Från början av augusti 2022 förändrades lagstiftningen om barnets stöd inom småbarnspedagogiken. Rätten till stöd definieras nu i kapitel 3 a (paragraf 15 a-e) i lagen om småbarnspedagogik.

I lagen finns nya bestämmelser om barnets rätt till stöd inom småbarnspedagogiken, om det stöd som ges och om genomförandet av stödet samt om bedömning av stödbehovet, om stödformer, om stödtjänster, om meddelande av förvaltningsbeslut och om sökande av ändring. Denna förändring medför också att man i kommunerna dels är tvungna att förnya dokument, dels skapa nya administrativa strukturer.

Grunderna för planen för småbarnspedagogik revideras och därför behövde även kommunernas och de privata arrangörernas planer för småbarnspedagogik bearbetas. De nya dokumenten borde ha varit i kraft från 1.8.2022. Även modellen för barnets plan förnyades av utbildningsstyrelsen.

Kommunerna måste dessutom tänka ut hur beslutsprocessen för barnets stöd ska gå till och skapa strukturer för en ny process. Kopplat till beslutsprocessen behöves det i kommunen vissa dokument. Kommunen behöver meddela vårdnadshavarna om hörande, dokumentera hörandet, ha en botten för beslut och en anvisning för omprövning av besluten. Dessutom behöver kommunerna som har privata daghem på sitt område tänka igenom hur beslutsprocessen för de barn som är i privat småbarnspedagogik ska gå till.

Denna lagförändring avser att åtgärda bristerna i den tidigare lagstiftningen. Detta är välkommet. Lagen godkändes i riksdagen 16.12.2021. De nya grunderna för småbarnspedagogiken fastställdes 18.2.2022. Detta har medfört att kommunerna och de privata arrangörerna fått jobba i en snabb takt för att genomföra förändringarna. Det verkar som om flera kommuner ännu är mitt i processen att redigera planer och skapa nya processer. Detta är oroväckande, eftersom alla barn har rätt till stöd enligt lagen om småbarnspedagogik och enligt förvaltningslagen ska ett förvaltningsbeslut fattas utan dröjsmål. Det finns nu en risk att processerna kring stödet och besluten kommer att dröja, vilket inte är bra.

Det är viktigt för kommunerna och arrangörerna att minnas att det, i § 15 e:s fjärde moment, står att ett beslut kan verkställas även om det inte vunnit laga kraft. Som tjänsteman och pedagog hoppas jag att alla barn får det stöd de behöver genast från dagisstarten, trots att beslutsprocessen inte är färdig i kommunen.

Noora Lohi
Överinspektör för bildningsväsendet, småbarnspedagogik
Svenska enheten för bildningsväsendet

Länkar till styrande dokument:

• Lagen om småbarnspedagogik kapitel 3 a
• Undervisnings- och kulturministeriet, vanliga frågor om stöd
• Utbildningsstyrelsen, Grunderna för planen för småbarnspedagogik
• Utbildningsstyrelsen, barnets plan för småbarnspedagogik, modellblankett och anvisningar

Jag är privilegierad när jag får följa flyttfåglarnas ankomst och fåglarnas häckning från min egen soffa och se hotade skogsrenar i den vilda naturen längs med motionsspåret. På vintern kan jag se utterspår i snön och förundra mig över ekorrarna vid vägkorsningar. De flesta människor har inte sådana privilegier.

Etseri djurparks miljöfostrare i kattbjörnsgården.

Djurparkerna finns inte bara till för att roa människor, utan de har en uppgift i bevarandet av naturens mångfald och vilda djurarter. För att bromsa upp artförlusten är djurparkerna viktigare än någonsin när det gäller att skydda djurarterna.

Det behövs pengar för att driva en djurpark och skydda arterna. Största delen av pengarna erhålls från biljettintäkter. Upplevelser och berättelser fascinerar allmänheten, och med hjälp av dem kan man utföra djurparkens grundläggande uppgifter. Med hjälp av berättelser och upplevelser förmedlas information till besökarna på plats, och ofta är djurparkens webbplats en rik informationskälla.

Djurparkerna måste sörja för att dela information som möjliggör skyddet av den biologiska mångfalden. Positiva erfarenheter av djur och naturen kan förändra människornas verksamhet i en positiv riktning med tanke på naturen. Besökarnas förhållande till naturen och värnandet om den är viktigt för att vi ska sörja för välbefinnandet i vår livsmiljö även i våra vardagliga sysslor, till exempel genom att sortera vårt avfall och lämna det för återvinning.

Vad förutsätts av djurparkernas verksamhet?

Det finns ett EU-djurparksdirektiv på vilket djurskyddslagens krav på djurparker grundar sig. Enligt djurskyddslagen ska djurparken för sin del främja skyddet av den vilda faunan och bevarandet av den biologiska mångfalden. Djurparksverksamheten ska följa djurskyddslagen och djurskyddsförordningen samt djurparksförordningen.

Publiken söker upplevelser och information från djurparkerna. Det är djurparkernas lagstadgade uppgift att sprida information till människorna. Har du tänkt på att orienteringstavlor är obligatoriska i djurparken? I undersökningar har man dock konstaterat att få djurparksbesökare läser tavlorna. Själv förstår jag inte varför. Jag har alltid läst orienteringstavlorna med stort intresse och fått höra förundran över att jag trivs så länge vid tavlorna. I många djurparker har man satsat på guidning och interaktivt innehåll som lockar dagens besökare mer än tavlor med text.

Utöver att dela information ska djurparkerna delta i forskning som främjar skyddet av djurarter, utbildning i färdigheter att skydda djurarter eller informationsutbyte i anslutning till skydd av arter. Dessa är djurparkens grundläggande uppgifter. Djurens förökning i djurparken övervägs alltid separat och koordineras internationellt.

Hur kan man veta om djurparken drivs på ett godtagbart sätt?

Det viktigaste tipset för besökaren om god praxis och tillräckligt deltagande i skötseln av djurparkens grundläggande uppgifter är att djurparken hör till en djurparksorganisation. I Europa är organisationen vanligtvis EAZA (European Association of Zoos and Aquaria), på andra håll ofta WAZA (World Association of Zoos and Aquariums). För att bli medlem i organisationen måste djurparken uppfylla högre krav än lagstiftningen förutsätter.

Information om medlemskap i organisationen finns på djurparkens webbplats och på plats. Även om du inte har märkt EAZA-logotyperna tidigare kan du hitta information bland djurarterna i EAZA:s ESB-program (European Stud Book, djurparksdjurens stambok) eller EEP-programmen (EAZA Ex Situ Programmes), där djurens förökning koordineras noggrannare. Ofta utökas också mängden djur som ingår i projekt för att återställa dem till naturen inom ramen för EEP-programmet, på samma sätt som man planerar att öka antalet visenter, skogsrenar, Przewalskis hästar, snöleoparder och lappugglor i djurparker. Koordinationen är nödvändig för att bevara djurstammarnas livskraft och genetiska mångfald.

Djurparker med ändamålsenlig verksamhet deltar i forskningsprojekt

I undersökningarna samlas och analyseras information som det kan vara svårt eller omöjligt att utreda i naturen. I djurparken kan man till exempel undersöka varför jättepandan väljer en specifik bambu att äta. Till forskningen hör också informationsbyte i anslutning till artskydd som grundar sig på ett globalt nätverk av djurparker, där uppgifter om djuren registreras i ett gemensamt datasystem. Internationellt informationsutbyte är nödvändigt, eftersom den information som behövs för att skydda djurarterna samlas in i begränsad utsträckning i enskilda djurparker. Den samlade informationen är omfattande och kan användas för forskning som stöder artskyddet.

Regionförvaltningsverket beviljar djurparkstillstånd på ansökan

Innan tillstånd beviljas inspekterar regionförvaltningsverket djurparkens lokaler och verksamhet. Finlands största djurparker är gamla och de ursprungliga tillstånden har erhållits för flera årtionden sedan. Tillstånd kan ändras av grundad anledning. Väsentliga förändringar i verksamheten kan till exempel vara byte av djurarter eller utvidgning av djurparken.

För närvarande väntar man på att den nya lagen om djurens välbefinnande ska behandlas i riksdagen. Om lagen går igenom i fråga om djurparker i enlighet med utkastet, ökar djurparkernas krav på skyddet av den biologiska mångfalden väsentligt. Därför måste alla djurparker omprövas inom övergångstiden.

Etseri djurparks visenter.

Hur övervakas djurparkerna?

Regionförvaltningsverket är skyldigt att övervaka djurparkerna regelbundet. Vi vid Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland strävar efter att besöka djurparkerna varje år. Om en separat inspektion anses nödvändig besöker man också platsen innan man gör ändringar i djurparkstillståndet.

Ibland kommer djurskyddsanmälningar om djurparkerna. Om ärendet är mycket allvarligt och kräver snabbt ingripande ska inspektionen göras utan förhandsanmälan så snart som möjligt. Ibland kommer det anmälningar om saker som granskas i samband med den normala tillsynen. De årliga inspektionerna avtalas oftast på förhand så att de personer som behövs för tillsynen är närvarande. Det är nödvändigt att på plats diskutera med djurskötarna, veterinären och den person som ansvarar för djursamlingen. Genom att ställa frågor och diskutera får man information om djurparkens verksamhet som behövs i tillsynen.

Traditionellt har tillsynen över djurparker fokuserat på djurens välbefinnande och på vad publiken kan se i djurparken. Länsveterinären ansvarar för att utöver stängslens flyktsäkerhet och djurens förhållanden övervaka att i synnerhet djurparkens tillståndsvillkor iakttas. Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) övervakar djurparksbesökarnas säkerhet.

Artskyddet och informationsförmedlingen i tillsynen

Skyddet av den biologiska mångfalden kan ske på varierande sätt. Antalet undersökningar och deras kvalitet varierar med tiden. Därför bör man i samband med alla årliga inspektioner bland annat gå igenom de forskningsprojekt som djurparken deltar i. Uppfyllandet av detta krav bedöms som en helhet. Ibland är ett omfattande forskningsprojekt tillräckligt, ibland pågår flera mindre undersökningar. Som hjälp för utvärderingen använder jag bland annat vetenskapliga artiklar, utöver vilka projektplanerna erbjuder väsentlig information om undersökningarna, deras syfte och omfattning.

Bedömningen av tillräckligt deltagande i utbildning i färdigheter i att skydda arterna kan i tillsynen vara en hård nöt att knäcka. Själv har jag bedömt detta bland annat med hjälp av huruvida djurparkspersonalen deltar i fortbildningar inom branschen eller om djurparken deltar i ordnandet av utbildningen. Oljebekämpningsutbildning är ett bra exempel på sådant deltagande i utbildning.

Det är i princip ganska lätt att bedöma om informationsutbytet i anslutning till skyddet av arterna är tillräckligt, åtminstone om djurparken hör till EAZA. Inom ramen för EAZA är djurparkerna en del av en systematisk och omfattande datainsamling. Dessutom har medlemmarna tillgång till ett omfattande internationellt expertnätverk. Vid bedömningen av informationsutbytets tillräcklighet fäster jag uppmärksamhet vid EAZA-medlemskapet, användningen av djurparkernas gemensamma databasprogram för lagring av uppgifter och annan planmässig verksamhet. Det räcker absolut inte med ett vanligt samarbete mellan djurparker och permanenta djurutställningar, där aktörerna kan be varandra om råd och diskutera sinsemellan. Värdet av ett sådant samarbete kan inte anses vara tillräckligt vid informationsutbyte i anslutning till skyddet av arterna.

Djurparken kan använda många kanaler och sätt att förmedla information till allmänheten. Information ska ges om djuren i djurparken och deras naturliga levnadsförhållanden. När jag övervakar djurparkens förmedling av information, läser jag innehållet på webbplatsen och orienteringstavlorna, lyssnar på guidningar och bekantar mig med informationsmaterialet och planen för miljöfostran.

Det tar tid att gå igenom allt material, men det är nödvändigt för att bedöma om informationsförmedlingen är tillräcklig. Man ansåg länge att orienteringstavlor var ett tillräckligt sätt att sköta informationsförmedlingen. Senare har vi vid Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland tolkat saken annorlunda. Orienteringstavlorna är en väsentlig del av informationsförmedlingen, men utöver dem behövs även andra sätt att sprida information till en så bred publik som möjligt.

Djurparkerna har mycket att göra i en föränderlig värld

När kunskapen och uppskattningen för djurens välbefinnande ökar börjar många ifrågasätta djurparker. När den digitala världen möjliggör en tredimensionell naturupplevelse från ens egen soffa och dokumentärfilmer underhåller och ger information om platser dit vi inte själva kan ta oss, kan djurparkerna kännas onödiga.

Djurparkerna ska i sin verksamhet genomföra skyddet av naturens mångfald och arter, dvs. så kallade skyddsåtgärder, på ett tillräckligt sätt. Kravet grundar sig på lagstiftningen, men också på den ökade medvetenheten bland allmänheten.

Till skyddet av arterna hör också djurparkernas artrikedom. För att öka människornas kännedom om djuren och deras naturliga livsmiljö är det också motiverat att hålla livskraftiga arter i djurparkerna. Situationen för dessa arter kan vara en annan redan om 50 år. Djurparkernas samlingar kan kompletteras genom att fånga vilda djur från naturen när det anses vara absolut nödvändigt. Om en djurart redan är hotad eller nästan försvunnen från naturen, är det etiskt att fånga vilda individer till djurparker? Detta övervägs hela tiden i världen.

Återställandet av vilda visenter i Europas skogar är ett bra exempel på hur djurparker har medverkat i räddningen av en djurart från utrotning. Den sista vilda visenten blev skjuten 1927, men djurparkernas visentstam var tillräcklig för att bevara arten. Numera lever över 2 000 visenter i Europas skogar till följd av framgångsrika program för att återställa dem till naturen. Exempel på motsvarande verksamhet under den senaste tiden är återinförandet av skogsrenen till södra Suomenselkä och flodillern till naturen i Estland.

Utgångspunkten är att den information som djurparkerna delar är korrekt och människor har möjlighet att se levande djur, känna lukter och få upplevelser. Samtidigt lär vi oss och får insikter, kanske kommer ihåg att sortera skräp bättre eller spara naturresurser, välja cykel i stället för bil.

För att skyddsåtgärderna för att bevara den biologiska mångfalden och arterna ska genomföras i alla djurparker borde tillsynen ingripa i otillräckligt genomförande av djurparkernas grundläggande uppgifter och kräva att situationen åtgärdas snabbt. Djurparker som agerar i strid med bestämmelserna och tillståndsvillkoren ska antingen snabbt bringas till en tillräckligt god nivå eller så ska deras tillstånd återkallas och verksamheten upphöra. Här finns det fortfarande mycket att göra för tillsynen, men med små steg gör vi framsteg.

Det är djurparkens hederssak att sörja för djurens välbefinnande och genomföra djurparkens grundläggande uppgifter!

Text och bilder: Anna-Maria Moisander-Jylhä, länsveterinär, Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland

 

 

Mer information om tillstånd för och tillsyn över utställande av djur

Överdirektör Soile Lahti

Reformen av lagen om smittsamma sjukdomar pågår som bäst. Soile Lahti, överdirektör för Regionförvaltningsverket i Östra Finland, undersökte i sin färska juris magisteravhandling utmaningarna i paragraf 58 och hur lagen kan bli ett ännu mer fungerande verktyg.

Även de sista skyldigheterna som grundar sig på temporära bokstavsparagrafer i lagen om smittsamma sjukdomar upphör den 1 juli när de temporära paragraferna upphör att gälla. För närvarande finns inga egentliga restriktioner, men hygienkraven enligt paragraf 58 c ska iakttas fram till den 30 juni. Mer information om hygienkraven finns på regionförvaltningsverkets webbplats.

Avsikten är att en del av de temporära paragraferna som nu upphör att gälla ska återinföras i lagen. Lagändringarna är för närvarande på remiss som avslutas den 24 juli. Lagen går vidare till riksdagen sannolikt efter sommaruppehållet. Även regionförvaltningsverket bereder ett eget utlåtande.

Du kan läsa social- och hälsovårdsministeriets meddelande om remissbehandlingen på ministeriets webbplats.

Lagen om smittsamma sjukdomar tillämpades på bästa möjliga sätt i en ny situation

Soile Lahti, överdirektör för Regionförvaltningsverket i Östra Finland anser att lagreformen är bra.

"För närvarande innehåller lagen inte nödvändiga juridiska verktyg för att klara av kommande pandemier. När lagen om smittsamma sjukdomar stiftades har man inte helt identifierat sannolikheten att en allmänfarlig smittsam sjukdom snabbt sprids till landet från flera håll och att epidemin sprids och drar ut på tiden i hela landet. Tanken har kanske snarare varit att reglera de åtgärder som behövs under en kortare tid för att till exempel släcka lokala tuberkuloshärdar."

Lahti har i sin färska juris magisteravhandling undersökt de utmaningar som paragraf 58 i lagen om smittsamma sjukdomar ger upphov till i en coronapandemiliknande situation. Avhandlingen har utarbetats för Östra Finlands universitet och kan läsas på universitetets webbplats. Lahti har också en magisterexamen i administrativa vetenskaper.

"När vi fattar beslut om restriktioner har vi inte möjlighet att tillämpa paragraferna utöver vad som föreskrivs i lagen, eftersom myndighetsverksamheten måste grunda sig på lag. Lagen om smittsamma sjukdomar har använts på bästa möjliga sätt, även om den inte är fullständig", säger Lahti.

"Jag förstår mycket väl att restriktionerna kan ha känts inkonsekventa på grund av utmaningarna med lagen. Många av besluten som fattats av Regionförvaltningsverket i Östra Finland överklagades också. Förvaltningsdomstolarna har dock hittills inte upphävt eller ändrat ett enda av våra beslut som lagstridiga", fortsätter hon.

Processen för att fatta coronabeslut har beskrivits i detalj i en bloggtext som publicerats på regionförvaltningsverkets webbplats.

Överdirektör Soile Lahti, varför valde du just detta ämne för din avhandling?

"All min tid gick åt till arbetet när coronasituationen var som värst. Jag studerade samtidigt, så jag var tvungen att välja ett ämne för mitt slutarbete som jag känner till sedan tidigare. Jag skrev min avhandling på kvällar och veckoslut – ibland även på nätterna – om jag inte behövde jobba. I bakgrunden finns naturligtvis också ett genuint intresse för ämnet. Lagen om smittsamma sjukdomar är aktuell och betydelsefull och utmaningarna med lagen har diskuterats även i offentligheten. Jag ville granska saken ur forskarens synvinkel och fundera över hur paragraf 58 i lagen borde tolkas i restriktionen av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.
Det är naturligtvis lätt att peka ut problem, men jag ville också lägga fram förslag till lösningar. Det bör observeras att tankarna inte är regionförvaltningsverkets åsikter utan mina personliga åsikter som rättsvetare".

Vilka är de centrala utvecklingspunkterna i paragraf 58 i lagen om smittsamma sjukdomar enligt din forskning?

1. ”Paragrafen är för flexibel. Man har strävat efter att korrigera bristerna i lagstiftningen genom administrativ styrning och temporära bokstavsparagrafer som utarbetats under coronapandemin och med vilka man breddat åtgärdernas tillämpningsområde. I viss mån är flexibilitet bra för att lagen ska fungera i olika situationer, men i detta fall borde regleringens exakthet och exakta avgränsning förbättras. Det är emellertid fråga om en åtgärd som delvis begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna. För närvarande är till exempel definitionen av restriktionernas nödvändighet ganska tunn i lagen om smittsamma sjukdomar".

2. "Arbetsfördelningen mellan myndigheterna samt verksamhetsstrukturen borde förtydligas. För närvarande har till exempel ingen av myndigheterna för bekämpning av smittsamma sjukdomar befogenhet att leda regionala störningssituationer. På motsvarande sätt saknas i fråga om riksomfattande situationer en behörig myndighet som kan besluta om restriktioner som gäller hela landet. 
Bekämpningsverksamheten är nätverksbaserad och behörigheten i anslutning till beslut som fattats med stöd av paragraf 58 har också fördelats mellan olika myndigheter. Verksamheten kan verka splittrad: regionförvaltningsverket fattar administrativa restriktionsbeslut, sjukvårdsdistriktet och THL är epidemiologiska sakkunniga som definieras i lagen, kommunerna har behörighet att fatta beslut om restriktioner inom sitt eget område, social- och hälsovårdsministeriet styr den övergripande bekämpningen av smittsamma sjukdomar.
Är verksamhetsstrukturen bra och tillräckligt tydlig? Åtminstone för allmänheten är den inte begriplig."

3. "I åtgärder som vidtas med stöd av lagen om smittsamma sjukdomar är det problematiskt att förlita sig på begreppsdefinitionerna i lagen om sammankomster. Man har varit medveten om att begreppen i lagen om sammankomster, till exempel begreppet offentliga tillställningar, var krävande redan när lagen stiftades. Särskilt problematiska är de som grund för restriktionsbeslut i enlighet med lagen om smittsamma sjukdomar.
Det finns många typer av sammankomster. Det har varit en verklig utmaning att bedöma vilka sammankomster uppfyller kännetecknen för en offentlig tillställning, och därmed utgör föremål för restriktionsbeslut, och vilka som faller utanför detta. Denna problematik har lett till många situationer under pandemin där restriktionerna inte kändes logiska i allmänhetens ögon.
Enskilda evenemang, såsom konserter och teaterföreställningar, begränsades, medan man samtidigt fick röra sig fritt i stormarknader. Detta berodde på begreppet offentlig tillställning: en enskild konsert är en offentlig tillställning, men stormarknadernas fortlöpande grundläggande affärsverksamhet är inte det, och kan alltså inte begränsas med stöd av paragraf 58.
Om människorna inte upplever att myndigheternas bestämmelser är rättvisa och logiska, kan hela myndighetsverksamhetens trovärdighet och legitimitet försvagas och viljan att vidta också egna restriktionsåtgärder minska."

Hur kan man lösa dessa utmaningar?

1 och 2. "Mitt förslag till avgörande av problematiken kring lagens flexibilitet och förtydligandet av myndigheternas arbetsfördelning sammanflätas med varandra.

Enligt 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar ska de vidtagna åtgärderna alltid grunda sig på en sakkunnigbedömning av åtgärdernas nödvändighet. Nödvändigheten förklaras dock inte på något sätt i paragrafen eller i dess motiveringar. Detta har kunnat leda till osäkerhet bland medborgarna om huruvida restriktionerna verkligen har varit nödvändiga, i synnerhet med tanke på den nätverksliknande verksamhetsstrukturen som många har svårt att uppfatta och de olika myndigheternas roller i den. 

Det skulle därför vara nödvändigt att närmare definiera vad som avses med nödvändighet och hur frågan ska utredas. Den utredning som nu görs med stöd av 58 § gäller främst hälsovårdsmyndigheterna. Detta torde räcka vid en lokal kortvarig epidemi. I en långvarig pandemi behövs däremot mer omfattande bedömningar av såväl fördelarna som nackdelarna med restriktioner, vilket skapar en grund för en bedömning av åtgärdernas rättsliga nödvändighet. Under coronapandemin bildades coronasamordningsgrupper enligt statsrådets hybridstrategi för att fylla en mer omfattande utvärderingsuppgift, men deras verksamhet är inte juridiskt välstrukturerad. I lagen finns inga bestämmelser om grupperna, även om de har varit en central del av coronabekämpningen och även beslutsfattandet i anslutning till den. Dessutom kan de ha skapat oreda i det redan från tidigare komplicerade myndighetsnätverkets verksamhet i utövandet av offentlig makt och dess begriplighet i människors ögon.

Jag funderade också på möjligheten att i lagen nivåstrukturera olika typer av störningar som orsakas av smittsamma sjukdomar och på alternativ till nödvändiga grundläggande åtgärder. Samtidigt skulle man skilja åt beslutsfattandet om restriktioner och definitionen av typen av störningssituation. I fortsättningen kunde välfärdsområdena ansvara för fastställandet av epidemins nivå. Epidemins nivå skulle fastställas genom ett separat beslut som är i kraft en längre tid. I samband med detta kunde interaktionen och även delaktigheten byggas upp bättre än under coronapandemin, då höranden inte kunde ordnas på grund av brådskande restriktionsbeslut.
Normala förhållanden och undantagsförhållanden är en alltför grov indelning i denna typ av störningssituationer och därför kunde lagen om smittsamma sjukdomar innehålla på förhand fastställda restriktionsåtgärder för varje situationsnivå. 

Regionförvaltningsverket skulle besluta om restriktionsåtgärder utifrån detta. En sådan här verksamhetsmodell skulle ge lugn och ro och förutsägbarhet i hanteringen av en pandemi".

3. "Kopplingen mellan lagen om smittsamma sjukdomar och begreppsdefinitionerna i lagen om sammankomster borde brytas. Tillämpningsområdet för 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar borde utbreddas så att det i större utsträckning skulle omfatta olika typer av situationer där människor samlas, oberoende av om det är fråga om en enskild sammankomst eller fortlöpande verksamhet. På motsvarande sätt skulle prövningsrätten när det gäller att fastställa restriktioner styras genom allmänna principer - som nu saknas i lagen om smittsamma sjukdomar - genom närmare bestämmelser om utredning och nödvändighet samt om typer av störningssituationer. Man skulle skapa en modell där befogenheterna och användningen av dem skulle vara tydligare för alla aktörer. Samtidigt skulle man kunna bibehålla flexibiliteten och undvika en överdriven detaljrikedom."

Verksamheten ska kunna utvecklas utifrån erfarenheter

Lahti betonar att hon inte har för avsikt att peka på misslyckanden eller anklaga någon instans.
"Även om alla följder av tillämpningen av lagen om smittsamma sjukdomar inte identifierades i det skede då lagen stiftades, har man även då gjort det bästa möjliga med de tillgängliga uppgifterna. Ingen kunde veta vad som skulle komma."
Enligt Lahti är det nu viktigt att söka nya lösningar utifrån erfarenheterna från coronapandemin.
"Man kan inte heller i fortsättningen förbereda sig på allt möjligt. Det centrala är förmågan att lära sig och även värna om förtroendet mellan aktörer, medborgare och myndigheter. Vi måste kunna prata öppet om utvecklingsobjekt och utveckla verksamheten smidigt".

Skribent: Pinja Valkonen

Att ordna regionala försvarskurser hör till regionförvaltningsverkets lagstadgade uppgifter inom samordningen av den regionala beredskapen. Kursernas historia sträcker sig ända till länsstyrelsernas tid på 1960-talet och i Södra Finland har redan tiotusentals personer som har en central roll med tanke på samhällets kritiska funktioner fått lära sig av kurserna under decenniernas lopp. Elevantagningen är organisationsbaserad, dvs. de personer som deltar i kurserna utses av organisationer inom de kritiska sektorerna.

Även om ordet försvarskurs kan väcka föreställningar om att man kryper omkring i terrängdräkter i skogen är våra kurser i huvudsak städat inomhusarbete.

 Deltagarna genomgår en veckas grundkurs i det regionala försvaret och får en täckande bild av den övergripande säkerheten i samhället, lagstiftningen, myndigheternas roll och det samarbete som görs för den regionala beredskapen.

Inom Södra Finlands verksamhetsområde ordnar vi vanligtvis årligen sex regionala försvarskurser på basnivå tillsammans med försvarsmaktens truppförband. Cirka 70 deltagare bjuds in till varje kurs, vilket innebär att vi utbildar nästan 500 personer på grundkurserna varje år. Kurserna ordnas inom verksamhetsområdet för Regionförvaltningsverket i Södra Finland enligt landskap – Nyland, Kymmenedalen, Södra Karelen, Egentliga Tavastland och Päijänne-Tavastland.

Utöver grundkurserna ordnar vi årligen tre eller fyra kortare fortsättningskurser, specialkurser och kompletterande kurser. Normala år kommer vi alltså upp till cirka tusen kursdeltagare. I riksomfattande perspektiv ordnas ca 60 procent av de regionala försvarskurserna hos oss i Södra Finland.

Vem väljs till kurserna och på vilka grunder?

Intresset för försvarsverksamheten har naturligtvis ökat mycket under den senaste tiden, vilket i sig är fint, och det syns också hos oss vid regionförvaltningsverket. Det kommer för närvarande många förfrågningar om försvarskurserna – många intresserar sig för hur man kan delta.

En tumregel i antagningen av elever är att de organisationer som har en central roll för samhällets kritiska funktioner och för försörjningsberedskapen bland sina medlemmar utser de personer som ska delta i kursen. Valet är alltså organisationsbaserat.

I valet av elever följer vi anvisningarna från den riksomfattande delegationen för frivilligt försvar. Kursdeltagarna representerar myndigheter som är centrala med tanke på samhällets regionala och lokala verksamhet, såsom kommuner, sjukvårdsdistrikt, räddningsverk, polisinrättningar och också centralförvaltningens organisationer. I fortsättningen deltar också personal i centrala roller i välfärdsområdena. Deltagarna har vanligen en ledande ställning eller arbetar i uppgifter som är nära kopplade till beredskapen.

Även näringslivet beaktas i elevantagningen som en del av försörjningsberedskapskedjan och av samhällets kritiska funktioner. Näringslivets representation i kurserna sammanställs i regel i enlighet med poolerna i anslutning till Försörjningsberedskapscentralen. Poolerna är branschspecifika helheter som till exempel hör till livsmedelsförsörjningen, energiförsörjningen eller trafiken och logistiken. Enligt prövning kan vi också ta in sådana deltagare från näringslivet som inte hör till poolerna, såsom aktörer inom avfallshanteringen, om de är verksamma inom samhälleligt kritiska funktioner. Via mediepoolen har vi bland annat funderat på möjligheten att i fortsättningen också bjuda in till exempel influerare på sociala medier till kurserna.

Om du arbetar inom en verksamhet som är kritiskt med tanke på samhällets funktion lönar det sig att fråga direkt av arbetsgivaren om de kan föreslå dig för en av våra kurser. Vi påminner också om att försvarsorganisationerna är mycket viktiga aktörer i beredskapsutbildningen för frivilliga privatpersoner.

Kurserna ger en bild av samhällets övergripande säkerhet

De försvarskurser som ordnas av regionförvaltningsverket är en del av den allmänna försvarsundervisningen, om vilken det bestäms i förordning av statsrådet och som styrs av delegationen för frivilligt försvar.

Även i fråga om innehållet i kurserna följer vi anvisningen från delegationen för frivilligt försvar, liksom vid elevantagningen. Enligt anvisningen är målet för den regionala försvarskursen att ge en allmän bild av Finlands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik och av arrangemangen, beredskapen och utvecklingen av det övergripande försvaret och inom olika sektorer under normala förhållanden, vid störningar och under undantagsförhållanden. Deltagarna sätter sig in i olika sektorers generella, regionala och lokala uppgifter inom totalförsvaret och möjligheterna att genomföra dem, och i deras inbördes påverkansrelation. Ett mål är också att främja myndigheternas beredskap och samarbete.

Undervisningen i den regionala försvarskursen genomförs inom referensramen för den övergripande säkerheten, vilket innebär att kursinnehållet kopplas till de vitala funktioner som beskrivs i säkerhetsstrategin för samhället:

• Ledning
• Internationell och EU-verksamhet
• Försvarsförmåga
• Den inre säkerheten
• Ekonomi, infrastruktur, försörjningsberedskap 
• Befolkningens handlingsförmåga och service
• Mental kristålighet

Deltagarna i försvarskursen sätter sig in i dessa teman med tanke på det regionala samarbetet, särskilt genom föreläsningar. Under en veckas grundkurs ordnas ett trettiotal kortföreläsningar och efter föreläsningarna har det reserverats gott om tid för diskussion. Det teoretiska innehållet konkretiseras genom grupparbete som utförs under veckan. Programmet kompletteras med besök till ställen som är viktiga med tanke på den övergripande säkerheten och den regionala beredskapen, såsom räddningsverket och försvarsmaktens baser.

På kurserna kan man också besöka ställen som är centrala med tanke på säkerheten och beredskapen. På bilden ordnar räddningsverket en uppvisning av räddningsarbetet efter en bilolycka.

Kursdeltagarna är mycket nöjda, även nätverkande är viktigt

Vi ber alla kursdeltagare ge respons på enskilda kursinnehåll och på kurserna i allmänhet ur utvecklingsperspektiv. Våra kurser får i regel mycket god respons i enkäterna – även om kursprogrammet är mycket intensivt upplevs innehållet vara nyttigt och helheten fungerande.

Utöver substansen i kurserna är det viktigt att skapa nätverk. Under den intensiva grundkursen lär kursdeltagarna känna varandra och skapar täta band som i allmänhet består i flera år, om inte årtionden. Nätverkande är mycket viktigt för att samarbetet ska lyckas, särskilt i det skedet då en plötslig störningssituation drabbar samhället.

Samarbete är ett ord som i praktiken förekommer i varje föreläsning på försvarskursen. Alla kursdeltagare förstår vikten av samarbete i slutet av den grundläggande kursen i veckan, åtminstone om man får tro på responsen. Beredskapen lyckas då vi gör tillsammans - det stöder vi och jobbar med på våra regionala försvarskurser.

Esa-Pentti Lukkarinen
biträdande direktör, ansvarsområdet för räddningsväsendet och beredskapen
Regionförvaltningsverket i Södra Finland

Ett inlägg på Facebook fick mig att igen en gång fundera över hur det kommer sig att vi har elever som är totalt slut innan de ens står på tröskeln vill vuxenlivet. Vad är det som bidrar till detta?

I inlägget summerar min vän att det är summan av alla krav vi vuxna ställer på de unga som tar knäcken på dem. De enskilda kraven är kanske inte så stora. ”JAG kräver ju inte så mycket i mitt undervisningsämne, inom den här hobbyverksamheten eller hemma hos oss.” Men många bäckar små, leder som bekant till en stor å.

En viktig framtidskunskap är att kunna prioritera. Att veta när det är viktigt att lägga manken till och när det är helt ok att gå där ribban är lite lägre. Och när är det på sin plats att rentav sänka ribban själv? Det finns inte ett enda barn som inte vill behaga och göra den vuxna nöjd, ett barn som inte vill få det där berömmet. Därför måste vi vuxna tänka till, och hjälpa och handleda de unga i djungeln av de yttre och – för den delen – de inre kraven.

Jag tror att vi i framtiden behöver samhällsmedborgare som vet när det gäller att maxa sin prestation och när det är helt ok att prestera mediokert. Jag menar inte att var och en fritt kan välja vad man gör och när det passar en. Man måste förstås hålla avtal och överenskommelser, gemensamma deadlines och leverera det utlovade. Däremot måste var och en veta sina gränser och bli bättre på självledarskap. Att inte lova mer än vad dygnets timmar räcker till.

Att alltid göra sitt bästa betyder att man bokstavligen kör med gasen i botten jämnt. Det betyder att det går åt en himla massa bränsle. Det är inte hållbart att använda slut sina energiresurser dagligen. Vi måste hålla genomsnittsförbrukningen på en nivå vi klarar av och också värdesätta återhämtning, vila och påfyllning.

Därtill behöver vi vid kriser, utmanade och överraskande situationer ha kapacitet att tillfälligt lägga i en högre växel. Vi behöver ha en marginal, lite extra att ge, i ett skarpt läge.

Jag antar att min ståndpunkt är klar, att jag inte anser att det är huvudsaken att alltid göra sitt bästa. Det är inte en tröst och det hjälper inte heller barnet att hantera framtiden att säga så. Däremot är det sporrande för eleven att få beröm i förhållande till prestation, att synliggöra att ett gott arbete ger resultat och att man får uppmuntran då man presterat – men också att man blir sedd och bekräftad för den man är och för vad man tillför i en grupp. Att man inte enbart döms enligt prestation utan att man duger som den man är.

Bortom vitsord, avgångsbetyg och eventuella stipendier hoppas jag att varenda elev och studerande stiger ut i sommarlovet med en liten känsla av vemod och en känsla av att vara lite saknad under sommaren. Och det jag hoppas allra mest är att det i augusti infinner sig en liten längtan tillbaka till skolbänken och till de (nya) klasskamraterna och skolgemenskapen.

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet

Är globalismens era över genom pandemin och de senaste månadernas utveckling av internationell säkerhetspolitik? Sådant har uttalats. Likväl kräver kriser än mer dialog, samarbete och framför allt en känsla av samhörighet mellan människor.

Internationalism som kunskap och känsla

Erasmus+ är programmet för internationell mobilitet inom utbildning, idrott och ungdomsarbete i Europa. För vuxna erbjuder programmet möjlighet till jobbskuggning och kurser utomlands med principerna för livslångt lärande och kontinuerlig kompetensutveckling inom arbetslivet som motiv. Programmet grundades 1987 och Finland kom med 1992. I programmets målsättningar nämns värden som hållbar tillväxt, innovation och kreativitet samt social kohesion. Det är särskilt det sist nämnda som jag personligen upplevt starkast varje gång jag deltagit i ett Erasmus+-utbyte. Vänskapen. Samhörigheten. Likheterna mellan vad människor strävar efter med studier, vilka förhoppningar man har på arbetslivet, vilka drömmar om ett gott liv. För tjugo år sedan var jag Erasmus-utbytesstuderande vid universitet i Frankrike, före pandemin deltog jag i en Erasmus+-konferens på Sicilien och knöt kontakter för kommande utbyten. I april 2022 när pandemin lättat kunde jag åka till Sicilien igen för att jobbskugga utbildningsförvaltning och skolutveckling vid en gymnasieskola i Palermo. Starkaste känslan igen var samhörighet och gemenskap. Som kognitiva mål hade jag satt upp att benchmarka, alltså jämföra och lära mig mer om lärarfortbildningen och koordineringen av studiehandlednings- och karriärvägledningstjänster i Italien.

Havets frukter vid Mondello Beach

Lärarfortbildningen i Finland och Italien

På Sicilien ska en lärare delta 25 timmar per läsår i fortbildning. Fortbildningens målsättningar fastställs av undervisningsministeriet i Italien. Fortbildning erbjuds av flertalet offentliga och privata aktörer. Lärare kan påverka och välja vad de deltar i för utbildning årligen, men lärarkollegiet diskuterar också gemensamt och kommer överens om vem som deltar i vad för att stärka och få bredd i kunskapsutvecklingen som organisation. Med andra ord kan vi se att lärarfortbildningen i Italien är mycket lik upplägget i Finland.

Det som inte är lika tydligt och starkt vare sig i Finland eller Italien gällande lärarfortbildningen är dess grund i forskning, dess strategiska planmässighet samt en koordinering av utbildningsutbudet. Själv ser jag dessa som de mest väsentliga utvecklingsområdena inom lärarfortbildningen den närmaste tiden. Samma slutsatser uttrycks i UKM:s utredning 2021:9 Den svenskspråkiga utbildningen i Finland av Gun Oker-Blom, se kapitel 4.

Vägval och framtidsdrömmar bland unga i Europa

I Finland är elev- och studiehandledningen ett väletablerat läroämne i skolan. Sedan 1980-talet har man talat om vägledningen som en egen process inom utbildningssektorn och arbetskraftsförvaltningen. The European Lifelong Guidance Policy Network, ELGPN, grundandes 2007 för att utveckla samarbetet inom vägledningstjänsterna i Europa. Sedan 2013 har Regionförvaltningsverkens svenska enhet för bildningsväsendet ett uppdrag att koordinera och utveckla vägledningstjänsterna i de tvåspråkiga regionerna i Finland. Motsvarande uppgift handhas på finska av NTM-centralerna. I Finland och Norden är studiehandledning och vägledning ett eget utbildnings-, kompetens- och yrkesområde. Med detta i ryggen förde jag olika samtal om studiehandledning i Palermo med såväl pedagoger som med ungdomarna på skolan. Studiehandledningen ordnas där av olika lärarteam, både som enskilda samtal och gruppinformation till de studerande. Det verkar inte vara ett läroämne, handhas av en skild yrkeskår eller grunda sig på några styrdokument eller kvalitetskriterier. Ungdomarna uttryckte att de önskar till norra Italien, till Milano, Genua eller Rom för att studera. Om de önskar återvända för arbetsliv och för att bilda familj – det trodde de inte var särskilt realistiskt. Sicilien har blivit en semesterort och ett familjetillhåll även för de lokala.

Vikingarnas kungasäte i Palazzo dei Normanni

Vikingaön i framtiden

Samtidigt har Sicilien ett enastående läge som en knutpunkt mellan länder och kontinenter. Sicilien är Medelhavets största ö med sol, vind och vatten. Ön har stora höjdskillnader. Trots att jag inte är ingenjör ser jag snabbt potentialen i transporter och energiproduktion samt större livsmedelsexport av t.ex. frukt, fisk, salt, olivolja och viner. Naturligtvis finns också potentialen kring turism, hälsoresor både sommar och vinter – det finns slalombackar och varma källor! – samt ett kunskapscentrum kring kulturella utbyten och språk. Sedan vikingatid har båtar alltid tagit i land här, människor från när och fjärran har byggt och levt tillsammans på ön. Men tankarna inför framtiden gick mer i traditionens tecken – den goda maten, samvaron, de vackra landskapen. Och visserligen, maten, människorna och miljön på Sicilien är bland det bästa man kan tänka sig. Men själv som verksam på Finlands västkust, den s.k. exportkusten och mitt i energiklustret omgiven av en stark skola och utbildningssektor, en stark studie- och karriärvägledning och en stark framtidstro ser jag hur Sicilien och Finland har något att ge och få av varandra.

Livslångt och kontinuerligt lärande

Så fungerar Erasmus+-programmet i praktiken. Man möter människor över en bit god mat, diskuterar, förstår varandras samhällen och framtidsdrömmar, känner samhörighet och glädje. Vänskap uppstår. Nya idéer och insikter uppstår. Frön till kommande samarbete och nya verksamhetsmodeller sås. Det är livslångt och kontinuerligt lärande. Det är internationalisering och globalism, inte alls passé.

 

Disa Widell, överinspektör för bildningsväsendet, Regionförvaltningsverket

Vasa 16.5.2022

Jag var aldrig en löpare, inte under mina 9 år i grundskolan och inte i gymnasiet heller. Men under alla år det gavs möjlighet deltog jag i Stafettkarnevalen. Mycket aktivt. Jag kom hem glad och hes. Alltid.

Artikeln Krista ledde sin hejarklack till seger, Linda måste välja mellan final och fotbollsmatch (Hbl, 6.5.2022) inleds med orden. ”Säg Stafettkarnevalen och de flesta finlandssvenskar lyser upp vid minnet.”

Jag läste det och kände igen mig. Jag minns matlådan med Musse Pigg-bilder som var fylld med allt det mamma tyckte jag behövde äta. Jag minns hejarramsor som fortfarande kommer från ryggmärgen under skolmästerskap. Jag minns hur snygga våra hejarklackskläder var. Jag minns hur tung Wendy-maskoten var. Och framför allt minns jag hur det kändes att stega in på gräsplanen med skolans namnskylt – och hur fantastiskt det råkade sig att jag där fick kontakt med killen från en annan skola jag hade span på.

Även om jag representerade en fyra-lärarskola och hejarklacken var allt annat än stor, förstod jag att min roll var viktig. Jag skulle ju heja fram mina klasskamrater till seger. Det var avgörande att de hade stort stöd på läktaren. Jag var viktig och jag hade en roll.

Väl framme möttes jag av en folkmassa vars språk var det samma som mitt, det var stort. En av de få gånger man ser så många finlandssvenska barn samlade är på Stafettkarnevalen, Skolmusik är ett annat liknande evenemang. Vi talar idag mycket om känslan av att höra till, att knyta an till skolan och att få uppleva att man är viktig. Statliga medel riktas till projekt som stöder just detta. Många gånger har jag tänkt på idrottsföreningar och hur bra de är på att få sina deltagare att bli supportrar. Jag har ofta tänkt att vi kanske borde låna in lite av det här till skolvärlden. Kanske jobba på att ”branda” vår skola, skriva hejaramsor och sloganer som sammanfattar vår skolas värderingar.

Mina egna barn är bra mycket snabbare i benen än jag själv någonsin varit, ett av dem har till och med sprungit i Stafettkarnevalen. Men i deras skolor har det inte varit aktuellt med hejarklack. Jag förstår att alla barn inte varje år kan ges möjlighet att delta i Stafettkarnevalen, vare sig de är snabba eller inte. Men jag önskar att varje barn under sin skoltid en gång har möjlighet att uppleva allt det som Stafettkarnevalen är så man även i fortsättningen kan utgå från att de allra flesta svenskspråkiga kan relatera till denna fantastiska karneval, oberoende om man varit löpare eller inte.

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet

Bild: På bilden ser ni min bästis som vinkar till hejarklacken på läktaren. Stafettkarnevalen 1989. Bild, privat.

Förra veckan möttes arbetsgruppen för grundläggande konstundervisningen på svenska i Finland. Efter två års arbete under pandemin kunde vi för första gången äntligen träffas. Inbjudna till Jakobstad bekantade vi oss med Campus Allegro och Wava-institutets verksamhet och fick kort info om också Yrkesakademin i Österbotten och Yrkeshögskolan Novia. Under den andra dagen hade vi bland annat möte med kommunala tjänstemän och beslutsfattare. Jag försöker ännu smälta alla intryck och under helgen har jag försökt summera vad vi diskuterat under dessa dagar.

Jag kan inte kort sammanfatta alla tankar, men det jag återkommer till är hur mycket det knepigheter det finns i anordnandet av grundläggande konstundervisningen (GRK) i Finland.

Alla som läst Kulturfondens utredning Mer än en hobby! (2020) vet att GRK är ett svårövergripligt fält och att den lagstadgade och läroplansenliga undervisningen är arrangerad på en mängd olika sätt och av olika aktörer, både privata och kommunala. Det finns statsandelar att ansöka om men dessa är både eftertraktade och svåråtkomliga. Samtidigt finns det en önskan om att allt fler barn skulle ha möjlighet att delta i verksamheten, att de underrepresenterade elevgrupperna skulle nås och att undervisningen är inkluderande och jämlik för samtliga barn och unga i landet.

Vad är då grundläggande konstundervisning?

Den grundläggande konstundervisningens uppdrag är enligt Grunderna för läroplanen för grundläggande konstundervisning 2017 följande:

Den grundläggande undervisning som ges inom olika konstarter är målinriktad och framskrider från nivå till nivå. Den är i första hand avsedd för barn och unga. Den grundläggande konstundervisningens uppdrag är att ge eleverna möjligheter att studera konst långsiktigt, målmedvetet och i enlighet med sina egna intresseområden. Undervisningen främjar utvecklingen av ett förhållande till konst och ett livslångt intresse för en konstart. Undervisningen utvecklar det kunnande som är kännetecknande för konstarten och ger eleverna färdigheter att söka sig till yrkesutbildning och högskoleutbildning inom konstarten i fråga.

Den grundläggande konstundervisningens uppdrag är att med hjälp av konstens medel bygga en hållbar framtid. Undervisningen bygger på ett pluralistiskt kulturarv i förnyelse. Undervisningen i en konstart ska stärka elevens förmåga att uttrycka sig, tolka och värdera. Studierna stöder utvecklingen av elevernas kreativa tänkande och delaktighet. Den grundläggande konstundervisningen stärker utvecklingen av elevernas identitet och kulturella läskunnighet.

Den grundläggande konstundervisningen skapar förutsättningar för utveckling av konst och konstfostran i Finland. Den grundläggande konstundervisningens uppdrag uppfylls i samarbete med andra läroanstalter och aktörer som ger konstfostran lokalt, på riksnivå och internationellt.

Grundläggande konstundervisning borde ju inte vara svårt att sälja in hos våra beslutsfattare, eller hur?

Varje barn borde få möjligheten att delta i grundläggande konstundervisning, kan man tycka. Men vad är det som gör det så svårt att få mera resurser till verskamheten för att utöka utbudet?

Jag tror att en faktor är att GRK är en doldis. Det finns många olika hobbyverksamheter som liknar GRK. Det finns privatpersoner som säljer gitarrlektioner, föreningar som driver bildkonstklubbar och amatörteatrar som sätter upp barnpjäser. För den som inte är en förvaltningsnörd ser produkten rätt lika ut, även om vet finns en mängd skillnader. Inom GRK finns en läroplan som ska följas och krav på personalens kompetens och på att trygga långsiktigheten i verksamheten, för att nu börja någonstans.

En annan faktor är att det finns flera olika typer av aktörer, det finns stora musikinstitut med långa anor och det finns små kulturskolor som precis inlett sin verksamhet. Det finns enheter med stora kollegium och kulturskolor med en eller två i personalen. En del har verksamhet endast inom en kommun och en del har ett elevantagningsområde som sträcker sig över en hel region.

En tredje faktor tror jag är namnet, Grundläggande konstundervisning. Förstår en oinsatt alls vad det innebär? De yngsta eleverna inom GRK är under skolåldern och jag tror knappast man pratar om att man deltar i GRK i hemmen. Skulle det vara dags att hitta en gemensam benämning som sitter i vardagsspråket också? Ett namn som är tydligt och tillgängligt, ett som är lite mera användarvänligt. Och kanske ett som till och med är lite mediasexigt?

Under vårt besök hade vi också möjlighet att se musikalen 20 sekunder.  Musikalen är en produktion av Jakobstads Sinfonietta samt Wava-institutet, Yrkesakademin i Österbotten, Yrkeshögskolan Novia, Centria-yrkeshögskola och föreningen Musikteater i Österbotten. Den är ett praktexempel på vad man kan uppnå då man slår samman många konstarter och flera aktörer i en och samma produktion. Och jag gissar att det hos flera av de unga i publiken väcktes en längtan att få vara med om något liknande. Ja, och den längtan väcktes också hos oss som är lite äldre än de medverkande.

Kontakt:

Malin Eriksson, överinspektör för bildningsväsendet
E-post: [email protected]

Bild: Mikael Liikanen, Musikalen 20 sekunder.

Utifrån regionförvaltningsverkens tillsyn följer daghemmen väl bestämmelserna om personaldimensionering i lagen om småbarnspedagogik. Endast personaldimensioneringen räcker dock inte till för att lösa vardagen på daghemmen, som upplevs som tung.

I den offentliga debatten verkar daghemmens situation vara oroväckande. Daghemspersonalen upplever daghemmens vardag som belastande. Barnens varierande tider inom småbarnspedagogiken, personalomsättningen, avsaknaden av vikarier, arbetsförhållandena och överlag daghemmets dagliga verksamhet gör att arbetet känns för tungt.

Och utmaningarna tar inte slut – anordnarna av småbarnspedagogik, dvs. kommunerna. brottas med sina egna utmaningar. Varje barn som kommer till småbarnspedagogiken ska få en plats inom småbarnspedagogiken och det ska anställas yrkeskunnig personal på daghemmen. Dessutom ska de resurser som behövs för tjänsterna inom småbarnspedagogiken planeras och utvärderas så att tjänsterna inom småbarnspedagogiken fungerar nu och i framtiden.

Verksamhet i enlighet med författningarna 2021

Enligt resultaten från regionförvaltningsverkets tillsynsprogram för småbarnspedagogik 2021 följer anordnarna av småbarnspedagogik bestämmelserna om daghemmets personaldimensionering och gruppstorlek i enlighet med lagen om småbarnspedagogik. Resultaten visar dock inte hur belastande arbetet på daghemmen upplevs vara.

Regionförvaltningsverken granskar personaldimensioneringen och gruppstorleken på daghemmen också utifrån anmälningar om missförhållanden. Daghemspersonalen och barnets föräldrar kan göra en anmälan om missförhållanden eller på annat sätt kontakta regionförvaltningsverket om de misstänker att lagen om småbarnspedagogik inte följs i fråga om personaldimensioneringen och gruppstorleken.

Utifrån dessa kontakter har vi märkt att personalen inom småbarnspedagogiken inte alltid tillräckligt väl känner till lagen som reglerar personaldimensioneringen och gruppstorleken. Därför är det viktigt att anordnarna av småbarnspedagogik regelbundet förklarar innehållet i lagen för sin personal.

Mot en bättre vardag i daghemsarbetet

Man bör hitta en lösning på personalens upplevelse av arbetets belastning genom att inte bara granska relationstalen. För att utveckla daghemsarbetets vardag bör man hitta verktyg och metoder för en ny planering av daghemmets och barngruppernas verksamhet. Man måste modigt börja testa sådana nya verksamhetssätt som motsvarar dagens behov samt stöder de anställdas ork och tillgodoseendet av barnets bästa. Genom bra chefsarbete, noggrann arbetsskiftsplanering som baserar sig på barnens tider inom småbarnspedagogikens verksamhet, pedagogisk ledning, engagemang i teamarbete, fortbildning av personalen och ett fungerande vikariesystem åstadkommer man redan mycket förbättring.

 

Ytterligare information

direktör för undervisnings- och kulturväsendet Marja-Liisa Keski-Rauska, tfn 0295 018 815, Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland, marja-liisa.keski-rauska(at)rfv.fi

överinspektör för undervisningsväsendet (småbarnspedagogik) Mirja Kivikangas, tfn 0295 018 669, Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland, mirja.kivikangas(at)rfv.fi 

överinspektör för undervisningsväsendet (småbarnspedagogik) Taru Terho, tfn 0295 018 814, Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland, taru.terho(at)rfv.fi
 

Jag studerar till pedagogie magister och i studierna ingår en två månaders lång praktik. Jag fick möjligheten att avlägga min praktik på Regionförvaltningsverkets svenska enhet och bekanta mig med småbarnspedagogiken ur ett myndighetsperspektiv. I skrivande stund har jag endast några praktikdagar kvar.

Jag såg framemot att inleda min praktik och allt det nya jag visste att jag kommer att lära mig. Samtidigt kändes det väldigt spännande. Jag visste egentligen inte vad Regionförvaltningsverket gör förutom det jag läst i tidningarna gällande coronapandemin. Redan innan jag inledde praktiken träffade jag min handledare Noora Lohi via Teams och vi gick kort igenom mina kommande arbetsuppgifter. Svenska enhetens direktör Marianne West-Ståhl ringde även ett samtal och jag fick kort höra om Regionförvaltningsverkets uppgifter inom bildningsväsendet. Marianne påminde mig i telefonen om att de kommande två månader är till för att jag ska lära mig, vilket kändes bra att höra, eftersom jag lätt ställer höga krav på mig själv. 

Ett helikopterperspektiv av småbarnspedagogiken

Under min praktik har jag bland annat fått planera fortbildningar för personal inom småbarnspedagogik, planerat en årsklocka för informationsstyrning, skapat inlägg i våra sociala medier i informationsstyrningssyfte samt bekanta mig med basserviceutvärdering. Det mest intressanta har varit kontakten till fältet, att samarbeta och virtuellt träffa personer som arbetar med olika uppgifter inom småbarnspedagogiken. Jag har även gillat att arbeta med lagen om småbarnspedagogik som jag fått göra på ett mångsidigt sätt. Tillsammans med min handledare och svenska enhetens jurist har vi tolkat lagen vid behandling av klagomål. Jag behövde även noggrant gå igenom lagen då jag arbetade med årsklockan för informationsstyrningen. Förutom detta har jag fått arbeta med lagen på ett mer kreativt sätt. Jag har försökt göra lagen så tydlig och konkret som möjligt för personal inom småbarnspedagogik, bland annat med att göra inlägg till våra sociala medier.

Jag märkte redan i början av min praktik att förutom allt det jag lärt mig under mina magisterstudier, har jag en stor nytta av min arbetserfarenhet inom småbarnspedagogiken. Jag har tidigare arbetat 6 år som lärare inom småbarnspedagogik. Som myndighet upplever jag det viktigt att man känner till vad daghemsvardagen i verkligheten innebär. Vid handledning av personalen och planering av fortbildning och informationsstyrning är det värdefullt att känna till arbetet ur personalens synvinkel. Erfarenheten från fältet bidrar även till en förståelse för både kunden och personalen vid behandling av rättskyddsärenden.

Det goda samarbetet inom svenska enheten, men även inom det finska vaka-teamet (överinspektörerna för småbarnspedagogik i hela Finland) bidrar till att man aldrig behöver känna sig ensam utan det alltid finns någon som kan hjälpa eller som bollar idéer med dig. Tack vare min handledare som har låtit mig ta del av allt hon gör, har jag fått en väldigt bra bild av vad arbetet som överinspektör innebär. Noora har använt sin tid för att förklara, visa och lära mig så mycket som möjligt. Jag har även fått arbeta självständigt med flera arbetsuppgifter. 

Svenska enheten finns på tre olika orter i Finland, och samarbetet sker i stort sett på distans, men tack vare goda strukturer och överenskommelser fungerar det bra. Jag har fått ta del av ett reflekterande arbetssätt och sett att via diskussion och med att bolla tankar med andra blir resultatet ofta mycket bättre. Inom svenska enheten arbetar överinspektörer, planerare, en jurist, en kommunikatör samt en IKT-pedagog, så expertisen är väldigt mångsidig. Jag rekommenderar varmt att praktisera inom svenska enheten! Du får en god handledning och känslan av att vara en del av arbetsgemenskapen. Det bästa jag fått ut av praktiken är att jag blivit mer säker i min arbetsroll och känner mig redo för nya utmaningar. 

Julia Grönvall, högskolepraktikant och pedagogie magisterstuderande, Svenska enheten för bildningsväsendet

Det torde i detta skede av coronapandemin vara klart för alla att regionförvaltningsverken har en central roll som beslutsfattare av vissa coronarestriktioner. Däremot verkar det fortfarande finnas oklarheter om i vilken process besluten uppstår och vilka faktorer som påverkar deras innehåll. Vi vill gå närmare in på detta i denna artikel.

Utgångspunkten för regionförvaltningsverkets beslutfattande är lagen om smittsamma sjukdomar. Den ålägger verket, liksom andra behöriga myndigheter, att vidta omedelbara åtgärder när det i området förekommer en smittsam sjukdom som kräver bekämpning, eller en risk för en sådan sjukdom. Social- och hälsovårdsministeriets behörighet omfattar allmän planering, styrning och övervakning av bekämpningen av smittsamma sjukdomar samt ledning av riksomfattande situationer. Ministeriet har använt denna behörighet i sin styrning av regionala och lokala myndigheter med allmänna riktlinjer för bekämpning av spridningen av coronaepidemin.

De riktlinjer som regeringen presenterat vid sina presskonferenser utgör ett ramverk för de allmänna framtida riktlinjerna i den riksomfattande bekämpningsstrategin. Som sådana kan de inte påverka regionförvaltningsverkets beslut, som fattas i samarbete med lagen och de myndigheter som anges i lagen. Regeringens riktlinjer förmedlas till de regionala myndigheterna i styrningsbrev från social- och hälsovårdsministeriet.

Hösten 2020 övergick man till en modell för regional bekämpning för att förhindra spridningen av coronaepidemin. De regionala samordningsgrupperna som leds av sjukvårdsdistrikten fick en central roll i enlighet med regeringens hybridstrategi och social- och hälsovårdsministeriets styrning. I grupperna finns representanter från bl.a. kommunerna, Institutet för hälsa och välfärd, NTM-centralen och regionförvaltningsverket. Grupperna har ingen självständig beslutanderätt, utan de behandlar den regionala lägesbilden och diskuterar de begränsningsåtgärder som behövs i området.

Enligt lagen ska regionförvaltningsverket i sitt beslutsfattande utnyttja sakkunnigheten av sjukvårdsdistriktet i sitt område och Institutet för hälsa och välfärd. Enligt lagen om smittsamma sjukdomar är sjukvårdsdistriktet expert på smittsamma sjukdomar inom sitt område, Institutet för hälsa och välfärd på riksnivå.

Regionförvaltningsverket fattar beslut i egenskap av självständig myndighet och med beaktande av coronasamordningsgruppens lägesbild och sjukvårdsdistriktets eller kommunens förslag till nödvändiga åtgärder utifrån lägesbilden för att hantera epidemin. När beslutet och dess innehåll övervägs är det fråga om en omfattande helhetsbedömning som i allmänhet påverkas av faktorer som beskriver epidemisituationen i området:

• antalet fall,
• epidemins framskridande och prognostiserade utvecklingsförlopp,
• sjukdomens svårighetsgrad samt behovet av sjukhus- och intensivvård,
• frånvaro på grund av personalens sjukfrekvens och dess inverkan på socialvårdens samt hälso- och sjukvårdens verksamhet såväl inom primärvården som inom den specialiserade sjukvården,
• utveckling av vaccinationstäckningen,
• karaktär och klinisk bild av respektive virusvariant,
• konsekvenser för de grundläggande rättigheterna, bedömning av fördelarna och nackdelarna med begränsningarna.

För besluten skaffar regionförvaltningsverket nödvändiga utredningar om områdets lägesbild och expertbedömningar av nödvändiga begränsningsåtgärder. Regionförvaltningsverket begär utlåtanden av sjukvårdsdistriktet och Institutet för hälsa och välfärd samt vid behov även av kommunerna. Dessa instanser gör sina utlåtanden som självständiga expertorganisationer. Regionförvaltningsverket kan begära preciseringar i utlåtandena om det är nödvändigt för beslutsprövningen och bedömningen av beslutens innehåll.

Eftersom det regionala epidemiläget är annorlunda och framskrider i olika takt kan väldigt olika coronarestriktioner gälla samtidigt på olika håll i Finland. Det är skäl att observera att till exempel enbart antalet infektioner eller antalet patienter i sjukhusvård inte beskriver helheten, utan situationen måste också ställas i relation till den totala kapaciteten och andra särdrag för hälso- och sjukvården i området. I fråga om dessa är kommunerna och sjukvårdsdistriktet de bästa regionala experterna.

Bilden visar huvuddragen av de olika aktörernas roller och ansvar i bekämpningen av coronaepidemin.

Beslutsfattande som grundar sig på den regionala situationen i en snabbt föränderlig epidemisituation kan för sin del ha påverkat att begränsningarna och beslutsfattandet har kritiserats för att vara förvirrande, men å andra sidan har modellen medfört den flexibilitet och noggrannhet som regeringen eftersträvar i bekämpningen av epidemin: endast det begränsas i området som är absolut nödvändigt.

Regionförvaltningsverkets beslut bereds i en multiprofessionell arbetsgrupp och i enlighet med verkets riktlinjer, även om administrativa beslut fattas efter föredragning. I sista hand är det föredraganden och avgöraren som ansvarar för beslutet. Beslut om begränsning enligt lagen om smittsamma sjukdomar fattas i allmänhet av verkets överdirektör. Experter i juridik, regionförvaltningsöverläkare och direktörer deltar i beredningen.

I beslutsprövningen överväger man fördelarna och nackdelarna med begränsningarna

Som konstaterats påverkas beslutsfattandet också av den riksomfattande styrning som social- och hälsovårdsministeriet ger de regionala myndigheterna. Styrningen speglas i förhållande till den regionala lägesbilden och besluten fattas på det sätt som den regionala situationen kräver. Även om styrningen har kritiserats i offentligheten är de nationella riktlinjerna mycket nödvändiga riktlinjer på strategisk nivå. De skapar jämförbarhet, jämlikhet och balans i fastställandet av begränsningar i olika områden och utgör grunden för den regionala bedömningen och beslutsfattandet.

Institutet för hälsa och välfärd stöder bland annat regionförvaltningsverken och social- och hälsovårdsministeriet med sin sakkunskap om smittsamma sjukdomar. Bedömningstabellen för riskpotentialen vid Institutet för hälsa och välfärd, som väckt mycket diskussion, är ett riktgivande hjälpmedel i sjukvårdsdistriktets expertbedömning och regionförvaltningsverkets beslutsprövning. Den fungerar inte som ett enskilt avgörande rättesnöre, men kan tillämpas när det finns ett behov av att på en mer detaljerad nivå än lagstiftningen definiera i hurdana lokaler och funktioner begränsningarna till exempel först kan börja avvecklas när sjukdomsläget lättar.

Det är klart att regionförvaltningsverket i beslutsfattandet utnyttjar den expertinformation som den riksomfattande expertinrättningen producerat under epidemin och beaktar den vid bedömningen av om begränsningarna är nödvändiga. Regionförvaltningsverket ska dock i varje fall alltid självständigt motivera att begränsningsbeslut är nödvändiga och proportionerliga, det räcker inte med att enbart hänvisa till tabellen.

Lagstiftningen är den ram inom vilken regionförvaltningsverket fattar beslut om coronabegränsningar. Det är klart att den nuvarande komplicerade och delvis inkonsekventa lagen om smittsamma sjukdomar, som lappats med nya paragrafer under epidemin, inte lämpar sig på bästa möjliga sätt för en långvarig pandemi. Detta är säkert ett av skälen till att legitimiteten av de begränsningar som införts enligt lagen har ifrågasatts.

Även tolkningen av lagen medför utmaningar i praktiken; det är till exempel omöjligt att uttömmande förklara begreppet offentlig tillställning i den allmänna rådgivning som regionförvaltningsverket ger som stöd för tillämpningen av besluten.  Begreppet offentlig tillställning begränsar också bekämpningsåtgärderna på ett sätt som kan verka ologiskt i människors vardag.

I beslutsfattandet överväger man också alltid hur proportionerliga begränsningarna är: uppnås tillräcklig nytta med tanke på skyddet av liv och hälsa genom begränsningar som mycket kraftigt kan begränsa andra grundläggande rättigheter? Det är inte lätt att väga mellan fördelarna och nackdelarna. Det underlättas av att varje beslut är väl genomtänkt och motiverat, och vi kan lita på att det kommer att grunda sig på den bästa sakkunskapen i regionen.

Vi på regionförvaltningsverket är också lättade över att omikronvågens sjukdomstopp verkar vara förbi och att begränsningarna kan börja avvecklas. Det är viktigt att avveckla begränsningarna kontrollerat och stegvis för att inte orsaka bakslag i bekämpningen av epidemin, men de hålls inte i kraft längre än nödvändigt.

Soile Lahti, överdirektör
Emma-Lotta Kinnunen, överinspektör
Auli Posti, kommunikationschef​​
Regionförvaltningsverket i Östra Finland

Merja Ekqvist, överdirektör
Kristiina Poikajärvi, direktör
Oona Mölsä, överinspektör
Johanna Koskela, kommunikationschef
Regionförvaltningsverket i Södra Finland

På en gemensam arbetsplats arbetar representanter för flera arbetsgivare, till exempel kommunala tjänsteinnehavare och serviceföretagare. Det är viktigt att alla arbetstagare är medvetna om varandra och att den ömsesidiga kommunikationen fungerar. På så sätt kan man förebygga olycksfall i arbetet och främja arbetarskyddet. 

Många av städernas och kommunernas tjänster produceras numera som köpta tjänster. Därför arbetar vi eller är kunder på en gemensam arbetsplats. Till exempel ålderdomshem, servicecenter, skolor, daghem och ämbetsverk är gemensamma arbetsplatser. Gemensamma arbetsplatser är utmanande med tanke på arbetarskyddet och även klientsäkerheten. Vilka faror kan man stöta på på en gemensam arbetsplats? För att detta ska konkretiseras går vi nu till daghemmet Huvikumpu för att iaktta deras vardag. Trevligt besök! 

Fiktivt fall: Huvikumpu 

Kaunislaakso stad har konkurrensutsatt stödfunktionerna på daghemmet Huvikumpu. Fastighetens utomhusarbeten sköts av bolag A, fastighetens inomhusarbeten av bolag B, fastighetens reparationsarbeten av bolag C, städningen av bolag D och mathållningen av bolag E. Det här är ju som Napakymppi med så många alternativ! Naturligtvis arbetar även daghemmets småbarnsfostrare och föreståndare i Huvikumpu.  

Veckan i Huvikumpu börjar i rask takt. Föräldrarna hämtar sina barn till vård, en vårdare är sjuk och vikariearrangemangen haltar. Morgongröten puttrar redan på spisen, städaren torkar morgonens första leriga spår från golvet och fastighetsbolag A:s servicechef kommer ihåg vid morgonkaffet att man skulle lägga till mer leksand under daghemmets rutschbana. ”Ajdå, det här skulle skötas redan på fredag! Nu är det bråttom, innan daghemsföreståndaren ringer igen”, ojar sig servicechefen.  

Bolagets egen personal arbetar redan runt om i staden, dvs. servicechefen måste be en underleverantör att utföra arbetet. I all brådska kommer ingen ihåg att informera daghemspersonalen om saken och således rör sig en hjullastare på daghemmets övre gård när barnen är utomhus under förmiddagen. Lilla Jan-Peter är hänförd när han får se den lilla hjullastaren arbeta på nära håll. Trygga lekar på övre gården är inte möjliga, så man blir tvungen att förflytta hela leriga barnskaran till nedre gården och leka. Hela den sandiga och leriga bunten marscherar genom daghemmet för att komma till nedre gården.  

Bolag D:s städare är frustrerad när hela korridoren är full av lera och sand. Det oväntade extra arbetet orsakar brådska och stress, och städaren kommer inte ihåg att låsa dörren till städskåpet. Lilla Mia-Maja ser sin chans och börjar undersöka vad som finns i städskåpet. Mia-Maja ser en flaska på hyllan med blå vätska som ser god ut. Precis som den blåa läsken från födelsedagen! Precis när Mia-Maja ska smaka på tvättvätskan i flaskan, tar en chockad småbarnsfostrare flickan i sin famn. Med Mia-Maja i sin famn går hon in i städskåpets dörr, bakom vilken fastighetsskötaren är på en A-stege och byter lampa i taket. Dörren stöter till stegen och fastighetsskötaren faller ner på golvet.  

”Fan, nu bröt jag armen!” skriker fastighetsskötaren. Och så är soppan klar. Mia-Maja gråter, småbarnsfostraren skriker åt städaren om att dörren till städskåpet var öppen och köksarbetaren har kommit från köket för att se vad som pågår i korridoren. Samtidigt märker Lasse-Linus, fem år, att han nu kan ta en kniv från köket som han behöver för att tälja en träbit han hittat på gården. Lasse-Linus täljer ivrigt och skär sig i fingret, börjar skrika och blodet strittar längs med lekrummet. Som tur är akutvårdarna snabbt på plats och hjälper både fastighetsskötaren och Lasse-Linus.  

Mitt i allt ståhej ser ingen efter sexåriga Tia-Maria, när hon beslutar sig för att klättra upp på de ställningar som bolag C har satt upp för byte av rännor. Lyckligtvis är Tia-Maria en skicklig klättrare och tar sig helskinnad ner från ställningarna. Efter denna förmiddag i Huvikumpu funderar en trött småbarnsfostrare om man borde börja plocka kottar för att lugna nerverna... 

En gemensam arbetsplats kräver gemensamma spelregler 

När informationen inte rör sig på en gemensam arbetsplats kan hela arbetsplatsens vardag spåra ur och orsaka nära ögat-situationen och i värsta fall olycksfall. Olika verksamhetskulturer, arbetarskyddskulturer, oklara ansvarsfrågor och i synnerhet bristfällig kommunikation orsakar farliga situationer på gemensamma arbetsplatser. Det är utmanande att säkerställa informationsutbytet, identifiera risker, planera och organisera arbetet samt ordna tillräcklig introduktion på en gemensam arbetsplats. 

På en gemensam arbetsplats påverkar olika aktörers arbete säkerheten av alla som befinner sig på arbetsplatsen. Enligt arbetarskyddslagen ska man på en gemensam arbetsplats säkerställa arbetarskyddet genom ömsesidigt samarbete och kommunikation.  

Arbetarskyddet på gemensamma arbetsplatser är i första hand beroende av säkerhetsledningen. Hur ska man kommunicera, identifiera risker, planera arbetet samt säkerställa introduktionen och kompetensen? Säkerheten på en gemensam arbetsplats är i första hand kvalitet. När arbetet utförs organiserat och planerat minskar risken för olycksfall. Alla aktörer på den gemensamma arbetsplatsen drar nytta av detta.  

- Laura Mäkilä

Regionförvaltningsverket publicerade 17.2.2022 resultaten från tillsynen inom småbarnspedagogiken. Under år 2021 granskade regionförvaltningsverket de kommunala daghemmens personaldimensionering och gruppstorlek i hela Fastlandsfinland. Mer information om hur tillsynen genomfördes och de nationella resultaten hittar du i rapporten.

Rapporten är tills vidare på finska, men innehåller ett svenskspråkigt kapitel i vilket resultaten av tillsynen för de tvåspråkiga kommunerna redogörs skilt. Vi uppdaterar länken i denna bloggtext då hela rapporten finns tillgänglig på svenska.

Resultat från de tvåspråkiga kommunerna

En sammanfattning gjordes för de 32 tvåspråkiga kommunerna. I den granskades 138 daghem och sammanlagt 489 daghemsgrupper. I de granskade daghemmen i dessa kommuner var personaldimensioneringen lagenlig under alla de granskade 619 dagarna.

Under den granskade perioden var gruppstorleken för stor under sammanlagt 11 dagar i 4 olika grupper. Detta är 0,48 % av verksamhetsdagarna (totalt 2287 verksamhetsdagar för grupper). Under dessa dagar fanns det i en grupp för många barn i relation till tre anställda i fostrings- undervisnings- och vårduppgifter.

Regionförvaltningsverket har också granskat hur personalen under de granskade dagarna placerats i grupper inom daghemmen. Under 37 verksamhetsdagar för grupperna (1,62 % av 2287) var situationen i grupperna sådan att det, i relation till antalet närvarande anställda, fanns för många barn på plats. Situationen var under alla dessa dagar laglig, eftersom personaldimensioneringen enligt lagen granskas på hela daghemmets nivå.

Motstridigheter mellan resultaten och verkligheten

Allmänheten och personalen på daghemmen förtvivlas ofta över den jobbiga situationen på daghemmen. Situationen är ställvis utmanande. På många håll i Finland är situationen bra och det får vi inte glömma.

Men varför bekräftar dessa resultat inte nödropet från personalen? När vi granskar personaldimensionering och gruppstorlek som myndighet, måste vi i vårt arbete följa lagstiftningen. Hurudan daghemmets personaldimensionering och gruppstorlek får vara, bestäms noggrant i lagstiftningen. Personaldimensionering ska enligt lagstiftningen granskas på hela daghemmets nivå, inte gruppvis. Detta innebär att det inom ett daghem kan i grupperna finnas skillnader i relationstal mellan barn och vuxna. I en grupp kan det finnas vuxna med relativt få barn och i en annan grupp vuxna med en stor mängd barn. Personaldimensioneringen kan alltså vara lagenlig, även om situationen i någon daghemsgrupp kan vara ohållbar.

Personalens arbetstider och barnens vårdtider kan göra ekvationen ännu mer utmanande. Detta kan resultera i att det på morgnar och eftermiddagar kan uppstå situationer då alla barn är på plats, medan en del av personalen ännu inte kommit till arbetet eller avslutat sin arbetsdag. Liknande situationer kan uppstå också mitt på dagen, då bland annat möten genomförs. Belastningen på personalen ökas också av att ständigt introducera vikarier, ombyte bland personalen och en stor mängd obehöriga arbetstagare på vissa områden.

Utredningen genomfördes under året 2021 som präglades av corona. Även detta kan synas i resultaten. Barn skickades hem på basen av lindrigare symptom än tidigare, vilken gjorde att färre barn var på daghemmen. Corona förvärrade även personalsituationen i och med bortfall av personal på grund av smittfara och sjukdom.

Finns det några lösningar?

När vi genomfört tillsynen och granskat situationen gruppvis på de olika daghemmen har vi sett att arbetsbelastningen inte alltid fördelas jämnt. Vid behov finns möjligheter att justera placeringen av personal i grupperna, för att skapa en jämnare belastning. Det är naturligtvis också viktigt att väga detta mot lagens krav om så bestående relationer som möjligt.

Arbetstidplaneringen är en annan nyckel. Genom en effektiv arbetstidsplanering kan man se till att personalen är på plats då den behövs. Fungerande vikariepraxis och en bra introduktion för vikarier underlättar också personalens arbetsbörda.

Dessa åtgärder minskar kanske inte känslan av belastning hos personalen. Maktlösheten, den etiska stressen och den ständiga känslan av otillräcklighet gör att vem som helst på lång sikt mister motivationen, meningsfullheten och glädjen i sitt arbete. Därför är det också viktigt att ge personalen möjlighet att bearbeta sina känslor och upplevelser. Samtidigt behöver vi alla komma ihåg att lyfta allt det vi gör, trots belastningen. Allt det fina och goda som händer vardagen.

 

Noora Lohi, överinspektör, Svenska enheten för bildningsväsendet

Julia Grönvall, högskolepraktikant och pedagogie magisterstuderande, Svenska enheten för bildningsväsendet

Nästan varje dag den senaste veckan har lokalmedia serverat rubriker om högstadier i mitt flöde. Men det finns inga högstadier mer, inga alls. Vi har i vårt land en sammanhållen grundskola sedan lagändringen 1998. I lagen om grundläggande utbildning* sägs att den grundläggande utbildningens lärokurs omfattar nio år. Den tidigare indelningen i låg- och högstadier härstammar från grundskolelagen 1983.

Att den här traditionen ännu starkt lever kvar beror naturligtvis på praktiska omständigheter. Kommunernas byggnader inrymde skolor med klasserna åk 1–6 och åk 7–9. Tjänster var inrättade enligt det och skolupptagningsområden byggde på det samma. 

Nu har det trots allt förflutit 25 år sedan lagändringen och på många håll har detta luckrats upp.

För en lekman ter sig detta kanske bara som bollande med terminologi, men vi vet att ord är bärare av kunskap. Det är genom språket vi ändrar tankemönster. Därför är det så viktigt att prata om saker vid dess rätta namn.

En enhetsskola är inte två skolor med en gemensam ledning

I Åbo pågår nu en diskussion om renovering eller ombyggnad av S:t Olofsskolan, en skola för elever i åk 7–9. Det här väcker i S:t Karins en diskussion om utvidgandet av S:t Karins svenska skola (SKS) som nu är en skola för elever i åk 1–6. De svenskspråkiga tonåringarna i S:t Karins hänvisas nu till grannstaden för att fullfölja skolgången. Det S:t Karins behöver ta ställning till är om de också ska göra det i framtiden eller utvidga SKS till en enhetsskola med elever i åk 1–9.

Vilket som är det rätta är inte upp till mig att avgöra, men som tidigare rektor för en enhetsskola vet jag att en enhetsskola administrativt inte är två skolor med en gemensam ledning. En enhetsskola är en skola med ett gemensamt kollegium, med en gemensam pedagogisk vision och värdegrund och med gemensamma elever. Det här inverkar i praktiken på inrättande av lärartjänster, skolupptagningsområden och ordnandet av elevhälsotjänster. Då detta görs behöver beslutfattarna se på situationen som helhet och inte bara titta på elevstatistik och timfördelningen i klasserna 7–9 utan på hela skolans timfördelning och personalstruktur.

Då man fattar beslut behöver man veta vad man fattar beslut om. Det är därför det är så viktigt att benämna saker vid dess rätta namn.

 

*) Lagen om grundläggande utbildning (628/1998) 4 kap. 9 § 1 mom.

Kontakt:

Malin Eriksson, överinspektör för bildningsväsendet
E-post: [email protected]

Sammankomstbegränsningarna under coronatiden varierar regionalt i Finland bland annat enligt sjukdomsläget och epidemiprognosen. I ett område gäller strängare begränsningar än i ett annat. Om en medborgare endast följer det nationella epidemiläget kan det kännas svårbegripligt varför sammankomstbegränsningarna varierar regionalt. Även kommunerna kan begränsa sammankomster inom sitt område.

Det kan också vara svårt att förstå vad en sammankomstbegränsning i praktiken innebär och hur en sammankomstbegränsning skiljer sig från övriga coronabegränsningar som regionförvaltningsverket fastställt. Vår skrivelse fokuserar på denna sida av sammankomstbegräsningarna. Vi vill klargöra fakta om sammankomstbegränsningarna och svara på frågan: ”Vad är en sammankomstbegränsning?”

Regionförvaltningsverkets förordnanden om sammankomstbegränsningar gäller offentliga tillställningar och allmänna sammankomster som ordnas inomhus eller i avgränsade utrymmen utomhus. I förordnandet om begränsning av sammankomster kan begränsningen riktas till att gälla endast en del offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster. Bestämmelser om begränsning av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar finns i lagen om smittsamma sjukdomar. Läs mer om paragraf 58 i lagen om smittsamma sjukdomar.

Lagen om sammankomster definierar tillställningens natur

Med offentliga tillställningar avses nöjestillställningar, tävlingar, föreställningar och andra därmed jämförbara tillställningar som är öppna för allmänheten. Som offentliga tillställningar räknas även sådana tillställningar som bygger på inbjudan eller medlemskap, om inte tillställningen på grund av antalet deltagare, tillställningens art eller andra särskilda skäl kan anses vara av privat natur.

Med allmänna sammankomster avses demonstrationer eller andra tillställningar som ordnas i syfte att utöva mötesfriheten och i vilka även andra än de som uttryckligen inbjudits kan delta eller följa.

Definitionen av offentliga tillställningar och allmänna sammankomster finns i lagen om sammankomster. Mer information: På vad grundar sig regionförvaltningsverkets behörighet att förbjuda och begränsa offentliga tillställningar och allmänna sammankomster så som demonstrationer?

Exempel på offentliga tillställningar som sammankomstbegränsningarna kan gälla:

• Konserter
• Teater- och sommarteaterföreställningar (också exempelvis föreställningar som ordnas i en nöjespark)
• Bioföreställningar
• Festivaler  
• Marknader
• Enskilda auktioner
• Friidrottsevenemang och andra idrottsmatcher och idrottsturneringar (t.ex. boboll, fotboll och ishockey) om det finns publik på plats
• I regel utbildningar och seminarier som är öppna för alla, också avgiftsbelagda, även sådana som arrangeras av privata aktörer
• Pop-up-caféer och -butiker, åtminstone när de inte finns i ett köpcentrums lokaler
• Daghemmens, skolornas eller läroanstalternas fester, avslutningar och studentdimissioner om de har andra deltagare än personal och barn, elever och studerande
• Gamlas dans, om det finns publik (t.ex. elevernas föräldrar)
• Abiturienternas åkturer på lastbilsflak
• Drive-in-evenemang
• Disputationer i universitet
• Pilktävlingar

 Mer information om offentliga tillställningar som sammankomstbegränsningarna kan gälla:

• Vilka offentliga tillställningar och sammankomster gäller begränsningar av sammankomster?
• Filmer: Varför är filmföreställningar offentliga tillställningar?
• Utbildningar: Vilka utbildningar omfattas av sammankomstbegränsningarna?
• Idrott: Vilka idrottsevenemang är offentliga tillställningar?
• Idrott: Är idrottstävlingar för barn och unga offentliga tillställningar?
• Dans: Hur ska coronarestriktioner beaktas på danslavar?

Alla tillställningar eller all verksamhet omfattas inte av sammankomstbegränsningarna

Begränsningen av sammankomster gäller inte fortlöpande, normal verksamhet och inte heller arbetsplatsernas sedvanliga verksamhet.

Exempel på fortlöpande normal verksamhet, som begränsningar av sammankomster inte gäller:

• Nöjesparker och inomhusnöjesparker
• Djurparker
• Idrotts- och aktivitetsparker
• Tivolin
• Torgverksamhet
• Auktionsverksamhet när företagets verksamhetsområde är att hålla auktioner
• Lekparker och lekplatser  
• Friluftsbad och badstränder  
• Sommarläger
• Föreställningar som enbart streamas för publiken, det vill säga utan att det finns publik på plats
• Läroanstalternas och skolornas verksamhet och interna evenemang utan utomstående publik
• Prov i anslutning till elevantagning och undervisningsverksamhet
• Guidade rundturer, till exempel på museer, i stadsdelar eller naturområden

Dessa aktörer kan omfattas av begränsningarna som gäller användningen av utrymmen: Användning av kundutrymmen och lokaler.

Begränsningar av sammankomster gäller inte heller privata tillställningar, såsom bröllopsfester och kvällssamvaro, tillvaro eller idrott utomhus som ordnas av privatpersoner.

• Mer information: Gäller begränsningen av sammankomster privata tillställningar?

Myndighetssammanträden, såsom kommunfullmäktiges, kommunstyrelsens eller kommunnämndernas sammanträden, omfattas inte av sammankomstbegränsningarna. Därför kan man inte heller ta coronapasset i bruk som ett alternativ till sammankomstbegränsningar.

• Mer information: Sammankomster: Gäller begränsningarna av sammankomster även bolagsstämmor och andra lagstadgade möten?

Bolagsstämmor och andra motsvarande stadgeenliga eller lagstadgade sammankomster omfattas i regel inte av sammankomstbegränsningarna.

• Mer information: Sammankomster: Gäller begränsningarna av sammankomster även bolagsstämmor och andra lagstadgade möten?

Mer information om tillställningar och verksamhet som i regel inte omfattas av sammankomstbegränsningarna:

• Lägerskolor: Hur kan lägerskolor ordnas på ett säkert sätt?
• Lägerverksamhet: Hur påverkar coronabegränsningarna olika slags läger?
• Klassutflykter:Gäller begränsningarna av sammankomster sådana utflykter exempelvis till bio- eller teaterföreställningar som anordnas av läroanstalterna?

Ordnande av offentliga tillställningar

Utöver sammankomstbegränsningarna ska arrangören beakta de hygienkrav som föreskrivs i lagen om smittsamma sjukdomar och de skyldigheter som gäller användningen av lokalerna.

• Vilka restriktioner gäller för tillfället för sammankomster?
• Vilka är de gällande besluten om användningen och stängningen av lokalerna?

Hygienkrav (lagen om smittsamma sjukdomar 58 c §)

Hygienkraven som föreskrivs i lagen om smittsamma sjukdomar gäller i stor utsträckning i hela landet. Kraven gäller direkt med stöd av lag utan särskilt myndighetsbeslut. Aktören ska beakta hygienkraven i alla de inomhuslokaler de administrerar som är öppna för allmänheten eller avsedda för en begränsad kund- eller deltagargrupps vistelse samt i vissa begränsade utomhusutrymmen.

• Vilka hygienkrav föreskrivs enligt lagen om smittsamma sjukdomar?
• För vilka aktörer gäller hygienkraven i lagen om smittsamma sjukdomar?

Förebyggande av smittorisk i lokaler (lagen om smittsamma sjukdomar 58 d §)

Regionförvaltningsverken kan ge bestämmelser som förpliktar aktörerna att ordna sin verksamhet på ett hälsosäkert sätt. Om en sådan bestämmelse har getts för området, ska användningen av lokaler som är öppna för allmänheten eller avsedda för en begränsad kund- eller deltagargrupps vistelse ordnas så att den smittorisk som orsakas av kundernas och deltagarnas samt sällskapens närkontakter kan förebyggas.

Aktören kan fullgöra skyldigheten till exempel genom

• att begränsa antalet kunder
• att differentiera vistelsen
• att effektivisera ventilationen
• att förutsätta att deltagarna använder munskydd.

Paragraf 58 i lagen om smittsamma sjukdomar gäller sammankomstbegränsningar och paragraf 58 d hälsosäker användning av utrymmen.

Aktören ska upprätta en skriftlig plan över de åtgärder genom vilka risken för smitta till följd av närkontakt förebyggs i lokalerna.

Regionförvaltningsverken har sammanställt en heltäckande anvisning på sina webbplatser för uppgörandet av en skriftlig plan.

• Vilka aktörer berörs av beslutet om användningen av lokalerna?
• Hur gör jag upp en skriftlig plan för användningen av lokalerna?

Obs! Regionförvaltningsverket ger ingen bedömning eller godkännande av enskilda aktörers planer för att förhindra spridningen av covid-19-epidemin i sina lokaler. Aktören ska inte skicka den skriftliga planen till regionförvaltningsverket, utan den ska hållas tillgänglig för kunderna och dem som deltar i verksamheten samt presenteras på begäran för kommunens eller regionförvaltningsverkets inspektör vid behov.

Ordnande av offentliga tillställningar i förplägnadsrörelser

Om en offentlig tillställning ordnas i en förplägnadsrörelse eller om det finns ett serveringsområde vid en offentlig tillställning, ska aktören utöver sammankomstbegränsningarna även iaktta de begränsningar som gäller restaurangverksamheten.

Mer information om att ordna en offentlig tillställning i en förplägnadsrörelse

• Artister i restauranger:Kan restaurangen ha uppträdande artister?
• Övriga förplägnadsrörelser:Gäller sammankomstbegränsningarna ishallars, simhallars, fotbollsstadions eller motsvarande spelarenors restaurangverksamhet?
• Restaurangbegränsningarna landskapsvis: https://valtioneuvosto.fi/sv/information-om-coronaviruset/gallande-begransningar/restauranger

Ordnande av privata tillställningar

Regionförvaltningsverkens bestämmelser om begränsning av sammankomster gäller inte privata tillställningar eller annan verksamhet som hör till privat- eller familjeliv.

Privata tillställningar är alla privata evenemang som inte är öppna för allmänheten, såsom examensfester, bröllop, begravningar, dop, födelsedagsfester och privata kvällstillställningar.

Om man ordnar en privat tillställning i en restaurang, ett kafé eller i en annan förplägnadsrörelse ska man dock följa restriktionerna och skyldigheterna som gäller restaurangverksamheten. Till exempel ska kraven på hygien och säkerhetsavstånd beaktas, likaså begränsningarna av öppettider och serveringstider samt eventuella begränsningar av antalet kunder.

Mer information om att ordna privata tillställningar:

• Gäller begränsningen av sammankomster privata tillställningar?
• Catering: Vilka begränsningar gäller cateringföretag och cateringsverksamhet?
• Privata tillställningar: Gäller restriktionerna för restaurangverksamhet också privata tillställningar som ordnas i restauranger eller caféer, till exempel bröllopsfester?

Coronapasset

För närvarande har användningen av coronapasset begränsats så att ibruktagandet av det inte befriar verksamhetsutövaren från begränsningarna. Mer information: SHM:s meddelande 11.2.2022    

Verksamhetsutövaren kan dock ta coronapasset i bruk i lokaler som omfattas av begränsningarna och som kunderna använder under sin fritid i rekreationssyfte. Sådana lokaler är:

• inomhuslokaler och utrymmen utomhus som används för offentliga tillställningar
• förplägnadsrörelser
• gym och andra inomhusutrymmen som används för idrott eller motion
• allmänna bastur och bassängområden i simhallar, friluftsbad och badinrättningar, samt omklädningsrum som finns i omedelbar anslutning till dem
• dansställen och utrymmen som används för körsång, amatörteater och annan motsvarande hobbyverksamhet i grupp
• nöjes- och temaparker, tivolin samt djurparkers utrymmen inomhus
• inomhuslekparker och inomhuslekplatser
• museer, utställningslokaler och andra motsvarande kulturlokaler, såsom konstgallerier.

Verksamhetsutövaren kan inte ta i bruk coronapasset i sådana lokaler och på sådana platser som kan anses vara nödvändiga eller väsentliga med tanke på det normala livet eller de lagstadgade rättigheterna. Dessutom kan man inte frigöra sig från stängningen av lokalerna genom att ta i bruk coronapasset.

Mer information om användningen av coronapasset: Vanliga frågor om coronaviruset – Coronapasset

Gällande regionala coronarestriktioner

• Vilka restriktioner gäller för tillfället för sammankomster?
• Vilka är de gällande besluten om användningen och stängningen av lokalerna?
• Restaurangbegränsningarna landskapsvis: https://valtioneuvosto.fi/sv/information-om-coronaviruset/gallande-begransningar/restauranger

 Mer information

• Lagen om smittsamma sjukdomar (1227/2021)
  • organisering av verksamheten, särskilt paragraferna 58 c, 58 d och 58 g
  • skriftlig plan 58 h §
  • covidvaccinationsintyg 58 i §
  • tillsyn 59 a §
  • inspektioner 59 b §
  • förelägganden och tvångsmedel 59 c §
• Se även rekommendationerna från det egna sjukvårdsdistriktet för att effektivisera bekämpningen av coronaepidemin!
  • THL: Coronaepidemin: regionernas situation, rekommendationer och begränsningar
• Om en offentlig tillställning ställs in eller om det har bestämts att lokalerna ska stängas, kan aktören fråga Statskontoret om möjligheten till ersättning.
  • Statskontoret:Företagens kostnadsstöd
  • Arbets- och näringsministeriet: Frågor och svar om kostnadsstödet

Författare: regionförvaltningsverkets kundserviceteam

Regionförvaltningsverken har infört begränsningar i många regioner för att förebygga spridningen av coronaviruset och trygga hälso- och sjukvårdens bärkraft. Begränsningarna grundar sig på lagen om smittsamma sjukdomar. Verksamhetsutövaren ansvarar för att följa begränsningarna och ordna sin verksamhet så att den är så hälsosäker som möjligt för kunder och besökare. Tillsammans kan vi bekämpa en okontrollerad spridning av epidemin.

På regionförvaltningsverkets sida för vanliga frågor om coronaviruset finns under punkten Användning av kundutrymmen och lokaler heltäckande information om hur de tillfälliga ändringarna i lagen om smittsamma sjukdomar påverkar olika aktörer. Nedan finns allmänna anvisningar om hur begränsningarna påverkar motions- och idrottsbranschen. 

Aktören ansvarar för att hen ordnar sin verksamhet i enlighet med begränsningarna. Syftet med att iaktta lagen om smittsamma sjukdomar är att säkerställa säkerheten i verksamheten och förhindra att viruset sprids. Aktören ska själv bedöma hur hen bäst kan tillämpa lagen om smittsamma sjukdomar och regionförvaltningsverkets anvisningar i sin verksamhet.

Hygienkrav (lagen om smittsamma sjukdomar § 58 c)

Hygienkraven som föreskrivs i lagen om smittsamma sjukdomar gäller i stor utsträckning i hela landet. Kraven gäller direkt med stöd av lag utan särskilt myndighetsbeslut. Följ hygienkraven i alla de inomhuslokaler du administrerar som är öppna för allmänheten eller avsedda för en begränsad kund- eller deltagargrupps vistelse samt i vissa begränsade utomhusutrymmen.

• Vilka hygienkrav föreskrivs enligt lagen om smittsamma sjukdomar?
• För vilka aktörer gäller hygienkraven i lagen om smittsamma sjukdomar?

Förebyggande av smittorisk i lokaler (lagen om smittsamma sjukdomar § 58 d)

Regionförvaltningsverken kan ge bestämmelser som förpliktar aktörerna att ordna sin verksamhet på ett hälsosäkert sätt. Om en sådan bestämmelse har getts för området, ska användningen av lokaler som är öppna för allmänheten eller avsedda för en begränsad kund- eller deltagargrupps vistelse ordnas så att den smittorisk som orsakas av kundernas och deltagarnas samt sällskapens närkontakter kan förebyggas. 

Du kan uppfylla skyldigheten till exempel genom 

• att begränsa antalet kunder
• att differentiera vistelsen 
• att effektivisera ventilationen 
• att förutsätta att deltagarna använder munskydd.

Gör upp en skriftlig plan för de åtgärder genom vilka smittorisken till följd av närkontakt förebyggs. Regionförvaltningsverken har sammanställt en heltäckande anvisning på sina webbplatser för uppgörandet av en skriftlig plan. 

• Vilka aktörer berörs av beslutet om användningen av lokalerna?
• Hur gör jag upp en skriftlig plan för användningen av lokalerna?

Obs! Regionförvaltningsverket ger ingen bedömning eller godkännande av enskilda aktörers planer för att förhindra spridningen av covid-19-epidemin i sina lokaler. Den skriftliga planen skickas inte till regionförvaltningsverket, utan den hålls tillgänglig för kunderna och de som deltar i verksamheten samt presenteras på begäran för kommunens eller regionförvaltningsverkets inspektör vid behov.

Stängning av lokaler (lagen om smittsamma sjukdomar § 58 g)

Regionförvaltningsverken och kommunerna kan inom sina egna områden bestämma att aktörerna ska stänga sina lokaler för högst två veckor. Beslut om stängning kan fattas när det är nödvändigt och de lagstadgade kriterierna för beslutet uppfylls. Beslutet om stängning kan vid behov förlängas med två veckor åt gången.

• Vilka aktörer och lokaler gäller stängningsbeslut enligt lagen om smittsamma sjukdomar?
• Inomhus: Hur definieras en inomhuslokal?

Stängningsbeslutet kan gälla alla lokaler som nämns i lagen om smittsamma sjukdomar eller en del av dem. Eventuella lokaler som ska stängas är lokaler som används för motions- och idrottsverksamhet eller nöjes- och rekreationsverksamhet, dvs.:

1. lokaler inomhus som används för lagsport, gruppmotion, kontaktsporter och annan motsvarande idrott eller motion. Exempelvis:
   • spinning-, aerobics- eller yogasalar m.m. gruppmotionslokaler
   • ishallar, inomhusfotbollshallar, volleybollhallar
   • dojo-, boxnings-, tatami- och brottningssalar m.m.
   • danssalar och dansbanor
   • klätterhallar
2. gym och andra motsvarande lokaler för inomhusmotion
   • Till exempel badminton-, padel-, squash- och tennisplaner o.dyl. planer för inomhusspel
3. allmänna bastur och simhallars, friluftsbads och badinrättningars bassängområden samt omklädningsrum som finns i omedelbar anslutning till dem 
4. dansställen och lokaler som används för körsång, amatörteater och annan motsvarande hobbyverksamhet i grupp 
5. nöjes- och temaparker, tivolin samt djurparkers utrymmen inomhus 
6. inomhuslekparker och inomhuslekplatser 
7. allmänna utrymmen i köpcentra, med undantag av affärslokaler inom detaljhandeln och lokaler som används för tillhandahållande av tjänster samt passager till dessa lokaler. 

I dessa lokaler finns en förhöjd risk för coronavirussmitta. Ovan nämnda lokaler hör till olika riskklasser i THL:s riskbedömningstabell. Tabellen är dock riktgivande och om det finns särskilt många infektioner ökar också risken för de verksamheter som THL bedömer ha låg risk.

Stängningsbeslutet kan gälla alla lokaler som nämns i lagen om smittsamma sjukdomar eller en del av dem. Kontrollera alltid på regionförvaltningsverkets webbplats ifall beslutet om stängning i ditt område gäller din verksamhet.

• Vilka är de gällande besluten om användningen av lokalerna?
• Regionförvaltningsverkets pressmeddelanden: https://avi.fi/sv/pressmeddelanden
• Regionförvaltningsverkets offentliga delgivningar: https://avi.fi/sv/offentliga-kungorelser-och-delgivningar

I olika områden och kommuner kan epidemiläget vara annorlunda och kräva andra begränsningar än i andra områden. Därför är det bra att följa både regionförvaltningsverkets och kommunernas beslut. Kommunerna kan fatta strängare begränsningsbeslut inom sitt eget område än regionförvaltningsverkets begränsningar. Regionförvaltningsverkens gällande beslut, eller som kommer ett gälla, om begränsning av användningen av lokalerna eller beslut om stängning finns på vår webbplats under punkten Vilka beslut som gäller användningen av lokalerna gäller för tillfället?. Kommunernas beslut finns i allmänhet på kommunens egen webbplats.

Undantag från begränsningarna

I lagen om smittsamma sjukdomar fastställs några undantag som inte omfattas av besluten om stängning av lokaler. Lokalerna kan alltså användas för de funktioner som nämns nedan, även om användningen av lokalerna för den övriga verksamhetens del är förbjuden i beslutet.

Professionell idrott

Lokalerna får fortfarande användas för professionell idrott och träning i anslutning till professionell idrott, även om det finns ett gällande beslut om stängning av lokalerna i området.

Mer information om definitionen av professionell idrott:

• Vad avses med professionell idrott som inte omfattas av besluten om användningen av lokalerna?

Verksamhet som hör till privat- eller familjelivet

Lokalen kan hyras för bruk som hör till privatlivet och familjelivet. Sådan användning som hör till privatlivet och familjelivet är till exempel att använda lokalen för att ordna födelsedagsfester eller bröllop. Till privatlivet och familjelivet hör till exempel inte träning i idrottslag eller användning av gym tillsammans med personer som inte känner varandra sedan tidigare, även om lokalen hyrts av en privatperson.

Mer information om vad som avses med verksamhet som hör till privatlivet eller familjelivet och hurdana lokaler som lämpar sig för verksamheten:

• Kan man hyra en lokal som ska stängas för privat bruk?

Lagstadgade tjänster

Regionförvaltningsverket kan i sitt beslut utesluta lagstadgade tjänster från beslutet, varvid de lokaler som beordrats att stänga kan användas för att genomföra lagstadgade tjänster. Lagstadgade tjänster är till exempel gymnastikundervisning i skolor, ordnande av coronavaccinering och medicinsk rehabilitering.

Mer information om definitionen av lagstadgade tjänster:

• Vad avses med lagstadgade tjänster som är undantagna från stängningsbesluten?

Hobbyverksamhet för barn och unga

Lagen om smittsamma sjukdomar definierar inte direkt undantaget i fråga om hobbyverksamhet för barn och unga. Regionförvaltningsverket kan dock utesluta hobbyverksamhet för barn och unga från beslutet. Kontrollera alltså alltid i regionförvaltningsverkets beslut om huruvida de lokaler som ska stängas kan användas för hobbyverksamhet för barn och unga.

Mer information om hobbyverksamhet för barn och unga:

• Hur inverkar begränsningarna på barns och ungas hobby- och tävlingsverksamhet?
• Vilka är de gällande besluten om användningen av lokalerna?

Coronapasset

För närvarande har användningen av coronapasset begränsats så att ibruktagandet av det inte befriar verksamhetsutövaren från begränsningarna. Mer information: https://valtioneuvosto.fi/-/1271139/muutoksia-ravintoloiden-aukioloaikoihin-ja-koronapassin-kayttoon?languageId=sv_SE    

Verksamhetsutövaren kan dock ta coronapasset i bruk i lokaler som omfattas av begränsningarna och som kunderna använder under sin fritid i rekreationssyfte. Sådana lokaler är:

• Inomhuslokaler och utrymmen utomhus som används för offentliga evenemang; 
• förplägnadsrörelser; 
• gym och andra inomhusutrymmen som används för idrott eller motion; 
• allmänna bastur och bassängområden i simhallar, friluftsbad och badinrättningar, samt omklädningsrum som finns i omedelbar anslutning till dem; 
• dansställen och utrymmen som används för körsång, amatörteater och annan motsvarande hobbyverksamhet i grupp;  
• nöjes- och temaparker, tivolin samt djurparkers utrymmen inomhus; 
• inomhuslekparker och inomhuslekplatser; 
• museer, utställningslokaler och andra motsvarande kulturlokaler, såsom konstgallerier.

Verksamhetsutövaren kan inte ta i bruk coronapasset i sådana lokaler och på sådana platser som kan anses vara nödvändiga eller väsentliga med tanke på det normala livet eller de lagstadgade rättigheterna. Dessutom kan man inte frigöra sig från stängningen av lokalerna genom att ta i bruk coronapasset.

Mer information om användningen av coronapasset:

• Vanliga frågor om coronaviruset – Coronapasset

Mer information

• Lagen om smittsamma sjukdomar (1227/2021)
  • organisering av verksamheten, särskilt paragraferna 58 c, 58 d och 58 g
  • skriftlig plan § 58 h
  • covidvaccinationsintyg § 58 i
  • tillsyn § 59 a
  • inspektioner § 59 b
  • förelägganden och tvångsmedel § 59 c
• Se även rekommendationerna från det egna sjukvårdsdistriktet för att effektivisera bekämpningen av coronaepidemin!
  • THL: Coronaepidemin: regionernas situation, rekommendationer och begränsningar
• Om ditt företags lokaler ska stängas kan du ansöka om ersättning hos Statskontoret.
  • https://www.valtiokonttori.fi/sv/tjanst/foretagens-kostnadsstod/#allmant-om-stodet
  • https://tem.fi/sv/fragor-och-svar-om-kostnadsstodet

Författare: regionförvaltningsverkets kundserviceteam

Enligt räddningslagen övervakar räddningsverket inom sitt område efterlevnaden av de skyldigheter som hänför sig till brandsäkerheten. Det har fastställts både allmänna och mer specifika skyldigheter för byggnadernas ägare och användare. Enligt räddningsväsendets olycks- och resursstatistik Pronto utfördes under fjolåret 43 522 olika brandsyner. Man kan alltså säga att brandsyn är som förvaltningsprocess en viktig och daglig verksamhet.

Enligt räddningslagen ska tillsynen vara av hög kvalitet, regelbunden och effektiv. Dessutom fastställs kvaliteten på tillsynen av förvaltningslagen och principerna för god förvaltning. Även om alla principer styr räddningsmyndigheterna att iaktta god förvaltning, lyfter jag här särskilt fram principen om förtroendeskydd.

Skadlig spiral av efterhandstillsyn

Enligt räddningslagen ska det bestämmas att en brist som observerats i samband med brandsyn ska avhjälpas. Om bristen inte kan avhjälpas genast ska en frist utsättas för rättelseförordnandet. Därefter övergår man till efterhandstillsyn, där man följer upp efterlevnaden av det givna rättelseförordnande. Efterhandstillsynen är alltså en central del av brandsynsprocessen. Om ett rättelseförordnande inte följs inom utsatt tid fortsätter tillsynsprocessen antingen genom att det ges en ny tidsfrist eller genom att övergå till förvaltningstvångsmedel enligt 105 § i räddningslagen. Myndigheten har dock alltid prövningsrätt. Den kan och ska utövas.

I de svåraste objekten kan efterhandstillsynen vara en lång process och binda knappa resurser orimligt mycket. Om antalet prestationer är en central indikator för kvaliteten på tillsynen, ska man enligt detta övergå till följande objekt istället för noggrann efterhandstillsyn. Så kallade hängande riskobjekt som går i arv från en tjänsteinnehavare till en annan kan troligen hittas inom varje räddningsverks område. Vid dessa kan rättelseförordnanden från föregående brandsyn i värsta fall vara regelbundet försummade när en ny periodisk syn närmar sig.

Övervakningen av ovan beskrivna objekt ska dock uppfylla de krav som lagen ställer på myndighetens verksamhet – på samma sätt som för enklare objekt – och kanske till och med prioriteras. De mest betydande brandriskerna kan elimineras i synnerhet genom god efterhandstillsyn och därigenom öka brandsäkerheten. Med tanke på riskhanteringen bör räddningsverken vara intresserade av hur sådana utmanande objekt framskrider i brandsynsprocessen.

Behörigheten ska utövas

Prövningsrätten får dock inte innebära att man i princip överväger en ny tidsfrist för ett rättelseförordnande och hoppas att parten denna gång tar förordnandet på allvar. Efterhandstillsynens förlopp och användningen av förvaltningstvångsmedel ska beskrivas tydligt. De lokala räddningsmyndigheterna ska utbildas i detta. En enskild övervakande tjänsteinnehavare ska vara tillräckligt förtrogna med verktygen och ha tillräcklig kompetens för att använda dem. God kvalitet på efterhandstillsynen och de förvaltningstvångsmedel som vid behov används som fortsättning på den skapar till väsentliga delar tillförlitligheten och trovärdigheten i räddningsmyndighetens tillsynsarbete. Ur partens perspektiv ska efterhandstillsynen synas så att det inte är oklart när man vid behov övergår till förvaltningstvångsmedel och vad detta innebär för parten. Den ska motivera till att åtgärda de brister som observerats i objektet utan bortförklaringar och undvikande. Genom högklassig efterhandstillsyn minskas behovet av att införa administrativt belastande förvaltningstvångsmedel.

I samband med efterhandstillsynen och användningen av eventuella förvaltningstvångsmedel ska representanterna för objekten, de som bor och de som utövar verksamhet i närheten av riskobjekten kunna lita på att räddningsmyndighetens verksamhet är korrekt och felfri. Enligt förvaltningslagen ska rättsprinciperna för god förvaltning skydda förväntningar som är berättigade enligt rättsordningen. Om räddningsmyndigheten inte övervakar att de givna rättelseförordnanden verkställs och vid behov övergår till att använda förvaltningstvångsmedel, har principerna för god förvaltning inte förverkligats i fråga om förtroendeskyddet. Om en bristfällig efterhandstillsyn har samband med en olycka eller allvarliga skador, har tillsynen inte heller varit högklassig och effektiv.

Eero Nyman

Räddningsöverinspektör
Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland

I Finland ansvarar kommunerna i samarbete för räddningsväsendets tjänster inom de 22 räddningsområden som statsrådet beslutar om. Ansvaret för att organisera räddningsväsendet på ett korrekt sätt åläggs dessa 22 lokala räddningsväsenden. Räddningslagen förutsätter att det lokala räddningsväsendet ska ha ett räddningsverk för skötseln av räddningsväsendets uppgifter. Inom räddningsväsendet har ansvaret för att ordna tjänsterna separerats från produktionen av tjänsterna.

Det lokala räddningsväsendet beslutar om servicenivån efter att ha hört kommunerna. Servicenivån fastställs i det lokala räddningsväsendets beslut om servicenivån. Det är alltså inte fråga om räddningsverkets interna beslut, utan om kommunernas gemensamma beslut om hur räddningsväsendets tjänster ska ordnas i området. Räddningsverkets uppgift är att producera tjänsterna på det sätt som kommunerna gemensamt har fastställt i beslutet om servicenivån. I räddningslagen finns särskilda bestämmelser om servicenivån och servicenivåbeslutet.

Inrikesministeriet har till uppgift att styra, leda och övervaka det räddningsväsende med stöd av vilket inrikesministeriet har utfärdat förordningar och anvisningar om ordnandet av räddningsväsendet och produktionen av räddningsväsendets tjänster. För regionförvaltningsverken har föreskrivits tillsynsuppgifter som gäller både räddningsväsendet och räddningsväsendets servicenivå. Genom tillsynen säkerställs att de lokala räddningsväsendena (kommunerna) ordnar räddningsväsendets tjänster på det sätt som riksdagen har anvisat kommunerna genom lagstiftning. Regionförvaltningsverkets begäran om redogörelse, information eller hörande kan beroende på det övervakade ärendet riktas antingen till det lokala räddningsväsendet eller till räddningsverket.

Räddningsväsendets allmänna tillsynsuppgift

Tillsynsuppgiften som gäller räddningsväsendet är en allmän tillsynsuppgift där regionförvaltningsverken behandlar förvaltningsklagan eller på eget initiativ kan inleda tillsynsärenden som gäller räddningsväsendet, om de upptäcker ett förfarande som strider mot lagen eller god förvaltning. Tillsynen kan i dessa ärenden gälla antingen det lokala räddningsväsendet eller räddningsverket eller i något fall en enskild tjänsteinnehavares verksamhet. I regel begränsas den allmänna tillsynen till räddningsväsendets laglighetsövervakning och utvärdering av principerna för god förvaltning.

Ett beslut eller avgörande i ett allmänt tillsynsärende som gäller räddningsväsendet kan leda till att regionförvaltningsverket inleder administrativ styrning på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen i ett ärende som gäller avgörande av en förvaltningsklagan. I de allmänna tillsynsärenden som gäller räddningsväsendet bedöms i regionförvaltningsverkens avgöranden huruvida man har förfarit lagstridigt eller inte i det ärende som är föremål för tillsynen. Om det i slutsatserna efter utredningen konstateras att det har förfarits lagstridigt i ärendet kan regionförvaltningsverken i sitt avgörande fästa den övervakades uppmärksamhet vid kraven på god förvaltning eller delge denne sin uppfattning om vad som utgör lagenligt förfarande. Om det ovan nämnda med beaktande av de omständigheter som inverkar på helhetsbedömningen av ärendet inte anses vara tillräckligt, kan regionförvaltningsverket ge den övervakade en anmärkning.

Övervakning av räddningsväsendets servicenivå

Tillsynen över räddningsväsendets servicenivå gäller alltid det lokala räddningsväsendet, inte räddningsverket. I räddningslagen föreskrivs att det lokala räddningsväsendet (kommunerna) ansvarar för att räddningsväsendet ordnas på behörigt sätt på det sätt som föreskrivs i räddningslagen. Om regionförvaltningsverket upptäcker eller misstänker brister i räddningsväsendets servicenivå ska regionförvaltningsverket börja utreda ärendet. Förvaltningslagen förutsätter att ärendet utreds innan ett beslut kan fattas eller ett avgörande meddelas i ärendet. I räddningslagen föreskrivs om rätten att få information om tillsynen över räddningsväsendets servicenivå så att regionförvaltningsverken trots sekretessbestämmelserna har rätt att avgiftsfritt få behövliga uppgifter och redogörelser av det lokala räddningsväsendet. Detta innebär att regionförvaltningsverken i regel inte ber räddningsverken om uppgifter eller redogörelser om räddningsväsendets servicenivå, utan begäran om redogörelse och information riktas till det lokala räddningsväsendet, som också ska lämna de begärda uppgifterna. Räddningsverket kan inte lämna uppgifter för det lokala räddningsväsendets räkning.

I tillsynsärenden som gäller räddningsväsendets servicenivå kan regionförvaltningsverken ålägga det lokala räddningsväsendet att justera räddningsväsendets tjänster till den nivå som föreskrivs i räddningslagen, om det förekommer betydande missförhållanden i dem. Om regionförvaltningsverkets föreläggande inte har iakttagits, kan regionförvaltningsverket förena sitt föreläggande med vite. Det väsentliga i ärenden som gäller servicenivån inom räddningsväsendet är att regionförvaltningsverken övervakar de lokala räddningsväsenden (kommuner) som ansvarar för ordnandet av tjänsterna, inte de räddningsverk som sköter produktionen av tjänsterna.

Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland

Direktör Ilkka Horelli

Denna bloggtext publicerades första gången i samband med fackförbundet JHL:s landsomfattande strejk i november 2018. Texten är igen aktuell i och med JHL:s strejk vid alla Arkeas enheter i Åbo.

Är det rätt att fackförbunden protesterar mot regeringens politik fast det leder till att skol- och dagisbarnen blir utan mat? Så gick debatten i samband med JHL:s politiska strejk för några veckor sedan. Men frågan är fel ställd. Den borde egentligen lyda: är det rätt att barnen blir utan mat för att personalen strejkar?

I medierna framställdes det som en självklarhet och ett ofrånkomligt faktum att bespisningen inom skolan och småbarnspedagogiken uteblir om kökspersonalen strejkar. Men kommuner och andra utbildningsanordnare bryter mot lagen om de inte varje arbetsdag erbjuder barnen en ”fullvärdig måltid” i skolorna respektive ”hälsosam och lämplig kost som fyller barnets näringsbehov” i daghemmen. Vad det i praktiken innebär är inte helt entydigt, men att begära att vårdnadshavarna själva packar med lunch till barnen är helt klart inte ett alternativ. Utbildningsanordnaren kan heller inte åberopa något slags force majeure – för att man ska kunna tumma på skyldigheten att servera mat i skolor och daghem krävs att statsrådet har utlyst undantagsförhållanden och utfärdat en förordning om att 109 § i beredskapslagen tas i bruk. Det kan ske till exempel i en krigssituation, vid en pandemi, vid en synnerligen allvarlig storolycka eller i någon annan situation av motsvarande magnitud.

När det råder en så kallad ”störningssituation i normalförhållanden” är utgångspunkten att allt ska fungera så normalt som möjligt, och lagen måste följas till punkt och pricka. Det är därför alla myndigheter är skyldiga att ha en beredskapsplan, som borde ge svar på hur man hanterar de praktiska problem som brister i personal och infrastruktur kan orsaka förutom i undantagsförhållanden också i andra störningssituationer. Det kan hända att man behöver sköta bespisningen på något avvikande sätt, eventuellt också så att maten inte är varm, men man kan inte helt låta bli att erbjuda en måltid. Förutom att lagen kräver att måltider serveras är den dagliga lunchen mycket viktig för de barn som inte får tillräckligt med mat hemma.

Varför gick det då så att många kommuner, stora som små, valde att bryta mot lagen? Delvis beror det säkerligen på bristande kunskaper om vilka skyldigheter kommunerna har i störningssituationer. Men delvis kan det också handla om att den beredskapsplanering som görs ofta tar sikte på så stora och allvarliga hot att man glömmer de mer vardagliga störningarna. En strejk är inte på långt när lika förödande som en pandemi, men den orsakar liknande konkreta problem i form av personalbrist. Med god planering borde man alltså ha kunnat ordna bespisningen i någon form, särskilt eftersom strejken var utlyst på förhand.

Under den tid jag själv har varit involverad i beredskapsfrågor har jag märkt hur de utmaningar som bildningssektorn står inför i en störningssituation gradvis har konkretiserats, och från att man i vissa kommuner och framförallt inom andra sektorer tidigare har utgått ifrån att skolor och daghem stängs när infrastrukturen fallerar råder det i dag enighet om att bildningssektorn bär upp en stor del av samhället och därför måste hållas i gång även om det kan vara svårt. Fokus har därför också alltmer flyttats mot hanteringen av de konkreta utmaningar som störningarna orsakar så att verksamheten kan fortsätta så normalt som möjligt. Vi får hoppas att den utvecklingen fortsätter så att alla är bättre förberedda nästa gång.

Kontakt: jurist Thomas Sundell, [email protected]

Ska jag vara helt ärligt så visste jag nog inte riktigt vad jobbet jag sökte gick ut på, jobbet som överinspektör för bildningsväsendet, alltså. Jo, jag hade en vag uppfattning, jag visste att Regionförvaltningsverket fortbildade lärare och att klagomål och omprövningsbegäran skickas till den myndigheten. Men ungefär där tog det slut. Under mina första trevande månader på jobbet läste jag grundstudier i offentlig förvaltning vilket samtidigt var en bra introduktion i jobbet. Nu, efter sex år på jobbet, börjar jag själv ha en bild av vad uppdraget är, men det är fortfarande svårt att förklara kortfattat. I mitt tidigare jobb med elevhandledning i åk 7-9 och i gymnasiet var det alltid lika svårt att presentera administrativa yrken så att det för en tonåring skulle vara begripligt – utan att förenkla jobbet till att vara enbart ”pappersvändare” – och det har inte blivit lättare att klä min arbetsbild i ord.

Mitt jobb går mycket ut på att reda ut vad som står i lagar och styrdokument om skolan. Det handlar om att paketera infon så att de som arbetar inom bildningsväsendet ska kunna omvandla facktermer till verksamhet. En del av arbetet är också att ge feedback på lagförslag och strategidokument eller delta i olika regionala eller nationella nätverk där olika infallsvinklar av skolarbetet diskuteras.

Det som ändå blivit allt tydligare är att det i mitt uppdrag ingår att trygga barnets rättigheter - även om målgruppen är de som arbetar inom skolväsendet. Ifall det gäller en reform eller ett förnyat arbetssätt representerar vi ofta eleven. I våra utlåtanden för vi fram våra synpunkter på ifall elevens rättigheter tryggas. Bibehålls barnets rätt till stödundervisning? Förverkligas rätten till elevhandledning? Är undervisningen på riktigt avgiftsfri? För oss på svenska enheten för bildningsväsendet handlar det i tillägg ofta om att garantera jämlik tillgång och jämlik kvalitet på svenska.

Just nu pågår veckan för barnets rättigheter. FN:s barnkonvention har gällt som lag i Finland sedan år 1991. Skolans styrdokument är naturligtvis i linje med barnkonventionen och verksamheten i sig bygger på rätten till undervisning. Årets tema för veckan för barnets rättigheter är barnets rätt till gott bemötande. Hur kan då jag som enskild tjänsteman måna om detta? Jo, det kan jag genom att fortbilda lärare ge verktyg för det direkta arbetet, men jag kan också genom min feedback på styrdokument till exempel lyfta fram vilka enskilda arbetsmoment hos skolpersonalen som tar bort tid från arbetet med elever. Jag kan genom att medverka till en hållbar vardag för barnfamiljer på en strukturell nivå bidra till att de som finns runt barnen har resurser att bemöta barn och unga med respekt och en positiv attityd. Och så kan jag förstås genom att skriva den här texten påminna om att barnen och de unga har rätt till ett gott bemötande. Och jag är övertygad om att då vi bemöter våra barn och unga på ett gott sätt så blir vi i framtiden också bemötta på samma sätt. Därför uppmanar jag nu dig som läser att fundera över vad som kännetecknar ett gott bemötande. Hur vill du själv bli bemött? Och, sist men inte minst, hur bemöter du barn och unga?

Mer om Veckan för barnets rättigheter hittar du på Kommunikationsnätverket för barnets rättigheters webbplats.

Kontakt: överinspektör Malin Eriksson, [email protected]