Finns det planer för skollunchen?

Denna bloggtext publicerades första gången i samband med fackförbundet JHL:s landsomfattande strejk i november 2018. Texten är igen aktuell i och med JHL:s strejk vid alla Arkeas enheter i Åbo.

Är det rätt att fackförbunden protesterar mot regeringens politik fast det leder till att skol- och dagisbarnen blir utan mat? Så gick debatten i samband med JHL:s politiska strejk för några veckor sedan. Men frågan är fel ställd. Den borde egentligen lyda: är det rätt att barnen blir utan mat för att personalen strejkar?

I medierna framställdes det som en självklarhet och ett ofrånkomligt faktum att bespisningen inom skolan och småbarnspedagogiken uteblir om kökspersonalen strejkar. Men kommuner och andra utbildningsanordnare bryter mot lagen om de inte varje arbetsdag erbjuder barnen en ”fullvärdig måltid” i skolorna respektive ”hälsosam och lämplig kost som fyller barnets näringsbehov” i daghemmen. Vad det i praktiken innebär är inte helt entydigt, men att begära att vårdnadshavarna själva packar med lunch till barnen är helt klart inte ett alternativ. Utbildningsanordnaren kan heller inte åberopa något slags force majeure – för att man ska kunna tumma på skyldigheten att servera mat i skolor och daghem krävs att statsrådet har utlyst undantagsförhållanden och utfärdat en förordning om att 109 § i beredskapslagen tas i bruk. Det kan ske till exempel i en krigssituation, vid en pandemi, vid en synnerligen allvarlig storolycka eller i någon annan situation av motsvarande magnitud.

När det råder en så kallad ”störningssituation i normalförhållanden” är utgångspunkten att allt ska fungera så normalt som möjligt, och lagen måste följas till punkt och pricka. Det är därför alla myndigheter är skyldiga att ha en beredskapsplan, som borde ge svar på hur man hanterar de praktiska problem som brister i personal och infrastruktur kan orsaka förutom i undantagsförhållanden också i andra störningssituationer. Det kan hända att man behöver sköta bespisningen på något avvikande sätt, eventuellt också så att maten inte är varm, men man kan inte helt låta bli att erbjuda en måltid. Förutom att lagen kräver att måltider serveras är den dagliga lunchen mycket viktig för de barn som inte får tillräckligt med mat hemma.

Varför gick det då så att många kommuner, stora som små, valde att bryta mot lagen? Delvis beror det säkerligen på bristande kunskaper om vilka skyldigheter kommunerna har i störningssituationer. Men delvis kan det också handla om att den beredskapsplanering som görs ofta tar sikte på så stora och allvarliga hot att man glömmer de mer vardagliga störningarna. En strejk är inte på långt när lika förödande som en pandemi, men den orsakar liknande konkreta problem i form av personalbrist. Med god planering borde man alltså ha kunnat ordna bespisningen i någon form, särskilt eftersom strejken var utlyst på förhand.

Under den tid jag själv har varit involverad i beredskapsfrågor har jag märkt hur de utmaningar som bildningssektorn står inför i en störningssituation gradvis har konkretiserats, och från att man i vissa kommuner och framförallt inom andra sektorer tidigare har utgått ifrån att skolor och daghem stängs när infrastrukturen fallerar råder det i dag enighet om att bildningssektorn bär upp en stor del av samhället och därför måste hållas i gång även om det kan vara svårt. Fokus har därför också alltmer flyttats mot hanteringen av de konkreta utmaningar som störningarna orsakar så att verksamheten kan fortsätta så normalt som möjligt. Vi får hoppas att den utvecklingen fortsätter så att alla är bättre förberedda nästa gång.

Kontakt: jurist Thomas Sundell, [email protected]