I Finland sker årligen ett stort antal tillbud där en anhörig, en granne eller exempelvis en förbipasserande på ett förtjänstfullt sätt räddar en annan människas liv. Det är troligtvis en av de mest värdefulla gärningar som någon kan göra för en annan person och hens närstående. Gärningen innebär att livet får en fortsättning för den som räddas, men händelsen är även omskakande för den som utfört räddningen. Varje osjälvisk gärning för att rädda en annan människas liv förtjänar att uppmärksammas.

Regionförvaltningsverken tar årligen emot i genomsnitt hundra förslag på mottagare av livräddningsmedalj för sådana händelser som beskrivs ovan. Livräddningsmedaljens anor sträcker sig tillbaka till 1920-talet. Bestämmelser om livräddningsmedaljhelheten finns i republikens presidents förordning om livräddningsmedalj.

Behandlingen av medaljförslagen och utredningen av händelserna har hört till regionförvaltningsverkens uppgifter sedan 2006. Efter regionförvaltningsverkens utlåtanden behandlas förslagen samlat i den livräddningsmedaljnämnd som utnämnts av presidenten och som leds av inrikesministeriet. Nämndens sekreteraruppgifter sköts av Regionförvaltningsverket i Södra Finland.

Höga kriterier för att beviljas livräddningsmedalj

Kriterierna för att beviljas livräddningsmedalj är höga. Av de förslag som kommer in är det ungefär bara vart tionde som livräddningsmedaljnämnden efter sin behandling förordar. Medaljen beviljas av republikens president utgående från inrikesministeriets framställning.

Enligt räddningslagen är var och en som upptäcker en olycka skyldig att efter förmåga vidta räddningsåtgärder. Enligt strafflagen är dessutom var och en skyldig att ge en person som befinner sig i livsfara sådan hjälp som skäligen kan krävas av honom eller henne med beaktande av hans eller hennes möjligheter och situationens art.

För att en livräddningsmedalj ska kunna förordas krävs att det är fråga om en exceptionell händelse och att räddaren agerat särskilt modigt och rådigt. Även den som utför räddningen riskerar ofta sitt eget liv.

Livräddningsmedalj har vanligtvis inte beviljats för till exempel återupplivning, för att slå larm eller för sedvanlig räddning ur vatten, trots att detta är förtjänstfulla och oersättliga gärningar. Att inte beviljas livräddningsmedalj betyder inte att gärningen är mindre betydelsefull. Även då har man gjort det mest betydelsefulla: räddat en annan människas liv.

Även om en händelse inte uppfyller villkoren för livräddningsmedalj kan den uppfylla villkoren för andra typer av erkännanden. I Finland ger olika myndigheter, såsom räddningsverken och polisen, olika slags erkännanden för förtjänstfulla gärningar som utförts för att rädda en annan människas liv. Även Finlands Simundervisnings- och Livräddningsförbund (FSL) kan bevilja ett livräddningsmärke till någon som räddat en annan människa från drunkning. Finlands Röda Kors har också egna utmärkelser för förtjänstfulla gärningar.

Varje handling som räddar en annan människas liv förtjänar erkännande.

Räddningsöverinspektörer Johanna Koskela och Eero Nyman
​​​​​​​Regionförvaltningsverket i Södra Finland

Suomessa tapahtuu vuosittain suuri määrä vaaratilanteita, joissa läheinen, naapuri tai esimerkiksi ohikulkija pelastaa ansiokkaasti toisen ihmisen hengen. Tekona se on luultavasti arvokkainta, mitä ihminen voi toiselle ihmiselle ja hänen läheisilleen tehdä. Tällaiset tapahtumat ovat elämän lankaa jatkavia tekoja, mutta myös pelastajalle pysäyttäviä. Jokainen pyyteetön teko toisen hengen pelastamiseksi ansaitsee tulla huomioiduksi.

Edellä kuvatuista teoista lähetetään aluehallintovirastoihin vuosittain keskimäärin sata ehdotusta hengenpelastusmitalin myöntämiseksi pelastajalle. Hengenpelastusmitali on perinteikäs instituutio, joka on jatkunut 1920-luvulta tähän päivään. Hengenpelastusmitalikokonaisuutta ohjaa tasavallan presidentin asetus hengenpelastusmitalin myöntämisestä

Mitaliehdotusten käsittely ja tapahtumien selvittäminen on kuulunut aluehallintovirastojen tehtäviin vuodesta 2006 lähtien. Aluehallintovirastojen lausuntojen jälkeen ehdotukset käsitellään kootusti presidentin nimeämässä, sisäministeriön johtamassa hengenpelastusmitalilautakunnassa, jonka sihteerin tehtäviä hoidamme Etelä-Suomen aluehallintovirastossa.

Hengenpelastusmitalin myöntämisen kriteerit ovat korkealla

Hengenpelastusmitalin myöntämisen kriteerit on asetettu korkealle, sillä ehdotuksista vain noin joka kymmenes johtaa lautakunnan käsittelyssä esitykseen hengenpelastusmitalin myöntämisestä. Mitalin myöntää sisäministeriön esityksen pohjalta tasavallan presidentti.

Pelastuslain mukaan jokaisen tulee kykyjensä mukaan ryhtyä pelastustoimintaan onnettomuuden havaitessaan. Lisäksi rikoslain mukaan jokainen on velvollinen antamaan hengenvaarassa olevalle sellaista apua, jota hänen mahdollisuutensa ja tilanteen luonne huomioon ottaen on voitu häneltä vaatia.

Jotta hengenpelastusmitalin myöntämistä voidaan puoltaa, tapahtuman luonteelta edellytetään poikkeuksellisuutta ja pelastajalta erityisen rohkeaa ja neuvokasta toimintaa. Tilanteissa usein pelastaja itsekin on hengenvaarassa pelastaessaan toisen henkeä.

Hengenpelastusmitalia ei tyypillisesti olekaan myönnetty esimerkiksi elvytyksestä, vaaran hälyttämisestä tai tavanomaisesta vedestä pelastamisesta, niin ansiokkaita ja korvaamattomia tekoja kuin ne ovatkin. Ilman hengenpelastusmitalia jääminen ei tarkoita, että teko olisi vähemmän merkittävä. Siinäkin on tehty se arvokkain: pelastettu toisen ihmisen henki.

Vaikka tapahtumat eivät olisi täyttäneet hengenpelastusmitalin saamisen ehtoja, ne voivat täyttää kirkkaasti jonkin muun tunnustuksen edellytykset. Suomessa erilaisia tunnustuksia ansiokkaista teoista toisen ihmisen hengen pelastamiseksi myöntävät eri viranomaistoimijat, kuten pelastuslaitos ja poliisi. Lisäksi Suomen uima- ja hengenpelastusliitto SUH voi myöntää hengenpelastusmerkin toisen ihmisen pelastamisesta hukkumisvaarasta. Myös Suomen Punainen Risti SPR myöntää omia huomionosoituksiaan ansiokkaista teoista.

Jokainen teko, jolla on pelastettu toisen ihmisen henki, ansaitsee tunnustuksen.

Pelastusylitarkastajat Johanna Koskela ja Eero Nyman
Etelä-Suomen aluehallintovirasto