"Huvudsaken är att du alltid gör ditt bästa"

Ett inlägg på Facebook fick mig att igen en gång fundera över hur det kommer sig att vi har elever som är totalt slut innan de ens står på tröskeln vill vuxenlivet. Vad är det som bidrar till detta?

I inlägget summerar min vän att det är summan av alla krav vi vuxna ställer på de unga som tar knäcken på dem. De enskilda kraven är kanske inte så stora. ”JAG kräver ju inte så mycket i mitt undervisningsämne, inom den här hobbyverksamheten eller hemma hos oss.” Men många bäckar små, leder som bekant till en stor å.

En viktig framtidskunskap är att kunna prioritera. Att veta när det är viktigt att lägga manken till och när det är helt ok att gå där ribban är lite lägre. Och när är det på sin plats att rentav sänka ribban själv? Det finns inte ett enda barn som inte vill behaga och göra den vuxna nöjd, ett barn som inte vill få det där berömmet. Därför måste vi vuxna tänka till, och hjälpa och handleda de unga i djungeln av de yttre och – för den delen – de inre kraven.

Jag tror att vi i framtiden behöver samhällsmedborgare som vet när det gäller att maxa sin prestation och när det är helt ok att prestera mediokert. Jag menar inte att var och en fritt kan välja vad man gör och när det passar en. Man måste förstås hålla avtal och överenskommelser, gemensamma deadlines och leverera det utlovade. Däremot måste var och en veta sina gränser och bli bättre på självledarskap. Att inte lova mer än vad dygnets timmar räcker till.

Att alltid göra sitt bästa betyder att man bokstavligen kör med gasen i botten jämnt. Det betyder att det går åt en himla massa bränsle. Det är inte hållbart att använda slut sina energiresurser dagligen. Vi måste hålla genomsnittsförbrukningen på en nivå vi klarar av och också värdesätta återhämtning, vila och påfyllning.

Därtill behöver vi vid kriser, utmanade och överraskande situationer ha kapacitet att tillfälligt lägga i en högre växel. Vi behöver ha en marginal, lite extra att ge, i ett skarpt läge.

Jag antar att min ståndpunkt är klar, att jag inte anser att det är huvudsaken att alltid göra sitt bästa. Det är inte en tröst och det hjälper inte heller barnet att hantera framtiden att säga så. Däremot är det sporrande för eleven att få beröm i förhållande till prestation, att synliggöra att ett gott arbete ger resultat och att man får uppmuntran då man presterat – men också att man blir sedd och bekräftad för den man är och för vad man tillför i en grupp. Att man inte enbart döms enligt prestation utan att man duger som den man är.

Bortom vitsord, avgångsbetyg och eventuella stipendier hoppas jag att varenda elev och studerande stiger ut i sommarlovet med en liten känsla av vemod och en känsla av att vara lite saknad under sommaren. Och det jag hoppas allra mest är att det i augusti infinner sig en liten längtan tillbaka till skolbänken och till de (nya) klasskamraterna och skolgemenskapen.

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet