Du vet när man står där vid butikshyllan och söker en viss produkt av ett visst märke. Fast man kammat igenom hela hyllan för att få ögonen på det man letar vill man inte få syn på produkten. Vad gör man då? Jo, man backar några steg och plötsligt faller ögonen på precis just det man letar efter. Det hjälper att få lite perspektiv.

I och med årsskiftet har jag bytt arbetsuppgifter och arbetar nu i huvudsak med frågor som rör grundläggande utbildning. Jag är tillbaka på mammas gata. Till min utbildning är jag teolog med undervisningsbehörighet i religion med dramapedagogik som biämne. Utöver det har jag också rektorsbehörighet. Jag har alltid trivts med arbetet i en skola, med tempot, med kollegiet och med de små kollegerna i klassrummen. Jag trivs också med mitt arbete idag, även om det betyder att jag inte finns där det händer längre.

Vad gör en överinspektör då? Ja, det kan jag ärligt säga att jag inte visste innan jag blev en sådan själv. Till mina främsta uppgifter hör att informera. Att informera via telefon eller e-post eller genom att ordna fortbildning inom aktuella områden. En annan stor bit vi arbetar med är rättsskyddet. Vi övervakar att elevernas lagliga rättigheter som till exempel undervisning, en trygg studiemiljö och tillräckligt stöd tillgodoses. Utöver det här utvärderar vi med jämna mellanrum tillgången till basservicen. Vi följer med olika statliga och övriga utvecklingsprojekt och fungerar som ett led i implementeringen av olika styrdokument. Och ganska ofta blir vår uppgift att påminna om tillgången till material också på svenska.

Ibland tänker jag att det var synd att jag inte visste vad en överinspektör gör medan jag ännu var rektor. I en skola är tempot hektiskt. Jag har någon gång sett statistik över hur många beslut en rektor tar dagligen. Det finns sällan tid för informationssökning och reflektion. Hade jag varit rektor idag, hade jag ringt mig själv rätt ofta. Jag hade lagt mindre tid på att leta efter styrdokument och paragrafer och i stället konsulterat myndigheten. Ju oftare vi får knepiga frågor att besvara, desto mer kunskap får vi inom enheten. Jag hoppas därför att man på fältet känner att en fråga aldrig är för liten eller för konstig, för genom era frågor till oss får vi också syn på problematik på fältet och kan skapa relevant fortbildning och lobba för olika förslag till förbättringar i systemet.

Kunskapen om skolvardagen finns på fältet, det vi kan tillföra är perspektiv. Vi kan, precis som då man står där vid butikshyllan, ta ett steg bakåt, betrakta helheten och reflektera över hur saker hänger samman – och kanske kan vi, du och jag tillsammans, få syn på just det svar du letat efter.

Malin Eriksson
Svenska enheten för bildningsväsendet

Statsrådets förslag till utbildningspolitisk redogörelse har varit på utlåtanderunda innan den lämnas till riksdagen. Redogörelsen kan ses som riktgivande för utbildningen i Finland och vi i svenska enheten valde därför att göra ett mera omfattande utlåtande. I redogörelsen ingår många goda men också resurskrävande förslag som omspänner hela utbildningsfältet. Det kan vara svårt att genomföra dem alla och vi saknade någon form av prioritering. Men det oaktat är det välkommet med en redogörelse där utbildningen granskas ur många synvinklar och där målen i Agenda 2030 ingår. Glädjande nog har den svenskspråkiga utbildningen beaktats i hög grad. Det är viktigt att den svenskspråkiga utbildningen utvecklas parallellt med den finskspråkiga, dock så att språkgruppernas kulturella och regionala särdrag beaktas.

Men vi saknade att kulturen, idrotten och ungdomstjänsterna hade lämnats utanför redogörelsen. En helhetssyn på hela bildningsväsendet kunde ha gett ett mervärde. Den grundläggande konstundervisningen finns dock omnämnd och det sägs att utredningar har påvisat utvecklingsbehov gällande såväl finansieringen som lagstiftningen. Trots det finns det inte något entydigt förslag om en revidering, något som vi anser att borde göras utan dröjsmål.

Vi lyfte upp frågan om det regionala utvecklingsarbetet i ordnandet av utbildningstjänster och behovet av en tydlig arbetsfördelning mellan UKM, UBS och regionförvaltningsverkens utbildnings- och kulturenheter. Regionförvaltningsverket har tillsyn inom småbarnspedagogiken men inte inom förskola och grundläggande utbildning. Baserat på inlämnade klagomål och kontakter från vårdnadshavare och utbildningsanordnare anser vi att det finns behov av ett mandat för reaktiv tillsyn också inom den grundläggande utbildningen.

Småbarnspedagogik, förskoleundervisning och grundläggande utbildning

I vårt utlåtande understödde vi en totalrevidering av lagstiftningen och finansieringen inom småbarnspedagogiken, förskoleundervisningen och grundläggande utbildningen eftersom de borde ses som en helhet. Då skulle barnens rättigheter tillgodoses på ett jämlikt sätt och garantera likvärdighet, tillgänglighet och kvalitet i tjänsterna i hela landet. En gemensam lag skulle bl.a. göra anordnandet smidigare och underlätta praktiska arrangemang gällande bl.a. rätten till skjuts, mellanmål och överföring av uppgifter om specialpedagogiska arrangemang och hälsa.

Vi tog också ställning till aktörerna inom småbarnspedagogiken och förskoleundervisningen. I redogörelsen sägs att tjänsterna huvudsakligen ska produceras offentligt. Vi konstaterade att man borde göra en större skillnad på ideella och vinstdrivande aktörer och inte enbart tala om kommunala och privata. Det finns ett behov av privata aktörer, dels pedagogiskt (montessori, församlingar, konst- och språkinriktningar), dels för att kunna ändra platsantalet flexibelt, men det borde inte finnas ett marknadsvärde. Nu är flera av de stora kedjorna internationella koncerner och kvalitetsproblem har påvisats inom vissa vinstdrivande aktörer.

I fråga om den grundläggande utbildningen såg vi positivt på att man ska vidta åtgärder för att minska skillnaderna i inlärningsresultaten p.g.a. elevernas bakgrund (socioekonomisk, kultur, kön) och att man vill utarbeta ett program för utvecklingen av undervisningen i finska/svenska som andraspråk. Vi understödde också förslaget om att tyngdpunkten i finansieringen flyttas mot basfinansiering och stöd för långsiktig utveckling i stället för ansökan om bidrag. Det här borde gälla alla utbildningsstadier. Nu sker det mesta av utvecklingsarbetet med projektfinansiering, vilket har ökat utbildningsanordnarnas administrativa arbete och upplevts som byråkratiskt. Utvecklingsarbetet har blivit kortsiktigt eftersom finansieringen beviljats för några år innan det är dags att söka om ny finansiering för nya åtgärder.

Andra stadiet, kontinuerligt lärande och fritt bildningsarbete

Andra stadiet är den utbildningsnivå som mest påverkas av den utvidgade läroplikten. Det har talats mycket om avgiftsfritt material, datorer mm. men vi betonade ytterligare betydelsen av att handledningen och vägledningen av studerande är tillräcklig och kvalitativt god. Det här kräver resurser, något som borde beaktas i finansieringen i ännu högre grad.

Vidare konstaterade vi att det verkar som om man har glömt bort att en stor del av de studerande i yrkesutbildningen är vuxna och att det kontinuerliga lärandet utgör en betydande del i verksamheten. Detta bör beaktas inte minst i diskussionerna om anordnarnätet. Om man endast utgår ifrån demografin och andelen unga i utvecklingen av anordnarnätet är det svårt att garantera likvärdiga möjligheter till kontinuerligt lärande för vuxna. Möjligheterna till kompetensutveckling för dem som är i arbetslivet kan naturligtvis i viss mån garanteras via digitala lösningar men också närundervisning bör vara möjlig. Det här gäller speciellt branscher som kräver ”handens kunnande”.

Gällande det svenskspråkiga anordnarnätet överlag är det viktigt att komma ihåg att det inte går att skapa lika stora enheter som inom den finskspråkiga utbildningen. Den svenskspråkiga befolkningen är spridd längs kusten och avstånden blir snabbt stora. Inom den svenskspråkiga yrkesutbildningen har man i flera omgångar gjort sammanslagningar och skapat större, fungerande enheter. Strukturerna inom gymnasieutbildningen kunde ses över. En lösning för att garantera fortsatt god kvalitet och tillgänglighet till svenskspråkig utbildning på andra stadiet är ett utökat samarbete mellan gymnasie- och yrkesutbildningen. Därmed är åtgärdsförslaget att sänka gränserna mellan utbildningsformerna välkommet. Men vi ställer oss frågande till att organisationerna som ordnar utbildning ska vara ”slimmade” både gällande lokaler och utrustning. Trots digitaliseringen behöver andra stadiets utbildning nog vara tid- och platsbunden också i framtiden. Ungdomar behöver strukturer och sammanhang för att utveckla sin sociala kompetens, något som inte går enbart via skärmen.

Planerna på att förnya specialyrkesexamina till flexibla, skräddarsydda kompetenshelheter som kan kombineras med annan utbildning på andra stadiet och högskoleutbildning är intressanta. Är det här ett sätt att skapa kompetenshelheter för kontinuerligt lärande utan att den studerande ska behöva avlägga nya examina? Finland är ett examensinriktat land, något som är svårt att förena med kontinuerligt lärande. Valideringen och tillgodoräknandet av kompetenser från tidigare borde utökas. Dessutom borde det vara möjligt att delta i kortare kompetensgivande utbildningar som inte behöver leda till en examen. Vi understödde förslaget att nätverket inom fritt bildningsarbete ska utnyttjas effektivare och att utbildningen inom fria bildningen erkänns och tillgodoräknas i betydligt högre grad än vad nu är fallet. Det fria bildningsarbetet utgör en viktig del inom utbildningsfältet med stor utvecklingspotential.

Undervisnings- och handledningspersonal, övrig personal

Det skulle vara skäl att förenhetliga personalens titlar. Inom småbarnspedagogiken finns bl.a. barnskötare, socionomer, lärare inom småpedagogik, daghemsföreståndare. I grundläggande utbildning har man bl.a. skolgångsbiträden/assistenter, lärare, rektorer. Man kunde även se över behörighetskraven för lärare inom småbarnspedagogik, förskola och nybörjarundervisning, kraven kunde vara flexiblare. Också behörigheten för daghemsföreståndare och rektorer kunde ses över och om möjligt förenhetligas. Vidare har behovet av flera vuxna i skolan blivit allt viktigare och man har i flera skolor anställt skolhandledare. Behörighetskraven, arbetsbilden och anställningsavtalen för dem varierar och borde därför definieras. Det här kunde vara en uppgift för det planerade utvecklingsforumet för utbildning inom fostran och undervisning som omspänner utvecklingen från småbarnspedagogik till högskoleutbildning.

Vi lyfte också fram behovet av en kontinuerlig svenskspråkig studiehandledarutbildning som är öppen också för dem som redan är verksamma inom utbildningsfältet, detta utgående från vår utredning om studiehandledningen riktad till bildningsdirektörer och rektorer inom yrkesutbildningen. I ordnandet av utbildningen bör den regionala jämlikheten beaktas. En kontinuerligt återkommande akademisk svenskspråkig studiehandledarutbildning skulle bidra till att bygga upp ett bestående vetenskapligt sammanhang och främja forskningen inom vägledningen i finlandssvensk kontext. För närvarande sker forskningen enbart på finska i universiteten i Jyväskylä och östra Finland. 

På sikt borde en vägledarutbildning, eventuellt ett magistersprogram i studie- och yrkesvägledning, tas i bruk. Studiehandledning och karriärvägledning ges inte enbart inom utbildningsenheterna utan också i arbets- och näringsbyråerna, ungdomsverkstäderna, inom olika organisationer mm. Utbildningen och kompetensen varierar hos dem som jobbar som vägledare inom olika sektorer och professionella vägledare behövs i allt högre grad med tanke på den utvidgade läroplikten och kontinuerligt lärande.

Slutligen

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse innehåller som sagt många goda målsättningar. Det blir intressant att se hur redogörelsen tas emot i riksdagen och vad den fortsatta diskussionen leder till. Förhoppningsvis kan en stor del av de goda föresatserna genomföras.

Carola Bryggman, svenska enheten för bildningsväsendet

Kun viisi vuotta sitten päädyin varhaiskasvatuksen pariin, alkoi samalla pitkä oppimisprosessi. Näiden vuosien aikana lainsäädäntöä on muutettu, ryhmäkokoja ja henkilöstömitoitusta koskevia päätöksiä tehty ja subjektiivista varhaiskasvatusoikeutta sekä rajoitettu että laajennettu. Varhaiskasvatussuunnitelmasta on tullut normi ja henkilökunnan pätevyysvaatimuksia on muokattu.

Silti vaadittiin pandemia, jotta todella pystyin hahmottamaan eron varhaiskasvatuksen ja koulun välillä. Kyse on nimittäin paljosta muustakin kuin vain lasten iästä. Pedagogisesti ajatellen eroja voi pitää pieninä. Oppimistavoitteet, monipuolinen osaaminen ja oppimisen ilo ovat periaatteessa samat, mutta itse toiminnan järjestämisessä erot ovat huomattavia.

Lapsilla on subjektiivinen oikeus varhaiskasvatukseen, mutta osallistuminen on vapaaehtoista. Käytännössä tämä tarkoittaa, että ikäryhmässä voi olla lapsia, jotka eivät osallistu lainkaan, lapsia, jotka osallistuvat vain muutamana päivänä viikossa tai muutamia tunteja päivässä, ja lapsia, jotka osallistuvat 8–10 tuntia päivässä viitenä päivänä viikossa. Lisäksi on lapsia, jotka tarvitsevat iltahoitoa, vuorohoitoa tai ympärivuorokautista hoitoa. Niinpä päiväkodeissa olevien lasten määrä vaihtelee pitkin päivää, päivästä toiseen ja viikosta viikkoon. Kaikki lapset eivät myöskään ole vapaalla samanaikaisesti eikä kaikilla ole yhtä pitkää kesälomaa.

Päiväkodeissa työskentelee moniammatillinen henkilökunta, joka koostuu lastenhoitajista, sosionomeista ja opettajista. Heidän työnkuvansa ovat erilaiset, kuten ovat heidän sopimuksensa ja koulutuksensakin.

Henkilökunnan työvuorot on sovitettava siten, ettei henkilöstömitoituksen rajoja ylitetä. Tämä tarkoittaa, että kutakin aikuista kohden saa ryhmässä olla enintään seitsemän lasta, ja alle kolmevuotiaita saa olla enintään neljä yhtä aikuista kohti. Yhteen ryhmään kuuluu kolme työntekijää. Perheiden on ilmoitettava lasten hoitotarpeesta muutamia viikkoja etukäteen, mutta kunnan on pystyttävä vastaamaan hoidon tarpeeseen myös äkillisten muutosten sattuessa.

Kunnat eivät ole ainoita varhaiskasvatusta tarjoavia tahoja. Varhaiskasvatusta järjestävät myös yksityiset toimijat, joiden joukossa on niin suuria konserneja, voittoa tavoittelemattomia järjestöjä kuin pieniä vanhempainyhdistyksiäkin. Toiminta voi perustua sopimukseen joko kunnan tai suoraan huoltajien kanssa. Kunta voi vastata lapsen hoitopaikan kustannuksista joko kokonaan tai osittain. Tarjolla on palveluseteleitä, kuntalisiä, kotihoidon tukea ja niin edelleen.

Rahasta kun puhutaan, on todettava, että varhaiskasvatus on maksullista. Maksu ei ole sama kaikille lapsille, vaan summa on sidottu vanhempien tuloihin. Maksut ovat indeksisidonnaisia, ja eri poliittiset tahot pyrkivät myös vaikuttamaan niihin. Indeksitarkistus on tehty kahdesti viimeisen viiden vuoden aikana. Voikin pohtia, mitä säästöjä tarkistuksista tosiasiassa syntyy, kun lasketaan mukaan kulut, jotka koituvat kunnille maksujen laskemiseen ja uusien päätösten tekemiseen vaaditusta ylimääräisestä työstä – jopa kahdesti vuodessa.

Varhaiskasvatuksessa ei ole käytössä lähikouluperiaatetta. Näin ollen toimintaa ei voi suunnitella oppilaaksiottoalueittain, vaan huoltajat voivat hakea varhaiskasvatuspaikkaa haluamastaan yksiköstä. Voi myös käydä niin, että erotilanteessa toinen huoltaja muuttaa muualle ja lapsi tarvitseekin varhaiskasvatusta kahdella eri paikkakunnalla. Tarvetta voi olla viikoittain tai viikonloppuisin, ja hoitosuhde voi myös muuttua jonkin ajan kuluttua. Ei ole myöskään etukäteen selvillä, miten palvelujen käyttö jakautuu päiväkotien, perhepäivähoidon ja avoimen varhaiskasvatuksen välillä.

Poikkeusolojen vallitessa varhaiskasvatuksen ja koulutoiminnan välinen ero näyttäytyi yhtäkkiä kristallinkirkkaana. Kun perusopetuksen toteuttamisesta etänä päätettiin, voitiin päätökset ulottaa koskemaan enemmän tai vähemmän koko ikäryhmää ja koko henkilökuntaa. Mutta varhaiskasvatus ei toimi laisinkaan samalla tavalla. Subjektiivisen varhaiskasvatusoikeuden lisäksi varhaiskasvatukseen vaikuttavat myös hoitotarve, vanhempien työtilanne, mahdolliset lomautukset, etätyöt ja pitkät työvuorot. Jotkin lomat pidettiin, kun taas toisia ei voitu pitää lainkaan. Vanhempi sukupolvi ei voinutkaan tuoda ja hakea lapsenlapsiaan tai lomailla näiden kanssa suunnitelmien mukaan. Henkilökuntaa oli liian paljon tai liian vähän, säästöjä oli saatava aikaan ja toimintaa muutettava.

Seuraan vierestä täynnä ihmetystä ja ihailua, kun nämä ammattilaiset vastaavat toisinaan kohtuuttomiinkin vaatimuksiin ja saavat silti palaset koottua yhteen. Ilman äänekästä protestointia he täyttävät kaikki päättäjien, huoltajien ja tarkastajien vaatimukset ja määrätietoisesti suunnittelevat toimintansa lasten parasta silmällä pitäen. Voin vakuuttaa, että jokainen varhaiskasvatuksen esimies on aina pyrkinyt edistämään lasten etua toiminnassaan. Jokaista varhaiskasvatuksessa tapahtuvaa muutosta kohden tehdään automaattisesti myös lapsivaikutusten arviointi – ainakin alitajuisesti. Haluan kiittää teitä, jotka otatte vastaan päätökset, toiveet ja muutokset ja muunnatte ne lapsille turvalliseksi toiminnaksi. Toivon, että myös tälle ryhmälle annetaan työrauha ja että heitä kuunnellaan, kun he arvioivat seuraavia muutosehdotuksia. He nimittäin tuntevat koko paketin paremmin kuin kukaan muu.

Teksti on käännös tästä postauksesta: Så lika, så olika. Småbarnspedagogiken är inte en miniversion av skolan.

Då småbarnspedagogiken för fem år sen landade på mitt bord började samtidigt en lång lärprocess. Lagen har reviderats under de här åren, politiska beslut om gruppstorlekar och personaldimensioneringen har tagits, den subjektiva rätten har inskränkts och utökats. Planen för småbarnspedagogiken har blivit norm och behörighetskraven för personalen har ändrats.

Det krävdes ändå en pandemi för att jag riktigt på riktigt sku få syn på skillnaden mellan småbarnspedagogik och skola. För det handlar om så mycket mer än bara om barnens ålder. Pedagogiskt sätt kan jag tänka att skillnaderna är rätt små. Lärandemål, mångsidig kompetens och lärandets glädje är i princip de samma, men då det kommer till anordnandet av verksamhet tar likheterna slut.

Barnet har subjektiv rätt till småbarnspedagogik, men deltagande är frivilligt. Det här betyder i praktiken att det i en årskull finns barn som inte deltar alls, det finns barn som deltar vissa dagar i veckan eller ett visst antal timmar per dag eller barn som deltar 8-10h per dag, fem dagar i veckan. Därtill finns det barn som har behov av kvällsvård eller skiftomsorg. Eller dygnet runt-vård. Det betyder att barnantalet varierar under dagen, från dag till dag, från vecka till vecka. Alla barn är inte heller lediga samtidigt, och alla barn har inte heller lika långa sommarlov.

Personalen på daghemmet är mångprofessionell, den består av barnskötare, socionomer och lärare. Deras arbetsbilder är olika, deras avtal är inte de samma och deras utbildning skiljer sig.

Personalens arbetsturer ska passas in så att personaldimensioneringen inte överskrids. Det betyder att det för varje vuxen inte får finnas fler än sju barn, om inte barnet är under tre år, då får de vara högst fyra per vuxen. En grupp bildas av tre anställda. Familjen måste meddela hur barnet kommer att närvara några veckor på förhand, men vid plötsliga förändringar ska kommunen kunna svara på också det behovet.

All småbarnspedagogik ordnas däremot inte av kommunen. Det finns också privata aktörer och bland dem finns stora variationer; koncerner, ideella organisationer och små föräldraföreningar. Den här verksamheten kan bygga på avtal mellan kommunen eller direkt med vårdnadshavarna. Barnets plats kan bekostas av kommunen helt eller till delar. Det finns servicesedlar, kommuntillägg, hemvårdsstöd o.s.v…

På tal om pengar, småbarnspedagogiken är avgiftsbelagd. Den kostar inte lika mycket för alla barn utan avgiften är bunden till föräldrarnas inkomst. Den indexjusteras och därtill finns politisk vilja att påverka avgifterna. Under de senaste fem åren har det hänt två gånger och man undrar var den faktiska inbesparingen finns då man räknar in det arbete som kommunerna lägger på att räkna om avgifterna göra nya beslut till och med två gånger per år.

Det finns ingen närskoleprincip inom småbarnspedagogiken. Det här betyder att man inte kan planera verksamheten utgående från upptagningsområden, utan vårdnadshavarna kan ansöka om plats inom småbarnspedagogiken i den enhet som de vill. Sen kan det vara att vårdnadshavarna separerar, att någon av dem flyttar och att barnet då behöver småbarnspedagogik på två orter. Kanske veckovis, kanske under helger och kanske vårdförhållandet ändrar efter något år. Det är heller inte på förhand klart hur fördelningen mellan daghem, familjedagvård eller öppen småbarnspedagogik kommer att utfalla.

Under undantagstillståndet blev skillnaden mellan småbarnspedagogiken och skolverksamheten plötsligt kristallklar. Då beslut om grundläggande undervisning på distans togs kunde man göra beslut som gällde, mer eller mindre, hela årskullar och hela personalen. Men småbarnspedagogiken fungerar inte alls på samma sätt. Utöver den subjektiva rätten till småbarnspedagogik påverkas småbarnspedagogiken också av vårdbehov, om föräldrars arbetssituation om permitteringar, distansarbete och långa arbetsskift. Det handla om att semestrar som togs ut, om semestrar som inte kunde hållas. Det handla om en äldre generation som inte kunde ställa upp med att hämta, föra eller semestra med barnbarn som planerat. Det handla om att ha för mycket personal, för lite personal, inbesparingskrav och krav på att ändra verksamheten.

Jag står full av beundran bredvid och ser på, ser på hur dessa yrkesskickliga personer möter ibland orimliga krav och ändå får ihop pusslet. Det här utan att stå högljutt och protestera, utan genom att möta alla krav från beslutsfattare, vårdnadshavare och inspektörer för att ändå målmedvetet planera verksamheten utgående från barnets bästa. Jag kan intyga att varje chef inom småbarnspedagogiken alltid har kalkylerat utgående från barnets bästa. För varenda förändring som görs inom småbarnspedagogiken, görs helt automatiskt också en barnkonsekvensbedömning, åtminstone en omedveten sådan.

Jag vill ge en stor eloge till er som tar emot beslut, önskemål och förändringar och omvandlar dem till trygg verksamhet för barnen. Jag önskar också den här gruppen arbetsro och att man lyssnar då de utvärderar nästa ändringsförslag. För de kan hela den här baletten på sina fem fingrar.

Artikeln hittas även på finska: Samanlaista, mutta silti niin erilaista. Varhaiskasvatus ei ole koulun pienoisversio.

 

*Kirjoitusta on päivitetty 29.7.2020.*

Lähiopetukseen palattiin 14.5.2020, ja sen jälkeen loppukeväällä esiintyi eri puolilla Uuttamaata joissakin kouluissa yksittäisiä koronavirustartuntoja. Julkisuudessa keskusteltiin, pitäisikö sen vuoksi esimerkiksi pääkaupunkiseudun kaikki koulutilat määrätä suljettavaksi. Asiaan liittyy kuitenkin vahvasti myös kuntien velvollisuus järjestää perusopetusta ja lasten oikeus oppimiseen. Kansalaisten perusoikeuksia ei voi rajoittaa enemmän kuin on välttämätöntä.

Tartuntatautilain perusteella kunnan tartuntataudeista vastaava yksikkö voi sulkea muun muassa koulujen tiloja, jos se on epidemiatilanteen kannalta välttämätöntä. Lähtökohtaisesti kunnan tehtävä on käyttää sille omalla alueellaan kuuluvaa valtaa. Tartuntatautilain perusteella aluehallintovirasto voi tehdä päätökset tilojen sulkemisesta, jos se on tarpeen usean kunnan alueella.

Sekä yksittäisten koulujen tilojen sulkemisen että mahdollisten laajempia alueita koskevien päätösten täytyy perustua epidemiologiseen arvioon: tiloja voidaan määrätä suljettavaksi vain, jos se on välttämätöntä tartuntataudin leviämisen estämiseksi. Varmuuden vuoksi ei tiloja voi lähteä sulkemaan. Rajoitukset on lopetettava heti, kun vaaraa taudin leviämisestä ei ole.

Perusopetuslain väliaikainen muutos antaa syksyllä mahdollisuuden etäopetukseen siirtymiseen – mutta tiukoin vaatimuksin

Koulutilojen sulkeminen on ongelmallista opetuksen järjestämisen näkökulmasta. Jos koulutilat suljetaan, kunnalla on edelleen perusopetuslain mukaan velvollisuus järjestää opetus. Lähtökohtaisesti opetus järjestetään perusopetuslain mukaan lähiopetuksena. Keväällä 2020 valmiuslain käyttöönotto mahdollisti etäopetukseen siirtymisen. Perusopetuslakiin tehtiin kesällä väliaikainen, vuoden 2020 loppuun asti voimassa oleva muutos, jonka mukaan normaalioloissa voidaan tiukkojen edellytysten täyttyessä siirtyä poikkeuksellisiin opetusjärjestelyihin eli esimerkiksi toteuttaa opetusta osittain tai kokonaan etänä.

Etäopetukseen voidaan siirtyä vain, jos koulutiloja ei voida käyttää turvallisesti. Siirtymisestä päättää opetuksen järjestäjä eli käytännössä useimmiten kunta. Etäopetukseen siirtyminen tarkoittaa käytännössä sitä, että koulutiloja on jouduttu sulkemaan kokonaan tai osittain koronaepidemian vuoksi.

Poikkeuksellisiin opetusjärjestelyihin pitää varautua suunnittelemalla järjestelyt etukäteen. Opetuksen järjestäjän täytyy tehdä yleiset linjaukset siitä, miten ja millaisin toteuttamistavoin poikkeuksellisiin opetusjärjestelyihin mahdollisesti siirrytään ja kuinka etäyhteyksiä hyödyntävää opetusta, oppimisen tukea, palveluja ja etuuksia koronatilanteen niin vaatiessa järjestetään. Haavoittuvimmassa asemassa olevien lasten opetusta ei voi järjestää etäopetuksena: mm. esikoululaisten, 1.-3.-luokkalaisten sekä erityisen tuen oppilaiden opetus pitää järjestää lähiopetuksena.

Koulutiloja voidaan käyttää lähiopetukseen, kun noudatetaan Terveyden ja hyvinvoinnin laitoksen, opetus- ja kulttuuriministeriön ja Opetushallituksen ohjeita hygienia- ja muista erityisjärjestelyistä, joilla ehkäistään tartuntojen leviämistä. Ohjeiden noudattaminen mahdollistaa koulutilojen käyttämisen perusopetuksen antamiseen perusopetuslain mukaisesti ja turvallisesti.

Opetushallituksen sivuilla on kattavasti tietoa perusopetuksen järjestämisestä syyslukukaudella 2020.

Epidemiaan varautuminen ja torjuntatyö on monen toimijan yhteistyötä
Viranomaisten ja organisaatioiden lainmukainen tehtävä on varautua vaarallisten tartuntatautien leviämiseen ja torjua niiden leviämistä. Jokaisella toimijalla on oma roolinsa.

Tartuntatautien torjunnan yleinen suunnittelu, ohjaus ja valvonta kuuluvat sosiaali- ja terveysministeriölle, ja kansallisena asiantuntijalaitoksena toimii Terveyden ja hyvinvoinnin laitos. Paikallisella tasolla kunnilla on keskeinen rooli – tartuntatautilaki antaa vahvat toimintaedellytykset ja velvoitteet kunnille tilanteessa, jossa tartuntoja esiintyy. Aluehallintoviraston keskeinen tehtävä on alueellisesti sovittaa yhteen ja valvoa tartuntatautien torjuntaa alueellaan.

Keväällä koulujen avaamisen jälkeen kunnat esimerkiksi Uudellamaalla toimivat tartuntatautilain mukaisesti, paikallisesti ja välittömästi, kun tartuntoja havaittiin kouluissa ja tartuntataudeista vastaava lääkäri määräsi sairastuneet eristykseen ja altistuneet henkilöt karanteeniin. Altistuneiden karanteenilla ja hygieniaohjeistuksia noudattamalla varmistetaan, että koulunkäynti on turvallista oppilaille ja henkilökunnalle. Myös jatkossa hygieniaohjeiden noudattaminen ja yksittäisten tautitapausten osalta altistuneiden määrääminen karanteeniin ovat ensisijaisia keinoja pysäyttää tartuntojen leviäminen.

COVID-19-epidemian aikana aluehallintovirastot ovat seuranneet hallituksen linjauksia ja sosiaali- ja terveysministeriön ohjeita tehdessään tartuntatautilain 58 §:n mukaisia päätöksiä, ja päätökset on tehty yhteneväisesti kaikissa aluehallintovirastoissa. On kuitenkin periaatteessa mahdollista, että koronavirustilanteen alueellisuus huomioon ottaen eri aluehallintovirastot tekisivät erilaisia päätöksiä. Tarkkoja kriteerejä tai lukuja tällaiselle menettelylle ei kuitenkaan etukäteen pystytä antamaan. Tältäkin osin aluehallintovirastot seuraavat lähtökohtaisesti ministeriön ohjausta ja toimivat yhteistyössä muiden viranomaisten kanssa.

Kun rajoituksia, kuten tilojen sulkemista, harkitaan ja toteutetaan, vaakakupeissa ovat viruksen leviämisen estämisen lisäksi perusoikeudet, ihmisten henkinen hyvinvointi ja yhteiskunnan toimivuus. Tavoitteena on löytää rajoitusten ja toimenpiteiden valikoimasta kuhunkin tilanteeseen sopivimmat nämä kaikki näkökulmat huomioiden.

Laura Nikunen, aluehallintoylilääkäri, peruspalvelut, oikeusturva ja luvat -vastuualue
Sanna Puura, johtaja, opetus- ja kulttuuritoimen vastuualue
Etelä-Suomen aluehallintovirasto

Kirjoitus on julkaistu alun perin 19.5.2020 ja sitä on päivitetty 29.7.2020.

Kun Lounais-Suomen alueellinen oppimisyhteisöjen turvallisuusverkoston toimikunta kokoontui toukokuun alussa, käytimme ensimmäisen tunnin koronaterveisiin. Moni nosti positiiviseksi opiksi etäopetuksen ansiosta huikeasti kasvaneen digivalmiuden. Luonnollisesti esille nousivat myös tuolloin tuloillaan olleet koulujen ja oppilaitosten lähiopetuksen järjestämisen haasteet. Erityisen hankaliksi nähtiin koulukuljetusten ja käsityön opetuksen järjestelyt.

Mutta sen verran nopeasti tilanteet muuttuvat, että tuo toukokuun alussa keskusteltu on tänään jo historiaa. Nyt uutta lähiarkea eletään – ja pian nähdään, miten lopulta onnistuttiin. Parin päivän kokemuksen jälkeen eräs opettaja totesi, että hänen opettajanroolinsa on muuttunut käsienpesun ja turvavälien vahtijaksi.

Aluehallintovirastot ovat opetus- ja kulttuuriministeriön toimeksiannosta keränneet kevään mittaan viikoittaisilla kyselyillä kunnilta tietoa opetuksen ja varhaiskasvatuksen järjestämisestä. Kyselyt jatkuvat kevätlukukauden ajan eli tietoa uudesta arjestakin tulee kerättyä. Tietoa kyselyn tuloksista julkaistaan AVIn ja OKM:n nettisivuilla viikoittain. 

Lounais-Suomen AVIssa on valmistumisvaiheessa uusi opas päihde- ja pelikasvatuksesta. Työ perustuu Satakunnassa ja Varsinais-Suomessa toteutettuihin päihdekasvatuskyselyihin. Se on tarkoitettu kaikille kouluasteille alakouluista aina lukioihin ja ammatillisiin oppilaitoksiin asti oppilaitoskohtaisten omien suunnitelmien pohjaksi. Tarkoitus olisi, että opas hyväksyttäisiin alueelliseksi toimintaohjeeksi Lounais-Suomessa sekä sosiaali- ja terveystoimialan että sivistystoimialan johtajien verkostoissa. Tavoitteena on myös yhtenäistää oppilaitosten päihdekasvatustyötä.

Kokouksessa esiteltiin myös opetustoimen ja varhaiskasvatuksen valmiussuunnitelman runko. Kyseessä on malliasiakirja, jota on valmisteltu Pohjanmaiden maakuntien turvallisuusverkostossa. Mallisuunnitelma on ajateltu avuksi tilanteissa, joissa opetustoimen valmiussuunnitelmaa ei ole tai se on vaatimaton. Malliasiakirjan saa käyttöönsä halutessaan esimerkiksi minun kauttani. Korona on muuttanut tilannetta sikäli, että pandemian opetuksia ei malliasiakirjaa valmisteltaessa osattu suunnitella. Tämäkin on hyvä muistutus, että valmiussuunnitelmia tulee säännöllisesti tarkastella ja muuttaa niitä aina, kun tilannekuva todellisuudesta muuttuu.

Mikko Helasvuo
opetustoimen ylitarkastaja

 

Niina Mäntylä, forskarprofessor i offentlig rätt vid Vasa universitet, intresserar sig för varför man i Finland, till skillnad från övriga nordiska länder, inte har en skolinspektion och hon frågar sig också ifall det finländska systemet fungerar. Hennes forskning har lett till en viss debatt kring skolinspektionens varande eller icke-varande. Jag tar inte ställning till den frågan, men jag vill belysa vad vi gör inom inspektionen inom småbarnspedagogiken.

Inom tillsynen skiljer vi på proaktiv tillsyn, programbaserad tillsyn och reaktiv tillsyn.

Den proaktiva tillsynen är förutom handledning också registrering av de privata aktörernas verksamhet. Genom att kontrollera lagligheten innan verksamheten startar eller ändras kan vi så att säga mota Olle i grind och därmed undvika att lagstridigheter uppstår och se till att förutsättningarna för en bra verksamhet finns.

Den programbaserade tillsynen är tematisk och regionförvaltningsverket väljer årligen vilket tema vi kommer att lägga fokus på. I år är det personaldimensioneringen som står i fokus. Inkommande år fokuserar vi på maximal gruppstorlek och året därpå är det behörighetskraven vi fokuserar på.

Den reaktiva tillsynen är tillsyn som vi gör utgående från klagomål som kommit in eller utgående från myndighetssamarbete, från missförhållanden som media rapporterar om eller från anonyma tips. De ärenden vi behandlar inom tillsynen är ärenden som berör en hel grupp eller hela verksamheten. Ifall ett klagomål berör otrygg verksamhetsmiljö, för stora grupper eller otillräcklig personal inverkar det naturligtvis på hela verksamheten.

Det vi inom tillsynen gör är att kontrollera lagligheten i verksamheten. Vi gör inga kvalitetsgranskningar av pedagogiken, det ansvaret ligger hos Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU). De flesta tillsynsärenden vi behandlar gäller personaldimensioneringen, gruppstorlekar, personalens behörighet, luftkvaliteten, utrymmenas säkerhet och verksamhetens planmässighet och tillgängligheten till service på modersmålet. Det sistnämnda gäller i allmänhet minoritetsspråken på orten, finsk service på svenska orter och vice versa.

De allra flesta tillsynsärenden avgörs genom ”pappersrally”, det vill säga att vi hör motparten som svarar skriftligen och på basen av den information vi har gör vi sedan en bedömning. Det händer förstås att ärendet har sådan karaktär att vi behöver besöka verksamhetsstället och göra en fysisk inspektion, men det är långt i från alla gånger det behövs.

Varför görs då inspektionerna?

Det finns egentligen ett enda mål med verksamheten, nämligen att basservicen är trygg och invånarna inom samtliga regioner har jämlik tillgång till service. Personligen upplever jag att det finns en viss trygghet för både barnen i verksamheten och för personalen i myndighetsövervakningen.

Vi bevakar visserligen barnens rätt till småbarnspedagogik medan arbetarskyddet bevakar arbetstagarnas rättigheter, men jag vill påstå att det att vi ingriper i att personalen är tillräcklig, gruppstorlekarna lagenliga och verksamheten är trygg också påverkar hur personalen kan utföra sitt arbete.

I slutet av år 2018 tog Regionförvaltningsverket tillsammans med Finlands svenska biblioteksförening initiativ till en utredning om utbildning och rekrytering på svenska inom biblioteksbranschen. Svenska kulturfonden antog uppdraget med Maria Grundvall som utredare. Rapporten Det breda uppdraget: utbildning, rekrytering och arbete för allmänna bibliotek på svenska i Finland publicerades i början av året.

Orsakerna till utredningen var flera. 2017 hade lagen om allmänna bibliotek förnyats med en uppluckring av behörighetskraven. Samtidigt lade Åbo Akademi, som enda svenskspråkiga utbildningsanordnare om studierna inom ämnet informationsvetenskap, så att man numera bara kan avlägga kandidatexamen på svenska. För fortsatta studier finns ett engelskspråkigt program. Ett bekymmer var också nerläggningen av den svenskspråkiga yrkesutbildningen och avsaknaden av yrkeshögskoleutbildning på svenska. Luckorna i utbildningen var alltså märkbara.

Informationsvetenskapen vid Åbo Akademi är ett litet ämne och även om också Öppna universitetet utbildar, är antalet utexaminerade litet – alla tar inte heller anställning på ett allmänt bibliotek i Svenskfinland. I kommunerna har bristen på svenskspråkiga sökanden enligt utredningen lett till att man ställer lägre krav på utbildning då man rekryterar på svenska. Ofta går man också omvägen genom att inte ställa några som helst krav på språkkunskaper, eller så kanske nöjaktiga kunskaper i svenska är nog. I tvåspråkiga kommuner, alltså.

Problemen gäller speciellt huvudstadsregionen, och påminner om rekryteringen av lärare och småbarnspedagoger, även om synligheten inte varit densamma. Men det är tydligt att det är svårt att locka högutbildade inom låglönebranscher i en region med höga levnadskostnader. Den språkliga verkligheten kan också kännas som en utmaning att leva och jobba i.

Enligt utredningen upplever personalen i huvudstadsregionens bibliotek att det finns för få anställda som kan tala svenska, och att det läggs ett för stort ansvar på den fåtaliga svenskspråkiga personalen. Samtidigt jobbar 30 % i huvudsak på finska och 43 % med översättningar, i stället för att använda sin tid och kompetens på kundservice, samlingsarbete och utåtriktad verksamhet på svenska.

Personalen upplever frustrerande brister i svensk service. Dessvärre överensstämmer de med resultaten i den nationella användarenkäten för allmänna bibliotek som RFV genomförde i samarbete med Taloustutkimus 2018. Där gav de svenskspråkiga användarna ett sämre betyg till servicen än de finskspråkiga och önskade överlag mångsidigare språkkunskaper hos personalen. I huvudstadsregionen riktades kritik mot de svenskspråkiga tjänsterna: inte tillräckligt med material, personal och information. Det svenska upplevdes som osynligt. Å andra sidan, då en svenskspråkig person hade anställts till ett bibliotek, märkte man genast skillnaden och förnöjsamheten växte.

Med regionförvaltningsverket uppdrag att bevaka och främja jämlik tillgång till basservice i kommunerna, betraktar vi resultaten som oroande. Problemen är mångfasetterade, omfattar ett stort antal aktörer och påverkar den jämlika tillgången till bibliotekstjänster på svenska. Det verkar också som om det är svårt för biblioteken i huvudstadsregionen att helt och fullt sköta sina uppgifter på svenska, såsom de fastställts i bibliotekslagen. Kan orsaken vara att man inte ser eller hör den svenskspråkiga befolkningens behov och att personalen inte heller hörs – i varje fall upplevde flera av dem som deltog i utredningen det så. Att det svenska inte syns tillräckligt. En möjlig ekvation är att lägga ett till ett, att bekanta sig med de svenska svaren i användarundersökningen och lägga dem bredvid resultaten i rapporten om det breda uppdraget. Svaret kunde vara en strategi för de svenskspråkiga tjänsterna, med tonvikt på marknadsföring, arbetsfördelning och rekrytering.