Pling!
Appen som varit tyst hela sommaren har vaknat ur sitt ide. Först några strömeddelanden under sommarlovets sista veckor, sen lite tätare. Som trebarnsmamma med barn i tre olika skolor kan ni föreställa er hur det är.
Jag öppnar appen, ser vem det gäller, söker fram lektionsanteckningar, suckar, öppnar anteckningen – och blir glad!
Ja, jag blir ju inte glad för att barnet talat högt i klassen utan att markera, men jag blir glad för att läraren formulerat sig så att det är tydligt att jag som förälder vet hur jag förväntas reagera. Misstolka mig inte, det är inte så att jag inte vill ta mitt fostraransvar, men ibland är det faktiskt otydligt vad jag som förälder förväntas göra med informationen jag får.
Vi som gick i skola för så där 30 år sen minns anteckningshäften och hemanmärkningar. Det är vår referensram. Lektionsanteckningar är något annat, men tolkas ofta som anmärkningar. I Wilma kan man välja att färgkoda och benämna anteckningarna på olika sätt. Som inspektör har jag sett en hel uppsjö olika varianter. I tillägg till detta kan en lärare sedan välja att skriva in en kort rad. Det finns alltså oändligt många sätt att använda kommunikationsverktyget och skolan kan välja hur man använder verktyget. Därför är det viktigt att förmedla hur man i just den skolan valt att göra och när man som förälder får anteckningen för information och hur skolan kontaktar dig när du förväntas agera.
Det har hänt att jag misstolkat lärares anteckningar. Det har hänt att jag trott att barnet försöker föra mig bakom ljuset då hen inte alls låtsas förstå vad saken gällt – och senare har det kommit fram att hela klassen fått en anteckning, och mitt barn var frånvarande den lektionen. Det har också hänt att jag funderat vad jag förväntas göra då arbetsdagen avbrutits av ett meddelande om att hen haft kepsen på inomhus, eller vad det nu kan tänkas vara.
Jag tror att man i många fall fortsatt formulera sig som man formulerade sig på anmärkningslapparna, ”försenad 7 min”, ”vägrade gå ut”, ”glömt läxan”. Till skillnad från anmärkningslapparna går anteckningen ut i realtid. På 80-talet samlades anmärkningarna in av klassföreståndare, sammanfattades och då klassföreståndaren ansåg att förseelserna var för många kontaktades hemmet. Klassföreståndaren formulerade sig, kanske på skrivmaskin, undertecknade, skrev adressen och postade brevet.
Idag hinner föräldern läsa meddelandet innan barnet kommit hem. Därför behöver pedagogen vara alert då hen formulerar sig - är anteckningen enbart för kännedom eller förväntas föräldern agera på något sätt?
Det är nämligen en stor skillnad för en förälder att läsa ”ropade ut svaret i klassen” och ”Kom ihåg att markera när du vill berätta någonting”. Den här gången var anteckningen riktad åt eleven och jag som förälder noterade vad som skett. Jag kunde läsa in att anteckningen var kommunikation mellan lärare och elev och jag som förälder blir antagligen kontaktad ifall det skulle vara frågan om någon större förseelse. Ordningen var återställd.
Jag vet att skoldagen är hektisk, det är tusentals mikrobeslut som ska tas och många gånger ges det inte tid för noggranna anteckningar. Därför är det ännu viktigare att, då tid ges, fundera hur vi som skola vill kommunicera till föräldrarna. Hur vill vi använda våra kommunikationsverktyg? ska lektionsanteckningarna rikta sig till elev eller vårdnadshavare? – och hur kontaktar vi föräldrarna då vi behöver samarbeta kring en elev?
Allt detta bottnar självfallet i värdegrundsarbetet. Vilka värderingar och vilken elevsyn har vi i skolan och hur förmedlas den vidare till familjerna? Vill vi förmedla pekpinnar eller vill vi förmedla omsorg om eleverna – och hur vet vi att det vi kommunicerar landar rätt i hemmen?
Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet
