Resultaten av skolhälsoenkäten som genomfördes förra våren visar en positiv utveckling: Rökning och berusningsdrickande bland unga har minskat. Men hur ser resultaten ut om vi gräver lite djupare och granskar resultaten mer regionalt?

Resultaten från Norra Finland (Norra Österbotten, Kajanaland och Lappland)

Enligt resultaten som publicerades i september har ungdomar i Norra Finland, dvs. elever i årskurserna 8–9, minskat användningen av rusmedel. Också andelen nyktra har ökat något sedan enkäten 2019. Användningen av tobaksprodukter, tobak och snus, har minskat, vilket till en del torde förklaras av problem med tillgången. När den svenska gränsen är stängd har tillgången till snus i gatuhandeln varit dålig och priset högt.

Antalet nyktra unga har ökat redan i flera år och även i Norra Finland är 60–70 procent av eleverna i årskurs 8–9 nyktra. Hälften av eleverna i årskurs 8–9 har inte provat tobaksprodukter.

Vad gäller gymnasieklasserna 1–2 har utvecklingen i Norra Finland till största delen varit bättre. Visserligen har det i Kajanaland skett en liten ökning i att prova cannabis, berusningsdrickande och användning av tobaksprodukter.  Över 50 procent av gymnasieeleverna har inte provat någon tobaksprodukt.

Men vad händer med flickor i yrkeshögskolan?

Berusningsdrickande, cannabistestande och användning av snus har ökat i hela regionen för flickor som studerar i yrkesläroanstalter. Av flickorna använder 7–10 procent snus varje dag, vilket är en betydande andel. Det vore bra att fundera närmare på denna utveckling, för inom ett par år kan dessa unga redan hålla på att bli mödrar och vara villiga att sluta använda snus. Men har vi kunskap om avvänjning från starka snusprodukter på rådgivningarna? Det är viktigt att redan nu börja diskutera hur användning av starka nikotinprodukter påverkar fostret och hur vi hittar rätt behandling och hjälp för att sluta använda snus.

Den minskade användningen av rusmedel har sannolikt också påverkats av corona. Under coronatiden har ungdomarna varit isolerade i sina hem och det sociala umgänget har begränsats till skol- och studievärlden. Ofta är ungas testande och användning av rusmedel starkt förknippade med socialt tryck och gruppverksamhet. När kontakterna är få är också grupptrycket att börja använda nikotinprodukter och andra rusmedel betydligt mindre. 

Redan nu har man fått höra att ungdomarna har samlats i stora grupper efter att coronabegränsningarna slopats och att användningen av alkohol och tobaksprodukter har ökat. Nu är det dags att agera och föra rusmedel på tal med barn och unga, både hemma och i andra uppfostringsmiljöer.

I den finländska kulturen har rusmedel spelat en stor roll både i glädje och sorg. Är det dags för en ny kultur? De unga behöver stöd och alternativ till ett rusmedelsfritt liv för att den goda utvecklingen ska kunna fortsätta. Och att vi kunde glädja oss och sörja med ord och handlingar utan rusmedel. Skulle det äntligen vara så att användning av rusmedel inte skulle vara en obligatorisk rit för att bli vuxen?

Skribenterna:

Saija Himanka
regional koordinator
EHYT rf

Raija Fors
överinspektör
basservice, rättsskydd och tillstånd
Regionförvaltningsverket i Norra Finland

En duggregnig höstmorgon leker barn i overaller i daghemmets sandlåda. Leken går bra. De bygger vägar, kör bilar, bygger prinsesslott, flyger på hästar, gräver hemliga grottor och dyker i sandhavet i en u-båt.

I sandlådan byggs en by ur barnperspektiv med alla dess specialiteter. Barnen har många lustiga lösningar och de olika byggprojekten blir en gemensam grej. Alla är ivriga. Ett barn ser ett annat i ögonen och konstaterar: ”Och sen kommer den här och går med den där till berget...” och det andra barnet svarar ”Och sen tar den här ett plan och flyger dit på besök, titta så här...”. Sedan säger ett barn något på ett språk som det andra inte förstår. Det är också ganska bra. Alla talar inte samma språk och alla ser inte likadana ut. Ingen är likadan – det är ju klart. Ingen av oss är likadan.

Olikhet är inget problem för barn

För barn och unga är olikhet inget problem, om inte de vuxna har lärt dem det. Leken går bra, även om alla inte är bästa kompisar och även om någon inte kan något. Vi är alla olika på grund av våra fysiska och psykiska egenskaper, vår bakgrund, vår religion eller vårt språk. Barn tänker inte på om de accepterar någon annan, fast den är annorlunda. Det spelar bara ingen roll. Nu leker vi tillsammans – så enkelt!

För vuxna är det inte alltid lätt att hantera olikheter. Men vad är det som är så svårt? Vi klarar oss bättre när vi samarbetar. Jag förstår mycket väl att man hjälper dem som är annorlunda och inte klarar sig själva i vårt samhälle. Men det förstår jag inte att någon som försöker och vill klara sig själv och bidra till samhället blir nertryckt och diskrimineras på grund av att den är annorlunda. Varför är det så svårt för vissa vuxna att tolerera olikheter?  Vi är ett mycket litet folk för att gräla och stänga ut lekkamrater från den egna sandlådan, Finland.

Mänsklighet och rättvisa för alla

Var och en borde ha en grupp att höra till. Vi tar hand om barn och uppmuntrar dem. Vi tar hand om äldre som har skapat det välstånd som vi nu åtnjuter. Varför skulle inte vi, som har möjlighet, ta hand om alla dem som behöver stöd och hjälp?

Välstånd skapas genom att människor får leva i fred och att någon bryr sig om dem. Att hjälpa andra borde inte få någon att må dåligt och det borde vara klart för alla att man tar hand om dem svagare. Vi alla kommer aldrig att vara likadana. Vi måste ändå vara rättvisa. Mot alla. Var och en har rätt till mänsklig och uppmuntrande behandling – så bygger vi gott för oss alla som är så olika. Passar det dig?

Jyri Ulvinen, överinspektör för undervisningsväsendet, ordförande för den regionala delegationen för romska ärenden, Regionförvaltningsverket i Norra Finland

Jag är ordförande i två sektorsövergripande samarbetsgrupper i Södra Finland som arbetar för att främja välbefinnande hos barn och unga samt säkerhet inom bildningsväsendet. Särskilt under det gångna året har en stark oro över hur vi kan trygga barns och ungas välbefinnande efter coronapandemin gjort sig gällande i grupperna.

Undantagsförhållandena har orsakat ångest, otrygghet och ensamhet, vilket syns som längre köer hos dem som erbjuder stödtjänster. Grupperna tog upp underskottet i lärande och den växande ojämlikheten redan före pandemin, och nu verkar coronapandemin ha försämrat situationen särskilt för dem som redan hade det svårt. Hur kan vi bemöta svårigheterna bland barn, unga och familjer? Hur kan vi se till att ingen lämnas ensam?

Samverkan för tidigt ingripande och empatiska tjänster

Vi måste förhindra att problemen som coronapandemin orsakade bland barn och unga fördjupas och fortsätter långt in i framtiden. Förebyggande arbete, tidig identifiering av problem och ingripande i dem har högsta prioritet. När det finns elever med allvarliga psykiska symtom i skolorna måste vi fråga oss om lindriga symtom observeras tillräckligt tidigt. Hur hänvisas barnet eller den unga till vården? Fungerar kommunikationen?

Ett tätt samarbete mellan skolväsendet och hälso- och sjukvården är avgörande för att identifiera problem i ett tidigt skede och för att erbjuda snabba tjänster med låg tröskel på lika villkor. Ungdomar och familjer har olika förutsättningar och resurser för att identifiera problem och för att hitta rätt bland de mångahanda tjänsterna i rätt tid. Att få hjälp snabbt och vård enkelt hör till de vanligaste flaskhalsarna. Även om det är viktigt med långvarigt stöd, behövs det också brådskande vård med låg tröskel. När köerna är långa hinner situationerna utvecklas till kriser. Färska studier visar att även kortvarig vård är till hjälp.

Kommunerna har ett allt större behov av en övergripande helhetssyn på serviceutbudet. Det behövs nya metoder och ett nytt slags kreativt tänkande för att avgöra vad som kan göras annorlunda med nuvarande strukturer och finansiering. Perspektivet måste breddas; överskrida förvaltningsgränser, bygga upp kontakter mellan den offentliga förvaltningen och den privata och tredje sektorn samt församlingarna och andra aktörer, samla alla som arbetar med barn och unga i området och utveckla stödnätverk. Samverkan. Vem ankommer detta på i kommunerna?

När vi utvecklar är det också viktigt att vi reflekterar över hurdana tjänster vi vill skapa. Uppriktigt bemötande och empatisk service motverkar likgiltighet och hatretorik. Människor borde ses och bemötas helhetsbetonat i all service. Empatisk service utgår från individens behov och utifrån dessa skapar man och erbjuder tjänster. Målet är att klienten är aktiv i sin egen serviceprocess och att klientens egna resurser stöds så att de är tillräckliga även i framtiden. Våra sakkunniga berättar närmare om hur man skapar tjänster som motsvarar behoven i denna bloggtext (på finska).

Barns och ungas välbefinnande påverkas också avsevärt av hur vuxna i deras närhet mår. Det kan också behövas stöd i föräldraskapet. En trygg barndom, närvarande föräldrar och tydliga gränser ger en stabil grund för ett gott liv och en stark självkänsla. Vårt rådgivningsnätverk är unikt och ansvarar på ett föredömligt sätt för att följa upp barnens uppväxt. Vi har också en enorm yrkeskunskap inom småbarnspedagogiken och förskoleundervisningen, där man möter hela åldersklasser. Kunde denna kompetens utnyttjas för att stödja föräldraskapet?

Regionförvaltningen har ett brett samarbete för att främja barns och ungas välbefinnande

Till regionförvaltningsverkens uppgifter hör bland annat rättsskyddsärenden som gäller elever och barnskydd, utvärdering av basservicens kvalitet samt fortbildning för yrkesutbildade personer som arbetar med barn och unga. Regionförvaltningsverken beviljar också statsunderstöd för bland annat hobbyverksamhet för barn och unga, uppsökande ungdomsarbete och ungdomsverkstäder. Under coronaepidemin har understöd också beviljats för att minska skadorna av epidemin till exempel för att anställa ungdomsarbetare till skolornas pedagogiska gemenskaper.

Regionförvaltningsverken har ett nära samarbete med regionala aktörer inom undervisning, ungdomsarbete, idrott och biblioteksverksamhet samt inom social- och hälsovården. Regionförvaltningsverken har riksomfattande övergripande nätverk och regionala samarbetsorgan där man utbyter information om aktuella fenomen. Samarbetsgrupperna för hälsofrämjande arbete och för främjande av säkerhet inom bildningsväsendet, som koordineras av Regionförvaltningsverket i Södra Finland, är ett bra exempel på övergripande nätverk. Grupperna består av sakkunniga inom många sektorer som representerar hela området för Regionförvaltningsverket i Södra Finland.

Regionförvaltningsverket i Södra Finland grundade samarbetsgruppen för hälsofrämjande arbete 2017. Gruppens primära verksamhet riktar in sig på barn och unga. Samarbetsgruppen för hälsofrämjande arbete stöder undervisnings- och kulturväsendets samt social- och hälsovårdens tväradministrativa samarbete för främjande av hälsa och välfärd. Gruppen följer upp forskningsdata om barns och ungas välbefinnande och lyfter fram barns och ungas perspektiv inom regionförvaltningen. Den ger till exempel rekommendationer om barnkonsekvensanalys och följer upp deras genomförande, så att barnens rättigheter beaktas så bra som möjligt i beslutsfattandet.

Samma år inrättade Regionförvaltningsverket i Södra Finland dessutom en samarbetsgrupp för främjande av säkerhet inom bildningsväsendet och som fungerar som ett regionalt säkerhetsnätverk. Gruppen är en sektorsövergripande sakkunniggrupp som på ett heltäckande sätt representerar landskapen i området. Representanter för räddningsväsendet, polisen och lärarhögskolan deltar också. Gruppen främjar säkerhet och situationsmedvetenhet inom hela bildningsväsendet (småbarnspedagogik, grundläggande utbildning, utbildning på andra stadiet, ungdomsväsende och elevvård) bl.a. genom att ordna utbildningar och kurser, sprida god praxis samt genom att analysera och utnyttja information om säkerhetssituationen inom sitt område. Målet med verksamheten är också att främja regionalt samarbete inom och mellan kommunerna och mellan olika aktörer. Samarbete och ett effektivt informationsutbyte mellan olika aktörer är av stor betydelse när man avväger olika metoder för att främja välbefinnandet hos barn och unga samt hos yrkesutbildade som arbetar i deras närhet.

Merja Ekqvist
Överdirektör, ordförande för Samarbetsgruppen för hälsofrämjande arbete och för Samarbetsgruppen för främjande av säkerhet inom bildningsväsendet
Regionförvaltningsverket i Södra Finland

Under hösten 2021 har Regionförvaltningsverket ordnat webbinarier om sjukhusundervisning och krävande särskilt stöd tillsammans med sjukhusskolorna. Sjukhusundervisning ordnas i 18 av våra 20 sjukvårdsdistrikt och i tre av dem på svenska. Ändå är begreppet sjukhusundervisning okänt för många – och bra så. Ju färre som behöver den verksamheten, desto bättre. Det betyder att vi har friska barn i vårt samhälle.

Tyvärr finns det ändå barn som under längre eller kortare perioder är knutna till sjukhus och därmed har rätt till sjukhusundervisning. Andelen barn som har behov av sjukhusundervisning har ökat och framför allt har antalet elever som deltar i barn- och ungdomspsykiatriska undersökningar öket. Behovet av den konsultativa sjukhusundervisningen har därmed skjutit i höjden. Staten har därför gått in för att stöda dem som erbjuder sjukhusundervisning med projektbidrag.

Som en del av detta ville man inom projektet öka kunskapen om vad sjukhusundervisning är och kan vara. I samband med arbetet med webbinarierna kom jag i kontakt med flera lärare som är knutna till sjukhusundervisningen. I diskussioner med dessa har många frågor i mig väckts. Det har blivit klart för mig att lärararbetet vid en sjukhusskola skiljer sig från lärararbetet i andra skolor. En sjukhuslärares insats kan inte räknas enbart i undervisningstimmar. Lärararbetet handlar om att ingå i ett mångprofessionellt team, att möta sjukhuspersonal och föräldrar och att möta en elev i sitt mest sårbara tillstånd. Jag har diskuterat värdegrund, elevsyn och målsättningen med undervisningen. En del kanske kan tänka att skolan är en bisak för ett barn som är sjukt, men skolgången för ett sjukt barn symboliserar framtidstro och normalitet och är en viktig del av barnets vardag.

Då ett barn är sjukt ställs allting på sin spets. Man behöver ställa de riktigt stora frågorna. Och då man ställer de riktigt stora frågorna kring skolgång behöver syftet med undervisningen vara mycket klar. Varför gör vi det här? Vad är viktigt och vad kan gallras bort? Ifall vi behöver minska omfattningen, hur ska vi då bedöma?

I det här fallet blir det alltså viktigt att falla tillbaka på lagen och styrdokumenten, för det är där vi hittar svaren på frågorna. Jag tror att de svaren är det vi behöver minnas också då vi ordnar skolgång för den stora majoriteten av eleverna. Vi har så avancerad kunskap om vad skola är så vi nästan tappar bort oss. Vi glömmer grunden till verksamheten och fokuserar på detaljerna. Då missar vi det väsentliga. Om vi backar några steg kan vi konstatera att målet med grundläggande utbildning är att stödja elevernas utveckling till humana människor och etiskt ansvarskännande samhällsmedlemmar samt att ge dem sådana kunskaper och färdigheter som de behöver i livet (lag om grundläggande utbildning 628/1998, 2 §). Med detta som övergripande mål för undervisningen blir det plötsligt mycket enklare att ta ställning till detaljerna i vardagen, det är jag övertygad om.

I vår evenemangskalender hittar du nätkursen Sjukhusundervisning på svenska i Egentliga Finland (Hösten 2021). 

Kontakt: överinspektör Malin Eriksson, [email protected], tfn 0295 018 618

Coronapandemin har gett många lärdomar i undantagssituationer, men det är också viktigt att förbereda sig på andra slags kriser. För att utveckla den regionala beredskapen genomförde Regionförvaltningsverket i Södra Finland beredskapsövningen UUSIMAA21 den 7–8 september 2021. Kommunerna, myndigheterna och andra organisationer i Nyland övade på att hantera en situation där en långvarig åskstorm har orsakat omfattande el- och vattenavbrott. De valda scenarierna för övningen baserade sig på den regionala riskbedömningen i Nyland från 2018.

Övning ger mer färdighet för att hantera störningssituationer

Liksom vid störningar i det verkliga livet stötte övningsdeltagarna på många överraskande problem i simuleringen. Man var tvungen att snabbt hitta lösningar på dem. Övningsdeltagarna funderar bland annat på utmaningarna med att larma extra personal under funktionsstörningar hos telefonoperatörerna och informationssäkerhetsfrågor i en kris som sköts med virtuella diskussionskontakter. I stormen orsakade regnet problem när det strömmade ut i tunnlar, parkeringshallar eller hisschakt. Man diskuterades arbetarskyddsfrågor i samband med detta.

Som praktiska åtgärder förutspådde man stormen genom att instruera arbetstagarna att stanna på distansarbete för att undvika att röra sig i trafiken under stormen. I händelse av elavbrott eller vattenbrist planerades för arbetstagarna textmeddelanden med anvisningar om hur man laddar mobiltelefoner och bärbara batterier färdigt samt följer situationen på batteriradio.

En del av övningsdelatagarna funderade också att man bör skaffa till exempel överlevnadspaket med mat, vatten, batteriradio och handlampor till arbetsplatsen för nödsituationer. På grund av det plötsliga fjärrvärmeläckaget vid körlederna skapades omvägar till ingången till sjukhusets jour eller till kommunhusets kundservice. I en krissituation skulle församlingen erbjuda samtalshjälp per telefon och chatt.

Under övningen observerades betydelsen av en gemensam, övergripande lägesbild och samarbete över organisationsgränserna

Responsen från övningen har varit positiv; övningen upplevdes vara nödvändig och stämningen i beredskapsfrågor har varit entusiastisk. Under båda dagarna deltog över 500 övningsdeltagare från Nyland. Det fanns också stort intresse för att observera övningen. Observatörernas uppgift var att kommentera inputen från deltagarna. Det fanns över 80 observatörs- och spelgruppspersonal. Dessutom väckte övningen intresse i det akademiska forskningsarbetet och forskargrupper från tre olika inrättningar deltog.

En bred och omfattande representation från olika samhällssektorer gjorde det möjligt att göra allt fler tväradministrativa observationer ur såväl näringslivets, organisationernas som myndigheternas synvinkel. Observationerna sträckte sig från praktiska frågor till utveckling av planer på strategisk nivå. Övningen väckte också diskussion om ett effektivare samarbete utanför den egna organisationens verksamhetsområde: den stora betydelsen av en gemensam lägesbild och lägesförståelse lyftes fram av många deltagare.

På grund av coronasituationen genomfördes övningen UUSIMAA21 på webben

Man var tvungen att flytta beredskapsövningen i Nyland två gånger, först på grund av belastningen som coronasituationen orsakade och andra gången på grund av kommunalval som flyttades för nära. Arbetsbelastningen och mötesbegränsningarna på grund av pandemin beaktades i övningens längd och genomförande: övningsdagarna förkortades och övningen ordnades för första gången helt virtuellt. Den slutliga övningen var mycket annorlunda än det som presenterades för övningsdeltagarna på seminariet i slutet av 2019! De expertföreläsningar som streamades på förmiddagarna introducerade deltagarna i temat för övningen och på eftermiddagarna övades lärdomarna i praktiken med hjälp av den nya virtuella övningsplattformen Valhalla.

Erfarenheterna och observationerna från övningen gås noggrant igenom i efterhand och utnyttjas för att utveckla beredskapen och beredskapsplanerna. Responstillfället och övningsrapporten ingår i övningshelheten.

Beredskapsövningar ordnas årligen i olika områden

Ordnandet av regionala beredskapsövningar är en av regionförvaltningsverkets lagstadgade uppgifter. Med hjälp av övningarna testas och utvecklas samhällets beredskap att klara störningstillstånd och undantagsförhållanden.

På grund av de ändrade tidtabellerna övar man nästa gång i Nyland redan 2023. Före det övar landskapen Egentliga Tavastland och Päijänne-Tavastland ännu i november inom området för Regionförvaltningsverket i Södra Finland tillsammans och nästa år också landskapen Södra Karelen och Kymmenedalen tillsammans. Nästa år inleder inrikesministeriet dessutom en uppdateringsomgång för den regionala riskbedömningen, utifrån vilken man väljer scenarier för kommande beredskapsövningar.

Piia Manninen
Räddningsöverinspektör
Regionförvaltningsverket i Södra Finland

Skolans värdegrund, hur ofta har inte den diskuterats i ett lärarrum? Stötts och blötts. Viktiga frågor har diskuterats på utdragna lärarmöten och alltid finns det någon ny infallsvinkel att komma med. I grunderna för läroplanen har man beskrivit värdegrunden för den grundläggande utbildningen och den grunden vilar hela läroplanen på. 

Men varför ser man då himlande ögon i åhörarskaran då man presenterar skolans värdegrund på ett föräldramöte eller i ett festtal?

Jag tror att värdegrunden förmedlas bäst genom handling och inte genom ord. Ifall eleven eller föräldrarna inte upplever att skolan agerar i linje med den beskrivna värdegrunden blir de välformulerade orden tomtklingande och landar inte rätt. De blir snarare ironiseringar och utfallet blir inte det tänkta.

Inledningsvis formulerar läroplanen värdegrunden så här: ”Den grundläggande utbildningen bygger på övertygelsen om att barndomen har ett egenvärde. Varje barn är unikt och värdefullt i sig. Var och en har rätt att växa till sin fulla potential som människa och samhällsmedlem.” Tänk att varje dag bemötas av personal som vill att du ska få växa till din fulla potential som människa och samhällsmedlem! Det är som den röda mattan rullats ut framför dina fötter varje morgon.

Jag tror inte det är möjligt att förmedla det här på annat sätt än genom handling. Genom de beslut du tar i en klass, genom hur du lägger upp undervisningen, genom hur skolan agerar i olika situationer. Då det kommer till administrationen av skolan handlar det om hur du fördelar resurser, vilka tjänster du tillsätter och vilka utrymmen man upplåter åt skolan. De här besluten är de som återspeglar din värdegrund.

Hur kan man då försäkra sig om att man agerar enligt läroplanens värdegrund? Det tror jag man kan göra genom att spegla sin verksamhet i eleverna, genom att göra barnkonsekvensanalyser och genom att ta den feedbacken man får på största allvar. Alltid går det inte att vara alla till lags och alla kan inte få sina önskningar uppfyllda. Det handlar snarare om att bemöta alla elever med respekt oavsett elevens prestation och beteende. Eleven har ett värde i sig själv och det är skolans uppgift att möjliggöra att barnet kan växa till sin fulla potential.

Malin Eriksson
överinspektör för bildningsväsendet
Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvalningsverket i Västra och Inre Finland
 

Jag förstår mig inte på ordet ”mobbning”, det är ju frågan om ren och skär elakhet, sa en av mina skolledarförebilder för så där 15 år sedan. Det här uttalandet har hängt med mig sen dess. Visst, vi vet alla att mobbning per definition är då en elev eller en grupp systematiskt kränks och förnedras på olika sätt. Men ändå.

Jag har sedan dess haft problem med ordet ”mobbning”, jag tycker ordet i sig på något underligt sätt legitimerar existensen av fysiskt och psykiskt våld i skolan. ”Mobbning finns i alla skolor” hör jag också sägas, och jag tvivlar inte en sekund på att det inte skulle vara sant. Lagen om elev- och studerandevård påbjuder också att varje skola ska ha en plan för hur man skyddar elever och studerande mot våld, mobbning och trakasserier.

I mitt huvud blir alltså mobbning något om ”ska” finnas i en skola, lika självklart som raster, kateder, peksticka och pulpet. Och det här är något som faller på skolpersonalens bord att hantera. Det är alltså på ett sätt legitimt att det existerar och det hanteras till skillnad från annat våld inte av polisen.

Så idag får jag ögonen på den här artikeln: ”När ska man polisanmäla mobbning? Överkommissarie: “Ett knytnävsslag börjar redan vara över gränsen för vad som kan hanteras enbart inom skolan” (Svenska Yle 24.8.2021) och igen en gång får jag det bekräftat. Att slå eller våldföra sig på en klasskamrat är alltså inte mer accepterat av lagen än att slå grannen eller sin äkta hälft. Våld är våld oavsett om det sker i en skola eller någon annanstans.

Det är farligt att inte sätta rätta proportioner på ett brott. Sätter inte skolan ner foten rejält vid första tillfället kan beteendet normaliseras och situationen eskalerar.  Det är lätt att dra paralleller till våld i ett parförhållande, man ska gå vid första slaget. Det samma gäller vid misstanke om brott i skolan, du ska alltid anmäla om du anser att det har skett ett brott. Har ni skrivit in det i skolans antimobbningsplan? 

Malin Eriksson
överinspektör för bildningsväsendet
Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvalningsverket i Västra och Inre Finland

Att inleda ett nytt skolår är som att sitta med ett oskrivet blad framför sig. Allt känns nytt och fräscht, ett nytt läsår fyllt med nya möjligheter. Det här läsåret känns det kanske ändå annorlunda. Någon har fyllt arket med restriktioner, anvisningar och rekommendationer. Det finns en massa att förhålla sig till, mängder av paragrafer som känns närmast som grus i maskineriet.

Faktum är att alla läsår inleds med ett ark fyllt av anvisningar och paragrafer som ska följas. Lagen om grundläggande utbildning är den som står överst men sen fylls arket också av läroplaner, säkerhetsanvisningar, antimobbningsplaner, jämställdhetsplaner, barnkonventionen, you name it.

Skillnaden är att de här reglerna är gamla bekanta. Dem har vi under lärarutbildningen ältat och under diverse fortbildningar tagit in. Dessutom har vi erfarenhet att följa dem och ibland har vi misslyckats och fått tänka om.

Förutom att vi har de gamla bekanta reglerna på bordet har vi nykomlingar att förhålla oss till. Smittskyddslagen, rekommendationer från Undervisnings- och kulturministeriet och Institutet för hälsa och välfärd (THL) och anvisningar från Utbildningsstyrelsen. Som om detta inte vore nog ändrar smittskyddsläget och regionala rekommendationer ges för de olika områdena. Det är inte konstigt att det emellanåt känns övermäktigt.

Jag tror att vi behöver komma ihåg att vi fortsättningsvis lever i en långvarig kris. Jag tror också att vi genom att sätta ord på våra upplevelser har lättare att handskas med dem. Föreningen Mieli rf har sammanfattat överlevnadsstrategier i en bild, Överlevarens segel (mieli.fi). Då jag tittade på bilden tänkte jag för mig själv; det där är ju vardag för en lärare. Jag tror att skolfolk är bättre rustade än många andra för att klara snabba förändringar, nya situationer och också nya restriktioner.

Jag vet att vi kommer att klara också det här läsåret. Vi har övat och vissa av de nya reglerna har blivit bekanta, en del av det nya normala. Men vi kommer att behöva vara beredda på ändringar under läsåret, att leva med plan A och plan B, kanske plan C – och kanske finns det många nya lärdomar från förra året vi vill hålla fast vid, även om läget skulle tillåta att återgå till det gamla.

Med önskan om ett nytt, fräscht läsår fyllt av nya utmaningar och möjligheter!

Malin Eriksson
överinspektör för bildningsväsendet
Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvalningsverket i Västra och Inre Finland

 

Helsingin Sanomat har (23.5 och 25.5) på ett framträdande sätt rapporterat om indrivningsbyråernas verksamhetssätt och missförhållanden inom branschen. Regionförvaltningsverket i Södra Finland har också fått sin del i egenskap av tillsynsmyndighet för indrivningsbyråerna. HS skriver: "Tillsynen över indrivningsbolagen sviker allvarligt" och "Varför blåser man inte av indrivningsbolagens spel ens efter många varningar?”

Är tillsynen över indrivningsbyråerna verkligen så tandlös som artikeln låter förstå?

Regionförvaltningsverket inleder ett tillsynsärende som riktas mot indrivningsbolaget antingen på eget initiativ via ett tillsynsprojekt eller oftast utifrån gäldenärernas anmälningar om missförhållanden, där det har framförts misstankar om ett förfarande som strider mot indrivningslagen eller god indrivningssed. Ämbetsverket utreder ärendet utifrån den utredning som indrivningsbolaget ger.

Det kan till exempel vara fråga om indrivning av oskäliga indrivningskostnader eller bestriden fordran. Indrivningskostnadernas skälighet bedöms utifrån de åtgärder som indrivningsbolaget vidtagit vid indrivningen, den faktiska arbetsmängden och beloppet av indrivningsbara fordrans kapital. Vid indrivning av en bestriden fordran bedöms ofta om grunden för gäldenärens bestridande har inverkat på betalningsskyldigheten eller inte.

I regionförvaltningsverkets tillsynsbeslut avgörs således om indrivningsbolaget har handlat i strid med indrivningslagen och god indrivningssed. Detta är motiveringarnas vardagsprosa som det också hänvisades till i artikeln i HS. Besluten innehåller en tolkning av lagen beroende på hur tolkningsbar regleringen av en juridisk fråga är. Detta gäller särskilt bedömningen av skäligheten hos indrivningskostnaderna för företagsfordringar, eftersom maximibeloppen för kostnaderna har fastställts noggrannare först i den temporära indrivningslagen som trädde i kraft den 1 januari 2021. Konsekvensprövning är sedan en svårare sak.

Vid dimensioneringen av påföljden ska proportionalitetsprincipen iakttas

Med konsekvensprövning avses vilka administrativa åtgärder eller tvångsmedel regionförvaltningsverket vidtar på grund av indrivningsbolagets lagbrott. Valet och dimensioneringen av en administrativ påföljd förutsätter alltid prövning. Regionförvaltningsverket har omfattande prövningsrätt när det bedömer en proportionell påföljd.

Tillsynsåtgärdens styrka ska ställas i proportion till dess syfte så att den står i rätt proportion till det eftersträvade målet. Påföljden får inte vara för lindrig, men inte heller för sträng.

Regionförvaltningsverkets metodurval omfattar allt från lindrigare till strängare

• uppmärksamgörande
• varning
• verksamhetsförbud för viss tid
• strykning ur registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet.

Uppmärksamgörande innebär att det är fråga om ett sådant tillsynsbeslut som innehåller administrativ styrning, där indrivningsbolaget på ett specificerat sätt styrs till ett förfarande i enlighet med indrivningslagen och god indrivningssed. Indrivningsbolaget har inte rätt att överklaga detta beslut.

Regionförvaltningsverket kan efter styrningen ge en skriftlig varning om det till exempel är fråga om samma lagöverträdelse som indrivningsbolaget inte har korrigerat trots administrativ styrning. Lagen om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet (indrivningsregisterlagen) förutsätter i sig inte att regionförvaltningsverket ska meddela beslut som innehåller administrativ styrning innan det kan ge indrivningsbolaget en varning.

Iakttagande av proportionalitetsprincipen förutsätter dock i allmänhet att regionförvaltningsverket ger administrativ styrning innan en varning utfärdas, om det inte är fråga om ett klart och avsiktligt lagbrott. Förvaltningsdomstolen har dessutom i sin avgörandepraxis betonat att regionförvaltningsverket vid bedömningen av varningen, särskilt i situationer som lämnar rum för tolkning, ska fästa särskild uppmärksamhet vid att proportionalitetsprincipen iakttas.

Indrivningsregisterlagen gjorde också de skriftliga varningarna offentliga, vilket gjorde dem effektivare. Varningar och strängare påföljder antecknas i regionförvaltningsverkets register över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet (Peksi).

Verksamhetsförbudet för viss tid infördes i regionförvaltningsverkets tvångsmedelsurval i indrivningsregisterlagen som trädde i kraft i början av 2019. Även där finns flera grader av stränghet, då indrivningsbolagets verksamhet kan förbjudas helt eller delvis. Dessutom kan verksamhetsförbudets varaktighet regleras, dock för högst sex månader. Verksamhetsförbudet är således en mycket sträng påföljd.

Användningen av ett verksamhetsförbud på viss tid förutsätter enligt indrivningsregisterlagen alltid att det för samma allvarliga lagbrott först har getts en varning och indrivningsbolaget trots detta inte har korrigerat sitt förfarande. Det är dock alltid fråga om en helhetsbedömning från fall till fall.

Påföljdsprövning är alltid en helhetsbedömning och den framskrider i allmänhet stegvis från lindrigaste till strängare metod. Många faktorer påverkar påföljdsprövningen. Förutom att indrivningsbolagets lagförseelse är allvarlig påverkas den också av

• upprepning
• orsakad skada
• tidsmässig längd och omfattning samt
• eventuella korrigerande åtgärder av indrivningsbolaget.

Att de tidigare administrativa påföljderna för samma lagöverträdelse, såsom varningar, har vunnit laga kraft har betydelse i synnerhet i situationer som lämnar rum för tolkning. Ju strängare påföljd det överlag är fråga om, desto allvarligare och mer återkommande lagöverträdelse förutsätts i lagstiftningen.

Påföljden är inte ett egenvärde, utan målet är att ändra verksamhetssättet

Indrivningsbolaget har alltid rätt att överklaga ett beslut om varning eller verksamhetsförbud på viss tid till förvaltningsdomstolen. Indrivningsbolagen har använt sig av denna rätt nästan regelbundet när det gäller varningar. Utöver behandlingen av den egentliga juridisk frågan, får indrivningsbolaget en anteckning i registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet om att varningen inte har vunnit laga kraft. Förvaltningsdomstolarnas handläggningstider kan vara långa, varvid det tar tid att få ett lagakraftvunnet beslut.

Ingen av varningarna till de största indrivningsbolagen som det hänvisas till i artikeln i HS har vunnit laga kraft, eftersom indrivningsbolagen har överklagat dem hos förvaltningsdomstolen. Det handlar delvis också om genuint kontroversiella rättsliga frågor. I fråga om den senaste varningen om indrivningskostnader för företagsfordringar har alla tidigare varningar om samma lagöverträdelse varit utan laga kraft när regionförvaltningsverket har övervägt påföljden. Regionförvaltningsverket meddelar i regel inte verksamhetsförbud för viss tid när ett ärende som lämnar rum för tolkning inte har avgjorts genom ett beslut som vunnit laga kraft. Bestämmelserna om indrivningskostnader för företagsfordringar har då också varit mycket tolkningsbara, eftersom det inte har funnits några bestämmelser om indrivningskostnadernas maximibelopp.

Regionförvaltningsverket tvekar inte att använda ett verksamhetsförbud på viss tid som tvångsmedel, i synnerhet då dess stränghet kan dimensioneras från fall till fall. Om indrivningsbolaget till exempel inte rättar sitt förfaringssätt som allvarligt bryter mot lagen trots en tidigare varning eller varningar, kan ett verksamhetsförbud på viss tid i en sådan situation vara en proportionerlig påföljd.

I påföljdsprövningen är påföljdens stränghet inte ett egenvärde utan målet är att indrivningsbolaget ändrar sitt verksamhetssätt så att det blir lagenligt. Enligt regionförvaltningsverkets uppgifter har indrivningsbolagen ändrat sitt verksamhetssätt trots att varningarna inte vunnit laga kraft. Regionförvaltningsverket strävar efter denna effektivitet i all sin tillsyn.

Indrivningsbranschen ansvarar för sitt eget rykte, lagen kunde också förtydligas  

Har regionförvaltningsverket alltså metoder att ingripa i indrivningsbyråernas indrivning? Ja. Regionsförvaltningsverket har vägkost, men kan inte göra det ensam. Indrivningen av fordringar grundar sig på förtroende mellan parterna. Indrivningsbranschen ansvarar själv för sitt rykte och kan påverka det genom sin verksamhet.

Enligt indrivningsregisterlagen ska indrivningsbolaget ha en person som ansvarar för indrivningsverksamheten. Han eller hon ska se till att god indrivningssed iakttas i indrivningsverksamheten och att verksamheten även i övrigt bedrivs lagenligt och professionellt. Det är också bra om borgenärerna fäster uppmärksamhet vid kvaliteten på indrivningsbolagets verksamhet både vid konkurrensutsättningen och vid underhållet av den utkontrakterade tjänsten. Regionförvaltningsverkets tillsynsbeslut är ett utmärkt verktyg här.

Man kan också alltid bli bättre. Lagstiftaren kan till exempel förtydliga användningsområdet och förutsättningarna för de administrativa påföljder som man har gett åt regionförvaltningsverket. Som nya metoder lönar det sig också att utreda behovet av en byrågranskning och en eventuell ordnings- eller påföljdsavgift. Dessutom finns det behov av att noggrant avgränsa regleringen av maximibeloppen för indrivningskostnaderna för företagsindrivning även efter att den temporära indrivningslagen upphör att gälla.

Jouni Kiviniemi
Överinspektör, näringstillsyn
Regionförvaltningsverket i Södra Finland

Mer information:

• Beslutsreferat gällande indrivning på regionsförvaltningsverkets webbplats
• Svar på vanliga frågor gällande indrivning på regionförvaltningsverkets webbplats
• Registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet Peksi
• Lag om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet (Finlex)

Maj. Läsåret går mot sitt slut. Nedräkningen har börjat. Samtidigt har också upptrappningen för nästa läsår sparkat igång. Nya undervisningsgrupper, ny personal, nya läromedel och ett nytt schema.

När man som rektor öppnar schemaläggningsprogrammet för första gången för året och prickar in undervisningsgrupper, lärare, ämnen, utrymmen är allt ännu möjligt. Alternativen känns oändliga och förväntningarna är höga. Men sakta börjar bit för bit falla på plats. Kemi kräver tillgång till labben. Slöjdsalen rymmer max 20 elever. Gymnastiksalen ska kopplas till gymnastikundervisningen. Matrasterna ska prickas in – men den klassen som har huslig ekonomi kanske behöver äta en viss tidpunkt och det behöver beaktas. Läraren som undervisar främmande språk kan inte samtidigt finnas två gånger i samma position i schemat. Elever med skolskjutsar måste ha samma start- och stopptider som andra elever som ska skjutsas åt samma håll. Den lärare som undervisar i flera skolor och kan bara prickas in vissa dagar i schemat, eftersom hen annars är på annan ort.

Jag minns en varm sommardag då jag ensam i skolan jobbade på att få schemat klart innan min semester. Plötsligt började jag höra röster. ”Nej, flytta inte den lektionen dit, då blir det matte två dagar efter varandra.” ”Byter du den där lektionen blir det dubbeltimme.” ”Nej, flytta inte timmen dit, då blir det håltimme för mig.” Plötsligt kändes det som en kör av lärarröster bakom mig och alla hade synpunkter på hur schemat skulle läggas.

Jag minns inte hur det hur det hela utföll men flera gånger har jag tänkt tillbaka på den stunden. Så många viljor det fanns att ta i beaktande. Men, det var trots allt endast lärarrösterna jag hörde. Var fanns eleverna och deras önskemål? Varför hördes deras röst inte vid schemaläggningen? Varför tog jag inte deras åsikter i beaktande?

Jag hoppas du som i vår lägger schemat för inkommande läsår hör också elevernas röster då du flyttar runt de olika pusselbitarna. Jag hoppas du mitt i allt sorl av önskemål, tankar och värderingar kan skapa ett pedagogiskt försvarbart schema. Även om det finns många faktorer som gör att alla placeringar inte blir optimala måste målet vara att skapa en skoldag som är rimlig för eleverna och som placerar pedagogiken i centrum.

Att planera ett läsår och ta allt det som krävs i beaktande är inte enkelt. Men när det väl är gjort är känslan desto bättre. Jag önskar arbetsro och lite fler timmar i dygnet åt dem som nu sitter och tar beslut för att nästa läsår igen ska bli ett år då eleverna tryggt kan möta både utmaningar, glädje, besvikelser och misslyckanden och samtidigt utvecklas till den bästa versionen av sig själv.

När det här är gjort önskar jag alla en riktigt skön sommar!

Malin Eriksson, överinspektör för bildningsväsendet, Svenska enheten för bildningsväsendet

I snart 10 års tid har Regionförvaltningsverkens svenska enhet för bildningsväsendet ansvarat för koordineringen och utvecklingen av de svensk- och tvåspråkiga vägledningstjänsterna i Finland. Det har varit en spännande resa, samtidigt som det tidvis varit bekymmersamt att vittna bristen på utbildningsmöjligheter till elev- och studiehandledare på svenska, märka utmaningen att ordna ungdomstjänster och ungdomsverkstäder på svenska i delar av landet samt inse avsaknaden av ett större forskningssammanhang kring vägledning på svenska i Finland.

Vi på RFV har fört fram dessa utmaningar – påpekat utvecklingsbehoven i utlåtanden, på sammanträden, i arbetsgrupper vi deltagit i. Men det har också etablerats starka sammanhang för vägledningen på svenska i Finland under dessa år. Det finns svenskspråkiga sektioner för livslång vägledning i Nyland och i Egentliga Finland samt tvåspråkiga LIV-sektioner i Österbotten och i Mellersta Österbotten. RFV ordnar varje år Vägledardagarna som en konferens och fortbildning för alla svenskspråkiga studiehandledare och vägledare. ELOLIV-sammankomsten har skapats och samlar alla LIV-sektioner i landet till gemensam träff. Finland har dessutom nyligen fått en strategi för vägledningen som Statsrådet och UKM:s och ANM:s gemensamma nationella organ LIV-forumet gett ut Strategin för livslång handledning 2020–2023.

Lägesbild och ny data kring den svenska lärstigen

Nu har därtill en alldeles ny rapport utkommit med ett eget kapitel om utvecklingsbehoven och åtgärdsförslagen för elev- och studiehandledningen samt karriärvägledningen på svenska i Finland. Det är fråga om undervisnings- och kulturministeriets publikation 2021:9 Den svenskspråkiga utbildningen i Finland: särdrag, utmaningar, utvecklingsbehov och förslag till åtgärder. Utredningen är gjord av Gun Oker-Blom på uppdrag av undervisningsministern och i enlighet med Regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering (10.12.2019). Utredningen är unik i sitt slag och ger en omfattande lägesbeskrivning av den svenskspråkiga utbildningen och småbarnspedagogiken i Finland. Avsikten har varit att svara mot den brist på helhetsbild och bristen på data och utredningar gällande den svenska lärstigen från småbarnspedagogik till tredje stadiets utbildning. Utredningen initierades med regionala dialogseminarier och fortsatte sedan med en omfattande webbenkät, där 1013 personer deltog, en extra enkät till utbildningsanordnarna, samt ett stort antal intervjuer med personer från alla sektorer inom utbildningen, sammanlagt 57 personer. Som stöd för genomförandet av utredning fanns en referensgrupp, vars ordförande var Mona Forsskåhl, och referensgruppens sekretariat med tjänstemännen Ulla-Jill Karlsson, Anna Mikander och Sanna Vahtivuori-Hänninen från UKM. Som utredningsassistent fungerade Minka Lindroos från Utbildningsstyrelsen.

Visioner för vägledningen och forskning i handledarvetenskap

Kapitel 8 ger en bild av studiehandledningen och vägledningen i dagsläget med visioner och åtgärdsförslag för framtiden. Stycket lyfter behovet av utvidgade och kontinuerliga utbildningsmöjligheter inom elev- och studiehandledning samt behovet att skapa ett forskningssammanhang i handledarvetenskap på svenska i Finland. Stabil finansiering och resurser efterlyses från UKM till Åbo Akademi och Helsingfors universitet för att skapa förutsättningar för forskning, mer utbredd och kontinuerlig utbildning inom branschen samt för att öka utbudet och tillgängligheten till regelbunden kompetensutveckling för elev- och studiehandledare. Det handlar om antal studieplatser, den regionala spridningen av studiemöjligheter, omfattningen, innehållet och kvaliteten av handledar- och vägledarutbildningarna. Det handlar också om fortbildningsmöjligheterna samt om forskningen inom handledarvetenskapen och vägledningspraktiken på svenska i Finland. Även svenskskunniga ansvarspersoner efterfrågas i reform- och utvecklingsarbetet samt tillräckliga studiehandlingstjänster på svenska vid högskolorna. Här finns jobb att göra!

Förändringstryck och en ljusnande framtid

Förändringstrycket och åtgärderna föranleds av samhällsutvecklingen, flera utbildningsreformer och arbetslivets förändring där kraven på utökad och reformerad handledning och vägledningskompetens behövs. Behörighetsgraden är lägre bland elev- och studiehandledarna i Svenskfinland än på finskt håll, rekryteringen av personal är utmanande och det erbjuds inte utbildning nog för alla intresserade – för det finns ett stort intresse bland lärare överlag att vidareutbilda sig till studiehandledare (Vuorinen, 2020 s. 16, i Oker-Blom 2021 s. 136). Intresse och motivation till kontinuerligt lärande är en viktig potential att ta vara på. Flerformsutbildningar i samarbete mellan flera aktörer och flexibla studiemöjligheter är också ett av åtgärdsförslagen i rapporten. Vi går mot tids- och platsoberoende kunskapsbygge.

På RFV gläds vi åt att behoven nu uttalas så specifikt, finns överblickbara och kontextualiserade i en större lägesbeskrivning, att åtgärdsförslag och aktörer benämns. Samarbete lyfts också som en resurs i rapporten och genom samarbete kan god ansvars-, arbets- och resursfördelning åstadkommas. Vi ser en ljusnande framtid för den livslånga vägledningen på svenska i Finland!

Texten har tidigare publicerats i lite annan version i nätpublikationen Ajankohtaista elinikäisestä ohjauksesta nro 19, toukokuu 2021 (peda.net)

Disa Widell, överinspektör för bildningsväsendet, Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland

En kund kommer in strax före stängning och vill köpa en dyrbar klocka kontant. Revisorn noterar att företagets omsättning inte stämmer överens med reservationsboken. En varuhandlare som tidigare har deponerat små kontanta belopp börjar göra betydligt större insättningar utan att omsättningen tydligt skulle ha ökat. En utländsk kund vill köpa en värdefull fastighet utan visning och utan lånefinansiering.

Alla ovannämnda exempel uppfyller definitionen för en tvivelaktig transaktion. En tvivelaktig transaktion är en transaktion som avviker från kundens normala verksamhet eller som inte är typisk för kundens verksamhet. En företagare som är väl förtrogen med kunden upptäcker att transaktionen i fråga inte lämpar sig för den profil som man har skapat om kunden utifrån kundkontrollen. Transaktionen kan exempelvis vara ovanligt stor för kunden i fråga, avvika från kundens sedvanliga servicebehov eller cykel eller rikta sig till en annan bransch där kunden tidigare har varit verksam.

Företagaren börjar utreda bakgrunden till transaktionen och ber kunden om mer information. Det är möjligt att det finns en logisk grund för transaktionen. Efter att företagaren fått mer information kan hen ändå anse att transaktionen är ologisk eller avvikande och besluta att avbryta transaktionen.

Företagare berättar tämligen ofta att de stött på försök till misstänkta transaktioner. Företagaren har inte genomfört transaktionen, men inte heller vidtagit några andra åtgärder. Genom att vägra genomföra transaktionen har företagaren upplevt sig ha undvikit risken att bli missbrukad eller delaktig i olaglig verksamhet.

Om företagaren inte gjort någon anmälan om en tvivelaktig transaktion har han eller hon dock själv kunnat göra sig skyldig till en överträdelse av penningtvättslagen. I värsta fall har brottslingen gått vidare till nästa aktör, som med lite mindre utredningar har beslutat att genomföra den önskade transaktionen. På det här sättet får myndigheterna inte kännedom om den tvivelaktiga transaktionen och pengar som eventuellt skaffats genom brott har förts utom räckhåll för myndigheterna.

Från observationer till handling: vad ska jag anmäla?

Penningtvättslagen gäller flera olika branscher, utöver den mer allmänt kända banksektorn, dessutom bl.a. bokförare, fastighetsmäklare och varuhandlare som tar emot stora kontantsummor. De aktörer som omfattas av tillämpningsområdet kallas i lagen rapporteringsskyldiga. Namnet härrör från skyldigheten för de aktörer som omfattas av tillämpningsområdet att anmäla avvikande transaktioner.

Den rapporteringsskyldiga måste känna till kundens verksamhet så väl att den kan upptäcka transaktioner som avviker från kundens normala verksamhet. Den rapporteringsskyldiga ska inhämta information om sin kund och om dennes verksamhet samt följa kundens verksamhet. Uppföljningen måste vara tillräcklig med tanke på arten och omfattningen av kundens verksamhet, kundförhållandets varaktighet och längd samt riskerna för att den rapporteringsskyldiga ska kunna försäkra sig om att kundens verksamhet motsvarar den rapporteringsskyldigas erfarenheter av och kunskaper om kunden och dennes verksamhet. 

Den rapporteringsskyldiga ska enligt lagen skaffa ytterligare information om tvivelaktiga transaktioner. Vid behov ska också medlens ursprung utredas. Om transaktionen även efter redogörelsen verkar tvivelaktig eller om kunden inte alls lämnar någon redogörelse ska den rapporteringsskyldiga omedelbart underrätta centralen för utredning av penningtvätt om saken. Den rapporteringsskyldiga ska alltid göra en anmälan också i de fall då ett kundförhållande inte etableras eller den begärda transaktionen inte alls genomförs.

Anmälningarna är ytterst viktiga verktyg vid utredning av penningtvättsbrott

I fjol gjordes över 62 000 anmälningar om tvivelaktiga transaktioner. Enligt den årsberättelse*  som publicerats av Centralen för utredning av penningtvätt vid CKP, som tar emot anmälningarna, var den vanligaste brottsrubriceringen som centralen överlämnade uppgifter till i likhet med tidigare år grovt bedrägeri. Därefter var de vanligaste rubriceringarna grov penningtvätt, grovt bokföringsbrott, bedrägeri och grovt skattebedrägeri. Enligt årsrapporten från centralen för utredning av penningtvätt är ovanliga transaktioner den klart vanligaste anmälningsgrunden av 40 alternativ. Bristfällig utredning av medlens ursprung var också en vanlig orsak för anmälan.

Anmälningar om tvivelaktiga transaktioner är ett mycket viktigt verktyg för centralen för utredning av penningtvätt när den utreder penningtvättsbrott. Anmälningar bör göras med låg tröskel. Anmälan om en tvivelaktig transaktion är inte en polisanmälan och den rapporteringsskyldiga förutsätts inte bedöma transaktionens laglighet. De rapporteringsskyldiga bör alltså inte ha någon hög tröskel för att göra en anmälan. Centralen för utredning av penningtvätt ansvarar för att utreda tillgångarnas verkliga ursprung och transaktionens faktiska natur. Det är dessutom bra att komma ihåg att även om en enskild anmälan inte leder till att ett nytt ärende inleds, är anmälningarna av central betydelse också när det gäller att koppla ihop olika fall. En enskild anmälan kan alltså ha betydelse också i ett bredare sammanhang.

Centralen för utredning av penningtvätt inledde i fjol 1 845 utredningar av penningtvätt. Utredningarna, dvs. ”fallen”, inleds huvudsakligen på basis av mottagna anmälningar, men en del hänför sig också till de förfrågningar som centralen fått eller till internationellt samarbete.**  Antalet förordnanden om avbrytande av en transaktion, dvs. frysningsförordnanden, har ökat betydligt från år till år, även om beloppet i euro sjönk från 2019 års nivå. I fjol fryste CKP tillgångar till ett värde av 7,5 miljoner euro, varav ca 4,6 miljoner euro blev kvar hos myndigheterna.

Anvisningar till dem som regionförvaltningsverket övervakar om hur anmälan ska göras

Trots att antalet anmälningar ökat betydligt har anmälningar gjorda av de rapporteringsskyldiga som regionförvaltningsverket övervakar utgjort endast en liten andel under årens lopp. Detta trots att det till de verksamhetsområden som regionförvaltningsverket övervakar hör kontantintensiva aktörer eller aktörer som har haft fall av penningtvätt som fått medieuppmärksamhet. Man kan därför dra slutsatsen att det ringa antalet anmälningar beror på bristande praxis och okunskap inom branschen. En del av de aktörer som hör till lagens tillämpningsområde är inte nödvändigtvis medvetna om att riskerna kan gälla det egna verksamhetsområdet eller identifiera indikatorer som hänför sig till riskerna. De konkreta verktygen för att åskådliggöra saken kan ha varit små.

Regionförvaltningsverket har publicerat en anvisning för anmälan av tvivelaktiga transaktioner. Även om indikatorerna för en tvivelaktig transaktion är ganska likartade oberoende av bransch, ger anvisningen också branschvisa exempel gällande olika tjänster och produkter. Dessutom presenteras i de branschvisa avsnitten exempel på konkreta situationer där det finns skäl att göra en anmälan.

De rapporteringsskyldiga bör komma ihåg att det inte är frivilligt att göra en anmälan om en tvivelaktig transaktion. Anmälan är en skyldighet som grundar sig på lag och om den rapporteringsskyldiga uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar att göra anmälan när det finns skäl till det, kan övervakaren påföra en sanktion för detta enligt lagen. Genom att göra anmälan är du också en del av bekämpningen av grå ekonomi och brottslighet. Bekämpningen av penningtvätt kan i sista hand anses syfta till att förebygga brottslighet när vinningen av olaglig verksamhet på ett så heltäckande sätt som möjligt kan återbördas till statskassan.

Anvisning om rapportering av tvivelaktig transaktion
Mer information om tillsynen över efterlevnaden av penningtvättslagen finns på regionförvaltningsverkets webbplats samt på Rahanpesu.fi

Milka Tornberg-Nyman
Överinspektör, Regionförvaltningsverket i Södra Finland
 

* Årsberättelse från Centralen för utredning av penningtvätt 2020, s. 25.
** Föregående, s. 22

Du vet när man står där vid butikshyllan och söker en viss produkt av ett visst märke. Fast man kammat igenom hela hyllan för att få ögonen på det man letar vill man inte få syn på produkten. Vad gör man då? Jo, man backar några steg och plötsligt faller ögonen på precis just det man letar efter. Det hjälper att få lite perspektiv.

I och med årsskiftet har jag bytt arbetsuppgifter och arbetar nu i huvudsak med frågor som rör grundläggande utbildning. Jag är tillbaka på mammas gata. Till min utbildning är jag teolog med undervisningsbehörighet i religion med dramapedagogik som biämne. Utöver det har jag också rektorsbehörighet. Jag har alltid trivts med arbetet i en skola, med tempot, med kollegiet och med de små kollegerna i klassrummen. Jag trivs också med mitt arbete idag, även om det betyder att jag inte finns där det händer längre.

Vad gör en överinspektör då? Ja, det kan jag ärligt säga att jag inte visste innan jag blev en sådan själv. Till mina främsta uppgifter hör att informera. Att informera via telefon eller e-post eller genom att ordna fortbildning inom aktuella områden. En annan stor bit vi arbetar med är rättsskyddet. Vi övervakar att elevernas lagliga rättigheter som till exempel undervisning, en trygg studiemiljö och tillräckligt stöd tillgodoses. Utöver det här utvärderar vi med jämna mellanrum tillgången till basservicen. Vi följer med olika statliga och övriga utvecklingsprojekt och fungerar som ett led i implementeringen av olika styrdokument. Och ganska ofta blir vår uppgift att påminna om tillgången till material också på svenska.

Ibland tänker jag att det var synd att jag inte visste vad en överinspektör gör medan jag ännu var rektor. I en skola är tempot hektiskt. Jag har någon gång sett statistik över hur många beslut en rektor tar dagligen. Det finns sällan tid för informationssökning och reflektion. Hade jag varit rektor idag, hade jag ringt mig själv rätt ofta. Jag hade lagt mindre tid på att leta efter styrdokument och paragrafer och i stället konsulterat myndigheten. Ju oftare vi får knepiga frågor att besvara, desto mer kunskap får vi inom enheten. Jag hoppas därför att man på fältet känner att en fråga aldrig är för liten eller för konstig, för genom era frågor till oss får vi också syn på problematik på fältet och kan skapa relevant fortbildning och lobba för olika förslag till förbättringar i systemet.

Kunskapen om skolvardagen finns på fältet, det vi kan tillföra är perspektiv. Vi kan, precis som då man står där vid butikshyllan, ta ett steg bakåt, betrakta helheten och reflektera över hur saker hänger samman – och kanske kan vi, du och jag tillsammans, få syn på just det svar du letat efter.

Malin Eriksson
Svenska enheten för bildningsväsendet

Statsrådets förslag till utbildningspolitisk redogörelse har varit på utlåtanderunda innan den lämnas till riksdagen. Redogörelsen kan ses som riktgivande för utbildningen i Finland och vi i svenska enheten valde därför att göra ett mera omfattande utlåtande. I redogörelsen ingår många goda men också resurskrävande förslag som omspänner hela utbildningsfältet. Det kan vara svårt att genomföra dem alla och vi saknade någon form av prioritering. Men det oaktat är det välkommet med en redogörelse där utbildningen granskas ur många synvinklar och där målen i Agenda 2030 ingår. Glädjande nog har den svenskspråkiga utbildningen beaktats i hög grad. Det är viktigt att den svenskspråkiga utbildningen utvecklas parallellt med den finskspråkiga, dock så att språkgruppernas kulturella och regionala särdrag beaktas.

Men vi saknade att kulturen, idrotten och ungdomstjänsterna hade lämnats utanför redogörelsen. En helhetssyn på hela bildningsväsendet kunde ha gett ett mervärde. Den grundläggande konstundervisningen finns dock omnämnd och det sägs att utredningar har påvisat utvecklingsbehov gällande såväl finansieringen som lagstiftningen. Trots det finns det inte något entydigt förslag om en revidering, något som vi anser att borde göras utan dröjsmål.

Vi lyfte upp frågan om det regionala utvecklingsarbetet i ordnandet av utbildningstjänster och behovet av en tydlig arbetsfördelning mellan UKM, UBS och regionförvaltningsverkens utbildnings- och kulturenheter. Regionförvaltningsverket har tillsyn inom småbarnspedagogiken men inte inom förskola och grundläggande utbildning. Baserat på inlämnade klagomål och kontakter från vårdnadshavare och utbildningsanordnare anser vi att det finns behov av ett mandat för reaktiv tillsyn också inom den grundläggande utbildningen.

Småbarnspedagogik, förskoleundervisning och grundläggande utbildning

I vårt utlåtande understödde vi en totalrevidering av lagstiftningen och finansieringen inom småbarnspedagogiken, förskoleundervisningen och grundläggande utbildningen eftersom de borde ses som en helhet. Då skulle barnens rättigheter tillgodoses på ett jämlikt sätt och garantera likvärdighet, tillgänglighet och kvalitet i tjänsterna i hela landet. En gemensam lag skulle bl.a. göra anordnandet smidigare och underlätta praktiska arrangemang gällande bl.a. rätten till skjuts, mellanmål och överföring av uppgifter om specialpedagogiska arrangemang och hälsa.

Vi tog också ställning till aktörerna inom småbarnspedagogiken och förskoleundervisningen. I redogörelsen sägs att tjänsterna huvudsakligen ska produceras offentligt. Vi konstaterade att man borde göra en större skillnad på ideella och vinstdrivande aktörer och inte enbart tala om kommunala och privata. Det finns ett behov av privata aktörer, dels pedagogiskt (montessori, församlingar, konst- och språkinriktningar), dels för att kunna ändra platsantalet flexibelt, men det borde inte finnas ett marknadsvärde. Nu är flera av de stora kedjorna internationella koncerner och kvalitetsproblem har påvisats inom vissa vinstdrivande aktörer.

I fråga om den grundläggande utbildningen såg vi positivt på att man ska vidta åtgärder för att minska skillnaderna i inlärningsresultaten p.g.a. elevernas bakgrund (socioekonomisk, kultur, kön) och att man vill utarbeta ett program för utvecklingen av undervisningen i finska/svenska som andraspråk. Vi understödde också förslaget om att tyngdpunkten i finansieringen flyttas mot basfinansiering och stöd för långsiktig utveckling i stället för ansökan om bidrag. Det här borde gälla alla utbildningsstadier. Nu sker det mesta av utvecklingsarbetet med projektfinansiering, vilket har ökat utbildningsanordnarnas administrativa arbete och upplevts som byråkratiskt. Utvecklingsarbetet har blivit kortsiktigt eftersom finansieringen beviljats för några år innan det är dags att söka om ny finansiering för nya åtgärder.

Andra stadiet, kontinuerligt lärande och fritt bildningsarbete

Andra stadiet är den utbildningsnivå som mest påverkas av den utvidgade läroplikten. Det har talats mycket om avgiftsfritt material, datorer mm. men vi betonade ytterligare betydelsen av att handledningen och vägledningen av studerande är tillräcklig och kvalitativt god. Det här kräver resurser, något som borde beaktas i finansieringen i ännu högre grad.

Vidare konstaterade vi att det verkar som om man har glömt bort att en stor del av de studerande i yrkesutbildningen är vuxna och att det kontinuerliga lärandet utgör en betydande del i verksamheten. Detta bör beaktas inte minst i diskussionerna om anordnarnätet. Om man endast utgår ifrån demografin och andelen unga i utvecklingen av anordnarnätet är det svårt att garantera likvärdiga möjligheter till kontinuerligt lärande för vuxna. Möjligheterna till kompetensutveckling för dem som är i arbetslivet kan naturligtvis i viss mån garanteras via digitala lösningar men också närundervisning bör vara möjlig. Det här gäller speciellt branscher som kräver ”handens kunnande”.

Gällande det svenskspråkiga anordnarnätet överlag är det viktigt att komma ihåg att det inte går att skapa lika stora enheter som inom den finskspråkiga utbildningen. Den svenskspråkiga befolkningen är spridd längs kusten och avstånden blir snabbt stora. Inom den svenskspråkiga yrkesutbildningen har man i flera omgångar gjort sammanslagningar och skapat större, fungerande enheter. Strukturerna inom gymnasieutbildningen kunde ses över. En lösning för att garantera fortsatt god kvalitet och tillgänglighet till svenskspråkig utbildning på andra stadiet är ett utökat samarbete mellan gymnasie- och yrkesutbildningen. Därmed är åtgärdsförslaget att sänka gränserna mellan utbildningsformerna välkommet. Men vi ställer oss frågande till att organisationerna som ordnar utbildning ska vara ”slimmade” både gällande lokaler och utrustning. Trots digitaliseringen behöver andra stadiets utbildning nog vara tid- och platsbunden också i framtiden. Ungdomar behöver strukturer och sammanhang för att utveckla sin sociala kompetens, något som inte går enbart via skärmen.

Planerna på att förnya specialyrkesexamina till flexibla, skräddarsydda kompetenshelheter som kan kombineras med annan utbildning på andra stadiet och högskoleutbildning är intressanta. Är det här ett sätt att skapa kompetenshelheter för kontinuerligt lärande utan att den studerande ska behöva avlägga nya examina? Finland är ett examensinriktat land, något som är svårt att förena med kontinuerligt lärande. Valideringen och tillgodoräknandet av kompetenser från tidigare borde utökas. Dessutom borde det vara möjligt att delta i kortare kompetensgivande utbildningar som inte behöver leda till en examen. Vi understödde förslaget att nätverket inom fritt bildningsarbete ska utnyttjas effektivare och att utbildningen inom fria bildningen erkänns och tillgodoräknas i betydligt högre grad än vad nu är fallet. Det fria bildningsarbetet utgör en viktig del inom utbildningsfältet med stor utvecklingspotential.

Undervisnings- och handledningspersonal, övrig personal

Det skulle vara skäl att förenhetliga personalens titlar. Inom småbarnspedagogiken finns bl.a. barnskötare, socionomer, lärare inom småpedagogik, daghemsföreståndare. I grundläggande utbildning har man bl.a. skolgångsbiträden/assistenter, lärare, rektorer. Man kunde även se över behörighetskraven för lärare inom småbarnspedagogik, förskola och nybörjarundervisning, kraven kunde vara flexiblare. Också behörigheten för daghemsföreståndare och rektorer kunde ses över och om möjligt förenhetligas. Vidare har behovet av flera vuxna i skolan blivit allt viktigare och man har i flera skolor anställt skolhandledare. Behörighetskraven, arbetsbilden och anställningsavtalen för dem varierar och borde därför definieras. Det här kunde vara en uppgift för det planerade utvecklingsforumet för utbildning inom fostran och undervisning som omspänner utvecklingen från småbarnspedagogik till högskoleutbildning.

Vi lyfte också fram behovet av en kontinuerlig svenskspråkig studiehandledarutbildning som är öppen också för dem som redan är verksamma inom utbildningsfältet, detta utgående från vår utredning om studiehandledningen riktad till bildningsdirektörer och rektorer inom yrkesutbildningen. I ordnandet av utbildningen bör den regionala jämlikheten beaktas. En kontinuerligt återkommande akademisk svenskspråkig studiehandledarutbildning skulle bidra till att bygga upp ett bestående vetenskapligt sammanhang och främja forskningen inom vägledningen i finlandssvensk kontext. För närvarande sker forskningen enbart på finska i universiteten i Jyväskylä och östra Finland. 

På sikt borde en vägledarutbildning, eventuellt ett magistersprogram i studie- och yrkesvägledning, tas i bruk. Studiehandledning och karriärvägledning ges inte enbart inom utbildningsenheterna utan också i arbets- och näringsbyråerna, ungdomsverkstäderna, inom olika organisationer mm. Utbildningen och kompetensen varierar hos dem som jobbar som vägledare inom olika sektorer och professionella vägledare behövs i allt högre grad med tanke på den utvidgade läroplikten och kontinuerligt lärande.

Slutligen

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse innehåller som sagt många goda målsättningar. Det blir intressant att se hur redogörelsen tas emot i riksdagen och vad den fortsatta diskussionen leder till. Förhoppningsvis kan en stor del av de goda föresatserna genomföras.

Carola Bryggman, svenska enheten för bildningsväsendet

En temporär lagändring sätter ett tak för kostnaderna för fordringar som drivs in av företag – regionförvaltningsverket bedömer ofta om indrivningskostnaderna är skäliga

I fråga om konsumentfordringar har det sedan 2005 i lagen om indrivning av fordringar fastställts ett maximibelopp för indrivningskostnaderna. Konsumentfordringar är konsumenternas skulder, som i allmänhet baserar sig på köp av varor eller tjänster eller på en konsumentkredit. De maximikostnader som anges i lagen är ur indrivningssektorns synvinkel en klar lösning. Det är också lätt för regionförvaltningsverket (RFV) att övervaka att maximikostnaderna iakttas. RFV ger administrativ styrning i fråga om förfarande enligt indrivningslagen. Vid behov kan RFV ge indrivningsbyrån en varning eller meddela ett temporärt verksamhetsförbud. Den strängaste metoden vid allvarliga överträdelser är att RFV avför en indrivningsbyrå ur sitt register, vilket innebär att byrån inte får bedriva frivillig indrivning.

När gäldenären är ett företag har det i indrivningslagen inte funnits detaljerade bestämmelser om maximibeloppet för indrivningskostnaderna. Däremot ska indrivningskostnaderna enligt de allmänna bestämmelserna vara skäliga och föranledas av behövliga åtgärder. Omnämnandena av skälighet eller iakttagande av god sed i lagtexten ger den som tillämpar lagen prövningsrätt. Å andra sidan kan en öppen reglering fördröja ett effektivt ingripande i lagstridigheter, när bedömningen av skäligheten hos indrivningskostnaderna görs från fall till fall och särdragen i enskilda fall ska beaktas i bedömningen. När dessutom besvär kan anföras över regionförvaltningsverkets beslut om tvångsmedel kan det slutliga avgörandet fördröjas i flera år.

Skäligheten hos kostnaderna för indrivning av företagsfordringar har därför ganska ofta fått bedömas av RFV. Ett av de vanligaste påståendena i de anmälningar som gjorts till RFV under de senaste åren har varit att kostnaderna för företagsindrivning är oskäliga. I de flesta beslut som gäller kostnader för företagsindrivning har RFV fäst indrivningsbyråns uppmärksamhet vid kravet på skäliga indrivningskostnader i indrivningslagen. I många fall har RFV gett en varning för oskäliga indrivningskostnader. RFV har i varje enskilt ärende varit tvunget att bedöma om man har avvikit från skälighetskravet och om de indrivningsåtgärder som vidtagits har varit behövliga. Vid bedömningen har man använt sig av en helhetsbedömning och beaktat de genomförda indrivningsåtgärderna och fordrans kapital. När det är fråga om öppen reglering och fallspecifik bedömning är tröskeln för att använda strängare administrativa påföljder relativt hög. RFV ska dessutom beakta proportionalitetskravet enligt förvaltningens rättsprinciper när RFV beslutar om tvångsmedel som ska riktas mot de övervakade.

En mer detaljerad reglering av indrivningskostnaderna skulle trygga gäldenärernas jämlika ställning: gäldenärsföretaget kan inte välja vilken indrivningsbyrå som får i uppdrag att driva in en obetald faktura. Gäldenären kan inte heller välja hur stora kostnader som krävs av gäldenären för indrivningen. Gäldenären har möjlighet att bestrida den del av indrivningskostnaderna som gäldenären anser vara oskälig. Då är gäldenären tvungen att bära risken för att en allmän domstol i sista hand bedömer vilken gäldenärens ersättningsskyldighet är för kostnaderna som orsakas av skötseln av indrivningsuppdraget. Domstolens avgörande kan dessutom avvika från den ståndpunkt som RFV har bildat vid tillsynspraxis gällande vilken kostnad som i allmänhet är skälig. Också den borgenär som är uppdragsgivare drar nytta av att man vid överföringen av fordran till indrivning kan lita på att en affärspartner eller ett kundföretag som råkat i betalningssvårigheter inte måste betala oskäliga kostnader för indrivningen. Borgenären kan i sista hand bli tvungen att betala kostnaderna för indrivningen, om de inte kan drivas in av gäldenären.

En mer detaljerad reglering skulle ge RFV möjlighet i sin tillsyn att effektivare ingripa i lagstridig verksamhet. Mer detaljerade bestämmelser om maximibelopp kan RFV i sin tillsyn dessutom tillämpa för andra fordringar än konsumentfordringar, eftersom det vid årsskiftet trädde i kraft en temporär ändring av indrivningslagen, där också ett tak för indrivningskostnaderna för företagsfordringar har fastställts. Syftet med den temporära regleringen är att underlätta situationen för företag som befinner sig i ekonomiska svårigheter på grund av coronavirusepidemin, vilket för sin del förvärras av indrivningskostnaderna i anslutning till försenade betalningar av fakturor och skulder. Enligt en inskrivning i Marins regeringsprogram ska det också fastställas övre gränser i euro för beloppet av indrivningskostnaderna för andra fordringar än konsumentfordringar. RFV anser i egenskap av övervakare att det är av största vikt att lagstiftningsåtgärder vidtas för att genomföra en permanent lagändring.

Regionförvaltningsverket i Södra Finland övervakar att registrerade indrivningsbyråers verksamhet vid indrivning är förenlig med lag och god indrivningssed. Med indrivningsverksamhet avses indrivning av fordringar som förfallit till betalning. RFV övervakar inte den rättsliga indrivningen, dvs. indrivning som sker vid domstol och utsökning, och inte heller exempelvis indrivning inom samma koncern. Genom sina beslut styr RFV förfarandena inom indrivningssektorn och uttrycker sin åsikt om tillämpningen av lagen samt tolkningen av god indrivningssed och dess innehåll. Indrivningsbyråerna följer besluten som RFV har fattat och de har beaktats i indrivningsverksamheten. RFV kan dock inte ingripa i tvistemål mellan en gäldenär och en indrivningsbyrå. RFV kan t.ex. inte sänka indrivningskostnaderna eller bestämma om en gäldenär ska betala en skuld.

Mer information om RFV:s tillsyn och svar på vanliga frågor av gäldenärerna finns på RFV:s webbplats för både privatkunder och företag.

Temporär ändring av lagen om indrivning av fordringar (justitieministeriet)
https://oikeusministerio.fi/sv/projekt?tunnus=OM060:00/2020

Lag om indrivning av fordringar (Finlex)
https://finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1999/19990513

Seela Saraniva

Arrangörer av kultur-och idrottsevenemang har i offentligheten undrat varför regionförvaltningsverket förbjuder offentliga tillställningar (såsom teaterföreställningar och idrottstävlingar), samtidigt som öset fortsätter på nattklubbar, och enorma rusningar kan ses till exempel på reaförsäljningen i butiker och shoppingcenter. I denna artikel redogör vi för myndighetens behörighet när det gäller att begränsa olika sammankomster.

Bekämpningen av smittsamma sjukdomar regleras av lagen om smittsamma sjukdomar. Enligt lagen om smittsamma sjukdomar är behörigheten indelad så att den riksomfattande planeringen, styrningen och tillsynen av smittsamma sjukdomar tillhör social- och hälsovårdsministeriet. Institutet för hälsa och välfärd (THL), som är det nationella expertorganet i bekämpningen av smittsamma sjukdomar, stöder ministerierna och regionförvaltningsverken med sin sakkunskap. Regionförvaltningsverken har till uppgift att samordna och övervaka bekämpningen av smittsamma sjukdomar inom sina respektive områden. Enligt lagen om smittsamma sjukdomar ska regionförvaltningsverken i sina regionala beslut beakta ministeriets och THL:s styrning, vilket de också har gjort.

Bestämmelser om begränsning av offentliga tillställningar finns i 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar. Med stöd av paragrafen kan kommunen, när lagstadgade förutsättningar föreligger, förbjuda allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar inom sitt område för högst en månad. Motsvarande förbud kan meddelas även av regionförvaltningsverket, om ifrågavarande begränsningar behövs inom flera kommuners område. En förutsättning för förbudet är att åtgärden är nödvändig för att förhindra spridningen av en allmänfarlig sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig sjukdom – såsom Covid-19 har klassificerats. Förbudet ska genast upphöra när det inte längre finns någon smittrisk. Denna behörighet har tillämpats av regionförvaltningsverken ett flertal gånger under coronavirusepidemin när de fattat beslut om begränsning av offentliga tillställningar. I sammanhanget vill vi framhålla att arrangörer av evenemang har agerat på ett ansvarsfullt sätt och under det lugnare skedet av epidemin möjliggjort ett tryggt deltagande i många kultur- och idrottsevenemang. I en upptrappningsfas av epidemin är läget annorlunda, varvid folksamlingar som uppstår före och efter evenemanget ska beaktas och de sociala kontakterna över huvud taget minskas. 

Antalet kundplatser i förplägnadsrörelser och deras öppettider begränsas av statsrådet. Begränsningarna har genomförts med temporära paragrafer (58a och b §) i lagen om smittsamma sjukdomar och med en specificerande förordning av statsrådet. Bestämmelserna innebär även en skyldighet för dem som utövar förplägnadsverksamhet att tillämpa viss hygienpraxis (anvisningar samt möjlighet för kunder att tvätta händerna, rengöring av ytor, osv.) Iakttagandet av lagen övervakas av regionförvaltningsverket. Om förplägnadsrörelsen inte iakttar de krav som ställs i lagen och förordningen om smittsamma sjukdomar kan regionförvaltningsverket förelägga förplägnadsrörelsen att avhjälpa bristerna, eller i extrema fall bestämma att rörelsen ska hållas stängd. Lagen ger alltså inte regionförvaltningsverken behörighet att till exempel stänga alla restauranger eller nattklubbar i syfte att förhindra spridningen av smittsamma sjukdomar. 

Regionförvaltningsverket har en mycket begränsad behörighet att ingripa i rusningar som förekommer i butiker och shoppingcenter. Besluten om begränsning av offentliga tillställningar gäller även tillställningar för allmänheten som ordnas på shoppingcenter, såsom auktioner, konserter och filmföreställningar. Regionförvaltningsverket saknar behörighet att stänga enskilda butiker eller shoppingcenter. Butiken kan i sina egna lokaler ordna reaförsäljningar där ett mycket stort antal människor som värst kan vara samlade – vilket skedde i samband med Black Friday i olika delar av landet.

I detta hänseende vädjar regionförvaltningsverket till företagens samhällsansvar till den del att de i det rådande epidemiläget inte skulle ordna försäljningsevenemang och reaförsäljningar som lokalt samlar stora mängder människor samtidigt på samma ställe. De flesta butiker har gjort ett bra arbete i att påminna människor om säkerhetsavstånd och andra beteendemönster som förebygger spridning av coronavirusepidemin. Butikerna har bl.a. även ordnat möjligheter att tvätta och desinfektera händerna. 

Varje medborgare, du och jag, har en nyckelroll i att genom sitt eget beteende begränsa coronavirusepidemin. Myndigheternas behörighet för bekämpning av smittsamma sjukdomar har avgränsats genom lagstiftning. Det är inte möjligt att genom myndighetsbestämmelser förbjuda eller begränsa all aktivitet mellan människor där corona kan smitta. Vi måste alltså alla göra vår andel – iaktta de bindande förbud och bestämmelser som myndigheten meddelar och följa THL:s och de lokala smittskyddsmyndigheternas rekommendationer och anvisningar. På det sättet kommer vi att klara coronavirusepidemin – genom att agera tillsammans och bära vårt ansvar. 

Regionförvaltningsöverläkare Sami Remes
Överdirektör Soile Lahti

Regionförvaltningsverket i Östra Finland

Sskrivning uppdaterad 21.1.2021.

Då småbarnspedagogiken för fem år sen landade på mitt bord började samtidigt en lång lärprocess. Lagen har reviderats under de här åren, politiska beslut om gruppstorlekar och personaldimensioneringen har tagits, den subjektiva rätten har inskränkts och utökats. Planen för småbarnspedagogiken har blivit norm och behörighetskraven för personalen har ändrats.

Det krävdes ändå en pandemi för att jag riktigt på riktigt sku få syn på skillnaden mellan småbarnspedagogik och skola. För det handlar om så mycket mer än bara om barnens ålder. Pedagogiskt sätt kan jag tänka att skillnaderna är rätt små. Lärandemål, mångsidig kompetens och lärandets glädje är i princip de samma, men då det kommer till anordnandet av verksamhet tar likheterna slut.

Barnet har subjektiv rätt till småbarnspedagogik, men deltagande är frivilligt. Det här betyder i praktiken att det i en årskull finns barn som inte deltar alls, det finns barn som deltar vissa dagar i veckan eller ett visst antal timmar per dag eller barn som deltar 8-10h per dag, fem dagar i veckan. Därtill finns det barn som har behov av kvällsvård eller skiftomsorg. Eller dygnet runt-vård. Det betyder att barnantalet varierar under dagen, från dag till dag, från vecka till vecka. Alla barn är inte heller lediga samtidigt, och alla barn har inte heller lika långa sommarlov.

Personalen på daghemmet är mångprofessionell, den består av barnskötare, socionomer och lärare. Deras arbetsbilder är olika, deras avtal är inte de samma och deras utbildning skiljer sig.

Personalens arbetsturer ska passas in så att personaldimensioneringen inte överskrids. Det betyder att det för varje vuxen inte får finnas fler än sju barn, om inte barnet är under tre år, då får de vara högst fyra per vuxen. En grupp bildas av tre anställda. Familjen måste meddela hur barnet kommer att närvara några veckor på förhand, men vid plötsliga förändringar ska kommunen kunna svara på också det behovet.

All småbarnspedagogik ordnas däremot inte av kommunen. Det finns också privata aktörer och bland dem finns stora variationer; koncerner, ideella organisationer och små föräldraföreningar. Den här verksamheten kan bygga på avtal mellan kommunen eller direkt med vårdnadshavarna. Barnets plats kan bekostas av kommunen helt eller till delar. Det finns servicesedlar, kommuntillägg, hemvårdsstöd o.s.v…

På tal om pengar, småbarnspedagogiken är avgiftsbelagd. Den kostar inte lika mycket för alla barn utan avgiften är bunden till föräldrarnas inkomst. Den indexjusteras och därtill finns politisk vilja att påverka avgifterna. Under de senaste fem åren har det hänt två gånger och man undrar var den faktiska inbesparingen finns då man räknar in det arbete som kommunerna lägger på att räkna om avgifterna göra nya beslut till och med två gånger per år.

Det finns ingen närskoleprincip inom småbarnspedagogiken. Det här betyder att man inte kan planera verksamheten utgående från upptagningsområden, utan vårdnadshavarna kan ansöka om plats inom småbarnspedagogiken i den enhet som de vill. Sen kan det vara att vårdnadshavarna separerar, att någon av dem flyttar och att barnet då behöver småbarnspedagogik på två orter. Kanske veckovis, kanske under helger och kanske vårdförhållandet ändrar efter något år. Det är heller inte på förhand klart hur fördelningen mellan daghem, familjedagvård eller öppen småbarnspedagogik kommer att utfalla.

Under undantagstillståndet blev skillnaden mellan småbarnspedagogiken och skolverksamheten plötsligt kristallklar. Då beslut om grundläggande undervisning på distans togs kunde man göra beslut som gällde, mer eller mindre, hela årskullar och hela personalen. Men småbarnspedagogiken fungerar inte alls på samma sätt. Utöver den subjektiva rätten till småbarnspedagogik påverkas småbarnspedagogiken också av vårdbehov, om föräldrars arbetssituation om permitteringar, distansarbete och långa arbetsskift. Det handla om att semestrar som togs ut, om semestrar som inte kunde hållas. Det handla om en äldre generation som inte kunde ställa upp med att hämta, föra eller semestra med barnbarn som planerat. Det handla om att ha för mycket personal, för lite personal, inbesparingskrav och krav på att ändra verksamheten.

Jag står full av beundran bredvid och ser på, ser på hur dessa yrkesskickliga personer möter ibland orimliga krav och ändå får ihop pusslet. Det här utan att stå högljutt och protestera, utan genom att möta alla krav från beslutsfattare, vårdnadshavare och inspektörer för att ändå målmedvetet planera verksamheten utgående från barnets bästa. Jag kan intyga att varje chef inom småbarnspedagogiken alltid har kalkylerat utgående från barnets bästa. För varenda förändring som görs inom småbarnspedagogiken, görs helt automatiskt också en barnkonsekvensbedömning, åtminstone en omedveten sådan.

Jag vill ge en stor eloge till er som tar emot beslut, önskemål och förändringar och omvandlar dem till trygg verksamhet för barnen. Jag önskar också den här gruppen arbetsro och att man lyssnar då de utvärderar nästa ändringsförslag. För de kan hela den här baletten på sina fem fingrar.

Artikeln hittas även på finska: Samanlaista, mutta silti niin erilaista. Varhaiskasvatus ei ole koulun pienoisversio.

Att fysiska bibliotekslokaler fortfarande behövs blev tydligare än någonsin under coronavåren.

Folket saknade biblioteken. Det var inte bara en längtan att få låna böcker, utan också att fritt få gå till biblioteket, vistas där, strosa mellan hyllorna, läsa tidningar och använda datorerna, kanske samtala med någon. Biblioteket som utrymme har för många en stor betydelse i vardagen och värdet av det blev tydligt då det inte var tillgängligt.

Under coronavåren färdigställde vi på regionförvaltningsverket 2019 års basserviceutvärdering om just bibliotekslokalerna.Också vår utvärdering visar att medborgarna fortfarande behöver fysiska bibliotekslokaler i vardagen. Trots att e-materialen och e-tjänsterna har ökat behövs bibliotekslokaler fortfarande för traditionella bibliotekstjänster, men också för mera mångsidiga behov.

Bibliotekslokaler för många behov

I allmänhet fungerar bibliotekslokalerna och räcker väl till för de traditionella bibliotekstjänsterna. Men då biblioteket också enligt bibliotekslagen ska erbjuda lokaler för inlärning, hobbyer, arbete och medborgarverksamhet samt främja den samhälleliga och kulturella dialogen, kan väggarna komma emot. Därför är det viktigt att bibliotekslokalerna kan omformas. En lösning kan vara en planmässig gemensam användning av lokaler och bibliotekslokaler som omformas efter att tjänsterna och materialen förändras. I bästa fall medför detta synergier i kommunen, i värsta fall har biblioteket inte tillräckligt med plats ens för den grundläggande verksamheten. Betoningen ligger alltså på planmässig och gemensam och att både bibliotekspersonalen och användarna hörs.  

Bibliotekslokalerna och användningen av dem utvärderades föregående gång 2009. Antalet fasta verksamhetsställen har efter det minskat i snitt med 12 %. Jämfört med ytterligare tio år tillbaka i tiden har vart femte verksamhetsställe lagts ned – en del en följd av kommunsammanslagningar. Bokbussarna skulle ersätta indragna närbibliotek, men kommunerna minskar i genomsnitt bokbusstjänsterna med två bussar per år. Biblioteken blir alltså färre, men å andra sidan är deras sammanlagda nyttoareal nästan densamma som för tio år sedan.

Antalet meröppna bibliotek har ökat snabbt och påverkat att de totala öppettimmarna ökat med 39 % under de senaste fem åren. Varannan kommun hade 2019 meröppna bibliotek. Biblioteksrummet är alltså mera tillgängligt. Men inte i hela landet, på en del områden saknas fortfarande meröppna tjänster. Samtidigt blir biblioteksrummet allt dyrare, så det vore effektivt att använda det mera. Utvärderingen visar att lokalkostnaderna i förhållande till invånarantalet har ökat mer än de övriga omkostnaderna och stigit med i genomsnitt över en tredjedel. Av svaren i utvärderingsenkäten framgick att de högre lokalhyrorna minskar på materialanskaffningen.

Det trygga tredje rummet

Biblioteken nämns ibland som ett tredje rum, ett rum som placerar sig mellan arbets- eller studieplatsen och hemmet. Sådana inofficiella, avgiftsfria och lättillgängliga samlingsplatser är viktiga för både individen och samhället. De skapar en känsla av gemenskap och gör växelverkan mångsidigare. Biblioteket är förutom ett fysiskt alltså också ett psykiskt ställe och rum. Utöver material och redskap erbjuder det användarna kontakter och verksamhet med andra människor.

Bibliotek öppna för alla kan för många vara det trygga rummet. Eftersom det är sannolikt att en krissituation som coronavirusepidemin inte blir den sista, borde bibliotekets roll och bibliotekslokalens och personalens uppgifter under ett undantagstillstånd definieras i kommunernas beredskapsplanering. Frågor kring beredskapen väcktes i våras och kommer att diskuteras vidare under webbinariet När det oförutsedda händer den 30 september. Kunde biblioteken kanske ha uppgiften att erbjuda trygga rum, upprätthålla och stärka invånarnas mentala uthållighet och ta del i informationsförmedlingen?

Läs hela basserviceutvärderingen om bibliotekslokalerna här.

Susanne Ahlroth

För tillfället är ett förslag till lag om ett försök med tvåårig förskoleundervisning och lag om ändring av lagen om småbarnspedagogik på remissrunda. Regionförvaltningsverket har beretts möjlighet att kommentera förslaget.

Vad är det man vill åstadkomma med tvåårig förskola?

Ett av målen är att öka 5-åriga barns deltagande i planmässig fostran och undervisning. I Finland deltar ca 87,8% i jämförelse med de övriga EU-länderna där medeltalet är 95,4%. De övriga nordiska länderna ligger på en ännu högre deltagarprocent än medeltalet.

Utöver det här vill man utreda kontinuiteten mellan förskoleundervisningen och den inledande undervisningen. Det är bra att man vill arbeta för smidiga övergångar. Jag kan ändå tycka att det ur barnets och familjernas perspektiv skulle vara ännu viktigare att se lärstigen som en helhet och arbeta för att lärstigen som går genom småbarnspedagogik, förskola, grundläggande undervisning och andra stadiets utbildning o.s.v. skulle ses som en fortlöpande verksamhet.

Småbarnspedagogiken styrs av lagen om småbarnspedagogik medan lagen om grundläggande undervisning styr förskoleverksamheten. Det här betyder att förskolan har samma regelverk om elevhälsa, stödundervisning, skolskjutsar, måltider, närskolepricipen, personalstyrkan och inte minst läroplikten. Nu finns en vilja att också 5-åringarna skulle åtnjuta dessa. Inom småbarnspedagogiken finns striktare reglering kring personalstyrka och gruppstorlekar, barnens hälsa följs upp av barnrådgivningen och föräldrarna kan önska plats inom småbarnpedagogiken, så att familjelogistiken blir den smidigaste för familjen som helhet. Härtill har regionförvaltningsverket ett tillsynsmandat inom småbarnspedagogiken medan tillsynsmandatet enbart sträcker sig till elevhälsan inom grundläggande undervisningen.

Två i sig goda system mot varandra

Vi har alltså två goda system och nu funderar vi på var femåringarna har det bäst. Vi står som åsnan mellan två hötappar och vet inte vilket system vi ska välja. Jag tror inte man direkt kan ställa systemen mot varandra, utan man måste se till barnets vardag. Ifall barnet som går i förskola och har behov av kompletterande småbarnspedagogik, kanske också av skiftomsorg, kommer barnets dag i den ledda verksamheten att styras av två olika lagar. Visserligen lyfter man i båda lagarna fram att dessa verksamhetsformer ska fungera parallellt och så att verksamheten ordnas utgående från barnets bästa.

Ur anordnarperspektiv är det här ett osmidigt arrangemang och det är svårt att veta vilken lag som gäller under vilken del av dagen. I själva verksamheten kanske de här skarvarna inte syns, men då det kommer till informationsöverföring, rätten till stöd eller skjutsförmåner kan det uppstå situationer av förvirring. Det finns en lång rad situationer jag kunde lista här för att exemplifiera. En sådan lista i sig visar på att ett system där ett barn hamnar i kläm mellan paragrafer inte är ett bra system. Jag hoppas därför att finska staten aktivt skulle arbeta för att småbarnspedagogiken och grundläggande undervisningen med förskolan skulle lyda under samma lag i framtiden. Jag ser det här som den enda möjligheten till att skapa en kontinuitet i lärstigen. Om vi kunde sammanföra hötapparna så skulle inte åsnan behöva välja.

Utgående från barnets bästa

Barnet bryr sig inte om lagar och paragrafer, därför måste vi vuxna ta ställning utgående från barnets perspektiv. Vi måste kunna se hur ett regelsystem och styrdokument påverkar barnets vardag. Det är också utgående från barnet som regionförvaltningsverket skriver sitt remissutlåtande till förslag till lag om ett försök med tvåårig förskoleundervisning och lag om ändring av lagen om småbarnspedagogik.

Niina Mäntylä, forskarprofessor i offentlig rätt vid Vasa universitet, intresserar sig för varför man i Finland, till skillnad från övriga nordiska länder, inte har en skolinspektion och hon frågar sig också ifall det finländska systemet fungerar. Hennes forskning har lett till en viss debatt kring skolinspektionens varande eller icke-varande. Jag tar inte ställning till den frågan, men jag vill belysa vad vi gör inom inspektionen inom småbarnspedagogiken.

Inom tillsynen skiljer vi på proaktiv tillsyn, programbaserad tillsyn och reaktiv tillsyn.

Den proaktiva tillsynen är förutom handledning också registrering av de privata aktörernas verksamhet. Genom att kontrollera lagligheten innan verksamheten startar eller ändras kan vi så att säga mota Olle i grind och därmed undvika att lagstridigheter uppstår och se till att förutsättningarna för en bra verksamhet finns.

Den programbaserade tillsynen är tematisk och regionförvaltningsverket väljer årligen vilket tema vi kommer att lägga fokus på. I år är det personaldimensioneringen som står i fokus. Inkommande år fokuserar vi på maximal gruppstorlek och året därpå är det behörighetskraven vi fokuserar på.

Den reaktiva tillsynen är tillsyn som vi gör utgående från klagomål som kommit in eller utgående från myndighetssamarbete, från missförhållanden som media rapporterar om eller från anonyma tips. De ärenden vi behandlar inom tillsynen är ärenden som berör en hel grupp eller hela verksamheten. Ifall ett klagomål berör otrygg verksamhetsmiljö, för stora grupper eller otillräcklig personal inverkar det naturligtvis på hela verksamheten.

Det vi inom tillsynen gör är att kontrollera lagligheten i verksamheten. Vi gör inga kvalitetsgranskningar av pedagogiken, det ansvaret ligger hos Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU). De flesta tillsynsärenden vi behandlar gäller personaldimensioneringen, gruppstorlekar, personalens behörighet, luftkvaliteten, utrymmenas säkerhet och verksamhetens planmässighet och tillgängligheten till service på modersmålet. Det sistnämnda gäller i allmänhet minoritetsspråken på orten, finsk service på svenska orter och vice versa.

De allra flesta tillsynsärenden avgörs genom ”pappersrally”, det vill säga att vi hör motparten som svarar skriftligen och på basen av den information vi har gör vi sedan en bedömning. Det händer förstås att ärendet har sådan karaktär att vi behöver besöka verksamhetsstället och göra en fysisk inspektion, men det är långt i från alla gånger det behövs.

Varför görs då inspektionerna?

Det finns egentligen ett enda mål med verksamheten, nämligen att basservicen är trygg och invånarna inom samtliga regioner har jämlik tillgång till service. Personligen upplever jag att det finns en viss trygghet för både barnen i verksamheten och för personalen i myndighetsövervakningen.

Vi bevakar visserligen barnens rätt till småbarnspedagogik medan arbetarskyddet bevakar arbetstagarnas rättigheter, men jag vill påstå att det att vi ingriper i att personalen är tillräcklig, gruppstorlekarna lagenliga och verksamheten är trygg också påverkar hur personalen kan utföra sitt arbete.