Bloggar

Jag var aldrig en löpare

Publiceringsdatum 11.5.2022 13.00 Blogg

Jag var aldrig en löpare, inte under mina 9 år i grundskolan och inte i gymnasiet heller. Men under alla år det gavs möjlighet deltog jag i Stafettkarnevalen. Mycket aktivt. Jag kom hem glad och hes. Alltid.

Artikeln Krista ledde sin hejarklack till seger, Linda måste välja mellan final och fotbollsmatch (Hbl, 6.5.2022) inleds med orden. ”Säg Stafettkarnevalen och de flesta finlandssvenskar lyser upp vid minnet.”

Jag läste det och kände igen mig. Jag minns matlådan med Musse Pigg-bilder som var fylld med allt det mamma tyckte jag behövde äta. Jag minns hejarramsor som fortfarande kommer från ryggmärgen under skolmästerskap. Jag minns hur snygga våra hejarklackskläder var. Jag minns hur tung Wendy-maskoten var. Och framför allt minns jag hur det kändes att stega in på gräsplanen med skolans namnskylt – och hur fantastiskt det råkade sig att jag där fick kontakt med killen från en annan skola jag hade span på.

Även om jag representerade en fyra-lärarskola och hejarklacken var allt annat än stor, förstod jag att min roll var viktig. Jag skulle ju heja fram mina klasskamrater till seger. Det var avgörande att de hade stort stöd på läktaren. Jag var viktig och jag hade en roll.

Väl framme möttes jag av en folkmassa vars språk var det samma som mitt, det var stort. En av de få gånger man ser så många finlandssvenska barn samlade är på Stafettkarnevalen, Skolmusik är ett annat liknande evenemang. Vi talar idag mycket om känslan av att höra till, att knyta an till skolan och att få uppleva att man är viktig. Statliga medel riktas till projekt som stöder just detta. Många gånger har jag tänkt på idrottsföreningar och hur bra de är på att få sina deltagare att bli supportrar. Jag har ofta tänkt att vi kanske borde låna in lite av det här till skolvärlden. Kanske jobba på att ”branda” vår skola, skriva hejaramsor och sloganer som sammanfattar vår skolas värderingar.

Mina egna barn är bra mycket snabbare i benen än jag själv någonsin varit, ett av dem har till och med sprungit i Stafettkarnevalen. Men i deras skolor har det inte varit aktuellt med hejarklack. Jag förstår att alla barn inte varje år kan ges möjlighet att delta i Stafettkarnevalen, vare sig de är snabba eller inte. Men jag önskar att varje barn under sin skoltid en gång har möjlighet att uppleva allt det som Stafettkarnevalen är så man även i fortsättningen kan utgå från att de allra flesta svenskspråkiga kan relatera till denna fantastiska karneval, oberoende om man varit löpare eller inte.

Malin Eriksson
Överinspektör för bildningsväsendet

Bild: På bilden ser ni min bästis som vinkar till hejarklacken på läktaren. Stafettkarnevalen 1989. Bild, privat.

idrott ruotsi undervisning