Överdirektör Soile Lahti
Reformen av lagen om smittsamma sjukdomar pågår som bäst. Soile Lahti, överdirektör för Regionförvaltningsverket i Östra Finland, undersökte i sin färska juris magisteravhandling utmaningarna i paragraf 58 och hur lagen kan bli ett ännu mer fungerande verktyg.
Även de sista skyldigheterna som grundar sig på temporära bokstavsparagrafer i lagen om smittsamma sjukdomar upphör den 1 juli när de temporära paragraferna upphör att gälla. För närvarande finns inga egentliga restriktioner, men hygienkraven enligt paragraf 58 c ska iakttas fram till den 30 juni. Mer information om hygienkraven finns på regionförvaltningsverkets webbplats.
Avsikten är att en del av de temporära paragraferna som nu upphör att gälla ska återinföras i lagen. Lagändringarna är för närvarande på remiss som avslutas den 24 juli. Lagen går vidare till riksdagen sannolikt efter sommaruppehållet. Även regionförvaltningsverket bereder ett eget utlåtande.
Du kan läsa social- och hälsovårdsministeriets meddelande om remissbehandlingen på ministeriets webbplats.
Lagen om smittsamma sjukdomar tillämpades på bästa möjliga sätt i en ny situation
Soile Lahti, överdirektör för Regionförvaltningsverket i Östra Finland anser att lagreformen är bra.
"För närvarande innehåller lagen inte nödvändiga juridiska verktyg för att klara av kommande pandemier. När lagen om smittsamma sjukdomar stiftades har man inte helt identifierat sannolikheten att en allmänfarlig smittsam sjukdom snabbt sprids till landet från flera håll och att epidemin sprids och drar ut på tiden i hela landet. Tanken har kanske snarare varit att reglera de åtgärder som behövs under en kortare tid för att till exempel släcka lokala tuberkuloshärdar."
Lahti har i sin färska juris magisteravhandling undersökt de utmaningar som paragraf 58 i lagen om smittsamma sjukdomar ger upphov till i en coronapandemiliknande situation. Avhandlingen har utarbetats för Östra Finlands universitet och kan läsas på universitetets webbplats. Lahti har också en magisterexamen i administrativa vetenskaper.
"När vi fattar beslut om restriktioner har vi inte möjlighet att tillämpa paragraferna utöver vad som föreskrivs i lagen, eftersom myndighetsverksamheten måste grunda sig på lag. Lagen om smittsamma sjukdomar har använts på bästa möjliga sätt, även om den inte är fullständig", säger Lahti.
"Jag förstår mycket väl att restriktionerna kan ha känts inkonsekventa på grund av utmaningarna med lagen. Många av besluten som fattats av Regionförvaltningsverket i Östra Finland överklagades också. Förvaltningsdomstolarna har dock hittills inte upphävt eller ändrat ett enda av våra beslut som lagstridiga", fortsätter hon.
Processen för att fatta coronabeslut har beskrivits i detalj i en bloggtext som publicerats på regionförvaltningsverkets webbplats.
Överdirektör Soile Lahti, varför valde du just detta ämne för din avhandling?
"All min tid gick åt till arbetet när coronasituationen var som värst. Jag studerade samtidigt, så jag var tvungen att välja ett ämne för mitt slutarbete som jag känner till sedan tidigare. Jag skrev min avhandling på kvällar och veckoslut – ibland även på nätterna – om jag inte behövde jobba. I bakgrunden finns naturligtvis också ett genuint intresse för ämnet. Lagen om smittsamma sjukdomar är aktuell och betydelsefull och utmaningarna med lagen har diskuterats även i offentligheten. Jag ville granska saken ur forskarens synvinkel och fundera över hur paragraf 58 i lagen borde tolkas i restriktionen av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.
Det är naturligtvis lätt att peka ut problem, men jag ville också lägga fram förslag till lösningar. Det bör observeras att tankarna inte är regionförvaltningsverkets åsikter utan mina personliga åsikter som rättsvetare".
Vilka är de centrala utvecklingspunkterna i paragraf 58 i lagen om smittsamma sjukdomar enligt din forskning?
1. ”Paragrafen är för flexibel. Man har strävat efter att korrigera bristerna i lagstiftningen genom administrativ styrning och temporära bokstavsparagrafer som utarbetats under coronapandemin och med vilka man breddat åtgärdernas tillämpningsområde. I viss mån är flexibilitet bra för att lagen ska fungera i olika situationer, men i detta fall borde regleringens exakthet och exakta avgränsning förbättras. Det är emellertid fråga om en åtgärd som delvis begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna. För närvarande är till exempel definitionen av restriktionernas nödvändighet ganska tunn i lagen om smittsamma sjukdomar".
2. "Arbetsfördelningen mellan myndigheterna samt verksamhetsstrukturen borde förtydligas. För närvarande har till exempel ingen av myndigheterna för bekämpning av smittsamma sjukdomar befogenhet att leda regionala störningssituationer. På motsvarande sätt saknas i fråga om riksomfattande situationer en behörig myndighet som kan besluta om restriktioner som gäller hela landet.
Bekämpningsverksamheten är nätverksbaserad och behörigheten i anslutning till beslut som fattats med stöd av paragraf 58 har också fördelats mellan olika myndigheter. Verksamheten kan verka splittrad: regionförvaltningsverket fattar administrativa restriktionsbeslut, sjukvårdsdistriktet och THL är epidemiologiska sakkunniga som definieras i lagen, kommunerna har behörighet att fatta beslut om restriktioner inom sitt eget område, social- och hälsovårdsministeriet styr den övergripande bekämpningen av smittsamma sjukdomar.
Är verksamhetsstrukturen bra och tillräckligt tydlig? Åtminstone för allmänheten är den inte begriplig."
3. "I åtgärder som vidtas med stöd av lagen om smittsamma sjukdomar är det problematiskt att förlita sig på begreppsdefinitionerna i lagen om sammankomster. Man har varit medveten om att begreppen i lagen om sammankomster, till exempel begreppet offentliga tillställningar, var krävande redan när lagen stiftades. Särskilt problematiska är de som grund för restriktionsbeslut i enlighet med lagen om smittsamma sjukdomar.
Det finns många typer av sammankomster. Det har varit en verklig utmaning att bedöma vilka sammankomster uppfyller kännetecknen för en offentlig tillställning, och därmed utgör föremål för restriktionsbeslut, och vilka som faller utanför detta. Denna problematik har lett till många situationer under pandemin där restriktionerna inte kändes logiska i allmänhetens ögon.
Enskilda evenemang, såsom konserter och teaterföreställningar, begränsades, medan man samtidigt fick röra sig fritt i stormarknader. Detta berodde på begreppet offentlig tillställning: en enskild konsert är en offentlig tillställning, men stormarknadernas fortlöpande grundläggande affärsverksamhet är inte det, och kan alltså inte begränsas med stöd av paragraf 58.
Om människorna inte upplever att myndigheternas bestämmelser är rättvisa och logiska, kan hela myndighetsverksamhetens trovärdighet och legitimitet försvagas och viljan att vidta också egna restriktionsåtgärder minska."
Hur kan man lösa dessa utmaningar?
1 och 2. "Mitt förslag till avgörande av problematiken kring lagens flexibilitet och förtydligandet av myndigheternas arbetsfördelning sammanflätas med varandra.
Enligt 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar ska de vidtagna åtgärderna alltid grunda sig på en sakkunnigbedömning av åtgärdernas nödvändighet. Nödvändigheten förklaras dock inte på något sätt i paragrafen eller i dess motiveringar. Detta har kunnat leda till osäkerhet bland medborgarna om huruvida restriktionerna verkligen har varit nödvändiga, i synnerhet med tanke på den nätverksliknande verksamhetsstrukturen som många har svårt att uppfatta och de olika myndigheternas roller i den.
Det skulle därför vara nödvändigt att närmare definiera vad som avses med nödvändighet och hur frågan ska utredas. Den utredning som nu görs med stöd av 58 § gäller främst hälsovårdsmyndigheterna. Detta torde räcka vid en lokal kortvarig epidemi. I en långvarig pandemi behövs däremot mer omfattande bedömningar av såväl fördelarna som nackdelarna med restriktioner, vilket skapar en grund för en bedömning av åtgärdernas rättsliga nödvändighet. Under coronapandemin bildades coronasamordningsgrupper enligt statsrådets hybridstrategi för att fylla en mer omfattande utvärderingsuppgift, men deras verksamhet är inte juridiskt välstrukturerad. I lagen finns inga bestämmelser om grupperna, även om de har varit en central del av coronabekämpningen och även beslutsfattandet i anslutning till den. Dessutom kan de ha skapat oreda i det redan från tidigare komplicerade myndighetsnätverkets verksamhet i utövandet av offentlig makt och dess begriplighet i människors ögon.
Jag funderade också på möjligheten att i lagen nivåstrukturera olika typer av störningar som orsakas av smittsamma sjukdomar och på alternativ till nödvändiga grundläggande åtgärder. Samtidigt skulle man skilja åt beslutsfattandet om restriktioner och definitionen av typen av störningssituation. I fortsättningen kunde välfärdsområdena ansvara för fastställandet av epidemins nivå. Epidemins nivå skulle fastställas genom ett separat beslut som är i kraft en längre tid. I samband med detta kunde interaktionen och även delaktigheten byggas upp bättre än under coronapandemin, då höranden inte kunde ordnas på grund av brådskande restriktionsbeslut.
Normala förhållanden och undantagsförhållanden är en alltför grov indelning i denna typ av störningssituationer och därför kunde lagen om smittsamma sjukdomar innehålla på förhand fastställda restriktionsåtgärder för varje situationsnivå.
Regionförvaltningsverket skulle besluta om restriktionsåtgärder utifrån detta. En sådan här verksamhetsmodell skulle ge lugn och ro och förutsägbarhet i hanteringen av en pandemi".
3. "Kopplingen mellan lagen om smittsamma sjukdomar och begreppsdefinitionerna i lagen om sammankomster borde brytas. Tillämpningsområdet för 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar borde utbreddas så att det i större utsträckning skulle omfatta olika typer av situationer där människor samlas, oberoende av om det är fråga om en enskild sammankomst eller fortlöpande verksamhet. På motsvarande sätt skulle prövningsrätten när det gäller att fastställa restriktioner styras genom allmänna principer - som nu saknas i lagen om smittsamma sjukdomar - genom närmare bestämmelser om utredning och nödvändighet samt om typer av störningssituationer. Man skulle skapa en modell där befogenheterna och användningen av dem skulle vara tydligare för alla aktörer. Samtidigt skulle man kunna bibehålla flexibiliteten och undvika en överdriven detaljrikedom."
Verksamheten ska kunna utvecklas utifrån erfarenheter
Lahti betonar att hon inte har för avsikt att peka på misslyckanden eller anklaga någon instans.
"Även om alla följder av tillämpningen av lagen om smittsamma sjukdomar inte identifierades i det skede då lagen stiftades, har man även då gjort det bästa möjliga med de tillgängliga uppgifterna. Ingen kunde veta vad som skulle komma."
Enligt Lahti är det nu viktigt att söka nya lösningar utifrån erfarenheterna från coronapandemin.
"Man kan inte heller i fortsättningen förbereda sig på allt möjligt. Det centrala är förmågan att lära sig och även värna om förtroendet mellan aktörer, medborgare och myndigheter. Vi måste kunna prata öppet om utvecklingsobjekt och utveckla verksamheten smidigt".
Skribent: Pinja Valkonen
