Jag var aldrig en löpare, inte under mina 9 år i grundskolan och inte i gymnasiet heller. Men under alla år det gavs möjlighet deltog jag i Stafettkarnevalen. Mycket aktivt. Jag kom hem glad och hes. Alltid.

Artikeln Krista ledde sin hejarklack till seger, Linda måste välja mellan final och fotbollsmatch (Hbl, 6.5.2022) inleds med orden. ”Säg Stafettkarnevalen och de flesta finlandssvenskar lyser upp vid minnet.”

Jag läste det och kände igen mig. Jag minns matlådan med Musse Pigg-bilder som var fylld med allt det mamma tyckte jag behövde äta. Jag minns hejarramsor som fortfarande kommer från ryggmärgen under skolmästerskap. Jag minns hur snygga våra hejarklackskläder var. Jag minns hur tung Wendy-maskoten var. Och framför allt minns jag hur det kändes att stega in på gräsplanen med skolans namnskylt – och hur fantastiskt det råkade sig att jag där fick kontakt med killen från en annan skola jag hade span på.

Även om jag representerade en fyra-lärarskola och hejarklacken var allt annat än stor, förstod jag att min roll var viktig. Jag skulle ju heja fram mina klasskamrater till seger. Det var avgörande att de hade stort stöd på läktaren. Jag var viktig och jag hade en roll.

Väl framme möttes jag av en folkmassa vars språk var det samma som mitt, det var stort. En av de få gånger man ser så många finlandssvenska barn samlade är på Stafettkarnevalen, Skolmusik är ett annat liknande evenemang. Vi talar idag mycket om känslan av att höra till, att knyta an till skolan och att få uppleva att man är viktig. Statliga medel riktas till projekt som stöder just detta. Många gånger har jag tänkt på idrottsföreningar och hur bra de är på att få sina deltagare att bli supportrar. Jag har ofta tänkt att vi kanske borde låna in lite av det här till skolvärlden. Kanske jobba på att ”branda” vår skola, skriva hejaramsor och sloganer som sammanfattar vår skolas värderingar.

Mina egna barn är bra mycket snabbare i benen än jag själv någonsin varit, ett av dem har till och med sprungit i Stafettkarnevalen. Men i deras skolor har det inte varit aktuellt med hejarklack. Jag förstår att alla barn inte varje år kan ges möjlighet att delta i Stafettkarnevalen, vare sig de är snabba eller inte. Men jag önskar att varje barn under sin skoltid en gång har möjlighet att uppleva allt det som Stafettkarnevalen är så man även i fortsättningen kan utgå från att de allra flesta svenskspråkiga kan relatera till denna fantastiska karneval, oberoende om man varit löpare eller inte.

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet

Bild: På bilden ser ni min bästis som vinkar till hejarklacken på läktaren. Stafettkarnevalen 1989. Bild, privat.

Förra veckan möttes arbetsgruppen för grundläggande konstundervisningen på svenska i Finland. Efter två års arbete under pandemin kunde vi för första gången äntligen träffas. Inbjudna till Jakobstad bekantade vi oss med Campus Allegro och Wava-institutets verksamhet och fick kort info om också Yrkesakademin i Österbotten och Yrkeshögskolan Novia. Under den andra dagen hade vi bland annat möte med kommunala tjänstemän och beslutsfattare. Jag försöker ännu smälta alla intryck och under helgen har jag försökt summera vad vi diskuterat under dessa dagar.

Jag kan inte kort sammanfatta alla tankar, men det jag återkommer till är hur mycket det knepigheter det finns i anordnandet av grundläggande konstundervisningen (GRK) i Finland.

Alla som läst Kulturfondens utredning Mer än en hobby! (2020) vet att GRK är ett svårövergripligt fält och att den lagstadgade och läroplansenliga undervisningen är arrangerad på en mängd olika sätt och av olika aktörer, både privata och kommunala. Det finns statsandelar att ansöka om men dessa är både eftertraktade och svåråtkomliga. Samtidigt finns det en önskan om att allt fler barn skulle ha möjlighet att delta i verksamheten, att de underrepresenterade elevgrupperna skulle nås och att undervisningen är inkluderande och jämlik för samtliga barn och unga i landet.

Vad är då grundläggande konstundervisning?

Den grundläggande konstundervisningens uppdrag är enligt Grunderna för läroplanen för grundläggande konstundervisning 2017 följande:

Den grundläggande undervisning som ges inom olika konstarter är målinriktad och framskrider från nivå till nivå. Den är i första hand avsedd för barn och unga. Den grundläggande konstundervisningens uppdrag är att ge eleverna möjligheter att studera konst långsiktigt, målmedvetet och i enlighet med sina egna intresseområden. Undervisningen främjar utvecklingen av ett förhållande till konst och ett livslångt intresse för en konstart. Undervisningen utvecklar det kunnande som är kännetecknande för konstarten och ger eleverna färdigheter att söka sig till yrkesutbildning och högskoleutbildning inom konstarten i fråga.

Den grundläggande konstundervisningens uppdrag är att med hjälp av konstens medel bygga en hållbar framtid. Undervisningen bygger på ett pluralistiskt kulturarv i förnyelse. Undervisningen i en konstart ska stärka elevens förmåga att uttrycka sig, tolka och värdera. Studierna stöder utvecklingen av elevernas kreativa tänkande och delaktighet. Den grundläggande konstundervisningen stärker utvecklingen av elevernas identitet och kulturella läskunnighet.

Den grundläggande konstundervisningen skapar förutsättningar för utveckling av konst och konstfostran i Finland. Den grundläggande konstundervisningens uppdrag uppfylls i samarbete med andra läroanstalter och aktörer som ger konstfostran lokalt, på riksnivå och internationellt.

Grundläggande konstundervisning borde ju inte vara svårt att sälja in hos våra beslutsfattare, eller hur?

Varje barn borde få möjligheten att delta i grundläggande konstundervisning, kan man tycka. Men vad är det som gör det så svårt att få mera resurser till verskamheten för att utöka utbudet?

Jag tror att en faktor är att GRK är en doldis. Det finns många olika hobbyverksamheter som liknar GRK. Det finns privatpersoner som säljer gitarrlektioner, föreningar som driver bildkonstklubbar och amatörteatrar som sätter upp barnpjäser. För den som inte är en förvaltningsnörd ser produkten rätt lika ut, även om vet finns en mängd skillnader. Inom GRK finns en läroplan som ska följas och krav på personalens kompetens och på att trygga långsiktigheten i verksamheten, för att nu börja någonstans.

En annan faktor är att det finns flera olika typer av aktörer, det finns stora musikinstitut med långa anor och det finns små kulturskolor som precis inlett sin verksamhet. Det finns enheter med stora kollegium och kulturskolor med en eller två i personalen. En del har verksamhet endast inom en kommun och en del har ett elevantagningsområde som sträcker sig över en hel region.

En tredje faktor tror jag är namnet, Grundläggande konstundervisning. Förstår en oinsatt alls vad det innebär? De yngsta eleverna inom GRK är under skolåldern och jag tror knappast man pratar om att man deltar i GRK i hemmen. Skulle det vara dags att hitta en gemensam benämning som sitter i vardagsspråket också? Ett namn som är tydligt och tillgängligt, ett som är lite mera användarvänligt. Och kanske ett som till och med är lite mediasexigt?

Under vårt besök hade vi också möjlighet att se musikalen 20 sekunder.  Musikalen är en produktion av Jakobstads Sinfonietta samt Wava-institutet, Yrkesakademin i Österbotten, Yrkeshögskolan Novia, Centria-yrkeshögskola och föreningen Musikteater i Österbotten. Den är ett praktexempel på vad man kan uppnå då man slår samman många konstarter och flera aktörer i en och samma produktion. Och jag gissar att det hos flera av de unga i publiken väcktes en längtan att få vara med om något liknande. Ja, och den längtan väcktes också hos oss som är lite äldre än de medverkande.

Kontakt:

Malin Eriksson, överinspektör för bildningsväsendet
E-post: [email protected]

Bild: Mikael Liikanen, Musikalen 20 sekunder.

Nästan varje dag den senaste veckan har lokalmedia serverat rubriker om högstadier i mitt flöde. Men det finns inga högstadier mer, inga alls. Vi har i vårt land en sammanhållen grundskola sedan lagändringen 1998. I lagen om grundläggande utbildning* sägs att den grundläggande utbildningens lärokurs omfattar nio år. Den tidigare indelningen i låg- och högstadier härstammar från grundskolelagen 1983.

Att den här traditionen ännu starkt lever kvar beror naturligtvis på praktiska omständigheter. Kommunernas byggnader inrymde skolor med klasserna åk 1–6 och åk 7–9. Tjänster var inrättade enligt det och skolupptagningsområden byggde på det samma. 

Nu har det trots allt förflutit 25 år sedan lagändringen och på många håll har detta luckrats upp.

För en lekman ter sig detta kanske bara som bollande med terminologi, men vi vet att ord är bärare av kunskap. Det är genom språket vi ändrar tankemönster. Därför är det så viktigt att prata om saker vid dess rätta namn.

En enhetsskola är inte två skolor med en gemensam ledning

I Åbo pågår nu en diskussion om renovering eller ombyggnad av S:t Olofsskolan, en skola för elever i åk 7–9. Det här väcker i S:t Karins en diskussion om utvidgandet av S:t Karins svenska skola (SKS) som nu är en skola för elever i åk 1–6. De svenskspråkiga tonåringarna i S:t Karins hänvisas nu till grannstaden för att fullfölja skolgången. Det S:t Karins behöver ta ställning till är om de också ska göra det i framtiden eller utvidga SKS till en enhetsskola med elever i åk 1–9.

Vilket som är det rätta är inte upp till mig att avgöra, men som tidigare rektor för en enhetsskola vet jag att en enhetsskola administrativt inte är två skolor med en gemensam ledning. En enhetsskola är en skola med ett gemensamt kollegium, med en gemensam pedagogisk vision och värdegrund och med gemensamma elever. Det här inverkar i praktiken på inrättande av lärartjänster, skolupptagningsområden och ordnandet av elevhälsotjänster. Då detta görs behöver beslutfattarna se på situationen som helhet och inte bara titta på elevstatistik och timfördelningen i klasserna 7–9 utan på hela skolans timfördelning och personalstruktur.

Då man fattar beslut behöver man veta vad man fattar beslut om. Det är därför det är så viktigt att benämna saker vid dess rätta namn.

*) Lagen om grundläggande utbildning (628/1998) 4 kap. 9 § 1 mom.

Kontakt:

Malin Eriksson, överinspektör för bildningsväsendet
E-post: [email protected]

Denna bloggtext publicerades första gången i samband med fackförbundet JHL:s landsomfattande strejk i november 2018. Texten är igen aktuell i och med JHL:s strejk vid alla Arkeas enheter i Åbo.

Är det rätt att fackförbunden protesterar mot regeringens politik fast det leder till att skol- och dagisbarnen blir utan mat? Så gick debatten i samband med JHL:s politiska strejk för några veckor sedan. Men frågan är fel ställd. Den borde egentligen lyda: är det rätt att barnen blir utan mat för att personalen strejkar?

I medierna framställdes det som en självklarhet och ett ofrånkomligt faktum att bespisningen inom skolan och småbarnspedagogiken uteblir om kökspersonalen strejkar. Men kommuner och andra utbildningsanordnare bryter mot lagen om de inte varje arbetsdag erbjuder barnen en ”fullvärdig måltid” i skolorna respektive ”hälsosam och lämplig kost som fyller barnets näringsbehov” i daghemmen. Vad det i praktiken innebär är inte helt entydigt, men att begära att vårdnadshavarna själva packar med lunch till barnen är helt klart inte ett alternativ. Utbildningsanordnaren kan heller inte åberopa något slags force majeure – för att man ska kunna tumma på skyldigheten att servera mat i skolor och daghem krävs att statsrådet har utlyst undantagsförhållanden och utfärdat en förordning om att 109 § i beredskapslagen tas i bruk. Det kan ske till exempel i en krigssituation, vid en pandemi, vid en synnerligen allvarlig storolycka eller i någon annan situation av motsvarande magnitud.

När det råder en så kallad ”störningssituation i normalförhållanden” är utgångspunkten att allt ska fungera så normalt som möjligt, och lagen måste följas till punkt och pricka. Det är därför alla myndigheter är skyldiga att ha en beredskapsplan, som borde ge svar på hur man hanterar de praktiska problem som brister i personal och infrastruktur kan orsaka förutom i undantagsförhållanden också i andra störningssituationer. Det kan hända att man behöver sköta bespisningen på något avvikande sätt, eventuellt också så att maten inte är varm, men man kan inte helt låta bli att erbjuda en måltid. Förutom att lagen kräver att måltider serveras är den dagliga lunchen mycket viktig för de barn som inte får tillräckligt med mat hemma.

Varför gick det då så att många kommuner, stora som små, valde att bryta mot lagen? Delvis beror det säkerligen på bristande kunskaper om vilka skyldigheter kommunerna har i störningssituationer. Men delvis kan det också handla om att den beredskapsplanering som görs ofta tar sikte på så stora och allvarliga hot att man glömmer de mer vardagliga störningarna. En strejk är inte på långt när lika förödande som en pandemi, men den orsakar liknande konkreta problem i form av personalbrist. Med god planering borde man alltså ha kunnat ordna bespisningen i någon form, särskilt eftersom strejken var utlyst på förhand.

Under den tid jag själv har varit involverad i beredskapsfrågor har jag märkt hur de utmaningar som bildningssektorn står inför i en störningssituation gradvis har konkretiserats, och från att man i vissa kommuner och framförallt inom andra sektorer tidigare har utgått ifrån att skolor och daghem stängs när infrastrukturen fallerar råder det i dag enighet om att bildningssektorn bär upp en stor del av samhället och därför måste hållas i gång även om det kan vara svårt. Fokus har därför också alltmer flyttats mot hanteringen av de konkreta utmaningar som störningarna orsakar så att verksamheten kan fortsätta så normalt som möjligt. Vi får hoppas att den utvecklingen fortsätter så att alla är bättre förberedda nästa gång.

Kontakt: jurist Thomas Sundell, [email protected]

Ska jag vara helt ärligt så visste jag nog inte riktigt vad jobbet jag sökte gick ut på, jobbet som överinspektör för bildningsväsendet, alltså. Jo, jag hade en vag uppfattning, jag visste att Regionförvaltningsverket fortbildade lärare och att klagomål och omprövningsbegäran skickas till den myndigheten. Men ungefär där tog det slut. Under mina första trevande månader på jobbet läste jag grundstudier i offentlig förvaltning vilket samtidigt var en bra introduktion i jobbet. Nu, efter sex år på jobbet, börjar jag själv ha en bild av vad uppdraget är, men det är fortfarande svårt att förklara kortfattat. I mitt tidigare jobb med elevhandledning i åk 7-9 och i gymnasiet var det alltid lika svårt att presentera administrativa yrken så att det för en tonåring skulle vara begripligt – utan att förenkla jobbet till att vara enbart ”pappersvändare” – och det har inte blivit lättare att klä min arbetsbild i ord.

Mitt jobb går mycket ut på att reda ut vad som står i lagar och styrdokument om skolan. Det handlar om att paketera infon så att de som arbetar inom bildningsväsendet ska kunna omvandla facktermer till verksamhet. En del av arbetet är också att ge feedback på lagförslag och strategidokument eller delta i olika regionala eller nationella nätverk där olika infallsvinklar av skolarbetet diskuteras.

Det som ändå blivit allt tydligare är att det i mitt uppdrag ingår att trygga barnets rättigheter - även om målgruppen är de som arbetar inom skolväsendet. Ifall det gäller en reform eller ett förnyat arbetssätt representerar vi ofta eleven. I våra utlåtanden för vi fram våra synpunkter på ifall elevens rättigheter tryggas. Bibehålls barnets rätt till stödundervisning? Förverkligas rätten till elevhandledning? Är undervisningen på riktigt avgiftsfri? För oss på svenska enheten för bildningsväsendet handlar det i tillägg ofta om att garantera jämlik tillgång och jämlik kvalitet på svenska.

Just nu pågår veckan för barnets rättigheter. FN:s barnkonvention har gällt som lag i Finland sedan år 1991. Skolans styrdokument är naturligtvis i linje med barnkonventionen och verksamheten i sig bygger på rätten till undervisning. Årets tema för veckan för barnets rättigheter är barnets rätt till gott bemötande. Hur kan då jag som enskild tjänsteman måna om detta? Jo, det kan jag genom att fortbilda lärare ge verktyg för det direkta arbetet, men jag kan också genom min feedback på styrdokument till exempel lyfta fram vilka enskilda arbetsmoment hos skolpersonalen som tar bort tid från arbetet med elever. Jag kan genom att medverka till en hållbar vardag för barnfamiljer på en strukturell nivå bidra till att de som finns runt barnen har resurser att bemöta barn och unga med respekt och en positiv attityd. Och så kan jag förstås genom att skriva den här texten påminna om att barnen och de unga har rätt till ett gott bemötande. Och jag är övertygad om att då vi bemöter våra barn och unga på ett gott sätt så blir vi i framtiden också bemötta på samma sätt. Därför uppmanar jag nu dig som läser att fundera över vad som kännetecknar ett gott bemötande. Hur vill du själv bli bemött? Och, sist men inte minst, hur bemöter du barn och unga?

Mer om Veckan för barnets rättigheter hittar du på Kommunikationsnätverket för barnets rättigheters webbplats.

Kontakt: överinspektör Malin Eriksson, [email protected]

Resultaten av skolhälsoenkäten som genomfördes förra våren visar en positiv utveckling: Rökning och berusningsdrickande bland unga har minskat. Men hur ser resultaten ut om vi gräver lite djupare och granskar resultaten mer regionalt?

Resultaten från Norra Finland (Norra Österbotten, Kajanaland och Lappland)

Enligt resultaten som publicerades i september har ungdomar i Norra Finland, dvs. elever i årskurserna 8–9, minskat användningen av rusmedel. Också andelen nyktra har ökat något sedan enkäten 2019. Användningen av tobaksprodukter, tobak och snus, har minskat, vilket till en del torde förklaras av problem med tillgången. När den svenska gränsen är stängd har tillgången till snus i gatuhandeln varit dålig och priset högt.

Antalet nyktra unga har ökat redan i flera år och även i Norra Finland är 60–70 procent av eleverna i årskurs 8–9 nyktra. Hälften av eleverna i årskurs 8–9 har inte provat tobaksprodukter.

Vad gäller gymnasieklasserna 1–2 har utvecklingen i Norra Finland till största delen varit bättre. Visserligen har det i Kajanaland skett en liten ökning i att prova cannabis, berusningsdrickande och användning av tobaksprodukter.  Över 50 procent av gymnasieeleverna har inte provat någon tobaksprodukt.

Men vad händer med flickor i yrkeshögskolan?

Berusningsdrickande, cannabistestande och användning av snus har ökat i hela regionen för flickor som studerar i yrkesläroanstalter. Av flickorna använder 7–10 procent snus varje dag, vilket är en betydande andel. Det vore bra att fundera närmare på denna utveckling, för inom ett par år kan dessa unga redan hålla på att bli mödrar och vara villiga att sluta använda snus. Men har vi kunskap om avvänjning från starka snusprodukter på rådgivningarna? Det är viktigt att redan nu börja diskutera hur användning av starka nikotinprodukter påverkar fostret och hur vi hittar rätt behandling och hjälp för att sluta använda snus.

Den minskade användningen av rusmedel har sannolikt också påverkats av corona. Under coronatiden har ungdomarna varit isolerade i sina hem och det sociala umgänget har begränsats till skol- och studievärlden. Ofta är ungas testande och användning av rusmedel starkt förknippade med socialt tryck och gruppverksamhet. När kontakterna är få är också grupptrycket att börja använda nikotinprodukter och andra rusmedel betydligt mindre. 

Redan nu har man fått höra att ungdomarna har samlats i stora grupper efter att coronabegränsningarna slopats och att användningen av alkohol och tobaksprodukter har ökat. Nu är det dags att agera och föra rusmedel på tal med barn och unga, både hemma och i andra uppfostringsmiljöer.

I den finländska kulturen har rusmedel spelat en stor roll både i glädje och sorg. Är det dags för en ny kultur? De unga behöver stöd och alternativ till ett rusmedelsfritt liv för att den goda utvecklingen ska kunna fortsätta. Och att vi kunde glädja oss och sörja med ord och handlingar utan rusmedel. Skulle det äntligen vara så att användning av rusmedel inte skulle vara en obligatorisk rit för att bli vuxen?

Skribenterna:

Saija Himanka
regional koordinator
EHYT rf

Raija Fors
överinspektör
basservice, rättsskydd och tillstånd
Regionförvaltningsverket i Norra Finland

Viime keväänä tehdyn kouluterveyskyselyn tulokset kertovat positiivisesta kehityksestä: Nuorten tupakanpoltto ja humalajuominen ovat vähentyneet. Mutta miltä tulokset näyttävät, jos sukellamme hiukan syvemmälle, ja tarkastelemme tuloksia tarkemmin alueellisesti?

Pohjois-Suomen (Pohjois-Pohjanmaa, Kainuu ja Lappi) tulokset

Syyskuussa julkaistujen tulosten mukaan Pohjois-Suomen nuoret eli 8.–9. luokkalaiset ovat vähentäneet päihteidenkäyttöä. Myös raittiiden määrä on kasvanut hiukan sitten vuoden 2019 kyselyn. Tupakkatuotteiden, tupakan ja nuuskan, käyttö on vähentynyt, mikä selittynee osalta niiden saatavuusongelmilla. Ruotsin rajan ollessa kiinni nuuskan saatavuus on ollut katukaupassa heikkoa ja hinta korkealla.

Raittiiden nuorten määrä on kasvanut jo vuosia ja Pohjois-Suomenkin alueella 8.–9. luokkalaisista nuorista raittiita on 60–70 prosenttia. Puolet kasi- ja ysiluokkalaisista ei ole kokeillut tupakkatuotteita.

Lukion 1.–2. luokkien osalta kehitys Pohjois-Suomessa on ollut pääosin parempaan suuntaan. Tosin Kainuussa on ollut vähäistä kasvua kannabiskokeiluissa, humalajuomisessa ja tupakkatuotteiden käytössä.  Lukiolaisista yli 50 prosenttia ei ole kokeillut mitään tupakkatuotetta.

Mutta mitä onkaan tapahtunut ammattikoulussa opiskeleville tytöille?

Humalajuominen, kannabiskokeilut ja nuuskan käyttö on lisääntynyt koko alueella ammattioppilaitoksessa opiskelevien tyttöjen osalta. Nuuskaa käyttää päivittäin jo 7–10 prosenttia tytöistä, mikä on jo merkittävä määrä. Kehitystä olisi hyvä pohtia tarkemmin, sillä joidenkin vuosien päästä nämä nuoret voivat olla jo tulossa äideiksi ja heillä saattaa olla halu luopua nuuskan käytöstä. Mutta löytyykö meiltä osaamista vahvoista nuuskatuotteita vierottamiseen neuvoloissa? Jo nyt olisi tärkeää aloittaa keskustelu siitä, miten vahvojen nikotiinituotteiden käyttö vaikuttaa sikiöön ja kuinka löydämme oikean hoidon ja avun nuuskan käytön lopettamiselle.

Päihteiden käytön vähenemiseen on todennäköisesti vaikuttanut myös korona. Korona-aikana nuoret ovat olleet eristettyinä koteihinsa ja sosiaalinen kanssakäyminen on rajoittunut koulu- ja opiskelumaailmaan. Usein nuorten päihdekokeiluihin ja päihteidenkäyttöön liittyy vahvasti sosiaalinen paine ja ryhmässä toimiminen. Kun kontaktit ovat vähäisiä, myös ryhmänpaine aloittaa nikotiinituotteiden ja muiden päihteiden käyttö on huomattavasti vähäisempää.

Jo nyt kuuluu kentältä, että koronarajoituksista luopumisen jälkeen nuoret ovat kokoontuneet isoissa joukoissa ja myös alkoholin ja tupakkatuotteiden käyttö on lisääntynyt. Nyt on hyvä aika toimia ja ottaa päihteet puheeksi lasten ja nuorten kanssa sekä kotona että muissa kasvatusympäristöistä.

Suomalaisessa kulttuurissa päihteet ovat olleet isossa roolissa niin iloissa kuin suruissa. Olisiko nyt aika uudelle kulttuurille? Nuoret tarvitsevat tukea ja vaihtoehtoja päihteettömään elämään, jotta hyvä kehitys voisi jatkua. Että osaisimme iloita ja surra sanoilla ja teoilla ilman päihteitä. Olisiko vihdoin niin että päihteiden käyttö ei olisi pakollinen riitti aikuisuuteen?

Kirjoittajat:

Saija Himanka
aluekoordinaattori
EHYT ry

Raija Fors
ylitarkastaja
Peruspalvelut, oikeusturva ja luvat -vastuualue
Pohjois-Suomen aluehallintovirasto
[email protected]

En duggregnig höstmorgon leker barn i overaller i daghemmets sandlåda. Leken går bra. De bygger vägar, kör bilar, bygger prinsesslott, flyger på hästar, gräver hemliga grottor och dyker i sandhavet i en u-båt.

I sandlådan byggs en by ur barnperspektiv med alla dess specialiteter. Barnen har många lustiga lösningar och de olika byggprojekten blir en gemensam grej. Alla är ivriga. Ett barn ser ett annat i ögonen och konstaterar: ”Och sen kommer den här och går med den där till berget...” och det andra barnet svarar ”Och sen tar den här ett plan och flyger dit på besök, titta så här...”. Sedan säger ett barn något på ett språk som det andra inte förstår. Det är också ganska bra. Alla talar inte samma språk och alla ser inte likadana ut. Ingen är likadan – det är ju klart. Ingen av oss är likadan.

Olikhet är inget problem för barn

För barn och unga är olikhet inget problem, om inte de vuxna har lärt dem det. Leken går bra, även om alla inte är bästa kompisar och även om någon inte kan något. Vi är alla olika på grund av våra fysiska och psykiska egenskaper, vår bakgrund, vår religion eller vårt språk. Barn tänker inte på om de accepterar någon annan, fast den är annorlunda. Det spelar bara ingen roll. Nu leker vi tillsammans – så enkelt!

För vuxna är det inte alltid lätt att hantera olikheter. Men vad är det som är så svårt? Vi klarar oss bättre när vi samarbetar. Jag förstår mycket väl att man hjälper dem som är annorlunda och inte klarar sig själva i vårt samhälle. Men det förstår jag inte att någon som försöker och vill klara sig själv och bidra till samhället blir nertryckt och diskrimineras på grund av att den är annorlunda. Varför är det så svårt för vissa vuxna att tolerera olikheter?  Vi är ett mycket litet folk för att gräla och stänga ut lekkamrater från den egna sandlådan, Finland.

Mänsklighet och rättvisa för alla

Var och en borde ha en grupp att höra till. Vi tar hand om barn och uppmuntrar dem. Vi tar hand om äldre som har skapat det välstånd som vi nu åtnjuter. Varför skulle inte vi, som har möjlighet, ta hand om alla dem som behöver stöd och hjälp?

Välstånd skapas genom att människor får leva i fred och att någon bryr sig om dem. Att hjälpa andra borde inte få någon att må dåligt och det borde vara klart för alla att man tar hand om dem svagare. Vi alla kommer aldrig att vara likadana. Vi måste ändå vara rättvisa. Mot alla. Var och en har rätt till mänsklig och uppmuntrande behandling – så bygger vi gott för oss alla som är så olika. Passar det dig?

Jyri Ulvinen, överinspektör för undervisningsväsendet, ordförande för den regionala delegationen för romska ärenden, Regionförvaltningsverket i Norra Finland

Tihkusateisena syysaamuna päiväkodin hiekkalaatikolla leikkii lapsia kurahaalareissaan. Leikki sujuu hyvin. Tehdään teitä, ajetaan autoilla, rakennetaan prinsessalinnoja, lennetään hevosilla, kaivetaan salaluolia ja sukelletaan sukellusveneellä hiekkameressä.

Hiekkalaatikossa rakentuu lasten näköinen kylä kaikkine erikoisuuksineen. Lapset tekevät monia hullunkurisia ratkaisuja ja erilaiset rakennelmat muodostuvat yhteiseksi jutuksi. Kaikki vaan innostuvat. Yksi lapsi katsoo toista silmiin ja toteaa: ”Ja sitte tää tulee täältä ja menee ton kans tuonne vuorelle…” ja toinen ”Ja sitten tämä ottais tämä suihkarin ja lentäis noitten vieraaksi, kato näin…”. Sitten joku lapista sanoo jotakin kielellä, jota toinen ymmärrä. Sekin on aika hieno juttu. Kaikki eivät puhu samaa kieltä, eivätkä kaikki näytä samalta. Kukaan ei ole samanlainen – ei tietenkään. Meistä ei kukaan ole samanlainen.

Lapsille erilaisuus ei ole ongelma

Lasten ja nuorten elämässä erilaisuus ei ole ongelma, elleivät sitä aikuiset ole heille opettaneet. Leikki sujuu, vaikka kaikki eivät parhaita kavereita toistensa kanssa olekaan, ja vaikka joku ei jotakin osaakaan. Me olemme erilaisia fyysisten ja psyykkisten ominaisuuksiemme, taustamme, uskonnon tai kielen takia. Lapset ei mieti, hyväksyvätkö toisen, vaikka hän on erilainen. Sillä nyt vain ei ole merkitystä. Nyt leikitään yhdessä – helppoa!

Aikuisille erilaisuus ei aina ole helppoa. Mutta mikä siinä on niin vaikeaa? Me pärjäämme paremmin, kun teemme yhdessä. Ymmärrän hyvin sen, että niitä erilaisia, joilla itsellä ei ole mahdollista pärjätä yhteisessä yhteiskunnassamme, autetaan. Mutta sitä en ymmärrä, että sitä, joka yrittää, haluaa pärjätä ja haluaa rakentaa yhteistä hyvää, painetaan alas ja syrjitään sen takia, että hän on erilainen. Miksi erilaisuuden sietäminen osasta aikuisista on niin kovin vaikeaa?  Olemme varsin pieni kansa riitelemään ja sulkemaan leikkikavereita pois omalta, Suomen kokoiselta, hiekkalaatikolta.

Inhimillisyyttä ja oikeudenmukaisuutta kaikille

Jokaisella tulisi olla ryhmä, johon saa kuulua. Huolehdimme lapsista ja kannustamme heitä. Pidämme huolta ikäihmisistä, jotka ovat luoneet sen hyvinvoinnin, josta me nyt nautimme. Miksi me, joilla on mahdollisuus, emme huolehtisi kaikista niistä, jotka tukea ja apua tarvitsevat?

Hyvinvointi rakentuu siitä, että ihmiset saavat elää rauhassa ja heistä välitetään. Toisten auttamisesta ei pitäisi tulla paha mieli ja kaikille pitäisi olla selviö, ettei heikompia jätetä. Koskaan emme kaikki tule olemaan samanlaisia. Oikeudenmukaisia meidän tulee silti olla. Ihan kaikkia kohtaan. Jokaisella on oikeus inhimilliseen ja kannustavaan kohteluun – sillä rakennetaan hyvää meille kaikille erilaisille ihmisille. Sopiiko se sinulle?

Jyri Ulvinen, opetustoimen ylitarkastaja, alueellisen romaniasiain neuvottelukunnan puheenjohtaja, Pohjois-Suomen aluehallintovirasto

Jag är ordförande i två sektorsövergripande samarbetsgrupper i Södra Finland som arbetar för att främja välbefinnande hos barn och unga samt säkerhet inom bildningsväsendet. Särskilt under det gångna året har en stark oro över hur vi kan trygga barns och ungas välbefinnande efter coronapandemin gjort sig gällande i grupperna.

Undantagsförhållandena har orsakat ångest, otrygghet och ensamhet, vilket syns som längre köer hos dem som erbjuder stödtjänster. Grupperna tog upp underskottet i lärande och den växande ojämlikheten redan före pandemin, och nu verkar coronapandemin ha försämrat situationen särskilt för dem som redan hade det svårt. Hur kan vi bemöta svårigheterna bland barn, unga och familjer? Hur kan vi se till att ingen lämnas ensam?

Samverkan för tidigt ingripande och empatiska tjänster

Vi måste förhindra att problemen som coronapandemin orsakade bland barn och unga fördjupas och fortsätter långt in i framtiden. Förebyggande arbete, tidig identifiering av problem och ingripande i dem har högsta prioritet. När det finns elever med allvarliga psykiska symtom i skolorna måste vi fråga oss om lindriga symtom observeras tillräckligt tidigt. Hur hänvisas barnet eller den unga till vården? Fungerar kommunikationen?

Ett tätt samarbete mellan skolväsendet och hälso- och sjukvården är avgörande för att identifiera problem i ett tidigt skede och för att erbjuda snabba tjänster med låg tröskel på lika villkor. Ungdomar och familjer har olika förutsättningar och resurser för att identifiera problem och för att hitta rätt bland de mångahanda tjänsterna i rätt tid. Att få hjälp snabbt och vård enkelt hör till de vanligaste flaskhalsarna. Även om det är viktigt med långvarigt stöd, behövs det också brådskande vård med låg tröskel. När köerna är långa hinner situationerna utvecklas till kriser. Färska studier visar att även kortvarig vård är till hjälp.

Kommunerna har ett allt större behov av en övergripande helhetssyn på serviceutbudet. Det behövs nya metoder och ett nytt slags kreativt tänkande för att avgöra vad som kan göras annorlunda med nuvarande strukturer och finansiering. Perspektivet måste breddas; överskrida förvaltningsgränser, bygga upp kontakter mellan den offentliga förvaltningen och den privata och tredje sektorn samt församlingarna och andra aktörer, samla alla som arbetar med barn och unga i området och utveckla stödnätverk. Samverkan. Vem ankommer detta på i kommunerna?

När vi utvecklar är det också viktigt att vi reflekterar över hurdana tjänster vi vill skapa. Uppriktigt bemötande och empatisk service motverkar likgiltighet och hatretorik. Människor borde ses och bemötas helhetsbetonat i all service. Empatisk service utgår från individens behov och utifrån dessa skapar man och erbjuder tjänster. Målet är att klienten är aktiv i sin egen serviceprocess och att klientens egna resurser stöds så att de är tillräckliga även i framtiden. Våra sakkunniga berättar närmare om hur man skapar tjänster som motsvarar behoven i denna bloggtext (på finska).

Barns och ungas välbefinnande påverkas också avsevärt av hur vuxna i deras närhet mår. Det kan också behövas stöd i föräldraskapet. En trygg barndom, närvarande föräldrar och tydliga gränser ger en stabil grund för ett gott liv och en stark självkänsla. Vårt rådgivningsnätverk är unikt och ansvarar på ett föredömligt sätt för att följa upp barnens uppväxt. Vi har också en enorm yrkeskunskap inom småbarnspedagogiken och förskoleundervisningen, där man möter hela åldersklasser. Kunde denna kompetens utnyttjas för att stödja föräldraskapet?

Regionförvaltningen har ett brett samarbete för att främja barns och ungas välbefinnande

Till regionförvaltningsverkens uppgifter hör bland annat rättsskyddsärenden som gäller elever och barnskydd, utvärdering av basservicens kvalitet samt fortbildning för yrkesutbildade personer som arbetar med barn och unga. Regionförvaltningsverken beviljar också statsunderstöd för bland annat hobbyverksamhet för barn och unga, uppsökande ungdomsarbete och ungdomsverkstäder. Under coronaepidemin har understöd också beviljats för att minska skadorna av epidemin till exempel för att anställa ungdomsarbetare till skolornas pedagogiska gemenskaper.

Regionförvaltningsverken har ett nära samarbete med regionala aktörer inom undervisning, ungdomsarbete, idrott och biblioteksverksamhet samt inom social- och hälsovården. Regionförvaltningsverken har riksomfattande övergripande nätverk och regionala samarbetsorgan där man utbyter information om aktuella fenomen. Samarbetsgrupperna för hälsofrämjande arbete och för främjande av säkerhet inom bildningsväsendet, som koordineras av Regionförvaltningsverket i Södra Finland, är ett bra exempel på övergripande nätverk. Grupperna består av sakkunniga inom många sektorer som representerar hela området för Regionförvaltningsverket i Södra Finland.

Regionförvaltningsverket i Södra Finland grundade samarbetsgruppen för hälsofrämjande arbete 2017. Gruppens primära verksamhet riktar in sig på barn och unga. Samarbetsgruppen för hälsofrämjande arbete stöder undervisnings- och kulturväsendets samt social- och hälsovårdens tväradministrativa samarbete för främjande av hälsa och välfärd. Gruppen följer upp forskningsdata om barns och ungas välbefinnande och lyfter fram barns och ungas perspektiv inom regionförvaltningen. Den ger till exempel rekommendationer om barnkonsekvensanalys och följer upp deras genomförande, så att barnens rättigheter beaktas så bra som möjligt i beslutsfattandet.

Samma år inrättade Regionförvaltningsverket i Södra Finland dessutom en samarbetsgrupp för främjande av säkerhet inom bildningsväsendet och som fungerar som ett regionalt säkerhetsnätverk. Gruppen är en sektorsövergripande sakkunniggrupp som på ett heltäckande sätt representerar landskapen i området. Representanter för räddningsväsendet, polisen och lärarhögskolan deltar också. Gruppen främjar säkerhet och situationsmedvetenhet inom hela bildningsväsendet (småbarnspedagogik, grundläggande utbildning, utbildning på andra stadiet, ungdomsväsende och elevvård) bl.a. genom att ordna utbildningar och kurser, sprida god praxis samt genom att analysera och utnyttja information om säkerhetssituationen inom sitt område. Målet med verksamheten är också att främja regionalt samarbete inom och mellan kommunerna och mellan olika aktörer. Samarbete och ett effektivt informationsutbyte mellan olika aktörer är av stor betydelse när man avväger olika metoder för att främja välbefinnandet hos barn och unga samt hos yrkesutbildade som arbetar i deras närhet.

Merja Ekqvist
Överdirektör, ordförande för Samarbetsgruppen för hälsofrämjande arbete och för Samarbetsgruppen för främjande av säkerhet inom bildningsväsendet
Regionförvaltningsverket i Södra Finland

Toimin Etelä-Suomen alueella puheenjohtajana kahdessa monialaisessa yhteistyöryhmässä, joiden tavoitteena on lasten ja nuorten hyvinvoinnin sekä sivistystoimen turvallisuuden edistäminen. Erityisesti kuluneena vuonna yhteistyöryhmissä on noussut esiin vahva huoli siitä, miten turvaamme lasten ja nuorten hyvinvoinnin koronapandemian jälkeen.

Poikkeusolot ovat luoneet ahdistusta, turvattomuutta ja yksinäisyyttä, mikä näkyy avuntarjoajien palveluiden ruuhkautumisessa. Oppimisvaje ja kiihtyvä eriarvoistuminen ovat olleet ryhmissä esillä jo ennen pandemiaa, ja korona-aika näyttää huonontaneen erityisesti niiden tilannetta, joilla on ollut haasteita jo ennestään. Miten vastaamme lasten, nuorten ja perheiden hätään? Miten varmistamme, että kukaan ei jää yksin?

Yhdessä kohti varhaista puuttumista ja empaattisia palveluja

Koronapandemian aiheuttamien ongelmien syventyminen ja pitkittyminen kauas lasten ja nuorten tulevaisuuteen on estettävä. Ennaltaehkäisevä työ, ongelmien varhainen tunnistaminen ja niihin puuttuminen on ykkösasia. Kun kouluissa on oppilaita, jotka ovat psyykkisesti vakavasti oireilevia, havaitaanko lievää oireilua riittävän varhain? Miten tämän jälkeen lapsi tai nuori ohjataan avun pariin? Välittyykö tieto?

Opetustoimen ja terveydenhuollon tiivis yhteistyö on ensiarvoisen tärkeää varhaisessa ongelmien tunnistamisessa ja nopeiden matalan kynnyksen palveluiden saamisessa yhdenvertaisesti. Nuorilla ja perheillä on erilaiset valmiudet ja resurssit ongelmien tunnistamiseen ja oikeiden sekä oikea-aikaisten palveluiden löytämiseen palveluviidakosta. Monesti pullonkaulaksi muodostuu nopean avun saanti ja suoraviivainen hoitoon pääsy. Vaikka pitkäkestoista tukea tarvitaan, myös kiireelliselle ja matalan kynnyksen hoidolle on paikkansa. Pitkissä jonoissa tilanteet ehtivät kriisiytyä ja tuoreet tutkimukset osoittavat, että lyhyestäkin hoidosta on apua.

Kunnissa tarvitaan entistä enemmän kokonaisvaltaista näkemystä palvelutarjonnasta. Tarvitaan uusia menetelmiä ja uudenlaista luovaa ajattelua, jotta ratkotaan, mitä voidaan tehdä toisin nykyrakenteilla ja rahoituksella. Näkökulmaa pitää laajentaa: ylittää hallinnonrajoja, rakentaa yhteyttä julkisen hallinnon, yksityisen ja kolmannen sektorin sekä seurakuntien ja muiden toimijoiden kesken, koota yhteen kaikki alueella lasten ja nuorten parissa toimivat ja kehittää tukiverkostoa. Kaikki yhdessä. Kenelle tämä kunnissa kuuluu?

Kehittämistyössä on tärkeää miettiä myös sitä, millaisia palveluja haluamme luoda. Aito kohtaaminen ja empaattiset palvelut ovat vastaisku välinpitämättömyydelle ja vihapuheelle. Ihmiset tulisi kaikissa palveluissa nähdä ja kohdata kokonaisvaltaisesti. Empaattisten palveluiden lähtökohtana on se, mikä ihmisille on tärkeää, ja miten palvelut pitäisi heille tästä näkökulmasta katsoen tuottaa ja tarjota. Tavoitteena on, että asiakas on aktiivinen toimija omassa palveluprosessissaan ja hänen omia voimavarojaan tuetaan niin, että ne kantavat myös tulevaisuudessa. Asiantuntijamme kertovat tarpeisiin vastaavien palveluiden luomisesta tarkemmin tässä blogitekstissä.

Lasten ja nuorten hyvinvointiin merkittävä vaikutus on myös sillä, miten heitä lähellä olevat aikuiset voivat. Myös vanhemmuus voi tarvita tukea. Turvallinen lapsuus, vanhempien läsnäolo ja rajojen asettaminen luovat vakaan pohjan hyvällä elämälle ja vahvalle itsetunnolle. Neuvolaverkostomme on ainutlaatuinen ja kantaa upeasti vastuuta pienten lasten elämän alun seurannasta. Meillä on myös huikeaa ammattitaitoa varhaiskasvatuksessa ja esiopetuksessa, jossa kohdataan myös koko ikäluokka. Voisiko näitä valjastaa entistä enemmän myös vanhemmuuden tukemiseen?

Aluehallinnossa tehdään laajaa yhteistyötä lasten ja nuorten hyvinvoinnin edistämiseksi

Aluehallintovirastojen tehtäviin kuuluvat muun muassa oppilaiden ja lastensuojelun oikeusturva-asiat, peruspalvelujen laadukkuuden arviointi sekä lasten ja nuorten parissa toimivien ammattilaisten täydennyskoulutus. Aluehallintovirastot myöntävät myös valtionavustuksia muun muassa lasten ja nuorten harrastamiseen, etsivään nuorisotyöhön ja nuorten työpajatoimintaan. Korona-aikana avustuksia on myönnetty myös koronan haittojen vähentämiseen esimerkiksi nuorisotyöntekijöiden palkkaamiseksi osaksi koulujen kasvattajayhteisöjä.

Aluehallintovirastot toimivat tiiviissä yhteistyössä alueiden opetus-, nuoriso-, liikunta- ja kirjastotoimijoiden sekä sosiaali- ja terveydenhuollon toimijoiden kanssa. Aluehallintovirastoilla on valtakunnallisesti kattavia verkostoja ja alueellisia yhteistyöelimiä, joissa ajankohtaisista ilmiöistä vaihdetaan tietoja. Etelä-Suomen aluehallintoviraston koordinoimat hyvinvoinnin edistämisen ja sivistystoimen turvallisuuden edistämisen yhteistyöryhmät ovat laaja-alaisista verkostoista hyvä esimerkki. Ryhmissä toimivat monialaiset asiantuntijajäsenistöt, jotka edustavat kattavasti koko Etelä-Suomen aluehallintoviraston aluetta.

Hyvinvoinnin edistämisen yhteistyöryhmän Etelä-Suomen aluehallintovirasto perusti vuonna 2017 ja sen toiminnan kärjeksi valittiin lapset ja nuoret. Hyvinvoinnin edistämisen yhteistyöryhmä tukee opetus- ja kulttuuritoimen sekä sosiaali- ja terveydenhuollon poikkihallinnollista yhteistyötä hyvinvoinnin ja terveyden edistämisessä. Ryhmä seuraa lasten ja nuorten hyvinvointiin liittyvää tutkimustietoa ja pitää esillä lasten ja nuorten näkökulmaa aluehallinnossa. Se esimerkiksi antaa suosituksia lapsivaikutusten arviointiin ja seuraa niiden toteutumista, jotta lasten oikeudet huomioidaan päätöksenteossa mahdollisimman hyvin.

Samana vuonna Etelä-Suomen aluehallintovirasto perusti lisäksi sivistystoimen turvallisuutta edistävän yhteistyöryhmän, joka toimii alueellisena turvallisuusverkostona. Se on monialainen asiantuntijaryhmä, joka edustaa kattavasti alueen maakuntia. Mukana on myös pelastustoimen, poliisin ja opettajakorkeakoulun edustajat. Ryhmä edistää koko sivistystoimen (varhaiskasvatus, perusopetus, toisen asteen koulutus, nuorisotoimi ja oppilashuolto) turvallisuutta ja tilannetietoisuutta mm. järjestämällä koulutustilaisuuksia, levittämällä hyviä käytäntöjä sekä analysoimalla ja hyödyntämällä turvallisuustilanteeseen liittyviä tietoja alueellaan. Toiminnan tavoitteena on myös edistää kuntien sisäistä, kuntien välistä ja eri toimijoiden välistä alueellista yhteistyötä. Yhteistyö ja tehokas tiedonkulku eri toimijoiden välillä ovat tärkeässä asemassa, kun pohditaan keinoja lasten ja nuorten sekä heitä lähellä työskentelevien ammattilaisten hyvinvoinnin edistämiseksi.

Merja Ekqvist
Ylijohtaja, Hyvinvoinnin edistämisen ja Sivistystoimen turvallisuuden edistämisen yhteistyöryhmien puheenjohtaja
Etelä-Suomen aluehallintovirasto

Under hösten 2021 har Regionförvaltningsverket ordnat webbinarier om sjukhusundervisning och krävande särskilt stöd tillsammans med sjukhusskolorna. Sjukhusundervisning ordnas i 18 av våra 20 sjukvårdsdistrikt och i tre av dem på svenska. Ändå är begreppet sjukhusundervisning okänt för många – och bra så. Ju färre som behöver den verksamheten, desto bättre. Det betyder att vi har friska barn i vårt samhälle.

Tyvärr finns det ändå barn som under längre eller kortare perioder är knutna till sjukhus och därmed har rätt till sjukhusundervisning. Andelen barn som har behov av sjukhusundervisning har ökat och framför allt har antalet elever som deltar i barn- och ungdomspsykiatriska undersökningar öket. Behovet av den konsultativa sjukhusundervisningen har därmed skjutit i höjden. Staten har därför gått in för att stöda dem som erbjuder sjukhusundervisning med projektbidrag.

Som en del av detta ville man inom projektet öka kunskapen om vad sjukhusundervisning är och kan vara. I samband med arbetet med webbinarierna kom jag i kontakt med flera lärare som är knutna till sjukhusundervisningen. I diskussioner med dessa har många frågor i mig väckts. Det har blivit klart för mig att lärararbetet vid en sjukhusskola skiljer sig från lärararbetet i andra skolor. En sjukhuslärares insats kan inte räknas enbart i undervisningstimmar. Lärararbetet handlar om att ingå i ett mångprofessionellt team, att möta sjukhuspersonal och föräldrar och att möta en elev i sitt mest sårbara tillstånd. Jag har diskuterat värdegrund, elevsyn och målsättningen med undervisningen. En del kanske kan tänka att skolan är en bisak för ett barn som är sjukt, men skolgången för ett sjukt barn symboliserar framtidstro och normalitet och är en viktig del av barnets vardag.

Då ett barn är sjukt ställs allting på sin spets. Man behöver ställa de riktigt stora frågorna. Och då man ställer de riktigt stora frågorna kring skolgång behöver syftet med undervisningen vara mycket klar. Varför gör vi det här? Vad är viktigt och vad kan gallras bort? Ifall vi behöver minska omfattningen, hur ska vi då bedöma?

I det här fallet blir det alltså viktigt att falla tillbaka på lagen och styrdokumenten, för det är där vi hittar svaren på frågorna. Jag tror att de svaren är det vi behöver minnas också då vi ordnar skolgång för den stora majoriteten av eleverna. Vi har så avancerad kunskap om vad skola är så vi nästan tappar bort oss. Vi glömmer grunden till verksamheten och fokuserar på detaljerna. Då missar vi det väsentliga. Om vi backar några steg kan vi konstatera att målet med grundläggande utbildning är att stödja elevernas utveckling till humana människor och etiskt ansvarskännande samhällsmedlemmar samt att ge dem sådana kunskaper och färdigheter som de behöver i livet (lag om grundläggande utbildning 628/1998, 2 §). Med detta som övergripande mål för undervisningen blir det plötsligt mycket enklare att ta ställning till detaljerna i vardagen, det är jag övertygad om.

I vår evenemangskalender hittar du nätkursen Sjukhusundervisning på svenska i Egentliga Finland (Hösten 2021). 

Kontakt: överinspektör Malin Eriksson, [email protected], tfn 0295 018 618

Skolans värdegrund, hur ofta har inte den diskuterats i ett lärarrum? Stötts och blötts. Viktiga frågor har diskuterats på utdragna lärarmöten och alltid finns det någon ny infallsvinkel att komma med. I grunderna för läroplanen har man beskrivit värdegrunden för den grundläggande utbildningen och den grunden vilar hela läroplanen på. 

Men varför ser man då himlande ögon i åhörarskaran då man presenterar skolans värdegrund på ett föräldramöte eller i ett festtal?

Jag tror att värdegrunden förmedlas bäst genom handling och inte genom ord. Ifall eleven eller föräldrarna inte upplever att skolan agerar i linje med den beskrivna värdegrunden blir de välformulerade orden tomtklingande och landar inte rätt. De blir snarare ironiseringar och utfallet blir inte det tänkta.

Inledningsvis formulerar läroplanen värdegrunden så här: ”Den grundläggande utbildningen bygger på övertygelsen om att barndomen har ett egenvärde. Varje barn är unikt och värdefullt i sig. Var och en har rätt att växa till sin fulla potential som människa och samhällsmedlem.” Tänk att varje dag bemötas av personal som vill att du ska få växa till din fulla potential som människa och samhällsmedlem! Det är som den röda mattan rullats ut framför dina fötter varje morgon.

Jag tror inte det är möjligt att förmedla det här på annat sätt än genom handling. Genom de beslut du tar i en klass, genom hur du lägger upp undervisningen, genom hur skolan agerar i olika situationer. Då det kommer till administrationen av skolan handlar det om hur du fördelar resurser, vilka tjänster du tillsätter och vilka utrymmen man upplåter åt skolan. De här besluten är de som återspeglar din värdegrund.

Hur kan man då försäkra sig om att man agerar enligt läroplanens värdegrund? Det tror jag man kan göra genom att spegla sin verksamhet i eleverna, genom att göra barnkonsekvensanalyser och genom att ta den feedbacken man får på största allvar. Alltid går det inte att vara alla till lags och alla kan inte få sina önskningar uppfyllda. Det handlar snarare om att bemöta alla elever med respekt oavsett elevens prestation och beteende. Eleven har ett värde i sig själv och det är skolans uppgift att möjliggöra att barnet kan växa till sin fulla potential.

Malin Eriksson
överinspektör för bildningsväsendet
Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvalningsverket i Västra och Inre Finland
 

Jag förstår mig inte på ordet ”mobbning”, det är ju frågan om ren och skär elakhet, sa en av mina skolledarförebilder för så där 15 år sedan. Det här uttalandet har hängt med mig sen dess. Visst, vi vet alla att mobbning per definition är då en elev eller en grupp systematiskt kränks och förnedras på olika sätt. Men ändå.

Jag har sedan dess haft problem med ordet ”mobbning”, jag tycker ordet i sig på något underligt sätt legitimerar existensen av fysiskt och psykiskt våld i skolan. ”Mobbning finns i alla skolor” hör jag också sägas, och jag tvivlar inte en sekund på att det inte skulle vara sant. Lagen om elev- och studerandevård påbjuder också att varje skola ska ha en plan för hur man skyddar elever och studerande mot våld, mobbning och trakasserier.

I mitt huvud blir alltså mobbning något om ”ska” finnas i en skola, lika självklart som raster, kateder, peksticka och pulpet. Och det här är något som faller på skolpersonalens bord att hantera. Det är alltså på ett sätt legitimt att det existerar och det hanteras till skillnad från annat våld inte av polisen.

Så idag får jag ögonen på den här artikeln: ”När ska man polisanmäla mobbning? Överkommissarie: “Ett knytnävsslag börjar redan vara över gränsen för vad som kan hanteras enbart inom skolan” (Svenska Yle 24.8.2021) och igen en gång får jag det bekräftat. Att slå eller våldföra sig på en klasskamrat är alltså inte mer accepterat av lagen än att slå grannen eller sin äkta hälft. Våld är våld oavsett om det sker i en skola eller någon annanstans.

Det är farligt att inte sätta rätta proportioner på ett brott. Sätter inte skolan ner foten rejält vid första tillfället kan beteendet normaliseras och situationen eskalerar.  Det är lätt att dra paralleller till våld i ett parförhållande, man ska gå vid första slaget. Det samma gäller vid misstanke om brott i skolan, du ska alltid anmäla om du anser att det har skett ett brott. Har ni skrivit in det i skolans antimobbningsplan? 

Malin Eriksson
överinspektör för bildningsväsendet
Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvalningsverket i Västra och Inre Finland

Att inleda ett nytt skolår är som att sitta med ett oskrivet blad framför sig. Allt känns nytt och fräscht, ett nytt läsår fyllt med nya möjligheter. Det här läsåret känns det kanske ändå annorlunda. Någon har fyllt arket med restriktioner, anvisningar och rekommendationer. Det finns en massa att förhålla sig till, mängder av paragrafer som känns närmast som grus i maskineriet.

Faktum är att alla läsår inleds med ett ark fyllt av anvisningar och paragrafer som ska följas. Lagen om grundläggande utbildning är den som står överst men sen fylls arket också av läroplaner, säkerhetsanvisningar, antimobbningsplaner, jämställdhetsplaner, barnkonventionen, you name it.

Skillnaden är att de här reglerna är gamla bekanta. Dem har vi under lärarutbildningen ältat och under diverse fortbildningar tagit in. Dessutom har vi erfarenhet att följa dem och ibland har vi misslyckats och fått tänka om.

Förutom att vi har de gamla bekanta reglerna på bordet har vi nykomlingar att förhålla oss till. Smittskyddslagen, rekommendationer från Undervisnings- och kulturministeriet och Institutet för hälsa och välfärd (THL) och anvisningar från Utbildningsstyrelsen. Som om detta inte vore nog ändrar smittskyddsläget och regionala rekommendationer ges för de olika områdena. Det är inte konstigt att det emellanåt känns övermäktigt.

Jag tror att vi behöver komma ihåg att vi fortsättningsvis lever i en långvarig kris. Jag tror också att vi genom att sätta ord på våra upplevelser har lättare att handskas med dem. Föreningen Mieli rf har sammanfattat överlevnadsstrategier i en bild, Överlevarens segel (mieli.fi). Då jag tittade på bilden tänkte jag för mig själv; det där är ju vardag för en lärare. Jag tror att skolfolk är bättre rustade än många andra för att klara snabba förändringar, nya situationer och också nya restriktioner.

Jag vet att vi kommer att klara också det här läsåret. Vi har övat och vissa av de nya reglerna har blivit bekanta, en del av det nya normala. Men vi kommer att behöva vara beredda på ändringar under läsåret, att leva med plan A och plan B, kanske plan C – och kanske finns det många nya lärdomar från förra året vi vill hålla fast vid, även om läget skulle tillåta att återgå till det gamla.

Med önskan om ett nytt, fräscht läsår fyllt av nya utmaningar och möjligheter!

Malin Eriksson
överinspektör för bildningsväsendet
Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvalningsverket i Västra och Inre Finland

 

Kestävä kehitys liittyy kaikkeen muttei kuitenkaan toteudu itsestään. Kasvatuksen ja koulutuksen – osaamisen kehittämisen – merkitys kestävän kehityksen tavoitteiden saavuttamisessa on aivan keskeinen.

ELY-keskukset, AVIt ja alueelliset ympäristökasvatuksen yhteistyöryhmät ovat viritelleet valtakunnallista yhteistyötä kestävän kehityksen edistämiseksi. Yhteistyö konkretisoitui 5.5.2021 järjestettynä yhteisenä koulutuspäivänä Kestävän tulevaisuuden taidot – kunta oppimisen ytimessä. Tilaisuuteen ilmoittautui n. 250 kasvatusalan ammattilaista: mukana oli käytännön kasvatustyön toteuttajia, hallinnollissa tehtävissä toimivia sekä kestävän kehityksen edistämistyötä tekeviä henkilöitä. Koulutuspäivän aikana nostimme esiin hyviä ja toimivia esimerkkejä siitä, kuinka voisimme itse kukin vaikuttaa kuntastrategioiden kestävän kehityksen kirjauksiin sekä erityisesti siihen, kuinka ne voisivat siirtyä käytännön arkeen varhaiskasvatuksessa, kouluissa ja oppilaitoksissa.

Kunnat tulevaisuuden asialla

Päivän avasi dosentti, apulaisprofessori Arto O. Salonen. Salonen on ollut keskeinen henkilö siinä, että ymmärryksemme ekososiaalisen sivistyksen käsitteestä on kirkastunut. Tilaisuudessa Salonen kertoi kuulijoille, kuinka kestävä tulevaisuus tehdään todeksi. Salonen nosti esiin kuusi teesiä:
1. Älä allekirjoita ajopuuteoriaa
2. Pidä katse ratkaisuissa
3. Huomaa murroksen merkit
4. Kiinnity, liity, kuulu
5. Luo olosuhteet yhteiskuntaa uudistavalle oppimiselle ja
6. Vahvista sitä hyvää, joka jo toteutuu.

Salosen puheenvuorosta välittyi tulevaisuuden usko suurista haasteista huolimatta. Lisäksi puheesta kävi ilmi se, että jokaisella on ratkaisun avaimet tulevaisuuden osalta - voimme aidosti edistää kestävän tulevaisuuden rakentamista. Meidän pitää rakentaa lapsillemme ja nuorillemme olosuhteet tehdä tulevaisuuden tekoja ja tuoda esille vielä vahvemmin sitä kaikkea hyvää, jota jo tehdään ja jokaisessa on. Hyvän vahvistaminen on keino rakentaa hyvää tulevaisuutta.

Yhdessä tehty on kestävää, kuten esimerkit Iin kunnan kestävää kehitystä edistäneistä toimenpiteistä kertovat. Tavoittelemalla kestävää tulevaisuutta voi pienikin kunta nousta maailmanlaajuisesti tunnetuksi. Toimitusjohtaja Leena Vuotovesi painotti Iin kunnan ajattelutapaa: kestävää kehitystä edistäviä tekoja ei ole mahdollisuutta jättää tekemättä. Kuten Iissä, yhteiset tavoitteet on asetettava riittävän korkealle ja niitä kohti mentäessä on tehtävä oikeita asioita. Tilanteita ja haasteita täytyy joskus osata katsoa uudesta näkökulmasta ja kokeilla jotain aivan uutta.

Vesa Raasumaa ja Laura Jouhkimo kertoivat LUT-yliopiston ja Lappeenrannan kaupungin laajasta ja systemaattisesta tiedekasvatuksen Uniori-mallista, joka mahdollistaa jokaisen lapsen ja nuoren osallisuuden kestävän tulevaisuuden opintokokonaisuuksiin. Toiminta ei ole kiinni siitä, miten innostunut opettaja sattuu olemaan asian suhteen. Kaikille oppilaille taataan toimintamallissa mahdollisuus päästä osalliseksi erittäin laajoihin ja syvällisiin tiedekasvatuksen kokonaisuuksiin koulupolkunsa aikana. Muutaman vuoden päästä Lappeenrannassa on todella iso joukko tämän mallin käyneitä kestävän tulevaisuuden rakentajia. Toiminnan taustalla ovat kaupungin ja yliopiston strategiset linjaukset ja vahva tuki sekä kasvatushenkilöstön sitouttaminen toimintaan.

Filosofian tohtori, toiminnanjohtaja Niina Mykrältä saimme aivan uutta tutkittua tietoa liittyen koulujen toimintaan. Mykrä kertoi juuri julkaistun väitöstutkimuksensa pohjalta, kuinka ekologisen kestävyyden edistämisessä tärkeää on antaa asialle aikaa ja näkyvyyttä kaikissa koulun prosesseissa, kehittää käytäntöjä yhdessä koko kouluyhteisön kesken sekä siirtyä pienistä ekologisista valinnoista kohti kokonaisuuksia ja koko yhteisön muutosta. Ohjaavien dokumenttien jääminen abstraktille tasolle on harmittavan yleistä. Meidän tulisikin jokaisen varmistaa se, että suunnitelmat ja ohjelmat aidosti konkretisoituisivat yhteisesti sovituiksi ja toteutetuiksi teoiksi.

Tilaisuudessa oli esillä kuitenkin onnistuneita esimerkkejä siitä, kuinka ohjaavat dokumentit ovat saatu eläväksi. Siitä esimerkkinä kuulimme Hyvinkään kaupungin Hyvis-toiminnasta varhaiskasvatuksessa ja perusopetuksessa. Kestävän kehityksen toiminta on organisoitu eri toimialoilla kaupungin ympäristöohjelmaan pohjautuen. Esityksestä ilmeni selkeä strateginen ohjaus ja johdon tuki toiminnalle. Toiminnalle on tehty selkeät rakenteet, jotka velvoittavat ja sitouttavat kaikkia. Erityisopettaja Susanna Jussila ja palveluohjauksen koordinaattori Marjukka Laakso kertoivat meille esimerkin, kuinka kestävän kehityksen edistämisen tavoitteet on kytketty osaksi jokaisen lapsen varhaiskasvatuksen suunnitelmaa ja kuinka ohjelma etenee systemaattisesti lapsen ja nuoren koulupolun aikana.

Päivän lopuksi kuultu Oulun Suomalaisen yhteiskoulun lukion keke-toiminta loi uskoa nuorten taitoon, haluun ja osaamiseen viedä kestävää kehitystä aivan uudelle tasolle. Nuorten mallissa on lähdetty etsimään ratkaisuja ja toimimaan vahvasti niiden suuntaan. Nuorten äänen kuuleminen ja nuorten ottaminen keskeiseksi jäseneksi tulevaisuuden suuntaviivojen linjaamisessa ja tulevaisuuden tekemisessä on tärkeää. Tätä emme saa unohtaa. Nuoret ovat toiminnallaan luoneet näitä Arto O. Salosen aiemmin peräänkuuluttamia ratkaisuja. Nuoret korostivat esityksessään yhteistyön merkitystä. Oulun toiminnasta tilaisuudessa kertoivat Jussi Tomberg, Saaga Bruun ja Kanerva Murtovaara.

Kuva: Koulutusten osallistujien näkemys kestävän tulevaisuuden avaimista.

Kestävä kehitys osaksi nuorten arkea

Oli ilahduttavaa, että useissa päivän aikana kuulluissa kuntien esimerkeissä korostuivat myös kuntastrategian kirjaukset, jotka kannustavat ja ohjaavat toimintaa. Totesimmekin lopuksi yhdessä, että kuntavaalien jälkeen tämä asia on erittäin ajankohtainen. Kun uudet valtuutetut yhdessä virkamiesten ja kuntalaisten kanssa työstävät kuntastrategioita seuraavaksi vaalikaudeksi, tulisi huolehtia siitä, että kuntastrategioiden kestävän kehityksen kirjaukset muotoillaan konkreettisiksi ja systemaattisiksi toiminnoiksi jokaiseen varhaiskasvatuspaikkaan, kouluun, toisen asteen oppilaitokseen sekä nuorisotyön toimintaan. On varmistettava, että jokainen lapsi ja nuori pääsee osalliseksi ja saa kestävän kehityksen edistämiseen tarvittavat tiedot ja taidot.

Strategisten linjausten ja tavoitteiden siirtymisen koulun arkeen tulisi tapahtua siten, että asia ei jää vain yhden tai muutaman innokkaan opettajan varaan. Johdon tuki on tärkeä, systemaattisuus auttaa toiminnan suunnittelua ja varmistaa toteutumisen. Systemaattisuutta toiminnalle luodaan myös sillä, että kaikki ohjaus- ja kasvatustyössä olevat yhdessä suunnittelevat toimintaa ja yhteisesti sovitut tavoitteet ja toimintamallit kirjataan paikallisiin varhaiskasvatus- ja opetussuunnitelmiin.

Koulutuksen osallistujat kävivät aktiivista keskustelua esitysten aikana. Osallistujat nostivat yhteistyön merkityksen kestävän tulevaisuuden tärkeimmäksi avaintekijäksi. Osallistujat peräänkuuluttivat myös, että jatkossa tarvitaan myös ammatillisen koulutuksen sekä nuorisotoimen hyviä kestävän kehityksen esimerkkejä esille. Totesimme yhdessä, että webinaarissamme esillä olleet kestävän kehityksen helmet on hiottu ajan kanssa. Vaikka kunnassa oltaisiin vasta hiekanjyvän äärellä, kannattaa kestävän kehityksen kasvatuksen työ aloittaa. Yksin ei tarvitse ponnistella: kaikenkokoisille kunnille löytyy vertaisapua vaikkapa ympäristökasvatuksen yhteistyöryhmien verkostojen kautta, ja myös me AVIen ja ELY-keskusten väki olemme valmiina auttamaan eteenpäin.

Johtaja Anu Liljeström, Itä-Suomen aluehallintovirasto, opetus- ja kulttuuritoimi -vastuualue
Ympäristökasvatusasiantuntija Tanja Tuulinen, Keski-Suomen Elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus, ympäristö ja luonnonvarat -vastuualue

Oulun kaupunginkirjaston alueellinen kehittämistehtävä (ake) ja Pohjois-Suomen aluehallintovirasto järjestivät yhdessä alueen kirjastojen kanssa suuren Luetaan! -lukukilpailun. Lukukilpailu järjestettiin 15.3.–15.5.2021 Kainuun, Pohjois-Pohjanmaan ja Lapin varhaiskasvatus- ja kouluryhmille. Kilpailussa oli viisi sarjaa: päiväkotiryhmät, eskarit, 1.–2.-luokat, 3.–4.-luokat ja 5.–6.-luokat. Kilpailuun osallistui 176 ryhmää, joissa oli yhteensä yli 3000 lasta. Osallistujat lukivat yhteensä huikeat 9 miljoonaa sivua.

Eniten osallistujia (51) oli 3.–4.-luokkalaisten sarjassa ja lähes yhtä paljon (45) 1.–2.-luokkalaisten sarjassa. 5.–6.-luokkalaisten sarjassa osallistujia oli puolet vähemmän (24) kuin 3.–4-luokkalaisten sarjassa. Alkaako lukuinto hiipua jo ennen yläastetta? Vai eivätkö opettajat pidä tämän ikäisten lukemisen edistämistä enää yhtä tärkeänä kuin alemmilla luokilla? Päiväkotisarjassa oli 35 osallistujaa ja eskareissa 21 osallistujaa. Luetuiksi sivuiksi hyväksyttiin sekä lasten itse lukemat että heille ääneen luetut sivut.

Aktiivisinta osanotto oli Pohjois-Pohjanmaalla, ja niinpä kaikkien sarjojen kärkisijat menivät sinne. Kaikkien sarjojen voittajat olivat kuitenkin eri kunnista. Tämä on hienoa. Kilpailun markkinointi ei tavoittanut yhtä hyvin Kainuun ja Lapin kouluja ja päiväkoteja, mutta niistäkin oli kuitenkin useita osanottajia lähes kaikissa sarjoissa. Palkinnot jaettiin 26.5. yhteisessä virtuaalijuhlassa osana Luetaan! -tapahtumaa.

Alueen kirjastot lahjoittivat kirjoja palkinnoiksi sekä markkinoivat kilpailua omissa kunnissaan. Markkinointimateriaalia oli tarjolla Oulun ake-toiminnan materiaalipankissa. Lisäksi kirjastot tietysti tukivat lukemista vinkkaamalla ja tarjoamalla luettavaa. Monet kunnat/kirjastot palkitsivat oman kuntansa aktiiviset osallistujat.

Kuva on Luetaan!-kampanjan markkinointimateriaaleista.

Kirjastoilla merkittävä rooli lasten lukutaidon edistämisessä

Kirjastot edistävät lasten ja nuorten lukemista monella tavalla. Lukukilpailujen tapaiset kampanjat ovat näkyviä ja innostavia, mutta paljon tehdään myös vähemmän näkyvää yhteistyötä päiväkotien ja koulujen kanssa. Monet kirjastot sijaitsevat samoissa rakennuksissa koulun tai päiväkodin kanssa tai ainakin lähellä. Monessa kunnassa kirjastopalvelut päiväkotiin ja koululle tuo kirjastoauto. Näin lapsilla ja nuorilla on käytettävissään laaja ja uudistuva kokoelma asiantuntevasti valittuja lasten- ja nuortenkirjoja. Alle kouluikäiset lapset voivat helposti tulla kirjastoon satutunnille.

Kirjastoissa on paljon lasten- ja nuortenkirjallisuuden asiantuntemusta, jota varhaiskasvatuksen ja opetuksen ammattilaiset voivat hyödyntää. Kirjavinkkaus ja teemapaketit ovat monille tuttuja kirjastopalveluja kouluille ja päiväkoteihin. Myös kirjaston tarjoama kirjailijavieras voi innostaa lapsia ja nuoria lukemaan. Monessa kunnassa koulujen ja kirjaston yhteistyöstä on tehty sopimus tai vuosisuunnitelma sekä kirjastopolku tai -reitti, jossa on vuosiluokittaiset kirjastopalvelut oppilaille. Polkuja on laajennettu alkamaan jo pienistä lapsista neuvolayhteistyöllä ja yhteistyöllä varhaiskasvatuksen kanssa.

Kirjastojen tukena lasten ja nuorten lukemisen ja lukutaidon edistämisessä ovat alueellista kehittämistehtävää hoitavien kirjastojen lisäksi Seinäjoen kaupunginkirjasto, jolla on valtakunnallinen erityistehtävä (erte) lasten ja nuorten lukemisen ja lukutaidon edistämisen tukemiseksi kirjastoissa. Myös aluehallintovirastot ovat kautta vuosien tukeneet kirjastoja lukemisen ja lukutaitojen edistämisessä valtionavustuksia myöntämällä sekä kirjastojen osaamista kehittämällä.

Kaikki tämä kirjastojen tekemä työ lukutaitojen edistämiseksi on lakisääteistä ja jokaisessa Suomen kunnassa toteutuvaa, tosin kirjastojen resurssien mukaan vaihtelevasti. Sitä pidetään niin itsestään selvänä, ettei sitä juuri ole tutkittu. Lukuliike koordinoi parhaillaan lukutaitostrategian laatimista. Tässä työssä on huomattu, ettei suomalaisten kirjastojen lukemisen edistämistyön vaikutuksista löydy tutkittua tietoa. Vaarana on, että tutkimuksen puutteen takia tämä merkittävä, vuosia tehty työ ei saa arvoistaan merkitystä kansallisessa lukutaitostrategiassa. 

Lue lisää:

Lukumittari
Lukuliike: Kansallinen lukutaitostrategia 2030

Merja Kummala-Mustonen
kirjastotoimen ylitarkastaja
Pohjois-Suomen aluehallintovirasto
 

Maj. Läsåret går mot sitt slut. Nedräkningen har börjat. Samtidigt har också upptrappningen för nästa läsår sparkat igång. Nya undervisningsgrupper, ny personal, nya läromedel och ett nytt schema.

När man som rektor öppnar schemaläggningsprogrammet för första gången för året och prickar in undervisningsgrupper, lärare, ämnen, utrymmen är allt ännu möjligt. Alternativen känns oändliga och förväntningarna är höga. Men sakta börjar bit för bit falla på plats. Kemi kräver tillgång till labben. Slöjdsalen rymmer max 20 elever. Gymnastiksalen ska kopplas till gymnastikundervisningen. Matrasterna ska prickas in – men den klassen som har huslig ekonomi kanske behöver äta en viss tidpunkt och det behöver beaktas. Läraren som undervisar främmande språk kan inte samtidigt finnas två gånger i samma position i schemat. Elever med skolskjutsar måste ha samma start- och stopptider som andra elever som ska skjutsas åt samma håll. Den lärare som undervisar i flera skolor och kan bara prickas in vissa dagar i schemat, eftersom hen annars är på annan ort.

Jag minns en varm sommardag då jag ensam i skolan jobbade på att få schemat klart innan min semester. Plötsligt började jag höra röster. ”Nej, flytta inte den lektionen dit, då blir det matte två dagar efter varandra.” ”Byter du den där lektionen blir det dubbeltimme.” ”Nej, flytta inte timmen dit, då blir det håltimme för mig.” Plötsligt kändes det som en kör av lärarröster bakom mig och alla hade synpunkter på hur schemat skulle läggas.

Jag minns inte hur det hur det hela utföll men flera gånger har jag tänkt tillbaka på den stunden. Så många viljor det fanns att ta i beaktande. Men, det var trots allt endast lärarrösterna jag hörde. Var fanns eleverna och deras önskemål? Varför hördes deras röst inte vid schemaläggningen? Varför tog jag inte deras åsikter i beaktande?

Jag hoppas du som i vår lägger schemat för inkommande läsår hör också elevernas röster då du flyttar runt de olika pusselbitarna. Jag hoppas du mitt i allt sorl av önskemål, tankar och värderingar kan skapa ett pedagogiskt försvarbart schema. Även om det finns många faktorer som gör att alla placeringar inte blir optimala måste målet vara att skapa en skoldag som är rimlig för eleverna och som placerar pedagogiken i centrum.

Att planera ett läsår och ta allt det som krävs i beaktande är inte enkelt. Men när det väl är gjort är känslan desto bättre. Jag önskar arbetsro och lite fler timmar i dygnet åt dem som nu sitter och tar beslut för att nästa läsår igen ska bli ett år då eleverna tryggt kan möta både utmaningar, glädje, besvikelser och misslyckanden och samtidigt utvecklas till den bästa versionen av sig själv.

När det här är gjort önskar jag alla en riktigt skön sommar!

Malin Eriksson, överinspektör för bildningsväsendet, Svenska enheten för bildningsväsendet

I snart 10 års tid har Regionförvaltningsverkens svenska enhet för bildningsväsendet ansvarat för koordineringen och utvecklingen av de svensk- och tvåspråkiga vägledningstjänsterna i Finland. Det har varit en spännande resa, samtidigt som det tidvis varit bekymmersamt att vittna bristen på utbildningsmöjligheter till elev- och studiehandledare på svenska, märka utmaningen att ordna ungdomstjänster och ungdomsverkstäder på svenska i delar av landet samt inse avsaknaden av ett större forskningssammanhang kring vägledning på svenska i Finland.

Vi på RFV har fört fram dessa utmaningar – påpekat utvecklingsbehoven i utlåtanden, på sammanträden, i arbetsgrupper vi deltagit i. Men det har också etablerats starka sammanhang för vägledningen på svenska i Finland under dessa år. Det finns svenskspråkiga sektioner för livslång vägledning i Nyland och i Egentliga Finland samt tvåspråkiga LIV-sektioner i Österbotten och i Mellersta Österbotten. RFV ordnar varje år Vägledardagarna som en konferens och fortbildning för alla svenskspråkiga studiehandledare och vägledare. ELOLIV-sammankomsten har skapats och samlar alla LIV-sektioner i landet till gemensam träff. Finland har dessutom nyligen fått en strategi för vägledningen som Statsrådet och UKM:s och ANM:s gemensamma nationella organ LIV-forumet gett ut Strategin för livslång handledning 2020–2023.

Lägesbild och ny data kring den svenska lärstigen

Nu har därtill en alldeles ny rapport utkommit med ett eget kapitel om utvecklingsbehoven och åtgärdsförslagen för elev- och studiehandledningen samt karriärvägledningen på svenska i Finland. Det är fråga om undervisnings- och kulturministeriets publikation 2021:9 Den svenskspråkiga utbildningen i Finland: särdrag, utmaningar, utvecklingsbehov och förslag till åtgärder. Utredningen är gjord av Gun Oker-Blom på uppdrag av undervisningsministern och i enlighet med Regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering (10.12.2019). Utredningen är unik i sitt slag och ger en omfattande lägesbeskrivning av den svenskspråkiga utbildningen och småbarnspedagogiken i Finland. Avsikten har varit att svara mot den brist på helhetsbild och bristen på data och utredningar gällande den svenska lärstigen från småbarnspedagogik till tredje stadiets utbildning. Utredningen initierades med regionala dialogseminarier och fortsatte sedan med en omfattande webbenkät, där 1013 personer deltog, en extra enkät till utbildningsanordnarna, samt ett stort antal intervjuer med personer från alla sektorer inom utbildningen, sammanlagt 57 personer. Som stöd för genomförandet av utredning fanns en referensgrupp, vars ordförande var Mona Forsskåhl, och referensgruppens sekretariat med tjänstemännen Ulla-Jill Karlsson, Anna Mikander och Sanna Vahtivuori-Hänninen från UKM. Som utredningsassistent fungerade Minka Lindroos från Utbildningsstyrelsen.

Visioner för vägledningen och forskning i handledarvetenskap

Kapitel 8 ger en bild av studiehandledningen och vägledningen i dagsläget med visioner och åtgärdsförslag för framtiden. Stycket lyfter behovet av utvidgade och kontinuerliga utbildningsmöjligheter inom elev- och studiehandledning samt behovet att skapa ett forskningssammanhang i handledarvetenskap på svenska i Finland. Stabil finansiering och resurser efterlyses från UKM till Åbo Akademi och Helsingfors universitet för att skapa förutsättningar för forskning, mer utbredd och kontinuerlig utbildning inom branschen samt för att öka utbudet och tillgängligheten till regelbunden kompetensutveckling för elev- och studiehandledare. Det handlar om antal studieplatser, den regionala spridningen av studiemöjligheter, omfattningen, innehållet och kvaliteten av handledar- och vägledarutbildningarna. Det handlar också om fortbildningsmöjligheterna samt om forskningen inom handledarvetenskapen och vägledningspraktiken på svenska i Finland. Även svenskskunniga ansvarspersoner efterfrågas i reform- och utvecklingsarbetet samt tillräckliga studiehandlingstjänster på svenska vid högskolorna. Här finns jobb att göra!

Förändringstryck och en ljusnande framtid

Förändringstrycket och åtgärderna föranleds av samhällsutvecklingen, flera utbildningsreformer och arbetslivets förändring där kraven på utökad och reformerad handledning och vägledningskompetens behövs. Behörighetsgraden är lägre bland elev- och studiehandledarna i Svenskfinland än på finskt håll, rekryteringen av personal är utmanande och det erbjuds inte utbildning nog för alla intresserade – för det finns ett stort intresse bland lärare överlag att vidareutbilda sig till studiehandledare (Vuorinen, 2020 s. 16, i Oker-Blom 2021 s. 136). Intresse och motivation till kontinuerligt lärande är en viktig potential att ta vara på. Flerformsutbildningar i samarbete mellan flera aktörer och flexibla studiemöjligheter är också ett av åtgärdsförslagen i rapporten. Vi går mot tids- och platsoberoende kunskapsbygge.

På RFV gläds vi åt att behoven nu uttalas så specifikt, finns överblickbara och kontextualiserade i en större lägesbeskrivning, att åtgärdsförslag och aktörer benämns. Samarbete lyfts också som en resurs i rapporten och genom samarbete kan god ansvars-, arbets- och resursfördelning åstadkommas. Vi ser en ljusnande framtid för den livslånga vägledningen på svenska i Finland!

Texten har tidigare publicerats i lite annan version i nätpublikationen Ajankohtaista elinikäisestä ohjauksesta nro 19, toukokuu 2021 (peda.net)

Disa Widell, överinspektör för bildningsväsendet, Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland

Meillä kaikilla on melko varmasti kokemuksia tilanteista, joissa emme ole tulleet kuulluksi, nähdyksi tai ymmärretyksi. Kaikki olemme myös todennäköisesti olleet niitä, joiden olisi pitänyt kuulla, nähdä ja ymmärtää paremmin. Se on inhimillistä. 

Eriarvoisuus ei kuitenkaan ole inhimillistä. Jos tulee toistuvasti tai jopa jatkuvasti ohitetuksi ja jääneeksi ilman tarvitsemaansa hoivaa, huolenpitoa ja aitoa kohtaamista, alkaa usko kanssaeläjiin, yhteiskuntaan ja elämään hiipua. Elämästä tulee merkityksetöntä, ja syntyy eriarvoistumisen kokemus.

Eriarvoistuminen on paitsi yksilöllisesti myös yhteiskunnallisesti merkittävä uhka. Sosiaalisten ja terveydellisten haittojen lisäksi eriarvoistumisen kokemus vaikuttaa, varsinkin nuorilla, identiteettiin ja mielikuvaan itsestään yhteisön jäsenenä ja aiheuttaa pahimmillaan syrjäytymistä. Syrjäytymisen mekanismeja tunnetaan jo melko hyvin. Myös ratkaisumalleja ja ennalta ehkäisevän työn hyödyt tunnetaan. Kuitenkin lasten ja nuorten mielenterveyden haasteet näyttävät lisääntyvän – korona-aikana syntyvää palveluvajetta unohtamatta.

Suomalainen hyvinvointiyhteiskunta on rakentunut vahvasti yhdenvertaisia mahdollisuuksia korostavaan peruspalvelujärjestelmään. Asiakkaan lähtökohdista riippumatta saatavilla oleva palvelupolku on tarpeen mukaan edennyt erikoissairaanhoidon hyvin järeisiin palveluihin saakka. 

Viime aikoina palvelujärjestelmämme on kuitenkin alkanut natista liitoksissaan. Tämä käy ilmi myös tuoreimmasta peruspalvelujen arvioinnista, jota aluehallintovirasto tekee joka toinen vuosi. Alla on ote arvioinnin osiosta, jossa tarkastellaan nuorille suunnattujen palvelujen riittävyyttä monialaisten ohjaus- ja palveluverkostojen näkökulmasta:

“Nuorten mielenterveyspalvelujen riittävyys nousi peruspalvelujen arvioinnissa keskeiseksi kuntien haasteeksi. Vastaajien arvion perusteella mielenterveyspalveluista on nuorilla eniten puutteita, ja niiden nähtiin kokonaisuutena olevan kaikkein riittämättömimpiä kaikista kyselyssä mukana olleista palveluista. Mielenterveyspalvelujen puute nousi esille arvioinnissa useita kertoja. Uudet sosiaali- ja terveyspalvelujen organisaatiot sekä resurssipula nähtiin haasteina palvelujen saannille. Matalan kynnyksen palveluja ja mielenterveyden tukea on tarjottava aiempaa enemmän ja paremmin resursoituna sinne missä nuoret ovat.”

Stigmasta eroon tuomalla mielenterveyspalvelut lähemmäksi arkea?

Osa ongelmaa on, että palveluja ei koeta itselle sopiviksi. Ei osata tai haluta pyytää tai ottaa vastaan palveluja silloin kun niitä tarvittaisiin. Mielenterveyttä tukevien palvelujen käyttöön liittyy stigmoja: pelätään leimaantumista, koetaan huonommuutta, häpeää ja epäonnistumista, jos ”joudutaan” turvautumaan yhteiskunnan tukipalveluihin. 

Lasten ja nuorten mielenterveyttä ja hyvinvointia tukevat palvelut pitäisi saada lähemmäs ihmisten arkea, mikä tekisi niistä tuttuja ja lähestyttäviä. Esimerkiksi neuvola tavoittaa kaikki alle kouluikäiset ja lähes jokaisen lapsiperheen. Kuitenkin lapsen kasvaessa kontaktit neuvolaan harvenevat. Matalan kynnyksen tukipalvelujen nivominen kiinteämmin osaksi lähiyhteisöjä, kuten päivähoitoon ja asukaspuistoihin, voisi tuoda tukipalvelujen kokonaisuuteen tarpeellisen ja helposti lähestyttävämmän lisän – unohtamatta vertaistuen mahdollistamaa voimaa perheille.

Kouluterveyskyselyn mukaan koulu-uupumus on lisääntynyt, kiusaamisella tiedetään olevan elämänmittaisia vaikutuksia ja opettajienkin jaksaminen lisääntyvien haasteiden edessä huolestuttaa. Kouluihin tarvitaan muitakin ammattilaisia turvaamaan lasten ja nuorten hyvinvointia, kasvua ja oppimista ja myös opettajien kaipaamaa työrauhaa. 

Onnistuneita esimerkkejä ja hankeviidakon haasteita

Hyviä esimerkkejä oppimisyhteisöihin liittyneistä eri alojen ammattilaisista ovat nuorisotyöntekijät ja hyvinvointipedagogit. Koulun nuorisotyöntekijällä on aikaa kysyä ja kuunnella, mitä kuuluu, ja vaikka lähteä yhdessä hakemaan apua. Hyvinvointipedagogit puolestaan voivat kohdentaa tukea lapsille ja nuorille, joilla on haasteita liikunnallisuudessa, sosiaalisissa suhteissa tai tunnetaidoissa. Kohtaamiset ovat ongelmatilanteissakin arkisia. Ne saattavat vähentää leimaantumisen pelkoa ja lapsien vanhemmilla madaltaa avun pyytämisen kynnystä. 

Ongelmia palvelujen rakentamiselle aiheuttaa usein ratkaisujen määräaikaisuus: esimerkiksi hankkeet, jotka eivät riittävästi kiinnity vakiintuneisiin rakenteisiin vaan jäävät erillisiksi osaksi palvelujärjestelmässä. Hyviä toimintamalleja kokeillaan, mutta pysyvää rahoitusta jatkoon ei ole. Kun hanke päättyy, toiminta lakkaa. Esimerkiksi Koulupsyykkarit eli psykiatriset sairaanhoitajat kouluympäristössä on koettu hyvänä ennaltaehkäisevänä toimintamallina, mutta jatkuvan rahoituksen puuttuessa toimintaa ei päästä kehittämään osaksi pysyviä palvelurakenteita. Hankeviidakon haasteena on myös se, miten tieto eri toimintamallikokeiluista leviäisi laajalle.

Kohti helppokulkuisia palvelupolkuja panostamalla ihmisiin ja yhteistyöhön, myös rakenteissa

Miten syrjäytymiskehitykseen päästään puuttumaan tehokkaasti? Vaaditaan hyvää viranomaisten yhteistyötä, lapsen ja nuoren aitoa kuuntelua ja palvelupolkujen rakentamista niin, että palvelut vastaavat asiakkaiden yksilöllisiin tarpeisiin. Käytännössä se voi tarkoittaa vaikkapa sitä, että sovitaan aina seuraava askel valmiiksi, olipa se sitten tapaaminen tai hoitoonohjaus.

Lapsi, nuori ja perhe ei ole vain asiakas, potilas, oppilas tai kuntoutuja. Ihmiset tulisi kaikissa palveluissa nähdä ja kohdata kokonaisvaltaisesti niin, että yhteisöön ja yhteiskuntaan kuulumisen tunne lisääntyy. Palvelupolkujen rakentamisen lähtökohtana pitäisi olla ihmisen ja tämän lähipiirin omien voimavarojen hyödyntäminen niin, että asiakas on aktiivinen toimija omassa palveluprosessissaan. Ideaalitilanteessa palveluissa löydetään ja vahvistetaan asiakkaan omia voimavaroja ja vahvuuksia, jotka kannattelevat elämänlaadun paranemista kauaskantoisesti. Palvelujen perustaa ja rakenteita pitäisi siis muuttaa niin, että päästään siirtymään kustannusajattelusta laadun ja tulosten tavoitteluun – kääntämällä katse lasten, nuorten ja perheiden silmiin.

Pitkällä aikavälillä mahdollisimman laadukkailla palveluilla saavutetaan myös yhteiskunnallisia säästöjä, kun syrjäytymiseen päästään paremmin puuttumaan jo alkuvaiheissa, lapsia ja nuoria arjessa lähellä olevien toimijoiden yhteistyöllä ja tuella. Syrjäytymisen hintalappu on pahimmillaan miljoonaluokkaa, inhimillisestä tragediasta puhumattakaan. Ehkäisevän työn ja hyvinvointia edistävän työn palveluihin kannattaa ja pitää panostaa.

Heli Heimala
Ylitarkastaja, Etelä-Suomen aluehallintovirasto

Kati Myyryläinen
Suunnittelija, Etelä-Suomen aluehallintovirasto

Harri Korjus
Harjoittelija, Etelä-Suomen aluehallintovirasto