avsaknaden av undervisning i modersmålsinriktad finska (härefter mofi). Det här fick mig att fundera rätt mycket på finskundervisningen och specifikt mofi-undervisningen i våra skolor.

I utredningen skriver jag att det finns ett uppenbart utvecklingsbehov av finskundervisningen i de svenskspråkiga skolorna. Enligt de nu gällande normerna finns det inga angivna ramar för till exempel elevunderlag gällande skyldighet att erbjuda mofi-undervisning. Kommunen har självbestämmanderätt i frågan, vilket leder till att tillgången varierar utbildningsanordnare emellan och ibland även inom kommunen.

Tillgången till modersmålsinriktad finska varierar

Inom ramen för det statligt finansierade projektet Mofi 2.0 som koordinerats av Åbo Akademi publicerades handboken ”Mofi-stigen. En handbok för mofi-lärare i 1–9” år 2021. I den sägs följande:

”Det är utbildningsanordnaren som besluter vilka språk och vilka lärokurser som erbjuds som A1- och A2-språk i skolorna, dvs. vilket av dessa som erbjuds som det andra inhemska språket och vilket som är ett främmande språk. Förutom elevunderlaget inverkar de lokala och regionala förutsättningarna till exempel gällande timfördelning, språkprogram och lärarresurser på vilka lärokurser och vilka språk som erbjuds. Det här innebär en stor variation i hur mofi-undervisningen ordnas i olika regioner och påverkar i förlängningen elevernas möjligheter att välja lärokurs i finska. Undervisningen i A1-språket inleds från och med 1.1.2020 i årskurs 1 och i de svenskspråkiga skolorna är A1-språket nästan uteslutande finska/mofi. Den närmaste jämförelsepunkten för mofi-lärokursen är A-lärokursen i finska, med den skillnaden att mofi är ämnad för elever som lever i en tvåspråkig hemmiljö och därmed är kriterierna för slutbedömningen i mofi högre ställda.”

Jämlikhet och resursering inom mofi-undervisningen

I Undervisnings- och kulturministeriets rapport Den svenskspråkiga utbildningen i Finland: särdrag, utmaningar, utvecklingsbehov och förslag till åtgärder skriver Gun Oker-Blom ”Som specifikt verktyg för att stödja de elever som talar både svenska och finska i hemmet, har den svenska skolan, i synnerhet i regioner med stor andel tvåspråkiga elever, sedan 1988 erbjudit en lärokurs i modersmålsinriktad finska. I de nyligen genomförda kartläggningar och utvärderingar som gjorts finns det klara belägg för att det finns ett akut behov för att uppdatera, utveckla, bredda och fördjupa lärokursen i modersmålsinriktad finska och skapa tydligare riktlinjer och ramar för hanteringen av de tvåspråkiga elevernas språkliga utveckling i de svenskspråkiga skolorna” (sid 120, Undervisnings- och kulturministeriets rapport 2021:9)

”När det gäller elevernas möjligheter att följa lärokursen i modersmålsinriktad finska (mofi) finns det mycket stora skillnader mellan utbildningsanordnarna i Svenskfinland, och av allt att döma också stora utmaningar” framgår det ur Nationella centret för utbildningsundervisnings publikation "Hur hanteras två- och flerspråkigheten i de svenskspråkiga skolorna? Resultat av en utvärdering i åk 1–6 läsåret 2017-2018".

Regionförvaltningsverkets uppgift

Regionförvaltningsverkets uppgift är att främja regional jämlikhet genom att i regionerna sköta verkställighets-, styrnings- och tillsynsuppgifter som har samband med lagstiftningen. När jag ur regionförvaltningsverkets perspektiv granskat mofi-undervisningen är det uppenbart att vi har ett system som inte är jämlikt i våra olika regioner. Det handlar inte om att lärare inte skulle vara kompetenta nog, det handlar snarare om resursering och politiska beslut i kommunerna. Därtill handlar det om kommunstorlekar, skolnät och elevunderlag. Självfallet har kommunen rätt att erbjuda mer undervisning än de minimikrav som lagen ställer. Då vårt uppdrag är följa upp att alla skolelever har en jämlik utbildning frågar jag mig ifall det är dags att också i lag bekräfta mofi-undervisningen så att alla elever som är betjänta av den också har lagstadgad rätt till den. I 35 år har vi nu erbjudit tvåspråkiga elever mofi, kanske det är dags, som Gun Oker-Blom säger, att skapa tydligare riktlinjer och ramar för hanteringen av de tvåspråkiga elevernas språkliga utveckling i de svenskspråkiga skolorna.

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet

Källor:

Den svenskspråkiga utbildningen i Finland: särdrag, utmaningar, utvecklingsbehov och förslag till åtgärder http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-263-904-2

Hur hanteras två- och flerspråkigheten i de svenskspråkiga skolorna? Resultat av en utvärdering i åk 1–6 läsåret 2017-2018. https://karvi.fi/wp-content/uploads/2019/05/KARVI_0819.pdf

”Mofi-stigen. En handbok för mofi-lärare i 1–9” https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-12-4103-1

Målsättningen med vägledning är att ge bättre beslutsunderlag för val, öka självinsikten och öka kunskapen om vilka alternativ som finns och vad de kan innebära för framtiden. Vägledning är en process som tar tid. Genom bra vägledning borde personen kunna fatta välgrundade beslut om studie- och yrkesval.

Detta beskriver i korthet vad vägledning går ut på. Det är en process där vägledaren ger stöd, råd och feedback för att personen skall kunna göra ett så bra val som möjligt. För den unga människan kan det vara första gången hen gör ett eget val i livet. Valmöjligheterna är många och det är inte lätt att fatta ett beslut som har konsekvenser för livet framöver. För vuxna människor kan valet handla om personlig och professionell utveckling, karriärbyte, få perspektiv på sina val och prestationer eller öka självkännedomen och självförtroendet. Kontexten kan vara olika och ibland komplexa.

Livslångt lärande, med individens ständigt pågående karriärprocess i fokus, förutsätter därför också livslång vägledning. Det finns många aktörer på fältet som handleder personer i olika åldrar och i olika livssituationer. Regionförvaltningsverket är med och utvecklar och diskuterar livslång vägledning både på det nationella och det regionala planet i Finland.

Utmaningarna som finns i vägledningsfrågorna är många, inte minst gällande kvalitet och resultat. Det finns inga verktyg som mäter detta. Kanske vägledning inte går att mäta eller bedöma? Bra vägledning är en form av inre tillväxt där den handledda fått nya insikter om sig själv och sitt kunnande, där den handledda kan konkretisera och forma sina tankar och eventuella drömmar om framtiden och där handledningsprocessen tydliggjort hur planen för framtiden ser ut. Vägledningen har kanske inte gett direkta svar, men däremot kunnat påvisa olika vägval och alternativa val.

Lika svårt som jag som elevhandledare i grundskolan i tiderna skulle ha haft att bedöma elever med siffervitsord i skolämnet elevhandledning är det antagligen att utvärdera eller bedöma vägledningens betydelse i valsituationen. En central del i vägledningsprocessen har alltid varit mötet mellan människor. Traditionell vägledning är kommunikation människor emellan, kan vara muntlig eller skriftlig, face-to-face eller på distans. Vad AI kan bidra med i denna utveckling återstår att se. Huvudsaken är att vägledningen är objektiv och etisk och alltid har den handledda i fokus.

Camilla Lillås
Planerare
RFV:s svenska enhet för bildningsväsendet

Jag läste nyligen boken Stöld av Ann-Helén Laestadius. Stöld är en kriminalroman som utspelar sig i norra Sverige bland samerna och deras renar. Jag kan varmt rekommendera boken till personer som vill veta mer om samekultur och hur samerna lever, men man skall även vara beredd på en stark och rak beskrivning av orättvisor i samhället och minoriteters kamp för sina rättigheter.

Boken Stöld tar läsaren med till ett autentiskt Lappland med snö, skotrar, renskiljning, hundar, skola och familjeband. Man kunde tro att livet går sin gilla gång för samerna och deras livnäring, renskötsel. När man som mig inte har någon egentlig kontaktyta till samer och samekultur är det lätt att tro på illusionen om ett harmoniskt folk som bevarat sin kultur i århundranden, som värnar om språket, traditionerna och den egna kulturen så som samedräkten, kolten. Ett folk som har rötterna så djupt i den lappländska jorden att inget kan rubba dem. Ett folk som lever i nära kontakt till naturen och djuren och speciellt renarna. Men boken skildrar även en annan verklighet. Den tar läsaren med till de mer dystra sidorna av samhället som samerna lever i så som kvinnornas kamp för jämlikhet, unga mäns höga självmordsstatistik, klimatförändring och brott mot samerna och deras renar. 

Handlingen i boken är spännande, ja till och med hårresande på sina ställen. Laestadius beskriver hur minoriteter får kämpa i samhället för att få sin röst hörd och för att bli tagna på allvar. Hon lyckas på ett trovärdigt sätt skapa en berättelse med utmaningar som minoriteter står inför i samhället, samtidigt som det också lyftes fram vikten av att ha en stark gemenskap och stöd från familj och vänner.

Laestadius beskriver i sin bok hur samernas kultur och traditioner ifrågasätts och hur de som individer diskrimineras och utsätts för rasism. Jag kunde inte undgå att dra vissa paralleller till andra minoriteter i vårt land. Det finns många grupper i samhället som har begränsad resurs och möjlighet att påverka samhällsdebatten och politiska beslut. Det talas om att diskriminering, trakasserier och rasism inte är välkommet i vårt samhälle, men ändå florerar det och ser inte ut att minska.

Som samhällsmedborgare och medmänniska borde vi göra mer för att stödja och inkludera minoriteter i samhället. Detta innebär att arbeta för ökad representation, rättvisa och jämlikhet. En människa utan fördomar, som inte har behov att diskriminera, trakassera eller förminska andra människor är en människa som visar respekt och tolerans. Vi måste börja med oss själva och vara förebild för det goda och det medmänskliga beteendet i vår vardag och vår närmiljö. Jag tror att det är genom vår egen handling vi bäst kan påverka vår omgivning. Att ha en förståelse och en vilja att göra situationen så bra som möjligt för våra medmänniskor. Vi får hoppas att över tid så vinner det goda och det toleranta samhället. Men boken väckte återigen tanken på att vi inte ska ta något för självklart. Men genom att öppna upp svåra teman till diskussion har vi kommit en bit på vägen.

Camilla Lillås
Planerare
Svenska enheten för bildningsväsendet

Vi vill alla känna oss trygga i den omgivning vi befinner oss i, känna oss delaktiga och höra till ett större sammanhang. Då det gäller barn och unga ser vi tyvärr en trend av ökat illamående som jag anser inte enbart kan skyllas på pandemin. Det verkar som om klimatet på alla nivåer av vårt samhälle blivit hårdare. Sätten på hur man uttrycker sig på sociala media har ändrat, kraven på de unga speciellt vad gäller självständighet har ökat, ensamhet har blivit allt vanligare. Miljöfrågorna och Rysslands anfallskrig i Ukraina gör inte tillvaron lättare. En kombination av allt detta kan leda till stress och en känsla av otrygghet.

Inom utbildningssektorn använder vi begreppen fysisk, psykisk, social och pedagogisk säkerhet. Frågan lyder, vad kan vi vuxna som spenderar tid med de unga göra för att nå dessa? Samarbete är ett redskap vi alla kan ta till.

Trygghetsdagarna 2023 som gick av stapeln i början av mars samlade ca. 60 deltagare från det finlandssvenska skolfältet. Målsättningen med dagarna är att upprätthålla diskussionen om en trygg lärmiljö, erbjuda möjligheter till nätverkande och utbyte av idéer samt synliggöra utvecklingsarbetet inom ifrågavarande tema. Konceptet är nytt och ordnades nu för första gången.

Årets tema var sektorövergripande samarbete. Dagarna bestod av föreläsningar, gruppdiskussioner och workshops. Seminariet fick ett gott betyg. Vi hade talturer från inrikesministeriet, undervisnings och kulturministeriet samt utbildningsstyrelsen. Av tredje sektorns aktörer deltog bland annat Aseman lapset Stationernas barn ry, Folkhälsan, Helsingforsmission samt Hem och Skola.

Ämnen som behandlades var bland annat skoltrygghetsfrågor på allmänt plan, arbetet att motverka ensamhet, samarbetet mellan hemmet och skolan, den inre säkerheten och skolan. Vi fick en inblick i polisens syn på tryggheten i dagens skolmiljö. Seminariets innehåll väckte diskussion och gav deltagarna mycket material för fortsatt utveckling i de här frågorna samt nya kontakter.

Ett stort tack ännu till alla som deltog i planeringen och genomförandet samt till alla deltagare. En video från Trygghetsdagarna 2023 har publicerats på Facebook.

Arbetet fortsätter, vi hoppas att vi ses på Trygghetsdagarna nästa år igen, och att nya samarbetsformer för en trygg lärmiljö skapas i vardagen.

RFV:s svenska enhet för bildningsväsendet koordinerar också ett nätverk ”Trygg lärmiljö”. I nätverket finns representation från skolan, kommuner och tredje sektorn. På nätverksmötena utbyts information om frågor relaterade till skoltrygghet. Nätverket deltog också aktivt i planeringen och genomförandet av Trygghetsdagarna 2023.

Vill du delta i nätverket, är du varmt välkommen med!

Michael Mäkelä
Överinspektör för bildningsväsendet
Svenska enheten för bildningsväsendet

Vi får många juridiska frågor till svenska enheten för bildningsväsendet, och det är vi glada för. Det betyder att personalen i våra skolor är måna om att göra rätt. Vi jobbar gärna preventivt – och för oss betyder många klagomål att vi inte klarat av att informera fältet tillräckligt.

På jobbet använder vi ofta termen informationsstyrning, så pass ofta att det ingår i vardagsvokabulären hos oss. Vad vi menar med informationsstyrning är att man med hjälp av rätt information till fältet kan påverka daghem, skolor och övrig verksamhet så att den ordnas på ett kvalitativt sätt. Informationsstyrningen görs genom frågor som riktas till oss direkt via telefon eller e-post. Den görs också via våra kanaler på social media och förstås genom vår fortbildning.

Fortbildningen vi erbjuder är oftast anknuten till anordnandet av verksamheten. Den som vill förkovra sig i pedagogik, didaktik eller utveckla sin ämneskunskap kanske inte hittar just den typen av fortbildning hos oss. Vi försöker knyta vår fortbildning till de frågor som vi behandlar inom våra substansområden. Också de klagomål och tillsynsärenden som riktas till oss kan vara ursprunget till en fortbildning.

Det händer att vi också blir ombedda att komma till en kommun för att föreläsa för den egna personalen. Därtill har lärarutbildningen frågat efter vår juridiska expertis. Men eftersom arbetstiden inte räcker till allt har vi försökt bemöta det här önskemålet genom att skapa kontinuitet i fortbildningsverksamheten.

Ur detta föddes bland annat Vardagsjuridik för lärare som är tänkt att vara en årligen återkommande fortbildning. Fortbildningen är också en del av lärarutbildningen vid Åbo Akademi. Förra året hade vi 419 personer anmälda och fortbildningen fick vitsordet 4,5 av 5 möjliga. I år har vi 286 anmälda och vi har fått frågan från någon region om vi inte kan banda in fortbildningen för att tidpunkten inte passar. Vi har valt att inte banda denna fortbildning, eftersom den är årligen återkommande. Dessutom sker lagförändringar hela tiden, vilket kan innebära att innehållet föråldras. Så, till er som inte hann med i år får vi säga att vi kommer igen nästa år. Och har du någon fråga du vill ha svar på innan dess är det bara att kontakta oss per e-post, telefon eller genom att rycka oss i ärmen.

Det finns inga dumma frågor, det vet vi ju alla och ju knepigare fråga desto mer intressant för oss. Det kan hända att just du sitter inne med en fråga som ingen förr problematiserat.

Fortbildningen Vardagsjuridik för lärare ordnas 15-16.2.2023.
Anmäl dig senast 13.2.2023: Vardagsjuridik för lärare, Webbinarium

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet
Regionförvaltningsverkens svenska enhet för bildningsväsendet

På vägen till jobbet hörde jag ett radioinslag från synodalmötet i Borgå stift. På varje fråga om vad den enskilda deltagaren förväntar sig av dagarna var det första svaret: att få träffas.

Jag tror att det fysiska mötet är viktigt för den enskilda mänskan och jag tror det är ännu viktigare för oss som tillhör en minoritet. Vi finns utspridda i Finland men trots att vi arbetar i olika regioner tampas vi med samma problematik. Karaktäristiskt för det svenska skolnätet i Finland är att vi har en överrepresentation på små skolor. Många av oss arbetar i kommuner där det kanske finns endast en svenskspråkig enhet som har samma skolform. Därmed är våra lärarkollegier jämförelsevis små och det finns kanske inte alltid ett naturligt arbetspar i den egna skolan, ingen parallellklasslärare eller en ämneslärarkollega att diskutera med.

Idag möts vår enhet kring planeringen av det fortbildningsutbud för svenska bildningssektorn vi publicerar vid årsskiftet. Många beslut ska fattas; vilka teman ska avhandlas, vilken form ska fortbildningen ha, på vilken ort ska fortbildningen erbjudas. Virtuellt, på plats eller hybrid?

Vi vet att vår målgrupp lärt sig mycket under pandemin. Lärarna har tagit stora digikliv både i sin egen undervisning och också i fortbildningsmetodik. Det syns tydligt i anmälningsstatistiken för våra fortbildningar. En del fortbildningar har vi på kort varsel ändrat och omformat till distansföreläsningar eftersom anmälningsantalet varit för lågt för att genomföras som planerat. På några dagar kan en grupp på 14 personer växa sig till en grupp på 70 deltagare då formatet ändras. Det är mycket som spelar in, ekologisk och ekonomisk hållbarhet, vikariebrist och kanske lärarbrist. Vi tar förstås det här i beaktande då vi planerar utbudet, vi kan inte blunda för realiteter och vi har hört många lärare säga att det är en lisa att få sitta hemma i sin egen soffa och delta i våra fortbildningar. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga mig vad det är vi mister då inte träffas.

Jag återknyter till intervjuerna från synodalmötet. En präst svarade så här på frågan vad hen förväntar sig av dagarna: att få prata teologi med teologer. I vårt sammanhang kan det omformuleras till att prata pedagogik med pedagoger. Jag är övertygad om att vi behöver samspråka med personer inom samma skrå – om vad är kanske inte lika viktigt. Det som är viktigt är att bli stärkt i sin yrkesroll, få sätta ord på sina funderingar, få använda terminologi som är bekant för de övriga i rummet. Jag kan ibland tänka att de allra viktigaste samtalen under ett seminarium inte sker i ett auditorium eller en föreläsningssal, utan i garderoben, vid lunchen och i vessakön eller kanske på tåget eller i bilen på väg hem.

Med de här tankarna går jag in i planeringen av vår fortbildningskalender. Jag tror och hoppas att vi kommer att hitta en balans mellan virtuella fortbildningar och fysiska möten. Den pedagogiska planeringen ligger till grund och varje val kommer att göras med omsorg. Vi finns fortfarande i en tidsperiod där vi försöker hitta tillbaka till det nya normala, i en period där vi söker balans mellan mellanmänskliga möten och envägskommunikation kring viktig information. Vi vill inte slänga ut barnet med badvattnet, varken då det kommer till det vi lärt oss om digitala möten under pandemin eller det vi vet om mänskan som social varelse. Vi hoppas vi hittar balansen, och att ni har överseende med våra trevanden. Allra mest hoppas jag att fortbildningsutbudet blir bra och att du har möjlighet att delta i just den fortbildning du själv behöver.

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet, grundläggande utbildning
Svenska enheten för bildningsväsendet

Itä-Suomen aluehallintoviraston opetus- ja kulttuuritoimi –vastuualueen tehtävänä on häiriö- ja poikkeustilanteessa tukea kuntien sivistystoimia ja yhteensovittaa tarvittaessa alueen toimijoiden ja kuntien välistä yhteistoimintaa. Käytännön vastuu paikallistason opetus- ja kulttuuritoimen järjestelyistä on kunnilla ja koulutuksen järjestäjillä.  Opetus- ja kulttuuritoimi -vastuualue pitää yllä sivistystoimen toimialaverkostoja, informaatio-ohjaa, järjestää täydennyskoulutusta, jakaa kohdennettuja valtionavustuksia ja kokoaa alueellista tilannekuvaa, analysoi tilanteen kehitystä sekä toimittaa arvionsa tilanteesta edelleen opetus- ja kulttuuriministeriöön sekä alueen toimijoille. 
 
Tässä tehtävässämme keskeinen käsite on henkinen kriisinkestävyys, joka on yksi yhteiskunnan turvallisuuden kivijaloista. Käsitettä käytetään kuvaamaan ihmisten tulevaisuususkoa ja toiveikkuutta kriisistä selviytymiseen. Työssämme onkin tärkeää pohtia, mitä voimme tehdä ihmisten normaalin, turvallisen arjen edistämiseksi ja palvelujen jatkuvuuden turvaamiseksi myös häiriö- ja poikkeustilanteissa.  
 
Ukrainan sota on osoittanut “tavallisen arjen” merkityksen osana henkistä kriisinkestävyyttä. Olemme nähneet kuvia kukkakaupoista ja kampaamoista, jotka ovat auki ja jatkavat toimintaansa, vaikka naapuritalo on pommitettu raunioksi. Ja jos katsotaan ajassa taakse päin toisen maailmansodan aikaan, näemme monia esimerkkejä normaalin elämän voimasta. Sellaisina voidaan pitää esimerkiksi rintamalla järjestettyjä elokuvakiertueita, urheilukilpailuja, rintamakirjastoja ja korsuissa järjestettyä mahdollisuutta opiskeluun. Yhteiskunnan rakenteissa tämä yhdistyy moniin asioihin, nopeimmin kouluihin ja varhaiskasvatukseen, kirjastoihin, nuoriso- ja liikuntatoimintaan ja muuhun kulttuuritoimintaan.  
 
Sivistystoimella on merkittävä rooli ihmisten arjen sujumisessa. Se mahdollistaa aikuisten työssäkäynnin ja sitä kautta yhteiskunnan toimintojen jatkuvuuden myös häiriötilanteissa. Sivistystoimi varmistaa lasten ja nuorten oppimismahdollisuudet ja yhteisöllisen tekemisen sekä erilaiset vapaa-ajan aktiviteetit vauvasta vaariin. Näiden palvelujen turvaaminen on parasta tukea henkiselle kriisinkestävyydelle, jonka ytimessä on osaamisen ja henkisen hyvinvoinnin ylläpito.  
 
Henkistä kriisin kestävyyttä koetetaan horjuttaa moninaisella informaatiovaikuttamisella. Pahansuovalla informaatiovaikuttamisella on selkeä tavoite: aiheuttaa sekaannusta ja saada ihmisryhmät asettumaan toisiaan vastaan sekä horjuttaa henkistä kriisinkestävyyttä. Parhaat keinot taistella vaikuttamista vastaan ovat hyvä monilukutaito ja ymmärrys demokraattisesta yhteiskunnasta. Myös näissä sivistystoimella on keskeinen tehtävä. Se tarjoaa kansalaisille tukea kriittiseen medialukutaitoon sekä taitoja ja mahdollisuuksia moniääniseen yhteiskunnalliseen vuorovaikutukseen.  
 
Viimeisen kahden vuoden aikana henkistä kriisinkestävyyttä on koeteltu useasta suunnasta. Itä-Suomen aluehallintoviraston opetus- ja kulttuuritoimi –vastuualue on järjestänyt sivistystoimen henkilöstölle useita täydennyskoulutustilaisuuksia niin koronan kuin Ukrainan sodan vaikutusten tiimoilta. Tarjoamme myös mahdollisuuksia verkostoitumiseen, vertaistukeen ja tilannekuvan vaihtamiseen alueen sivistystoimille. Lisäksi olemme tukeneet kuntia ja järjestöjä valtionavustuksilla esimerkiksi digitalisaation edistämisessä, monilukutaidossa ja demokratian vahvistamisessa. 
 
Itä-Suomessa kuntien sivistystoimet ovat osoittaneet uskomatonta venymistä. Ne ovat ylläpitäneet palveluja koronan aikana mitä moninaisin keinoin ja poikkeuksellisin järjestelyin. Ukrainan sodan alkaessa useat kunnat aloittivat nopeasti valmistavan opetuksen tilapäistä suojelua hakeneille ukrainalaisille lapsille ja nuorille. Pääsy säännöllisen opetuksen ja harrastusten pariin on ollut parasta henkistä tukea vaikeassa tilanteessa. Joissakin kunnissa on jopa lukuvuoden lopussa juhlittu yhdessä ylioppilaiden kanssa Ukrainan etälukiosta valmistuvia opiskelijoita. Kunnat ovat lähteneet ripeästi järjestämään ukrainalaisille valmistavan opetuksen lisäksi varhaiskasvatuksen ja nuorisotoimen palveluja, moninaista harrastustoimintaa sekä kirjastopalveluja.   
 
Kriisit ovat osoittaneet viranomaisyhteistyön tärkeyden. Toivomme, että yhteistyö jatkuu ja kehittyy. Yhdessä olemme enemmän! 
 
Anu Liljeström, johtaja 
Matti Ruuska, yksikön päällikkö, ylitarkastaja 
Virpi Launonen, kirjastotoimen ylitarkastaja 
Johanna Albert, opetustoimen ylitarkastaja 
Laura Oksanen, nuorisotoimen ylitarkastaja 
Itä-Suomen aluehallintovirasto, opetus- ja kulttuuritoimi -vastuualue