Bild: Räddningsinstitutet.
Visste du att räddningsmyndigheten ska anmäla alla sådana olyckor till polisen som kan vara förenade med uppsåt eller oaktsamhet? Enligt räddningslagen ska räddningsverket göra en brandutredning. Vid brandutredningen bedömer man antändningsorsaken och utreder i behövlig utsträckning vilka faktorer som har påverkat antändningen och spridningen av branden, vilka skador som branden har orsakat, faktorer som har påverkat skadornas omfattning och räddningsverksamhetens förlopp.
Utredningens omfattning beror särskilt på hur allvarliga följderna av branden är. Om det finns anledning att misstänka att en brand eller annan olycka har orsakats uppsåtligen eller av oaktsamhet ska räddningsmyndigheten anmäla det till polisen. Polisen ska också underrättas om brand- och personsäkerhetsförseelser som upptäcks i samband med brandutredningen. Utgående från dessa anmälningar börjar polisen undersöka om det kan vara fråga om brott. Ur ett samhälleligt perspektiv handlar det alltså om ett viktigt myndighetssamarbete som gör det möjligt att komma åt exempelvis olika antändningsfenomen och andra brott och förebygga dem.
Räddningsinstitutet har från och med 2018 gjort målmedvetet forskningsarbete kring 41 paragrafen i räddningslagen som gäller brandutredning. Genom dessa undersökningar har man upptäckt betydande brister i hur rapporteringsskyldigheten fullgörs, även om rapporteringsskyldigheten inte är någon ny uppgift i räddningslagstiftningen. Utgående från uppgifter från dessa forskningsprojekt beslutade regionförvaltningsverken att undersöka frågan ur laglighetstillsynens synvinkel.
Stora regionala variationer i anmälningarnas omfattning och kvalitet
Undersökningen gjordes hösten 2022 och resultaten sammanställdes i början av 2023 Enligt regionförvaltningsverkens undersökning fullgörs anmälningarna dåligt på riksnivå och det finns stora regionala skillnader i hur anmälningarna görs: år 2022 anmälde räddningsverken som sämst 23 % och som mest 98 % av fallen.
Den här rapporteringsprocenten säger ännu inte hela sanningen eftersom det är viktigt att känna till på vilket sätt och hur snart efter händelsen som anmälningar om olyckor som är förenade med oaktsamhet eller uppsåt förmedlas till polisen. Enligt regionförvaltningsverkets undersökning finns det stora regionala skillnader i hur anmälningarna förmedlas, hur anmälningarna görs och hur många anmälningar som görs procentuellt.
Varför är det väsentligt att undersöka frågan och att se till att räddningsmyndigheternas anmälningsskyldighet till polisen fullgörs på det sätt som föreskrivs i räddningslagen? Tre centrala aspekter kan lyftas fram när det gäller att göra anmälningarna systematiskt och snabbt: på det sättet 1) tryggas grundläggande rättigheter på det sätt som förutsätts i grundlagen, till exempel likabehandling av medborgarna, 2) förebyggs olyckor och 3) följs rättsstatsprincipen enligt vilken man i all offentlig verksamhet noga ska följa lagen. Genom att fullgöra anmälningsskyldigheten ser myndigheten samtidigt till att myndighetens eget rättsskydd tillgodoses.
Utbildning, anvisningar och egenkontroll är centrala verktyg som förbättrar läget
Enbart en muntlig anmälan räcker inte. Enligt regionförvaltningsverken ska anmälan alltid göras skriftligen oberoende av om anmälan också gjordes muntligen på grund av att den var brådskande. Myndighetsverksamhet är i regel skriftlig och grundar sig på dokumenterade handlingar. En skriftlig anmälan ska göras så omgående som möjligt efter att räddningsmyndigheten har fått kännedom om fallet. Det är också möjligt att komma överens om andra rutiner för de lagstadgade anmälningarna, men också de rutinerna måste grunda sig på dokumenterade handlingar och förutsätter samtycke av myndigheten som tar emot anmälningarna.
Det var första gången som anmälningsskyldigheten undersöktes i den här omfattningen. Undersökningen lyfter fram brister som det är skäl att rätta till för att lagenlighetskravet som ställs på offentlig verksamhet och kravet på likabehandling av medborgarna ska uppfyllas. Det är skäl att börja förbättra situationen genom att se till att räddningsväsendets personal systematiskt utbildas i ämnet, genom att utarbeta behövliga anvisningar och med åtgärder inom välfärdsområdets egenkontroll övervaka att anmälningsskyldigheten fullgörs på föreskrivet sätt.
Räddningsöverinspektörerna Mira Leinonen och Eero Nyman
Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Regionförvaltningsverkens överdirektörer samlades i Lilla parlamentet 21.2.2023 för att publicera regionförvaltningsverkens första framtidsöversikt. Vid publiceringstillfället överlämnades översikten till kommunminister Sirpa Paatero och på programmet stod anföranden och synpunkter på regionförvaltningens centrala betydelse som en del av ett fungerande samhälle.
Leena Räsänen, Merja Ekqvisti, Kaisa Ainasoja, Terttu Savolainen, Soile Lahti och Marko Pukkinen.
Terttu Savolainen från Regionförvaltningsverket i Norra Finland, ordförande för regionförvaltningsverkens överdirektörer 2023, öppnade tillställningen genom att konstatera att de faktorer som utmanar vårt samhälle har komplicerats. För att kunna svara på dem på ett hållbart sätt behöver vi mer än någonsin en sektorsövergripande regional förvaltning. Inom statens regionförvaltning fattas besluten nära människan med beaktande av olika perspektiv och med kännedom om de regionala förhållandena.
För att vi ska vara framgångsrika även i fortsättningen bör det regionala samarbetet utvecklas och regionkännedomen i beslutsfattandet säkerställas. På så sätt skapar vi förtroende för den offentliga förvaltningen. Genom ett nära samarbete på regional och lokal nivå byggs också säkerheten, den psykiska kriståligheten och tron på framtiden, summerade Terttu Savolainen.
Leena Räsänen, Merja Ekqvist, Marko Pukkinen, Soile Lahti, Kaisa Ainasoja, Terttu Savolainen och Sirpa Paatero.
Sirpa Paatero betonade i sitt inlägg att förvaltningen finns till för folket – och vi är alla en del av förvaltningen. Regionala aktörer som står nära människan och som förstår den lokala verksamhetsmiljön och som vid behov kan samla olika aktörer kring ett gemensamt bord behövs som byggare av säkerhet och resiliens. Enligt Paatero har kriserna som drabbat det finländska samhället i stor utsträckning under de senaste åren konkret påvisat att den offentliga förvaltningen och regionförvaltningsverken har styrka. Förtroendet för myndigheternas förmåga att hantera krissituationer har ökat trots utmanande tider.
Paatero tackade för att regionförvaltningsverken också själva lyfter fram behovet av att blicka framåt och förnya sig. I sitt inlägg sammanfattade hon betydelsen av den regionala förvaltningen:
”Vi vill att staten även i fortsättningen ska ha en regional förvaltning som består av starka aktörer och där besluten fattas nära människan med kännedom om de regionala förhållandena.”
Som gammal räv med lång erfarenhet av regional och övrig förvaltning förde Päivi Nerg, numera livskraftsdirektör för Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK, fram ett värdefullt perspektiv i diskussionen. Nerg menade att den offentliga förvaltningen måste stärka känslan av delaktighet hos människorna: förvaltningen finns till för invånarna, företagarna och aktörerna. Känslan av att alla kan delta i frågor som berör dem själva och påverka beslutsfattandet är en av demokratins hörnstenar. Den här erfarenheten av delaktighet kan bara stärkas genom att förvaltningen är nära människan.
Enligt Nerg behöver förvaltningen ett sektorsövergripande perspektiv som är nära människan och som förstår skillnaderna mellan regionerna och de olika situationerna.
”Vid sidan av kommunerna och välfärdsområdena behövs en stark statlig närvaro”, konstaterade Nerg. Det här visade också coronapandemin i praktiken: ”De regionala aktörerna fann varandra och kunde fatta beslut genom samarbete och förståelse för regionen.”
Sammanfattningsvis är Nergs budskap att en fungerande regionförvaltning med tillräckliga resurser skapar en stabil grund för människors och aktörers livskraft i hela Finland.
Panelen förde livlig diskussion om regional kännedom och säkerhet
I seminariets politikerpanel diskuterades regionförvaltningens roll och utsikter av social- och hälsovårdsutskottets vice ordförande Mia Laiho (Saml), finansutskottets ordförande Johannes Koskinen (SDP) och Mikko Kinnunen (C) från grundlagsutskottet. Panelen leddes av Jaana Lehtovirta, utvecklingschef för regionförvaltningsverken.
Johannes Koskinen, Mia Laiho och Mikko Kinnunen.
Paneldeltagarna betonade vikten av att känna till regionförvaltningen, de regionala särdragen och den regionala verksamhetsmiljön samt betydelsen av nätverk och samarbete mellan olika regionala och lokala aktörer. Regionförvaltningens nuvarande sektorsövergripande karaktär ansågs vara en styrka som stöder beslutsfattandet med tanke på helheten, förutsatt att man ser till att kunskapsunderlaget är tillräckligt och att man hör de olika aktörernas synpunkter.
Som främjare av den regionala säkerheten och beredskapen har regionförvaltningsverken konkret visat sin betydelse under de senaste åren, ansåg paneldeltagarna. Nätverken har styrka och regionförvaltningsverken spelar en central roll som drivkraft för dem. Utifrån de samarbetsnätverk som byggts upp under coronapandemin är det lätt att fortsätta samarbeta. Dessutom är det nödvändigt att skapa samarbetsmodeller bl.a. mellan de nya välfärdsområdena och övriga aktörer. Statens regionförvaltning är en viktig länk mellan lokala aktörer och statens centrala ämbetsverk och ministerier.
I paneldiskussionen efterlyste Mia Laiho som utvecklingsmål en bättre koordinering av samarbetet mellan regionförvaltningsverkena – och med de övriga myndigheterna. Man bör också se till att tjänsterna och besluten är enhetliga och jämlika. Paneldeltagarna funderade också på en lämplig storlek på områdena och enheterna, så att den regionala förvaltningen å ena sidan inte verkar i ett alltför stort område, men å andra sidan inte splittras upp i alltför små enheter. Johannes Koskinen ansåg att regionförvaltningsverkets sektorsövergripande karaktär också är en utmaning för bilden utåt, eftersom det kan vara svårt att med ordet regionförvaltningsverk greppa allt som regional förvaltning i praktiken omfattar (annat än termer med byråkratisk klang). Det är därför viktigt att aktivt och tydligt kommunicera om regionförvaltningsverkets mångsidiga arbete och genomslag i samhället.
Paneldeltagarna förde också livliga diskussioner om förtroendeskapande och deltagande. Man ansåg att det väsentliga är insyn i förvaltningen, interaktivitet och utveckling av medieläskunnighet och kritiskt tänkande – särskilt gällande barn och unga. Dessutom måste förvaltningen förstå kunderna – använda ett klart och begripligt språk i stället för byråkratiskt fikonspråk, motivera sin verksamhet och identifiera samhällets mångfald. Utslagning är ett allvarligt hot som myndigheterna måste bekämpa tillsammans, vilket innebär att även i den frågan är ett sektorsövergripande perspektiv med förståelse för regionen en nödvändighet.
Paneldeltagarna diskuterade slutligen om det i Finland också i framtiden behövs statlig regionförvaltning. Alla ansåg att den regionala förvaltningen kommer att ha en stark roll som en del av den offentliga förvaltningen även i framtiden.
Genom att lyssna och diskutera med medborgare, aktörer, ministerier och beslutsfattare utvecklar vi regionalförvaltningen och skapar en hållbar framtid – För Finland, tillsammans och nära.
Tack till talarna, paneldeltagarna och till dem som följt tillställningen via webben.
Se inspelningen av hela evenemanget här.
Här kan du läsa framtidsöversikten ”För Finland, tillsammans och nära”
Regionforvalningsverkets kommunikationsenhet
viestintä@avi.fi
Under de senaste åren har regionförvaltningsverken behandlat flera förvaltningsklagan där man granskat förfarandet då tjänster inom räddningsverksamheten har tillsatts. I sina avgöranden om förvaltningsklagan har regionförvaltningsverken gett räddningsverken administrativ styrning, eftersom man observerade förfaranden som strider mot lag och god förvaltning i tillsättningsprocesserna.
När det gäller personer som deltar i räddningsverksamhet har det varit motiverat att ställa särskilda behörighetsvillkor i räddningslagen eftersom personalen arbetar i uppgifter där arbetstagarnas egen, de hjälpbehövandes och samhällets säkerhet kräver en viss yrkeskunnighet(1).
I processen för utnämning till en tjänst inom räddningsväsendet tillämpas vid sidan av räddningslagen(2) också lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden(3). I räddningslagen finns bestämmelser om särskilda behörighetsvillkor och i lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden finns bestämmelser om förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen då tjänster tillsätts.
De förvaltningsklagan som regionförvaltningsverken behandlat har oftast gällt situationer där man varit tvungen att avvika från behörighetsvillkoren enligt räddningslagen. I lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden finns detaljerade bestämmelser om vad som ska iakttas när en tjänst eller uppgift tillsätts.
- Utgångspunkten är att den person som väljs till en tjänst eller uppgift inom räddningsverksamheten ska ha en i 57 § i räddningslagen avsedd examen inom räddningsbranschen som motsvarar tjänsten eller uppgiften eller dispens som inrikesministeriet beviljat med stöd av 58 § i räddningslagen. Bestämmelser om examina som ger särskild behörighet finns i 6 § i statsrådets förordning om räddningsväsendet(4).
- Om välfärdsområdet beslutar att avvika från de särskilda behörighetsvillkoren i enlighet med 6 § i lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden ska det handla om ett enskilt fall och det ska finnas en specifik orsak till avvikelsen.
- Om avvikelser görs från behörighetsvillkoren ska beslutet fattas med en motivering, eftersom det alltid ska finnas någon grund för avvikelsen och det krävs särskilt övervägande(5). Ett exempel på ett sådant fall kan vara att det på grund av brist på arbetskraft inte finns någon behörig person att tillgå, men att uppgiften ändå är nödvändig att sköta(6). Uppgifter inom räddningsverksamheten kan anses vara nödvändiga sköta.
- Om man avviker från de särskilda behörighetsvillkoren kan personen anställas endast för ett tidsbestämt tjänsteförhållande. Bristande behörighet är en motiverad anledning till att anställas för viss tid. Det är inte möjligt att avvika från de särskilda behörighetsvillkoren när en person anställs i ett tjänsteförhållande som gäller tills vidare(7).
- Välfärdsområdet kan inte genom eget beslut luckra upp behörighetsvillkoren. Arbetsgivarens handlingsutrymme när det gäller att ändra behörighetsvillkoren gäller endast en skärpning av villkoren(8).
De särskilda behörighetsvillkoren som bestäms i räddningslagen gäller endast då tjänster för personal som deltar i räddningsverksamheten tillsätts. Då tjänster för personer som deltar i räddningsverksamheten ska tillsättas måste man se till att i första hand anställa personer som uppfyller behörighetsvillkoren.
Om det inte finns några behöriga sökande att tillgå kan personen anställas endast i ett tjänsteförhållande för viss tid. Endast en examen som motsvarar tjänsten eller uppgiften enligt räddningslagen och statsrådets förordning om räddningsväsendet eller av inrikesministeriet beviljad dispens ger behörighet till en tjänst eller uppgift inom räddningsväsendet.
Ilkka Horelli
Direktör, ansvarsområdet för räddningsväsendet och beredskapen
Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland
Texten har också publicerats i medlemstidningen Palopäällystö 1/2023.
Källor:
- Regeringens proposition med förslag till räddningslag RP 257/2010, s.69
- Räddningslag (379/2011) 57 §
- Lag om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden (304/2003) 2 kap.
- Statsrådets förordning om räddningsväsendet (407/2011) 6 §
- Till exempel: HFD 1978 II 31, HFD 1980 II 22 och HFD 29.7.2008 T 1772
- Regeringens proposition med förslag till lag om kommunala tjänsteinnehavare (RP 196/2002), s.33
- Lag om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden (304/2003) 3 § och 6 § 2 mom.
- Till exempel: HFD 13.9.2018/4158, HFD 1981 II 37 och HFD 19.8.1993/2884
Ansvaret för att ordna social- och hälsovård överfördes till välfärdsområdena den 1 januari 2023. Samtidigt ändrades socialvårdslagen bland annat i fråga om stödtjänster och hemvård. Nu är det upp till bevis för välfärdsområdena att ordna stödtjänster och hemvårdstjänster från första början så att man också genom lärdomar från tidigare tillsynsobservationer kan få verksamheten att motsvara de förutsättningar som lagstiftningen ställer.
Beviljandegrunder och instruktioner för stödtjänster och hemvård säkerställer att målen i lagstiftningen uppnås
Som en del av ansvaret för att ordna socialvård utarbetar välfärdsområdena bland annat beviljandegrunder och instruktioner för tjänsterna samt förenhetligar verksamhetssätten. Kommunerna och samkommunerna har tidigare utarbetat beviljandegrunder för hemvård och stödtjänster för hemvården som kan ha varit förknippade med minimi- eller maximi- eller inkomst- och förmögenhetsvillkor. Regionförvaltningsverket har lagt märke till att det här i praktiken kan ha fördunklat klienternas rätt att söka service och ordnandet av service som motsvarar servicebehovet.
Man har i alla situationer till exempel inte identifierat klienternas servicebehov som de framfört muntligt. Det har också förekommit situationer där klienten har informerats om att det finns ekonomiska begränsningar för att bevilja en viss service och därför har hen inte ens getts möjlighet att ansöka om servicen. I de här situationerna har klienten inte haft möjlighet att få ett administrativt beslut om servicen, för att inte tala om den service hen behöver. Situationen har inte motsvarat målen i lagstiftningen.
I fortsättningen bör varje välfärdsområde säkerställa att det inte ställer sådana villkor för beviljande av socialservice som strider mot lagen. Välfärdsområdena får inte heller genom sitt förfarande eller sina anvisningar begränsa klienternas rätt till tillräcklig service i rätt tid som motsvarar klientens individuella servicebehov och som tryggas i lagen. Välfärdsområdet ska säkerställa att man i praktiken identifierar de situationer där klienten de facto ansöker om service. Man måste också identifiera de situationer där ärendet ska tas upp till behandling och bedömas och ett administrativt beslut ska ges om det. Ärendet kan inledas muntligen.
Det är också viktigt att ge ett negativt beslut så att klienten ska kunna utnyttja sin rätt att söka ändring i beslutet. Beviljandet av socialservice ska grunda sig på klienternas individuella servicebehov. Servicen kan inte kategoriskt avgränsas på basis av antalet tjänster eller klientens ekonomiska situation.
En lyckad planering och genomförande av hemvården kräver tillräckliga personalresurser
Situationen och servicebehovet hos en person som ansöker om hemvård ska bedömas och ordnas individuellt. Situationen för en klient som får service ska vid behov följas upp och bedömas på nytt, vilket förutsätter tillräckliga personalresurser och tydliga verksamhetssätt. Detta gäller även genomförandet av hemvården.
I flera tillsynsärenden gällande hemvården har man konstaterat utmaningar i anknytning till hemvården på grund av personalbrist inom social- och hälsovården . Det kan också förekomma brister i planeringen och resursfördelningen av hemvårdsarbetet. Till exempel har tiden för resor mellan klienter och den tid som behövs för annat indirekt arbete inte alltid beaktats i tillräcklig utsträckning. Dessutom har det förekommit brister i den nya bedömningen av servicebehovet och i servicebeslutens aktualitet.
Välfärdsområdet kan lyckas med att genomföra hemvården genom att säkerställa tillräckliga personalresurser för att bedöma klienternas servicebehov, planera och ge servicen. Dessutom ska välfärdsområdet säkerställa att de anvisningar och tillvägagångssätt som hänför sig till servicen är enhetliga samt följa upp och utvärdera genomförandet av servicen på ett övergripande sätt.
Egenkontroll säkerställer en enhetlig serviceprocess
Välfärdsområdena ska säkerställa en enhetlig serviceprocess genom egenkontroll, där tjänsterna bedöms, planeras och genomförs under alla tider på det sätt som klienternas individuella servicebehov förutsätter. Genom att beakta tillsynsmyndigheternas tidigare tillsynsobservationer då verksamheten planeras och genomförs kan välfärdsområdena undvika att upprepa tidigare missförhållanden.
Överinspektörer inom socialvården Leila Eklöv och Saija Lindström, Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Enligt europeiska polismyndigheten Europol är svaret på den frågan ja, eller åtminstone ett av de mest betydande instrumenten i penningtvättssammanhang. Europol utredde i sin rapport ”Why is cash still king” 2015 orsakerna till att kontanterna fortfarande är så viktiga för kriminellas penningtvätt. Även om ny teknik, såsom virtuella valutor, har förändrat den brottsliga verksamheten och sätten att begå brott på har kontanternas roll inte rubbats, utan är fortfarande idag enligt polismyndigheterna ett traditionellt instrument för penningtvätt.
Även bland vanliga konsumenter är kontanter fortfarande ett relativt populärt betalningssätt, trots att kontantanvändningen har minskat betydligt under de senaste årtiondena. Exempelvis enligt Finlands Banks konsumentenkät var kontanternas andel av betalningssätten inom dagligvaruhandeln år 2007 33,5 %, medan andelen år 2022 hade sjunkit till 6,8 %. Även coronapandemin har bidragit till den minskade användningen.
Det är värt att notera att kontanter används som betalningsmedel i huvudsak vid små belopp. Man har undersökt att det genomsnittliga kontanta betalningsbeloppet i Europa år 2016 var ungefär 12 euro. Det finns förvisso regionala skillnader i kontantanvändningen – samma undersökning visade att kontanter användes mest i Tyskland, Österrike och Slovenien och minst i Nederländerna, Estland och Finland.[1] Hur vanligt kan man utgående från dessa fakta anta att det är med stora kontantbetalningar på tusentals eller till och med tiotusentals euro i dag?
Användningen av kontanter i brottslig verksamhet är mångfacetterad
När man talar om kontanter och brottslig verksamhet kanske man lätt associerar det med sedlar som snurrar runt i en tvättmaskin eller avlägsna drogkarteller. Penningtvätt sker emellertid också i Finland. Med penningtvätt avses åtgärder vars syfte är att maskera eller dölja ursprunget till egendom som förvärvats genom brott så att den ser ut att vara förvärvad på laglig väg.
Det är viktigt att vara medveten om att penningtvätt inte alltid är som på film med hemliga projekt i miljonklassen för att tvätta drogkartellernas pengar. Penningtvätt kan lika gärna vara att ta emot ett stulet föremål och förmedla det vidare eller större systematiska operationer som involverar stora tillgångar. Tillvägagångssätten och summorna som ska tvättas kan alltså variera väldigt mycket.
Egendom som har förvärvats genom brott kan härstamma från vilken typ av brott som helst – i Finland vanligtvis ett bedrägeribrott, stöld, narkotikabrott, gäldenärsbrott, skattebrott eller ett annat ekonomiskt brott.[2] En del brottslig verksamhet, till exempel narkotikabrottslighet, är mycket kontantintensiv. Även flera andra typer av brott, såsom bedrägerier och stölder, kan involvera kontanter. Europol konstaterar dessutom i sin rapport att kontanter kan utnyttjas i nästan all brottslig verksamhet.
Hur används då kontanter i penningtvätt? För att kontanter som fåtts genom brott ska kunna tvättas och se lagliga ut måste de föras in i det lagliga ekonomiska systemet och det ekonomiska kretsloppet. Med kontanta medel som fåtts genom brott är det exempelvis möjligt att köpa värdeföremål, konst eller fordon eller sätta in kontanter på bankkonto varifrån de flyttas vidare.
De här fungerar även omvänt – tillgångar som fåtts genom bedrägeri tas snabbt ut i kontanter innan banker eller myndigheter hinner reagera. Efter det här försöker man föra in kontanterna i det lagliga systemet. Ett verkligt och mycket beklagligt exempel på det här är de fall med bluffpoliser som försökt lura äldre att överlåta sina bankkoder till dem, varpå kontona tömts och tillgångarna börjat cirkulera i de kriminellas händer.
Det är viktigt att komma ihåg att kontanter också spelar en roll vid finansiering av terrorism. I sådana fall är det uttryckligen hur tillgångarna används som väcker misstanke. Det kan exempelvis handla om att kontanter transporteras utomlands för att användas för terrorismsyften eller att kontanter omvandlas till virtuell valuta som används i terrorverksamhet.
Kontanter kan också omvandlas till varor eller nyttigheter som används i terrorverksamhet. Det behöver inte nödvändigtvis vara fråga om några stora belopp. Även många små belopp kan tillsammans göra stor skada. Man har exempelvis uppskattat att kostnaderna för utrustning, bilar och övriga utgifter till terrorattentaten i Paris 2015 uppgick till enbart omkring 7 000 euro.
Anonymitet, ospårbarhet och omedelbarhet gör kontanter till ett instrument som medför risk för penningtvätt
All användning av kontanter är inte brottsligt, men alla kriminella använder kontanter på något sätt. Det här konstaterar Europol i sin rapport. Kontanter är ett oåterkalleligt värdeöverföringsinstrument som är särskilt lockande på grund av att det är anonymt, ospårbart och omedelbart samt innehavarspecifikt. I den nationella riskbedömningen av penningtvätt och terrorismfinansiering konstateras det att kontanter på grund av sina egenskaper ska betraktas som ett betalningsinstrument som medför risk för penningtvätt.
Men vad avses egentligen med anonymitet, ospårbarhet och de övriga begreppen i det här sammanhanget? I sin mest förenklade form innebär de att kontanter knappt lämnar några spår och gör det enklare att vara okänd och oidentifierad. Det är ofta svårt att ta reda på kontanta medels ursprung, särskilt om de kommer från utlandet. Vid kontantbetalning sker överföringen utan mellanhänder direkt när sedlarna byter ägare.
Kriminella försöker undvika att lämna informationsspår (information trail) efter sig och vill hållas osynliga när de försöker flytta kontanterna till ställen och branscher där de enklare kan föras in i det lagliga ekonomiska systemet. Enligt europeiska unionens övernationella riskbedömning av penningtvätt och terrorismfinansiering är branscher där det sker många kontanta betalningar särskilt utsatta för risk – exempelvis handel med varor där man godkänner stora kontantbetalningar. Högriskprodukter är även kontantliknande tillgångar, såsom guld och diamanter, lyxbilar, smycken och klockor.
När man till den här ekvationen av högriskprodukter dessutom lägger kontanter som betalningsmedel finns det skäl att särskilt noggrant överväga riskminskande tillvägagångssätt och metoder. Av produkter och tjänster inom sektorn som är förknippade med betydande risker kan enligt den nationella riskbedömningen av penningtvätt och terrorismfinansiering nämnas handel med värdefulla bilar och båtar.
Enligt penningtvättslagen ska man reagera på ovanlig användning av kontanter
När man talar om riskerna som kontanter medför bör man komma ihåg att kontanter trots allt är ett helt lagligt betalningsmedel som särskilt behövs när andra betalningsmedel inte fungerar. Enligt Finlands Bank bör det finnas kontanter i samhället till skäliga kostnader och de ska kunna användas åtminstone för de anskaffningar som är viktigast med tanke på vardagen.
Riskerna för penningtvätt och terrorism accentueras vid kontantanvändning som på något sätt avviker från det vardagliga eller vanliga betalningar av dagligvaror. Centralkriminalpolisens central för utredning av penningtvätt har sammanställt en lista på indikatorer som det alltid är skäl att reagera på. Även regionförvaltningsverket har sammanställt en anvisning om rapportering av tvivelaktiga transaktioner med exempel på situationer där det gäller att vara särskilt uppmärksam.
Penningtvättare försöker maskera det olagliga ursprunget hos medel med brottsligt ursprung genom att återinföra dem i det lagliga ekonomiska systemet. Aktörer som finansierar terrorism försöker å sin sida flytta eller transportera medel så att de kan användas för terroristiska syften.
Vanliga företag och näringsidkare utnyttjas ofta för att göra sådan här olaglig verksamhet möjlig. Syftet med penningtvättslagen är uttryckligen att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism, att främja avslöjande och utredning av sådan verksamhet och att effektivisera spårning och återtagande av brottsvinningen.
Penningtvättslagen gäller stora kontantaffärer
Regionförvaltningsverket i Södra Finland har till uppgift att på risknivå övervaka att penningtvättslagens bestämmelser följs inom vissa branscher, såsom handeln med varor. Lagen kräver bland annat att företag och näringsidkare ska vidta åtgärder för att identifiera sina kunder och kontrollera deras identitet vid kontantaffärer vars värde är minst 10 000 euro. Vid kontantaffärer som överskrider det här tröskelvärdet uppstår även en skyldighet att anhålla om att upptas i regionförvaltningsverkets register för övervakning av penningtvätt.
Mer information om skyldigheterna enligt penningtvättslagen finns på regionförvaltningsverkets webbplats.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att kontantbetalningar som överstiger 10 000 euro idag kan betraktas som rätt ovanliga. Vid sådana betalningar är det viktigt att särskilt noggrant iaktta penningtvättslagens bestämmelser om att utreda transaktionens bakgrund och syfte (s.k. utredningsskyldighet) och med låg tröskel rapportera tvivelaktiga transaktioner till centralkriminalpolisens central för utredning av penningtvätt. Brott kan möjliggöras om man förbiser skyldigheterna enligt penningtvättslagen till och med vid en enda kontantbetalning som överskrider tröskelvärdet.
Krista Hautakangas
Överinspektör, Regionförvaltningsverket i Södra Finland
Läs mer om ämnet:
Regionförvaltningsverkets webbsida om tillsyn över lagen om penningtvätt
Nationell riskbedömning av penningtvätt och finansiering av terrorism 2021
Europeiska kommissionens övernationella riskbedömning
Översikter och rapporter om bekämpning av penningtvätt och av finansiering av terrorism (poliisi.fi)
Financial Action Task Force: Money laundering and terrorist financing risks
[1] Henk Esselink, Lola Hernández (European Central Bank Occasional Paper Series): The use of cash by households in the euro area, No 201 / November 2017.
[2] Centralkriminalpolisen / Centralen för utredning av penningtvätt: Rahanpesurikokset oikeuskäytännössä X – Törkeät rahanpesutuomiot käräjäoikeuksissa 2017 ja 2018.
Vad gör överinspektörerna inom regionförvaltningsverkets biblioteksväsende? Hurdan information samlas in från biblioteken och hur mår bibliotekstjänsterna?
Regionförvaltningsverkens biblioteksväsen har sparkat i gång poddserien Röster från överinspektörens värld. I början av serien bekantar vi oss med frågor som gäller produktion och utvärdering av information. De första avsnitten fokuserar särskilt på resultaten av utvärderingen av basservicen som publicerades i september 2022. Utvärderingen av basservicen är regionförvaltningsverkens lagstadgade uppgift, där vi följer upp, övervakar och utvärderar hur jämlikt tjänsterna tillhandahålls.
I de avsnitt som behandlar utvärderingen av basservicen öppnar Kristiina Kontiainen från Regionförvaltningsverket i Södra Finland och Susanne Ahlroth från regionförvaltningsverkens svenskspråkiga enhet upp processen och resultaten. Podden leds av Mika Mustikkamäki från Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland.
”Lagen förutsätter att vi utvärderar basservicen, dvs. hur medborgarna får tillgång till basservicen. Utvärderingen görs ändå inte bara för att följa lagens bokstav, utan målet är att på ett genuint sätt stödja bibliotekens verksamhet. Samtidigt informerar vi kommunerna om vad som pågår på biblioteksfältet”, berättar experterna om bakgrunden till utvärderingen.
Tanken med podden är att vi i fortsättningen också behandlar verksamheten vid regionförvaltningsverkens biblioteksväsende ur ett vidare perspektiv. Vi vill också ta upp biblioteksrelaterade frågor som ligger utanför regionförvaltningsverken, t.ex. genom bibliotekens utvecklingsprojekt eller internationell verksamhet.
Poddavsnitten i Röster från överinspektörens värld är flerspråkiga alltid när innehållet tillåter. I regel hörs både finska och svenska i avsnitten.
Blev du intresserad? Vi publicerar fler avsnitt under hösten 2022!
Vi samlar avsnitten från poddserien Röster från överinspektörens värld på sidan https://avi.fi/sv/podcasts. Du kan lyssna på avsnitten som ljudfil eller läsa dem som text.