Niina Mäntylä, forskarprofessor i offentlig rätt vid Vasa universitet, intresserar sig för varför man i Finland, till skillnad från övriga nordiska länder, inte har en skolinspektion och hon frågar sig också ifall det finländska systemet fungerar. Hennes forskning har lett till en viss debatt kring skolinspektionens varande eller icke-varande. Jag tar inte ställning till den frågan, men jag vill belysa vad vi gör inom inspektionen inom småbarnspedagogiken.
Inom tillsynen skiljer vi på proaktiv tillsyn, programbaserad tillsyn och reaktiv tillsyn.
Den proaktiva tillsynen är förutom handledning också registrering av de privata aktörernas verksamhet. Genom att kontrollera lagligheten innan verksamheten startar eller ändras kan vi så att säga mota Olle i grind och därmed undvika att lagstridigheter uppstår och se till att förutsättningarna för en bra verksamhet finns.
Den programbaserade tillsynen är tematisk och regionförvaltningsverket väljer årligen vilket tema vi kommer att lägga fokus på. I år är det personaldimensioneringen som står i fokus. Inkommande år fokuserar vi på maximal gruppstorlek och året därpå är det behörighetskraven vi fokuserar på.
Den reaktiva tillsynen är tillsyn som vi gör utgående från klagomål som kommit in eller utgående från myndighetssamarbete, från missförhållanden som media rapporterar om eller från anonyma tips. De ärenden vi behandlar inom tillsynen är ärenden som berör en hel grupp eller hela verksamheten. Ifall ett klagomål berör otrygg verksamhetsmiljö, för stora grupper eller otillräcklig personal inverkar det naturligtvis på hela verksamheten.
Det vi inom tillsynen gör är att kontrollera lagligheten i verksamheten. Vi gör inga kvalitetsgranskningar av pedagogiken, det ansvaret ligger hos Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU). De flesta tillsynsärenden vi behandlar gäller personaldimensioneringen, gruppstorlekar, personalens behörighet, luftkvaliteten, utrymmenas säkerhet och verksamhetens planmässighet och tillgängligheten till service på modersmålet. Det sistnämnda gäller i allmänhet minoritetsspråken på orten, finsk service på svenska orter och vice versa.
De allra flesta tillsynsärenden avgörs genom ”pappersrally”, det vill säga att vi hör motparten som svarar skriftligen och på basen av den information vi har gör vi sedan en bedömning. Det händer förstås att ärendet har sådan karaktär att vi behöver besöka verksamhetsstället och göra en fysisk inspektion, men det är långt i från alla gånger det behövs.
Varför görs då inspektionerna?
Det finns egentligen ett enda mål med verksamheten, nämligen att basservicen är trygg och invånarna inom samtliga regioner har jämlik tillgång till service. Personligen upplever jag att det finns en viss trygghet för både barnen i verksamheten och för personalen i myndighetsövervakningen.
Vi bevakar visserligen barnens rätt till småbarnspedagogik medan arbetarskyddet bevakar arbetstagarnas rättigheter, men jag vill påstå att det att vi ingriper i att personalen är tillräcklig, gruppstorlekarna lagenliga och verksamheten är trygg också påverkar hur personalen kan utföra sitt arbete.
